Visar inlägg med etikett Isabelle Carré. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Isabelle Carré. Visa alla inlägg

söndag 30 maj 2021

DVD/Blu-ray/VOD: De Gaulle

DE GAULLE (Studio S Entertainment)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En märklig grej med europeiska filmer, och då främst filmer från Mellan- och Sydeuropa, är att när de anlitar engelska eller amerikanska skådespelare för engelskspråkiga roller, verkar de alltid hitta de sämsta skådisar som går att uppbringa. Alltså, skådespelare som är så taffliga att filmerna får slagsida.

Jag inbillar mig att detta beror på att filmskaparna är så pass dåliga på engelska, att de inte hör hur illa replikerna levereras. DE GAULLE, i regi av Gabriel Le Bomin, är en sådan film.

Rit-Ola tyckte att general Charles de Gaulle hade en bra näsa, en rejäl kran som lämpade sig väl för karikatyrer. Förra året, 2020, var det 80 år sedan de Gaulle höll sina radiotal till det franska folket, tal som stärkte motståndet, och med tiden lyckades de Gaulle bli både president och flygplats. Filmen DE GAULLE var förstås tänkt att uppmärksamma detta jubileum, men det blev en kort sejour på Frankrikes biografer, tack vare pandemin. Filmen verkar även ha biovisats i Sverige, vilket jag helt missat.

Den alltid pålitlige Lambert Wilson, en av Frankrikes främsta skådespelare, spelar general de Gaulle i denna film, som utspelar sig under några månader 1940. Den ambitiöse generalen far runt i Frankrike och England, och går på sammanträde efter sammanträde. I hemstaden har hans fru och barn det värre. Tyska soldater bränner byar och tvingar folk på flykt. Snart får även hustrun Yvonne (Isabelle Carré) ta sina barn och lämna hemmet. 

En stor del av filmen handlar om paret de Gaulles dotter Anne, som hade Downs syndrom. Här och var har det lagts in tillbakablickar på Annes uppväxt. Anne har en tendens att ständigt försvinna under flykten från tyskarna. Den hårt prövade Yvonne måste flera gånger leta efter henne.

Även om Lambert Wilson är en utmärkt de Gaulle, får vi aldrig lära känna honom. Han presenteras inte närmare. Han är bara en rättrådig militär vi förväntas veta allt om. Detta innebär att filmen blir märkligt ytlig. de Gaulle gör inte så mycket mer än sitter i sammanträden. Det är långa diskussioner med olika gubbar i olika lokaler. Detta varvas med familjens flykt. Porträttet av Yvonne är lite mer detaljerat.

Estetiskt ser det här ut som en skandinavisk film. Det är vackra, skira bilder på idylliska, lantliga miljöer, varvat alla dessa interiörer i vilka det hålls möten, men fotot är lite rudimentärt. Det blir lite TV-film av det, om än en påkostad sådan.

Och så har vi då de engelska skådespelarna. Winston Churchill spelas av en herre som heter Tim Hudson, och han gör Churchill till något slags bisarr karikatyr som snarare påminner om Alfred Hitchcock. Ibland pratar han även franska med fascinerande festligt uttal. Det förekommer ytterligare några engelsmän i filmen, och dessa är så fantastiskt dåliga att filmen plötsligt förvandlas till en amatörteateruppsättning.

... Och därför sänker jag betyget ett snäpp. Filmen som helhet är förvisso lite småtråkig, men trots allt intressant - men alla taffliga inslag sänker filmen.

Slutligen måste jag påpeka en detalj under slutminuterna. Sist i filmen håller de Gaulle ett av sina radiotal. Samtidigt dyker det upp lite text på franska i bilden, som berättar vad som hände senare. Den svenska texten översätter enbart vad de Gaulle säger, och inte de franska texterna! Det står bland annat att Anne avled tjugo år gammal i sina föräldrars armar, och att Yvonne öppnade något slags hem för barn med Downs syndrom.




onsdag 12 oktober 2011

Bio: Franska nerver

Foton copyright (c) TriArt Film

Ännu en gång dags för en fransk film. Det brukar ju bli ett par i månaden nuförtiden. Den här gången är det en romantisk komedi av bagatellartad med charmig karaktär.

FRANSKA NERVER är en ganska missvisande titel. Jag tolkar uttrycket som att man har lätt för att brusa upp, och det är inte vad Jean-Pierre Améris' film handlar om. Originaltiteln är LES ÉMOTIFS ANONYMES, vilket på ett ungefär betyder "anonyma känslomänniskor". Det här är en grupp människor i Paris som träffas och enligt Anonyma alkoholister-modell pratar om sina problem med just känslor och beteende. En kvinna kan inte säga nej och hamnar på grund av detta alltid i knipa. Och så har vi Angélique (Isabelle Carré), som är väldigt blyg, hämmad och inte klarar av uppmärksamhet - hon kan till och med tuppa av.

Angélique är utbildad choklad-
bagerska, hon är till och med Frank-
rikes bästa - något ingen känner till, eftersom hon jobbade anonymt och utgav sig för att vara en gammal eremit. När hennes arbetsgivare dör tar hon anställning hos en annan chokladtillverkare, ett konkurshotat företag som drivs av den vid första intrycket stränge och bestämde Jean-René Van Den Hugde (Benoit Poelvoorde). Dock visar det sig att Jean-René lider av samma symptom som Angélique och går till en psykiater, som ger honom olika uppgifter.
Ingen vet förstås att det är Angélique som är eremiten, hon tror att det är en bagare de söker, men det är som säljare hon omedelbart får anställning. Jean-Renés psykiater ger sin patient i uppdrag att bjuda ut en kvinna, och han frågar då genast Angélique om hon vill gå på restaurang med honom - vilket leder till en märklig middag, där Jean-René svettas av nervositet och hela tiden springer in på toaletten för att byta skjorta, medan Angélique har förberett sig med olika samtalsämnen, som "Vad tycker du om situationen i Mellanöstern?".

Det dröjer inte många dagar innan Angélique och Jean-
René blir förälsk-
ade i varandra, vilket skrämmer dem och leder till fler förvecklingar - och självklart moste hon också rycka in och komponera utsökta praliner för att rädda företaget.
Problem-
et med FRANSKA NERVER är att filmen ungefär halvvägs in börjar trampa vatten; situa-
tionerna leder inte vidare, och av någon anledning har man drämt till med ett riktigt Hollywoodslut, där alla ska hjälpa till för att få ihop Angélique och Jean-René. Det enda som saknas är applåder.

Men det är trots detta onekligen en väldigt charmig liten film med flera roliga scener. Poelvoorde, som vi känner igen från en lång rad filmer, är skojig och har ett bra minspel. Det förekommer även en kul kypare.

Jag blev lite förvånad när det plötsligt dyker upp en laptop - jag var nämligen övertygad om att filmen utspelar sig på 1960-talet. Det ser ut som om tiden har stått stilla i dessa Pariskvarter, folk klär sig inte speciellt modern, och i en märklig scen brister Angélique ut i sång och dans när hon nyförälskad promenerar genom stan.

Småtrevligt, bagatellartat och lättglömt. Men oj, vad jag blev sugen på choklad när jag såg filmen!





(Biopremiär 14/10)