Visar inlägg med etikett Irland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Irland. Visa alla inlägg

söndag 15 maj 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Cherry Tree

CHERRY TREE (Njutafilms)
Den irländska skräckfilmen CHERRY TREE visade sig vara en irländsk-holländsk samproduktion; jag känner en av de holländska producenterna. Men filmen är inspelad på Irland och regissören är irländare: David Keating, som tidigare gjort den skånsk-irländska WAKE WOOD (vars manus jag läste innan produktionen, men jag har aldrig sett filmen).
CHERRY TREE är en mycket ojämn film. Handlingen får mig att tänka lite grann på Kim W Anderssons ALENA, eftersom sextonåriga huvudpersonen Faith (Naomi Battrick) går på en flickskola och spelar landhockey - i ALENA var det lacrosse. Och liksom i så mycket skandinavisk genrefilm, mår Faith inte så bra. Hennes far är döende i cancer och hon har en del andra problem. Hon går mest omkring och är butter, och ibland får hon utbrott och slår sönder saker och har sig. Det är aldrig bra med sådana här hjältinnor, jag blir genast lite anti; jag vill inte sitta och titta på en traderöv i 90 minuter.
Till den lilla staden anländer en mystisk kvinna; Sissy (Anna Walton). Hon visar sig vara en häxa och blir snart vän med Faith. Sissy hävdar att hon kan bota Faiths far - men hon kräver en gentjänst. När Faith går med på erbjudandet går förstås saker och ting åt skogen.
Jag vet inte på vilket format de filmat CHERRY TREE, men det ser ut som om de skjutit på riktig film. Vi slipper i alla fall det där sterila, platta, digitala fotot så många lågbudgetfilmer lider av. Dock går miljöerna och färgskalan i grått, vilket innebär att det här ser ut som en engelsk TV-film från 1982. Fula hus och fula kläder. Men - så fort de befinner sig i häxornas underjordiska tillhåll under körsbärsträdet lever filmen upp, framför allt estetiskt. Då plötsligt fläskas det på med färger, det är mycket rött, och det är rätt snyggt och maffigt.
CHERRY TREE känns till större delen som en produktion som riktar sig till unga tonårsflickor som egentligen inte gillar skräck, men emellanåt bjuds det på lite splatter och en del bisarra effekter - tusenfotingar spelar en stor roll i filmen. Slutet innehåller en del kreativa make up-effekter, det är lite WICKER MAN, det är överraskande slafsigt, och den allra sista scenen är lite fräck, även om den känns påklistrad.
... Men jag kan inte påstå att jag gillar den här filmen. Jag tycker att den är rätt tråkig, den är ospännande och tempofattig, den brister i regi, och som sagt; den är väldigt ojämn.
 







-->

torsdag 1 oktober 2015

Bio: Havets sång

Bilder copyright(c) Folkets Bio
Ännu en film som hade premiär förra veckan.
HAVETS SÅNG är en prisebelönt, Oscarnominerad irländsk-dansk-belgisk-luxemburgsk-fransk animerad film. Jag såg den här på Malmö Filmdagar tillsammmans med en kompis; vi kan kalla honom "Fredrik" (eftersom han heter så). "Fredrik" hade redan sett filmen och hävdade att den är fullkomligt underbar. Jag litade på honom.
Nu en månad senare minns jag absolut ingenting av filmens handling. HAVETS SÅNG är regisserad av Tomm Moore och den är onekligen tjusig att titta på. Moore har gjort en sådan där typisk film som vuxna tycker att små barn ska se. Det är så långt från Disney man kan komma. Det är estetiskt tilltalande - åtminstone för mig som vuxen. Vad ett litet barn tycker vet jag inte - jag hatade tecknad film som såg ut så här när jag var liten. Dessutom varar filmen 94 minuter! Alldeles för långt för en barnfilm - och väldigt mycket för långt för mig. "Vad tyckte du?" frågade "Fredrik" efter visningen. "80 minuter för lång," svarade jag.
Filmen handlar om den lille irländske pågen Ben, vars lillasyster Saoirse är en korsning mellan säl och människa. Redan här, i början av filmen, hängde jag inte med. Vad pratade de om? Vad var ungen? Av någon anledning jag glömt, måste Ben och Saoirse bo hos en sur tant. Jag tror att deras morsa dog och farsan klarade inte av att ta hand om dem. Eller så gick han till sjöss.
Saoirse har tappat sin röst. Hon är visst även den sista av sin art. För att rädda arten måste Saoirse bege sig till havet och sjunga. Eller något sådant.
Ben och hans syster beger sig ut på ett äventyr under vilket de träffar på diverse märkliga människor och varelser. Det blir allt flummigare och halvvägs in tappade jag tråden helt. Jag kämpade även för att hålla mig vaken.
HAVETS SÅNG är dubbad till svenska och är urtypen för en barnfilm som vinner priser.
... Apropå tecknad film: herregud, har ni sett hur Scooby-Doo och Mysteriegänget ser ut i den nya TV-serien? Skandal!








(Biopremiär 25/8)

-->

tisdag 19 augusti 2014

Bio: What If

Foton copyright (c) Scanbox

I oktober har en svensk barnfilm som heter TÄNK OM... biopremiär. Detta är inte den filmen. Ganska självklart egentligen - varför skulle en svensk barnfilm ha en titel på engelska?

WHAT IF är en irländsk-kanadensisk romantisk komedi - en genre jag ofta klagar på. Jag gillar ju egentligen romantiska komedier; jag är lite blödig på den fronten - men det är ytterst sällan de är bra. De är sällan varken romantiska eller roliga, ofta har de en tendens att vara lite påfrestande, alltför sentimentala, eller så gillar jag inte rollfigurerna - och att identifiera sig med rollfigurerna är A och O när det gäller romcoms.

Den kanske främsta romantiska komedin; NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY, innehåller många sanningar - främst sanningar om män. Som den om att en man aldrig kan bara vara kompis med en attraktiv kvinna. Såtillvida hon inte är ihop- eller gift med en polare. Konstpaus - och så kommer tillägget "... But you still wanna fuck her". I WHAT IF spelar Daniel Radcliffe den avhoppade läkarstudenten Wallace, som bor hos sin syster i Toronto och som sörjt sin före detta flickvän i ett drygt år. På en fest hon sin flängde polare Allan (Adam Driver) träffar Wallace Allans kusin Chantry (Zoe Kazan) och de två har väldigt kul tillsammans. Wallace följer Chantry hem - och först när de nått dörren avslöjar hon att hon redan har en pojkvän; Ben (Rafe Spall). Lång näsa för Wallace.
Wallace och Chantry fortsätter förstås att träffas - som vänner. De umgås väldigt mycket, i synnerhet när Ben fått jobb i Dublin och flyttat dit på sex månader. Men det är förstås hela tiden uppenbart vad de unga tu egentligen känner för varandra - åtminstone vad Wallace känner för Chantry. Han har rätt svårt att "bara vara kompis". Men han säger inget.

Om jag inte visste bättre hade jag trott att WHAT IF, som regisserats av kanadensaren Michael Dowse, är en brittisk film. Rollfigurerna och dialogen känns inte direkt hämtade ur en Hollywoodfilm - och även om handlingen i princip är de gamla vanliga klichéerna plockade from den romantiska komedins A till Ö-bok, känns filmen lite överraskande, detta tack vare en del rätt udda scener och bäng dialog. Av någon anledning pratas det rätt mycket om avföring, på ett kul sätt, och här och var blir det nästan slapstick av det hela - här finns en fin scen där Ben trillar ut genom ett fönster. Rollfigurerna är sympatiska, det slår aldrig över och blir vulgärt, och gullighet infinner sig. Den obligatoriska sentimentaliteten dröjer till slutet.
Daniel Radcliffe har hunnit bli 25 år och funkar bra i rollen. Jag satt liksom inte och tänkte på Harry Potter hela tiden; det gjorde jag inte när jag såg THE WOMAN IN BLACK heller, fast det beror kanske på att jag aldrig var någon Harry Potter-fan. Men det är värst vad han har blivit hårig, pågen. Hairy Potter? Zoe Kazan har ett synnerligen alldagligt utseende (och en rätt hopplös frisyr), hon ser rätt svensk ut. Hon ser ut att vara 18, men det visar sig att hon är hela sex år äldre än Radcliffe! Mackenzie Davis är kul som Allans fästmö.

Filmen innehåller en fin scen i ett provrum samt Elvisskämt, och Daniel Radcliffe visar rumpan i månsken.

Rafe Spall är son till Timothy Spall - som var med i Harry Potter-filmerna.








(Biopremiär 22/8)

torsdag 24 juli 2014

Bio: Tusen gånger god natt


Foton copyright (c) TriArt Film
Aldrig tidigare i filmhistorien har en titel varit mer passande! TUSEN GÅNGER GOD NATT. Just precis. Om du av någon anledning får för dig att kasta bort en varm, vacker sommarkväll på den här filmen - ta med dig en kudde. Den kommer att behövas.
Jag trodde att detta drama med Juliette Binoche skulle vara en fransk film, men där sket jag mig allt på tummen. Det är en norsk-svensk-irländsk produktion, i regi av Erik Poppe och inspelad på Irland.
Och det händer absolut ingenting under de två timmar filmen varar.
Binoche spelar Rebecca, en av världens bästa krigsfotografer. Ute på ett uppdrag i Afghanistan i början av filmen smäller en bomb av och Rebecca skadas. Hennes man (Nikolaj Coster-Waldau) och barn oroar sig för henne, de tycker att hon måste välja: jobbet eller familjen.
Det är väl i princip vad som händer i den här gonattfilmen.
Pretentiöst är bara förnamnet. Ja, herregud, vad pretentiöst det här är!
Erik Poppe verkar besatt av att filma Juliette Binoches olika kroppsdelar i extrem närbild; oftast delar av ögonen. Han verkar också besatt av att filma hur Binoche duschar - i extrem närbild; det enda vi ser är hur vattendropparna slår in i husen. Och alldeles för ofta är det filmat i slowmotion. Och om det inte är slowmotion, känns det som slowmotion.
Vill du se en film i vilken Juliette Binoche tittar ut genom olika fönster i en evighet har du hittat rätt film. Eller om du vill se Nikolaj Coster-Waldau stå rätt upp och ner och titta på Binoche i en evighet utan att säga något. Rent allmänt pratas det väldigt lite i filmen. Dialog - och handling - ersätts av bilder på landskap. Och bilder på skådespelare som fundersamt tittar på landskap.
Lycka till att hålla dig vaken i biosalongen!
Fast du borde dock gå och se TUSEN GÅNGER GOD NATT. Eftersom Svenska Filminstutet gått in med pengar, har du ju varit med och finansierat med dina skattepengar.
God natt!
Specialbetyg:













(Biopremiär 25/7)

-->



torsdag 31 oktober 2013

Bio: The Summit

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Kortfattad recension: Tja, de har ju bara sig själva att skylla. Vad skulle de där uppe att göra?
Det finns en hel del aktiviteter jag inte förstår poängen med. Till exempel farliga äventyrssporter, som egentligen inte är några äventyr, eftersom utövarna inte letar efter en skatt och jagas av oborstade banditer. Att klättra i berg finns inte på kartan i min värld (om det nu inte är en skattkarta). Det har gjorts en del thrillers och dramer om alpinister och liknande som hamnar i knipa - men jag har svårt att tycka att det blir spännande eller engagerande, eftersom tosingarna frivilligt utsätter sig för extrema faror. Till ingen nytta alls. Ska de tvunget upp på en bergstopp, ta en helikopter, för bövelen!
Nick Ryans irländska dokumentär THE SUMMIT handlar om de 24 bergsklättrare som i augusti 2008 fick för sig att bestiga K2, världens näst högsta berg och det som är svårast att ta sig upp på. Var fjärde person som försökt har omkommit. Några i denna internationella samling klättrare hade gjort ett misslyckat försök ett par år tidigare, bland dem irländaren Ger McDonnell, som får extra mycket uppmärksamhet i filmen. En annan i teamet var svensken Fredrik Sträng.
Två dygn efter att de gett sig iväg var elva av dem döda, däribland Ger. Ett flertal av dem omkom när de försökte rädda andra som råkat i knipa.
Visst, detta är onekligen en dramatisk historia. Ryans film är något mindre dramatisk, mest beroende på att han berättar spretigt och ofokuserat med en massa märkliga hopp i tiden. En italienare som tillhörde den allra första K2-expeditionen på 1950-talet berättar om hur det gick till då, och han klipps in lite då och då. Vid ett par tillfällen hoppas det tillbaka från augusti 2008 till några månader innan klättrarna gav sig iväg, jag hade föredragit om det hela berättats kronologiskt. Några gånger får vi se dödsolyckorna ske - och jag konstaterar att det handlar om dramatiseringar med skådespelare. Det blir lite märkligt när de överlevande i nygjorda intervjuer berättar om de traumatiska upplevelserna och vi sedan får se dem återskapade. Det är nästan så att det gränsar till dålig smak.
Förutom de nygjorda intervjuerna visas autentiska videosnuttar från expeditionen, varvat med tjusiga flygbilder över de mäktiga bergslandskapen. Fredrik Sträng överlevde och flera, om inte alla, av de överlevande fortsatte att äventyra. Vissa av dem handikappade efter K2-incidenten.
THE SUMMIT är okej, men hade behövt bättre struktur. Det bjuds på många skägg med djupfryst snor.






(Biopremiär 1/11)

-->



tisdag 20 mars 2012

Bio: Albert Nobbs

Foton copyright (c) TriArt Film

Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om ALBERT NOBBS innan årets Oscarsnomineringar tillkännagavs. Rodrigo Garcías film fick nämligen tre nomineringar; Bästa kvinnliga huvudroll (Glenn Close), Bästa kvinnliga biroll (Janet McTeer) och Bästa make-up. Den vann dock inga priser. Efter Oscarsgalan brydde jag mig inte om att kolla upp filmen, så när det var dags för pressvisning kände jag bara till det faktum att Glenn Close spelar man. Rättare sagt, hon spelar en kvinna som spelar en man.

ALBERT NOBBS bygger på en kortroman av George Moore, en berättelse som - av alla människor - bearbetades av István Szabó, mannen som regisserade MEFISTO och ÖVERSTE REDL. Filmmanuset skrevs sedan av Glenn Close och ytterligare två personer, och Close var även med och producerade. Filmen utspelar sig på Irland någon gång i slutet av 1800-talet och redan när den började tänkte jag att "Jaha, det här kommer säkert att sluta i elände". Den här typen av filmer brukar ju göra det. På ett hotell arbetar den ordentlige, pålitlige, men tillbakadragne Albert Nobbs, en man som inte helt oväntat sitter på en stor hemlighet. Han är en hon. Nobbs har levt hela sitt vuxna liv som man, för att kunna få arbeta och inte hamna på fattighuset.

En dag dyker målaren Hubert Bates upp på hotellet, och när Bates och Nobbs tvingas dela rum, råkar den senare avslöja sig som kvinna. Istället för att avslöja det hela sliter mr Bates upp skjortan och blottar två rejäla kvinnobröst. Jodå, han är också en hon (McTeer) och inte nog med det, det finns även en mrs Bates. Detta ger stackars Nobbs idéer, kanske finns det möjlighet till ett bättre liv.

Nobbs har länge sparat sina inkomster och suktar efter att öppna en liten tobaksaffär. Men Nobbs behöver även en hustru. Valet faller på den unga, söta Helen (Mia Wasikowska), som också jobbar på hotellet. Men hon har ihop det med den unge slarvern Joe (Aaron Johnson, Kick-Ass själv) ...

ALBERT NOBBS känns märkligt tom och billig. Ämnet är intressant, skådespelarinsatserna är bra, liksom miljöer och annat, och vissa bifigurer är kul. Men det känns som om något fattas - och manuset har en tendens att bli i blaskigaste laget. En del av intrigen går ut på att Joe och Helen ska försöka lura Nobbs på pengar och flytta till Amerika, och detta framställs på ett sätt som inte fungerar, rättare sagt, det känns som hämtat från en ungdomsfilm - det är märkligt simpelt.

Hur Glenn Close funkar som man? Tja, jag vet inte riktigt. Glenn Close är utmärkt i rollen, men i och med att jag förstås vet att det är Close, förtas effekten något. Hon ser mest ut som Peter Cushing i en Anthony Hopkins-roll. Det hade varit intressantare med en helt okänd skådespelerska i rollen. Däremot ser Janet McTeer inte ut som något annat än en ful kvinna i manskläder. Jag förstår inte hur någon kan ta henne för man.

Ett par scener - i synnerhet en - är riktigt bra, det känns dessutom lite ovanligt med en kvinna som drömmer om att få bära klänning, men som helhet är ALBERT NOBBS märkligt slätstruken och uddlös. Fast det är klart, filmen tillhör en genre jag inte är speciellt förtjust i.

Bäst i filmen är en trött, överviktig man utklädd till noshörning, som hastigt lufsar förbi kameran under en maskeradscen.




(Biopremiär 23/3)

söndag 29 november 2009

En rysare till advent

Första advent, dags att tända ljus och ha sig. Varför inte inleda denna adventssöndag med en liten rysare? Här är en trevlig liten irländsk kortfilm med fräsig twist på slutet. Välgjord och bra film, hinner aldrig bli tråkig. Och det tänds ett levande ljus i den! Fast kameravinkeln där man ser flickan nerifrån källaren fick mig att tänka på den liknande scenen i A BLADE IN THE DARK, där The Pig Faced Kid tappar en boll i källartrappan och hans kompisar retar honom genom att skandera "You are a female, you are a female!"