Visar inlägg med etikett Iran. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Iran. Visa alla inlägg

lördag 4 februari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Under the Shadow

UNDER THE SHADOW (Njutafilms)
Avdelningen för filmer från Mellanöstern som utspelar sig i en lägenhet.
Jag har inte sett speciellt många filmer från Iran, eller andra länder i Mellanöstern, men majoriteten av de jag sett utspelar sig i en eller flera lägenheter. Vad dessa filmer också har gemensamt, är de producerats av länder i väst.
UNDER THE SHADOW är en iransk-brittisk film, och den var Storbritanniens Oscarbidrag i år. Filmen utspelar sig i Teheran, men är inspelad i Jordanien. Genren är skräck, det här är en spökhistoria - men om det är skräckstämning och spänning man är ute efter, ska man ärligt talat inte förvänta sig alltför mycket. Större delen av filmen känns som ett rätt ordinarie Folkets Bio-drama om kvinnoförtryck i Iran.
För manus och regi står långfilmsdebuterande Babak Anvari. Shideh heter en kvinna som studerar till läkare, men eftersom hon inte beter sig som Iranska kvinnor ska (det antyds att hon har vänstertendenser och var politiskt aktiv), kastas hon ut från universitetet. Istället tillbringar hon nu dagarna hemma med sin lilla dotter Dorsa. Det är 1980-tal och Shidehs make tvingas iväg för att göra sin årliga militärtjänstgöring. Shideh fördriver tiden med att gympa till Janes Fondas work-out, som hon har på video, hon leker med Dorsa, och med jämna mellanrum rusar de ner till skyddsrummet i källaren, eftersom det ju är krig och irakiska bomber regnar över staden.
Dorsa börjar prata om onda djinner hon är rädd för. Shideh tycker att det är dumheter, djinner finns ju inte. Sedan börjar dottern att hävda att hon får besök av en mystisk dam. Shideh börjar känna att hon och Dorsa inte är ensamma i lägenheten.
Symbolik och allegorier är det gott om i UNDER THE SHADOW. När Shideh i panik rusar ut på gatan, stoppas hon genast av några män och förs till polisen, där hon får bannor för att ha visat sig utan slöja. Senare får vi en spöksekvens där Shideh letar efter Dorsa under en gigantisk slöja.
Anvaris film är väl egentligen intressantare än bra. Åtminstone om det är skräck man är ute efter. Spökerierna låter vänta på sig tills det är drygt tjugo minuter kvar av speltiden. Fast om man gillar genrefilmer som egentligen handlar om "något annat"; filmer som THE BABADOOK och IT FOLLOWS, lär man uppskatta UNDER THE SHADOW mer än jag gjorde. Jag gillar ju liksom riktiga skräckfilmer.













-->

lördag 13 februari 2016

DVD/Blu-ray/VOD: A Girl Walks Home Alone at Night

A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT (Njutafilms)
Dags för mig att agera surgubben mot strömmen. DVD-omslaget till den här filmen ståtar med mängder av höga betyg från diverse tidningar. Den första iranska vampyrfilmen, kallas den här, och visst blir man nyfiken.
... Men att kalla filmen iransk är en sanning med modifikation. Dess manusförfattare och regissör; Ana Lily Amirpour, är iransk-amerikanska, och producenterna är främst amerikaner - Elijah Wood och hans skräckfilmsbolag Spectrevision ligger bakom filmen.
Att kalla det här skräck är också en sanning med modifikation. Vad Amirpour gjort är en svartvit arthousefilm, lite grann i samma stil som nya franska vågen-filmerna. Det är förstås därför så många kritiker hyllar filmen. Hade Amirpour gjort en riktig skräckfilm, hade många vänt tummen neråt.
A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT utspelar sig i Bad City, en märklig spökstad, med tomma gator och märklig befolkning; alla verkar vara kriminella, pundare eller horor. Här driver en ung tjej omkring och sätter tänderna i folk - hon är nämligen vampyr. Ibland stannar hon hemma och dansar för sig själv. Hon hinner även bli förälskad i en iransk James Dean som i början av filmen får sin bil beslagtagen av en gangster.
Filmfotot är strålande; det ser ut som en fransk film från tidigt 60-tal, med tunga skuggor och utstuderade bildkompositioner - men det är väl egentligen det enda jag gillar med detta pretentiösa, tråkiga drama. För det är ganska tråkigt. Tempot är långsamt, folk pratar inte så mycket, och ofta fastnar Amirpour i arthousefällor. Till exempel finns här en scen där en kvinna omotiverat dansar på en gård. Det blir rätt skrattretande. Jag skrattade åt flera scener, men jag tror inte att det var meningen.
Filmmusiken låter emellanåt som om den är hämtad ur en spaghettiwestern och känns inte helt synkad med det som syns i bild. Det är möjligt att Amirpour tänker sig Bad City som en spökstad i en westernfilm; kanske som staden i Sergio Corbuccis DJANGO, men den associationen gör jag inte alls. Under förtexterna spelas dragspelsmusik, vilket liksom markerar tonen: nu ska det bli konstnärligt.
Min sambo såg en snutt av slutet och sa "Hi hi, det verkar vara en svår film!"
A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT bygger visst på ett seriealbum, även det av Ana Lily Amirpour.
Mästaren Jean Rollin var oerhört mycket bättre på att göra långsamma, arty vampyrfilmer.








-->


fredag 2 oktober 2015

Bio: Melbourne

Foton copyright (c) Folkets Bio
Då har jag kommit fram till den tredje och sista av de filmer jag skulle ha skrivit om förra veckan, eftersom de hade premiär då. Samtidigt inser jag att jag nog inte hinner skriva om alla av denna veckas premiärer idag.
Jag brukar hävda att bara för att en film är ett långsamt lågbudgetdrama på ett språk jag inte förstår, behöver det inte vara en kvalitetsfilm. Det behöver inte ens vara en bra eller intressant film. I många fall kan sådana filmer vara riktigt dåliga. Nu är MELBOURNE inte direkt en dålig film, men det mest intressanta med den är att det är en iransk film som utspelar sig i en lägenhet i just Iran.
Nej, regidebuterande Nima Javidis MELBOURNE utspelar sig inte i Melbourne. Den handlar om ett par; Amir och Sara (beklagar, jag vet inte vem som spelar vem i rollistan), som ska flytta till Melbourne. När filmen börjar har en kvinna lämnat ett spädbarn hos Amir och Sara, som håller på att packa; de ska resa samma dag. Kvinnan passar bebisen åt en granne, och hon lovar att återkomma efter ett snabbt ärende. Det dröjer - och medan hon är borta upptäcker Amir och Sara att ungen är död!
De vet inte vad de ska ta sig till - de tror först att det är de som orsakar barnets död. Men ungen kan ha varit död redan när kvinnan kom. Amir ringer ambulans, men den dröjer. Barnets far ringer på, men Amir vågar inte tala om vad som hänt - han säger att Sara gått ut på en promenad med ungen. Sedan dyker det upp fler människor i lägenheten och hela tiden måste de skärrade Amir och Sara hitta på ursäkter.
Filmen utspelar sig till 95% i lägenheten. Det handlar om filmad teater. Amirs och Saras hem är väldigt västerländskt (trapphuset är flott med marmortrappor), det hela skulle kunna utspela sig i Sverige; i en invandrartät stadsdel.
Vad som inte är västerländskt är rollfigurernas ofta besynnerliga beteende. Även om jag kan relatera till dem ganska väl, blir det ibland lite konstigt. Det är ett farligt rännande i lägenheten, folk kommer och går, och hela historien om den döda bebisen upplevde jag som svart komedi - men det är inte meningen. Det ska vara dramatiskt. Tror jag. Jag är inte riktigt säker. Hela premissen är lite skum; en okänd barnflicka lämnar en sovande bebis hos Amir och Sara samma dag de ska resa bort. Kvinnan kunde väl tagit ungen med sig i en barnvagn? Jag köpte aldrig det här - men slutet är onekligen rätt bra.
Skådespeleriet verkar vara bra. Ibland får de utbrott och skriker. Filmfotot är hyfsat. Amir och Sara kramas aldrig, eftersom Irans filmcensur förbjuder detta.
MELBOURNE är väl en ganska sympatisk film, men jag kommer förstås aldrig att se den igen.








(Biopremiär 25/9)

-->

tisdag 4 februari 2014

Bio: Det förflutna

Foton copyright (c) Folkets Bio

DET FÖRFLUTNA, med manus och regi av Asghar Farhadi, är Irans Oscarbidrag 2014. Men det är en fransk film. Fransk-italiensk, till och med. Hmm. Känns lite grann som om Sverige inte hittar någon egen film som är tillräckligt bra och istället skickar en dansk film.

... Och Bérénice Bejo, från THE ARTIST och som har huvudrollen, är född i Argentina. Nå - Farhadi, som gjorde NADER OCH SIMIN - EN SEPARATION, är i alla fall från Iran, liksom Ali Mosaffa, som har den ena manliga huvudrollen.

Bejo fick pris som bästa skådespelerska när filmen visades i Cannes förra året, och det kan man nog unna henne. Hon är utmärkt som Marie, som bor i Paris och vars man återvänder efter flera år i Iran för att skriva under skilsmässopapper. Marie, som har två barn med mannen, har inlett ett nytt förhållande med en arab som heter Samir (Tahar Rahim, som är fransman) och vars fru ligger i koma. Maries dotter tror att Marie är orsaken till koman. Det blir drama och grejor.
... Är det nog tänkt. Tonen är återhållsam och vardaglig. Bérénice Bejo är skitsnygg, men miljöer och människor är alldagliga, gråa och trista. Det här må vara hur välspelat som helst - men DET FÖRFLUTNA fångade aldrig mitt intresse. Tvärtom - det dröjde inte länge innan jag började att tänka på annat. Kaffe. Korv. Jag satt ganska illa in salongen. Trångt. Obekväm fåtölj. Jag skruvade på mig. Två timmar och tio minuter varar det här. Jag struntar i att många kommer att hylla filmen när den går upp på fredag - jag hade tråkigt.

Jag irriterade mig även på att nya ROBOCOP inte kommer att pressvisas i Malmö. Inte för att jag tror att den kommer att vara speciellt bra, tvärtom, men ändå. Det är ett jävla sätt att inte pressvisa filmer i Malmö.

Nu har jag inte mer att säga här.

Oj, vad kort den här recensionen blev! Fortsätter det så här, är jag snart nere på Metrolängder. Usch!








(Biopremiär 7/2)

torsdag 12 september 2013

Bio: Min iranska familj

Foton copyright (c) Folkets Bio
Här har vi minsann en iransk film. Eller nästan - det visade sig vara en fransk-iransk samproduktion, men inspelad i Iran, med iransk regissör och iranska skådisar.
På inbjudan till pressvisningen stod det att detta är en riktig thriller. Men förväntar man sig en thriller lär man bli gruvligt besviken. Så tillvida man inte missuppfattat termen "thriller". Eller är exceptionellt lättskrämd.
Massoud Bakshis MIN IRANSKA FAMILJ börjar onekligen bra och effektivt. Filmat med subjektiv kamera får vi följa en man som kliver in- och sätter sig i baksätet i en taxi. Förutom chauffören hoppar ytterligare två män in och bilen kör iväg. Det är mörkt ut och den subjektiva kameran ser sig nervöst omkring. Uppenbarligen kör taxin inte dit den ska och efter ett tag kastar sig de två männen över den osedde huvudpersonen. Sedan ser vi en bunden man släpas över ett skitigt källargolv.
Hopp bakåt i tiden och vi presenteras för doktor Arash (Babak Hamidian). Han har bott 22 år utomlands - det pratas om Paris - men har återvänt hem till Shiraz efter att ha blivit tillfrågad om att undervisa på ett universitet. Där blir han genast besvärlig eftersom han använder sig av "kontroversiella" västerländska undervisningsmetoder. Dessutom vill han att eleverna ska läsa hans artiklar, vilka förbjudits av staten.
Arash ska åka tillbaka till Paris, men hans pass har beslagtagits och han har problem med att få det tillbaka. En kille som tydligen är Arashs bror eller halvbror eller kusin hjälper till med att skaffa nytt pass, men tydligen har han en räv bakom örat. Arashs far ligger i koma på sjukhuset. Korruption och missdåd uppdagas i familjen.
Vi får ett flertal flashbacks i flashbacken. I dessa skildras Arashs barndom i ayatollah Khomeinis Iran.
Jag tappade tråden efter ett tag.
Det är intressant att se en film som utspelar sig i de här miljöerna; autentiska miljöer, filmade i Shiraz och Teheran. Arashs familj bor i en villa av västerländskt snitt. I grunden är även storyn intressant; det här är säkert hur realistiskt som helst. Men - jag kunde inte hålla isär rollfigurerna. Förutom Arash och hans morsa blev jag inte klok på vem som var vem. Och i barndomsscenerna fattade jag inte riktigt vem som var Arash. För det var väl hans barndom? Jag började nästan att skämmas när jag såg den här - jag kände mig svennig, närmast rasistisk - just för att jag inte kunde hålla isär personerna. Men jag skyller på regissören. Med undantag för Arash får vi inga ordentliga presentationer.
Jag väntade hela tiden på att det skulle bli spännande, men det skedde aldrig, och slutscenen känns mest dum.
MIN IRANSKA FAMILJ kommer säkerligen att hyllas av många kritiker. Mest för att den är iransk. Jag bockar av den och går vidare.







(Biopremiär 13/9)

-->



fredag 2 december 2011

Bio: Förbjuden kärlek

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Jasså, jaha minsann. Då har man sett ännu en iransk film. I alla fall nästan. Det visar sig nämligen att FÖRBJUDEN KÄRLEK inte alls är speciellt iransk. Det är en fransk-amerikansk-iransk samproduktion, och för säkerhets skull inspelad i Beirut. De hade knappast kommit undan med att spela in den här på plats i Teheran, där filmen utspelar sig.
Regissören och manusförfattaren Maryam Keshavarz är iranska, men verksam i USA, där hon enligt uppgift även är född. Jag antar att samtliga skådespelare är iranier, men bosatta i andra länder - och de är tack vare den här filmen förbjudna att återvända hem. FÖRBJUDEN KÄRLEK är nämligen bannlyst i Iran.
Redan under förtextsekvensen framgår det med all önskvärd tydlighet att detta inte är någon vanlig iransk film. Förtexterna är på engelska och de är väldigt stylade och exponeras över en magdansande kvinnas bål. Det är väldigt flott och västerländskt.
Tonårstjejerna Atafeh (Nikohl Boosheri) och Shireen (Sarah Kazemy) är bästa vänner. Ja, mer än så. De har gott och blivit kära i varandra och utforskar sin sexualitet. De utforskar även stadens undergroundkultur - de går på illegala nattklubbar, de hinkar sprit och tar droger, och de hänger med coola, regimkritiska killar och några bögar.
Atafeh kommer från en överklassfamilj, hon bor tjusigt med sin kärleksfulla familj. Shireen i sin tur har en annan, enklare bakgrund och hennes föräldrar var regimkritiker. Atafehs äldre bror Mehran (Reza Sixo Safai) kommer hem från en drogavvänjningsklinik och ändrar sitt liv radikalt - han blir djupt religiös, vilket ingen annan i familjen är. Han ser inte med blida ögon på systerns vilda liv och böjelser. Atafeh och Shireen drömmer om att fly till Dubai, där de ska leva lyxliv och gå på lesbiska nattklubbar.
Då och då gör polisen razzior på de illegala klubbarna och när Atafeh och Shireen åker dit blir saker och ting mer än komplicerade.
FÖRBJUDEN KÄRLEK är en väldigt snygg film, väldigt västerländsk i sitt berättande och sin estetik. Tjejerna är snygga liksom de flesta av de övriga medverkande. Detta gör att filmen emellanåt blir lite ... Ja, jag vet inte. Filmen innehåller några lesbiska sexscener och dessa ser ut att vara gjorda av Andrew Blake. Flott mjukporr för en straight publik.
Dessutom är filmens budskap otroligt övertydligt, manuset och främst dialogen tenderar ibland Staffan Hildebrand-klass. Filmen är förstås extremt regimkritisk - vilket ju är bra. Men en del inslag är i simplaste laget.
Samtidigt är väldigt mycket av det som skildras oerhört intressant. Jag hade förstås ingen aning om hur den iranska undergroundscenen ser ut. Jag vet inte vad ungdomar har för sig i Teheran, vad det finns att göra.
I en scen åker hela familjen till stranden för att ha kul. Männen bär badbyxor och badar, medan kvinnorna är fullt påklädda och måste hålla sig undan vattnet. De spelar även beachvolleyboll.
I en annan scen dubbar tjejerna och några killar den amerikanska filmen MILK till persiska för att prångla ut den på svarta marknaden. Väldigt rolig scen, i synnerhet när de dubbar kärleksscener.
FÖRBJUDEN KÄRLEK är aldrig tråkig, men någonstans känns den lite väl enkel. Ungefär som en demonstrationstågsbanderoll. Eller som en Hollywoodproduktion.
I ett par scener spelas vad som låter som iransk punk, men jag är osäker - jag kunde inte urskilja språket de sjöng på, det kan ha varit engelska. Men om det är iransk punk, är det ju ashäftigt.







(Biopremiär 2/12)

onsdag 2 november 2011

Bio: This is Not a Film

Foton copyright (c) Folkets Bio
THIS IS NOT A FILM smugglades till filmfestivalen i Cannes på ett USB-minne inbakat i en kaka. Dess upphovsman sitter nämligen i husarrest i Teheran.
... Och detta är väl det mest intressanta med den här filmen.
Den iranske regissören Jafar Panahi är belagd med ett tjugoårigt yrkesförbud och får inte lämna landet. Eller sin lägenhet. Där har han suttit sedan december förra året. Han har även en rättegång framför sig.
Så kan det gå om man gör obekväma filmer i Iran. Även om de verkar vara jävligt tråkiga. Vi får se ett par klipp ur karlns filmer. De verkar inte vara något vidare.
Men man kan väl inte påstå att det går nöd på karln. Stackars Jafar bor nämligen i en stor lyxlägenhet. Hans familj är inte hemma och han dokumenterar sitt liv. En kollega kommer på besök och hjälper till att filma.
Jafars senaste filmmanus är en skittråkig historia som blir inlåst i sitt hus. Han fick inte tillstånd att spela in filmen, men istället försöker han i denna dokumentär återge manuset, läsa högt och berätta vad det hela ska gå ut på. För att göra det begripligare ritar han upp flickans rum med hjälp av tejp på en matta. Det blir lite DOGVILLE. Fast Jafar avbryter sin story ganska snart, eftersom han inser att det var en dum idé. Det tackar jag för. Filmidén sög.
Jafar sitter i sin soffa. Du kommer familjens iguana och klättrar på honom. Jafar säger till iguanan att den har vassa klor!
En granne ringer på och frågar om Jafar kan passa en liten hund. Hunden skäller som fan och Jafar tackar nej.
Därefter börjar Jafar att med sin iPhone videofilma sin kollega. Men kollegan ska gå hem. Snart ringer det dock på dörren igen. Det är en snubbe som ska hämta soporna i huset. Jafar intervjuar sophämtaren i hissen.
Slut.
Just det, det är visst något slags firande på gång också. Folk skjuter upp raketer när mörkret fallit. Men redan dessförinnan knallar det lite då och då ute på gatan. Är det skjutvapen? Sirener hörs.
THIS IS NOT A FILM har verkligen en passande titel. Nej, det här är ingen film. Jösses, ska folk betala för att titta på det här?
Vissa delar av Jafars verk kan vara bland det tråkigaste jag någonsin sett. Jag menar, vem fan vill betala 90 spänn för att se en medelålders gubbe sitta vid ett köksbord och bre mackor och prata i telefon?
Emellanåt blir det nästan lite intressant. Men bara nästan. Poängen med den här filmen är hur den gjordes och hur den hamnade på bio, inte dess innehåll. För den har inget innehåll. Fast jag gillade eftertexterna. Varför filmen ingick i den officiella serien i Cannes förstår jag inte. Fast å andra sidan, det här är en typisk festivalfilm. Och eftersom den är från Iran tycker folk att den är intressant och ängelägen.
Nå. Hur betygsätter jag det här? Det gör jag inte, eftersom det inte går.
THIS IS NOT A RATING

(Biopremiär 4/11)

torsdag 15 september 2011

Bio: Nader och Simin - en separation

Foton copyright (c) Folkets Bio

Hallå på er, pågar och töser! När såg ni en iransk film senast? Ni har kanske aldrig sett en iransk film? Ärligt talat vet jag inte om jag själv sett en iransk film tidigare. Förrän nu. Kors i röven, sa kärringen som satte sig på lien, nu har jag minsann sett en tvättäkta iransk film.

Asghar Farhadis NADER OCH SIMIN - EN SEPARATION tog visst storslam i Berlin och roffade ut sig Guldbjörnen som bästa film, medan de manliga och kvinnliga skådisarna; hela stallet kollektivt, tilldelades Silverbjörnen för bästa skådespelare.

Konkurrensen måste ha varit dålig.

Det är inte George Nader, den gamle Jerry Cotton-skådisen, filmen handlar om. Nej, den här Nader spelas av Peyman Moaadi och är gift med Simin (Leila Hatami). Simin vill flytta utomlands, men det vill inte Nader - han kan inte hänga på, hans far lider av alzheimer och bor hemma hos Nader. Så därför tänker de separera. Nader och Simin, inte Nader och farsan - hur fan hade de sett ut? Gift med farsan?

Paret har en dotter som verkar vara ung tonåring och hon bor hemma hos Nader, medan Simin flyttar hem till sina föräldrar, tror jag det var, i väntan på att dra utomlands.

Nader behöver dock hjälp med att sköta farsgubben, så han anställer en djupt religiös kvinna - denna kvinna är dessutom gravid. Kvinnans situation gör det lite svårt för henne att sköta sysslorna, hon ställer till det, hon gör en tabbe som nästan kostar den alzheimersjuke livet, och när Nader upptäcker detta, knuffar han bryskt ut kvinnan i trapphuset.

Kvinnan hamnar på sjukhus. Hon fick missfall och hävar att detta beror på att hon trillade i trapporna när Nader knuffade ut henne. Fast ingen såg henne falla. Kvinnans hetlevrade make blir vansinnig och en lång rättsprocess rullar igång. Vem är skyldig och vad hände egentligen?

Tillägget EN SEPARATION i titeln är lite missvisande. Filmen handlar inte så mycket om detta. Knappt alls. Den egentliga handlingen kretsar kring missfallet. Det ältas fram och tillbaka i en evighet, hemma hos huvudpersonerna, hos polisen, de inblandade säger emot varandra, "Ja! Nej! Ja! Nej! Ja! Nej!".

Förutom att filmen är åt helvete för lång (två timmar och tre minuter) och lätt hade kunnat kortas med en halvtimme, innehåller manuset flera luckor varav flera är logiska. Man låter ologiska saker ske bara för att handlingen ska gå åt rätt håll.

Bitvis är det dock lite intres-
sant, vi får se glimtar a ett liv i Iran som sällan skildras på film. I vanliga fall får ju muslimer ofta agera en homogen fiende som sitter i hyddor och planerar terrordåd, eller så bjuds vi misärskilringar i vilka vi antingen får se hur hemskt de har det i sitt hemland, eller hur de lever efter att ha flyttat till västerländska länder.
I NADER OCH SIMIN bor rollfigurerna i moderna, bekväma hem. De kör nya, fina bilar. Kvinnorna kör också bil. Och de har arbeten. De har till och med män som älskar dem.

Samtidigt springer förstås alla kvinnor omkring i slöja. Simin är rätt raffig, hon har till och med färgat håret, vilket syns emellanåt. Hemhjälpen är däremot helt täckt i en svart chador, ett ord jag slår upp och konstaterar att det är det persiska ordet för tält. Och nog för att hon ser ut som ett svart tält, altid. Hennes djupa tro ställer till det för henne - vid ett tillfälle pissar den alzheimersjuke på sig och kvinnan måste ringa ett samtal för att fråga om det räknas som synd att byta kläder på gubben.

Det är förstås lätt för islamkritiker att racka ner på detta, men tänker man efter kan liknande situationer uppstå även i västerländska länder. Bokstavstroende katoliker råkar ju också ut för dilemman man som avkristnad svensk ställer sig frågande till. USA är ju fullt av bisarra religiösa knäppgökar tillhörande ala möjliga religioner. Även om de nu inte tvingar sina kvinnor att ikläda sig tält.

Anyhow: jag förstår verkligen inte hur NADER OCH SIMIN lyckades vinna utmärkelserna i Berlin.
En annan grej jag undrar är om Malmös iranska befolkning kommer att gå till Spegeln och se den här filmen, eller om publiken kommer att utgöras av svenska kulturknuttar som tycker att den här typen av film är viktig. Jag gissar på det sistnämnda.






(Biopremiär 16/9)