Bio: Wallander - Den orolige mannen

Foton: Baldur Bragason © 2013 Yellow Bird
Jag har inte recenserat någon Wallanderfilm sedan HÄMNDEN, som släpptes för ganska exakt tre år sedan; i januari 2009. Jag har heller inte sett någon Wallanderfilm sedan HÄMNDEN. Den var usel. Varför skulle jag vilja se fler?
Nu kommer det en ny omgång TV-filmer med Krister Henriksson som den allt tröttare polisen Kurt Wallander i Ystad. Det påstås att det här är den sista omgången. Och precis som tidigare går säsongens första avsnitt upp på bio. Varför det här går upp på bio har jag inte den blekaste aning om. Vem vill se det här på bio? Och just det här avsnittet har ingenting som gör det extra lämpligt för biovisning. Ingenting! Det är ett osedvanligt uselt avsnitt. Det är inte roligt alls - precis som titeln hävdar är detta o-roligt.
Handlingsreferatet på filmens IMDb-sida är fantastiskt: "Kurt Wallander learns he has Alzheimer's disease". Det är allt. Fast det händer förstås mer i avsnittet.
Eftersom jag alltså inte sett de senaste tolv avsnitten, har jag ingen aning om vad som har hänt under dessa tre år. I HÄMNDEN började han att pola med Lena Endre. Hon är inte med här över huvud taget. Däremot dyker Wallanders dotter Linda upp igen, hon spelas nu av Charlotta Jonsson. Och Kurt har gått och blivit morfar.

Agneta Fagerström-Olssons film börjar med arkivbilder på ubåtsjakt i Stockholms skärgård 1982 - och Palme flimrar förbi. Det är mycket Palme på bio och TV nuförtiden. Hopp till nutid och en fiskare spelad av Ingvar Hirdvall plockar upp en död attackdykare ur vattnet. Ett lik som har legat där i trettio år.
Lindas svärfar, den pensionerade kommendörkaptenen Håkan von Enke (Sten Ljunggren), fyller år och familjen Wallander åker upp till Stockholm för att fira den gamle gubbjäveln, som bor med sin fru i ett överklasshem komplett med hushållerska, och vars kalas innebär frack högtidliga tal. Även Peter Andersson är där.
Det vresige och rälge von Enke beter sig dock underligt och försvinner hela tiden iväg på mystiska möten. En dag beger han sig iväg hemifrån och kommer inte tillbaka. Wallander är suspenderad hemma i Ystad och far upp till huvudstaden för att nysta i försvinnandet och kommer något stort på spåren. Det handlar om Kalla Kriget, högerextremister, mördare och grejor.

DEN OROLIGE MANNEN är en av de tråkigaste deckare jag sett. Här finns ingen som helst antydan till spänning. Stora delar av filmen liknar inte en deckare eller polisfilm över huvud taget; det är mer ett saggigt och ointressant drama om några typer som skulle göra sig utmärkt som mordoffer. Kurt Wallander själv har aldrig varit en kul typ, allra minst i Krister Henrikssons gestaltning.
Tekniskt sett är filmen blek på alla plan. Trist, platt foto, enkla scenlösningar. Emellanåt skakar man lite på kameran så att det ska se "tufft" ut, men det blir självklart aldrig tufft, bara jönsigt.
Som sagt, det finns ingen som helstanledning för denna synnerligen rudimentära och saggiga film att gå upp på bio.
WALLANDER - DEN OROLIGE MANNEN. En av årets sämsta svenska filmer - redan nu!

(Biopremiär 11/1)

Bio: Beck: I stormens öga

Jag kommer inte ihåg när jag senast såg en Beckfilm med Peter Haber. Jag minns att jag såg den allra första. Såg jag den på video? Eller på bio? Har jag sett någon av dem på bio? Jag minns inte. Liksom Wallanderfilmerna, är Beckserien sådana där filmer som rullar utan ljud på TV:n på en pizzeria. Jag tittar aldrig på dem. Det skulle aldrig falla mig in att se en Beckfilm i brist på annat.  

Nu har åter en film i serien biopremiär. Varför gick jag och såg den med tanke på min inställning till serien? Därför att den pressvisades direkt efter INGLOURIOUS BASTERDS.   

Snacka om att blanda högt och lågt på samma dag!  BECK: I STORMENS ÖGA börjar med att en norsk kvinna och hennes lille son jagas av några lömska typer. Hon SMS:ar Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt, såklart) för att få hjälp, men när han kommer fram, hittar han bara kvinnans sönderbrända lik. Det visar sig att SÄPO hade span på kvinnan, som Larsson tio år tidigare hade haft en romans med. 

Det visar sig även att kvinnan inte alls är död, det var ett annat lik som hittades. Norskan tillhör ett gäng militanta aktivister, men vill dra sig ur - men det är inte det lättaste. Nu ska de spränga kärnkraftverk och ha sig. Gunvald Larsson luskar i fallet på egen hand och får bannor av såväl SÄPO som Martin Beck och de andra poliskollegorna.  

Beck själv är knappt med alls. Han är förkyld och sitter mest hemma. Hans granne Ingvar Hirwall, som vill bjuda på en stänkare, har av någon anledning nu flyttat till en lägenhet med balkongen snett under Becks.  Vad som är positivt med den här filmen, är att Gunvald Larsson skjuter ihjäl flera av skurkarna och torterar en kille för att få svar. Det är sällan man ser sådant i svenska polisfilmer. Larsson själv visar sig vara hur seg som helst, under filmens gång lyckas han bli skjuten, påkörd och trilla i en hamnbassäng, men det är inget som bekommer honom.  

Men annars är den här filmen en skymf mot biopubliken. Vad ska den upp på bio och göra? Det här är bara ännu en slentrianmässigt gjord TV-deckare. Det är något otroligt ointressant och visset. Ospännande och tråkigt. För att försöka få lite nerv i berättandet viftar man ibland lite med handhållen kamera, vilket bara blir irriterande när det handlar om statiska dialogscener. Som vanligt är Peter Haber hur trist som helst och när han behagar visa sig i filmen, stånkar han mest "Men Gunvald...!" 

Regissör Harald Hamrell dyker upp i en liten roll. Han har blivit rätt lik Mark Hamill. 

 

 

(Biopremiär 26/8)