DVD/Blu-ray/VOD: 91:an och generalernas fnatt

91:AN OCH GENERALERNAS FNATT (Studio S Entertainment samt C More Play)

Sommaren 2016 recenserade jag DEN STORA 91:AN-BOXEN; en DVD-box med de sju 91:an-filmer som producerades mellan 1946 och 1959. I egenskap av manusförfattare till 91:an - den tecknade serien - har jag vigt en stor del av mitt liv åt denne figur, åt hans kompisar och befäl. Jag har snart skrivit hundra avsnitt om 91:an. Det är inte jättemånga avsnitt, men det är fler än ... tre.

... Men. Att ta sig igenom ovannämnda DVD-box var ett mindre helvete. De flesta av filmerna är usla och jag klarade bara av att se ungefär tjugo minuter i stöten.
91:AN OCH GENERALERNAS FNATT; den åttonde filmen, ingick inte den den stora boxen - beroende på att det är en film från ett annat bolag. Men, den som väntar på något gott ...

... Väntar ibland förgäves.

91:AN OCH GENERALERNAS FNATT kom 1977 och producerades av Semic Film; serieförlaget Semics filmbolag. Detta var Semic Films första långfilm. Det blev även den sista. Enligt Sture Hegerfors, som har en statistroll i filmen (han spelar en löjtnant som ses snett bakifrån till vänster i bild under en bankett mot slutet av filmen), lämnade publiken salongerna där filmen visades. Detta är fullt begripligt, eftersom det här är en sensationellt dålig film.

För regin står Ove Kant, som bara regisserade två filmer - denna och en norsk Olsenbanden-film från 1970. Kant var även verksam som skådespelare. Sten Hedman och Hans Sidoli står för manus, men Nils Egerbrandt och eventuellt även Rudolf Petersson borde anges som medförfattare.

Så här lyder handlingen enligt svensk filmdatabas: "Genom ett misstag på Försvarets datacentral hamnar 91:ans datakort i en bunt, där det för övrigt bara finns kort om generaler och överstar, samtliga med förmodad kunskap om de problem som sammanhänger med frågan om kvinnlig värnplikt. 91:an är lyckligt okunnig om detta." Denna handling glöms dock bort under större delen av filmen. Datakorten nämns i en inledande scen med Jarl Borssén. Först mot slutet uppstår problem, när 91:an plötsligt måste utses till general och ta emot en utländsk general (spelad av Hans Lindgren), samt demonstrera ett hemligt vapen.

Däremellan bjuds det på en rad sketcher och situationer som är synnerligen löst sammanhållna. I ett nummer av 91:an från 80-talet skriver den dåvarande redaktören att 91:an-filmerna floppade på grund av för dåliga manus. Visst är manusen för dåliga - men! 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT består delvis av Nisse Egerbrandts ensidesavsnitt till Året runt, filmade rätt upp och ner. Detta vet jag, eftersom jag av ett rent sammanträffande alldeles nyligen läste några gamla julalbum som innehåller skämt som förekommer i filmen! Att döma ut filmens manus är alltså likvärdigt med att döma ut Egerbrandt.

Felet är snarare den totala inkompetensen bakom kameran. Ove Kants regi är obefintlig; skådespelarna står framför kameran och gör det som står i manus. Filmfotot är fruktansvärt fult. Precis allting är amatörmässigt. Ragnar Frisks två filmer om 47:an Löken är gjorda på samma sätt; de består också av seriesidor avfilmade rätt upp och ner, och filmerna är otroligt usla - men de var om inget annat regisserade av Ragnar Frisk, och därmed inspirerat usla. 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT känns mest som skolteater med kända skådisar.

Och kända skådisar, det är det gott om i den här filmen. 91:an och 87:an är lumpare och ska egentligen vara 19-20 år, men liksom i de gamla filmerna är alla soldater överåriga. Staffan Götestam spelar 91:an, och är helt fel i rollen. Loffe-kopian Christer "Bonzo" Jonsson, som 1983 trillade i en trappa och dog på fläcken, spelar 87:an.

Sten Ardenstam är jätterolig som major Morgonkröök. Hans Morgonkröök har inga likheter med figuren i serien, men Ardenstam är behållningen här; han är kolerisk och agerar i Louis de Funès' anda. Gösta Prüzelius är överste Gyllenskalp, Gösta Krantz spelar kapten Berån, medan Per Ragnar gör den snobbige fänrik von Fikonstråle, en gestalt som försvann ur serien på ett ganska tidigt stadium.

Vad som är kul, är att Carl Billquist spelar furir Revär - i de tidigare filmerna gjordes rollen av Fritiof Billquist; Carls farbror.

Marienette Dahlin spelar Elvira, och ser fullkomligt bisarr ut. Hon påminner om Leena från FÄBODJÄNTAN, och bär en fånig 40-talsklänning som ser ut att vara hämtad från ANNIE; hon den lilla föräldralösa med hunden. Elvira är för det mesta förbannad och rätt osymptisk. Desto mer sympatisk är Isabella Kaliff, som spelar en tjej som går under cover som soldat; hon byter plats med en kille som har tjejig frisyr.

Under förtexterna presenteras rollfigurerna en i taget med namnet utskrivet i bild. Några figurer är helt nya för filmen. Ingvar Andersson spelar "skåningen", det roliga i hans skämt är att han säger dem på skånska och att han pratar om mat. Andra figurer är Atleten, Charmören, Norrland, Frisedel med flera. Jag tyckte att det var roligt att en kallas VPK:aren. Det var inte igår jag hörde denna benämning! VPK:aren medverkar i ungefär två scener, så varför hans roll blåses upp i förtexterna förstår jag inte.

Christina Lindberg spelar sjuksyster i vad som närmast är att betrakta som en statistroll utan repliker, medan Per-Axel Arosenius dyker upp som stins.

Mitt i filmen ska 91:an plötsligt åka flygplan, vilket han med fallskärm på ryggen trillar ur, i en lång, besynnerlig scen, och en annan scen utspelar sig inne på ett systembolag, där en göteborgare drar en vits. Ett flertal skämt i filmen får betraktas som olämpliga 2018.

Filmen avslutas med en teckning av Nils Egerbrandt och en sång med Thore Skogman på ljudspåret.
Det är inte svårt att förstå varför den här filmen floppade på bio 1977. Tänker man se den på DVD, eller streamad på C More Play, gör man bäst i att se den stupfull.

Det får bli ett specialbetyg till den här filmen:

Kändisspotting på Norra Vallgatan

Det har varit en ganska kändisspäckad vecka. Både Ingvar Andersson och Maj Sjöwall. Men de båda överskuggades av Klabbarparn.
Jodå, Michael Segerström var på vernissagefesten för Sjöwall/Wahlöö-utställningen. Men han verkade inte ha lust att prata om Åsa-Nisse, han såg lite besvärad ut. Och jag vågade inte ens nämna PÅ KURS MED KURT.
Men tidigare nu ikväll såg jag veckans störste kändis.
Iförd kostym och solglasögon korsade han Norra Vallgatan...



...Kjell Lönnå.

Beck: Polis, polis, potatismos

I samband med utställningen Polis, polis, potatismos hade Spegeln igår en specialvisning av Pelle Berglunds filmatisering från 1993 med Gösta Ekman som Martin Beck. Självklart var jag där för att mingla med kändisuppbådet, vilket inskränkte sig till Ingvar Andersson (som bland alla platser i salongen valde att slå sig ner bredvid mig) och Maj Sjöwall.
    

Jag minns inte om jag sett den här filmen tidigare, men jag har sett några av de övriga filmerna i den här serien med Ekman - och jag vill minnas att de var riktigt dåliga och fick taskiga recensioner. Det vi minns mest är förstås alla tyska skådisar som dubbats till svenska.
    

Maj Sjöwall introducerade filmen och sa att produktionsbolaget köpt rättigheterna till de sex Beckromaner som var tillgängliga. Men det skrevs ju tio böcker. Förutom de här sex filmerna, finns ju MANNEN PÅ TAKET med Carl-Gustaf och DEN SKRATTANDE POLISEN med Walter Matthau. Det blir åtta filmer och böcker. De övriga två, då? Har de hamnat i limbo.

Sjöwall berättade att hon blev väldigt glad när hon fick veta att Gösta Ekman skulle spela Beck. Hon hävdade även att detta var en riktig biofilm - hon var noga med att understryka att detta inte var den där Beck vi ser på TV (det vill säga Peter Haber), utan just biofilm.

Det är bara det att POLIS, POLIS, POTATISMOS inte är någon biofilm. Filmen dumpades direkt på video innan den TV-visades. Förvisso är filmerna producerade av Victoria Film och fina, tyska bolaget Rialto (som bland annat gjorde Edgar Wallace-filmer på 60-talet), samt av SF, men filmerna är gjorda för SVT. Det här ser inte ut som något annat än TV-film - filmerna är inspelade på något slags videoformat och är dessutom försedda med groteskt primitiva, TV-aktiga förtexter. Här måste jag även skjuta in att Spegeln, som visade DVD:n på stor duk, inte lyckats ställa in bildformatet och lyckats dra ut vidfilmformatet till scope, så att alla medverkande blev både smällfeta och bredrövade.

Maj Sjöwall berättade att hon blev ombedd att göra en Hitchock och har cameos i fem av de sex filmerna; i POTATISMOS skymtar hon som hastigast i början av filmen, där hon poserar i baren på Savoy i Malmö. Fler Sjöwallare var inblandade i produktionen; Tetz och Jens jobbade bakom kameran, och den lille ungen som i filmen skriker “Polis, polis, potatismos!” till två Helan & Halvan-liknande poliser gjordes av Majs barnbarn Loke.

Det är väldigt intressant att jämföra den här Gösta Ekman-filmen med Peter Haber-serien. KOMMISSARIE SPÄCK är ju faktiskt ingen parodi på Martin Beck, utan på serien med Haber. För de här två filmserierna är nästan som natt och dag.

Gösta Ekmans Martin Beck är en helt annan person än Peter Habers. Haber går ju mest omkring och är en tradig träbock som egentligen inte gör så mycket. Ekman gör en figur med karaktär och mustasch, en sympatisk herre. Regi- och filmmässigt är det också ganska annorlunda. Båda serierna är väldigt rudimentära, det är inga krusiduller, bildlösningarna är så enkla som möjligt; det ser inte ut som något annat än billiga TV-filmer. I POTATISMOS har man till och med slarvat så pass mycket att mikrofonen doppar ner i bilden ett par gånger. Ekmanserien har ett långsamt, svenskt berättartempo, medan man i Haberserien försöker närma sig moderna snutserier, utan att lyckas speciellt bra.

Skådespelaruppställningen i POTATISMOS är fantastisk, bara den gör filmen sevärd. Absolut bäst är revylegendaren Ingvar Andersson som Per Månsson, Becks kollega i Malmö som ska utreda mordet på en affärsman, innan Beck skickas ner. Andersson är fantastisk, hans Per Månsson borde förärats en egen serie - han går omkring och är tryggt skånsk och tjock, samtidigt som han är rolig och ibland riktigt cool och tuggar på tandpetare precis som Chow Yun-Fat i HARD-BOILED. Hans bästa replik lyder “Var hon bra att ligga med?”

Jag hade glömt att det var Rolf Lassgård som spelade Gunvald Larsson i den här serien; jag trodde det var Kjell Bergqvist, men icke. Bergqvist är Kollberg, som mest är en spexig typ som står för comic relief. Lassgård är överraskande bra som Larsson, en roll man tycker att Persbrandt gjort till sin i Haberserien. Rolf Lassgård, honom har jag aldrig riktigt gillat, och jag tyckte bara att han var en fläskig traderöv när han segade omkring som Wallander, innan de ersatte honom med den ännu tristare Krister Henriksson. Men som Gunvald Larsson ser han plötsligt ut som Sean Bean!

Vidare ser vi Niklas Hjulström som Benny Skacke, Tommy Johnson som den stackars mördaren Bertil, Tova Magnusson-Norling som Becks dotter, Görel Crona som mordoffrets otrogna hustru - hon har nästan en nakenscen, men lyckas tyvärr skyla sig med en handduk, vilket ger minuspoäng. Den mördade direktören görs förresten av Claes Sylwander.

Marie Richardson är makalöst snygg som lyxhora, vad hände med hennes internationella karriär efter EYES WIDE SHUT? Reine Brynolfsson och Anders Ekborg är två andra affärsmän, Lena T Hansson är skitdålig, verkligen genant, som Gunvalds snipiga syster - Hansson verkar tro att det handlar om barnteater. Enligt IMDb spelar Stellan Skarsgård en säkerhetsvakt som kör iväg två demonstranter - man får aldrig se honom i närbild, men det kan mycket väl stämma.

Som synes idel kändisar.

1993. Herregud, det känns ju som det var nyss. Men vet ni vad? Det är sjutton år sedan! Nästan tjugo jävla år! 1993. Då började jag skriva i NST. Det var även året jag åkte till London och hälsade på en kompis som jobbade på MTV. Men det var innan vi startade Fantastisk Filmfestival. Det var innan Internet. Det var innan mobiltelefoner fanns i vars mans ägo. Därför känns POLIS, POLIS, POTATISMOS märkligt gammal. Boken skrevs 1969 och kom ut 1970. 23 år senare kom filmen och nu har det gått ytterligare sjutton år.

 

Man får inte se speciellt mycket av Malmö i filmen; exteriörerna inskränker sig främst till Porten till Malmö; korsningen vid centralen där Savoy Hotel ligger. Ibland skymtar Kockumskranen i bakgrunden, vi får se en småbåtshamn och en skjutbana i Limhamn. Självklart ingen bro till Köpenhamn, och ingen Turning Torso. Men större delen av filmen skulle kunna vara inspelad precis var som helst, vilket den säkert också är.

Avsaknaden av mobiltelefoner är påtaglig, här finns ett flertal scener där folk ber om att få låna telefoner. De datorskärmar som förekommer ser antika ut och viktiga data överlämnas i kuvert och knappas inte fram på en sekund på nätet. Kjell Bergqvist kutar runt i en jacka med fluffiga, uppkavlade ärmar, vilket ger ett intryck av 80-tal. Mycket annat känns också som 80-tal. Bergqvist och de andra ser väldigt unga ut.

Tack vare de tyska samproducenternas krav medverkar två tyska skådespelare. Dock spelar de tyskar och pratar tyska; de är alltså inte dubbade till svenska. Men det blir lika konstigt ändå, eftersom svenskarna pratar svenska med tyskarna, som svarar på tyska, och alla förstår tyska utan problem.
 

Den största skillnaden vad gäller då och nu, är att ett skottdrama; en ihjälskjutning, klassades som något ganska unikt 1993. I en scen påpekar Per Månsson att det här är Malmö och inte Chicago, vilket fick mig och flera i publiken att skratta. Sjutton år senare gör de olika gängen i Malmö sitt bästa för att skjuta ihjäl varandra och andra var och varannan vecka.

POLIS, POLIS, POTATISMOS blev i slutändan en positiv överraskning för mig. Jag kan inte påstå att filmen är spännande, men den är trevlig, underhållande och framför allt rolig - så pass rolig att filmen närmast kan stämplas som deckarkomedi.

Filmens finns att skaffa på DVD.