Visar inlägg med etikett Ingrid Bolsø Berdal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ingrid Bolsø Berdal. Visa alla inlägg

torsdag 24 juli 2014

Bio: Hercules: The Thracian Wars

Foton copyright (c) Paramount Pictures
Det ska vara en Hercules i år. För ett par månader sedan gick Renny Harlins THE LEGEND OF HERCULES upp på bio i Sverige. Enligt personalen på Filmstaden är det den film som gått sämst på bio i år. Våra glada vänner på The Asylum har förstås snabbt fått ur sig en Herculesfilm: HERCULES REBORN. Men här har vi nu slutligen årets stora Herculesfilm, den alla väntat på: HERCULES - eller som den heter i Sverige: HERCULES: THE THRACIAN WARS. För regin står den alltid lika profillöse Brett Ratner; en typisk Gun For Hire, och filmen bygger på en serietidning från Radical Studios som jag inte hört talas om. Killen som skrev manus till serien; Steve moore, dog i mars i år, så filmen är tillägnad hans minne.
Nå.
Vad är då det här?
Jo, mina damer och herrar som gått i barndom, det ska jag berätta: det här är en riktig tjoflöjtfilm! Eller tjubangfilm, som det heter i Danmark. Dwayne Johnson, som ju faktiskt besitter viss charm och utstrålning, är Hercules (folk är aldrig Herakles i de här filmerna) - och vi får veta att hans storverk till större delen är bluff. Det är oklart om han verkligen är halvgud och son till Zeus. Däremot är han en legosoldat som tillsammans med sitt team utnyttjar legenden om storverken för att sätta skräck i motståndare. Hercules och hans gäng verkar göra det mesta för pengar - och de skulle lika gärna kunna heta Conan, Valeria, Subotai och så vidare. Det här känns nämligen som ett traditionellt sword & sorcery-äventyr, med vissa inslag av grekisk mytologi.
Hercules anlitas av Ergenia (svenska Rebecca Ferguson), dotter till lord Cotys av Thrakien (John Hurt), för att stoppa ett inbördeskrig och störta en tyrann. De tuffa hjältarna går med på detta, men saker och ting visar sig inte vara som de trott.
Handlingen i HERCULES: THE THRACIAN WARS är väl lite ... sådär. Den är inte särskilt kul och engagerande. Tvärtom är den lite ointressant och det är inte utan att jag undrar varför filmskaparna inte hållit sig till de välkända äventyren ur myten.
Däremot har filmen försetts med ett härligt skådespelaruppbåd. Ian McShane är Amphiaraus, som även agerar berättare och är en komisk tillgång. Rufus Sewell spelar en annan kille i Hercules gäng, liksom norrmannen Aksel Hennie från HUVUDJÄGARNA. Coolast med bred marginal är amasonen Atalanta, som görs av norskan Ingrid Bolsø Berdal iförd sport-BH av läder. Tuff och tystlåten brud som slaktar drivor av fiender. Joseph Fiennes är en slem kung iförd Michael Bolton-frisyr.
Som vanligt är Brett Ratners regi rätt slätstruken, det här ser ut som någonting vem som helst skulle kunna ha gjort - men det spelar ingen roll, för detta är, den vissna handlingen till trots, väldigt underhållande och ibland riktigt roligt. För att vara en PG-13-film är den förvånansvärt våldsam och blodig, med avhuggna huvuden spetsade på pålar, högar av blodiga lik, och många och feta strider. Det må vara oklart om Hercules verkligen är en halvgud - men han är stor och stark som en sådan. Redan i början av filmen klubbar han ner fem motståndare med ett och samma slag. Bäst är när han lyckas slunga iväg en häst och dess ryttare - något han kommenterar med "Fucking centaur!".
Filmen, som självklart är i 3D, påminner en aning om ett långt, våldsamt och påkostat avsnitt av TV-serien HERCULES med Kevin Sorbo - eller ett avsnitt av XENA. Filmen är bättre än jag trodde den skulle vara, den är bättre än den förtjänar vara; den hinner aldrig bli tråkig och det är kul att se alla de här skådisarna.
... Och någon borde ge Atalanta en egen film.







(Biopremiär 25/7)

-->



fredag 8 juni 2012

Bio: Chernobyl Diaries

Foton: Warner Bros. Pictures © 2012 Oxford Tours, LLC
När en film inte pressvisas i Malmö brukar bolagen hävda att det är av säkerhetsskäl. Jo, som bekant är det ju vi, den lilla grupp kritiker, ofta färre än tio, som går på pressvisningarna som smygfilmar och lägger ut på nätet. Ett annat skäl till att en film inte pressvisas här, är att filmen helt enkelt inte dyker upp i tid. Eller så vill distributören inte betala biografpersonalen för att visa filmen för oss (vilket låter som en ärligare formulering av "säkerhetsskäl").
När filmer inte pressvisas i USA, beror det oftast på att filmbolaget inte vill ha dåliga recensioner. Åtminstone inte innan premiären. När de vet att kritikerna kommer att göra tummen ner, struntar bolagen i att visa filmen för dem. CHERNOBYL DIARIES pressvisades inte i USA - däremot fick vi se den här i Malmö. Kors i taket!
Förra veckan, då filmen gick upp i USA, hittade jag ett fåtal amerikanska recensioner av kritiker som lyckats se filmen. Samtliga gjorde tummen ner. Riktigt rejält. Oj, vad de sågade filmen. Därför var förstås mina förväntningar väldigt låga. Dessutom är manuset skrivet av Oren Peli, mannen bakom PARANORMAL ACTIVITY, vilket förstås inte gjorde mig mer sugen på att se det här. För regin står debutanten Bradley Parker.
Det börjar inte så bra. Nej, tvärtom. Det börjar riktigt illa. Handhållen, extrem shaky-cam, dålig upplösning, unga amerikaner filmer varandra medan de reser genom olika europeiska länder. Åh, nej! Inte ännu en found footage-film! Men så snart de resande når målet; Ryssland, övergår det till "vanlig" film. Förvisso filmat med handhållen kamera, men mjuk och följsam sådan.

Chris (Jesse McCartney) med flickvännen Natalie (Olivia Dudley) och kompisen Amanda (Devin Kelley) ska hälsa på hans bror Paul (Jonathan Sadowski), som av någon anledning bor i Ryssland. Planen är att de ska vidare till Moskva, men Paul tycker att de ska få uppleva ett riktigt äventyr. Han har snackat med en biffig ryss som heter Uri (Dimitri Diatchenko) och som tar med turister på udda arrangemang. Tillsammans med en engelsman (Nathan Phillips) och hans norska flickvän med ful frisyr (Ingrid Bolsø Berdal), ska de med Uri i dennes van åka till Pripyat, en stad som evakuerades när katastrofen på intilliggande Tjernobyl skedde. Befolkningen fick bara några minuter på sig att packa och sticka, och staden har nu stått öde i 25 år.
Färden börjar inte så bra. Några vakter vill inte släppa igenom Uri och hans sällskap. Men Uri känner till en annan väg de kan ta, en bakväg, och snart rullar de in i den kusliga, förfallna staden. Och ja, eftersom det här är en skräckfilm går det snart åt helvete för våra huvudpersoner.
Först måste de fly från ett hyreshus efter att en björn (!) plötsligt kommit farande. Sedan visar det sig att något eller någon gnagt av kablar i deras bil, så de kan inte ta sig därifrån. Och när Uri och Chris mitt i natten går ut i mörkret för att undersöka mystiska ljud, attackeras de. Stämmer ryktena att det fortfarande bor kvar människor i Pripyat? Muterade människor? (Du som gissar att svaret är Nej borde gå på bio lite oftare)

Jag blev positivt överraskad av CHERNOBYL DIARIES. Men låt mig ta det negativa först. Huvudpersonerna. Främst Paul och Chris. De är fruktansvärt osympatiska och irriterande. Jag förstår inte vad det är med amerikanska filmare, varför de alltid ska skildra unga amerikaner på semester utomlands som kompletta idioter; jobbiga, obildade typer som inte vet hur man beter sig bland folk. Varför de ska bekräfta fördomarna om sig själva. De här tjänar inget annat än att bli sönderslitna av mutanter. Jag inbillar mig att filmen hade blivit bättre och mer intressant med bara tjejer i gruppen.
Men annars är detta en effektiv liten skräckfilm. Jag måste erkänna att jag tyckte att det var riktigt spännande emellanåt. En del har invänt mot att man exploaterar Tjernobylkatastrofen; att man gör underhållning av denna tragedi - men resonerar man så, kan man inte utnyttja några historiska händelser överhuvudtaget. Andra världskriget, Titanic, Ted Bundy, you name it. Filmen är inspelad i Ungern och Serbien, med stock footage från Pripyat och Tjernobyl. Det hela ser väldigt autentiskt ut.
Parkers film känns som en blandning mellan THE OMEGA MAN (snarare än I AM LEGEND) och RESIDENT EVIL-spelen. Jo, spelen, inte filmerna. De livrädda huvudpersonerna tar sig från rum till rum, allt längre in i komplexet, det blir mörkare och mörkare, och var som helst kan olika och okända fiender lura. RESIDENT EVIL-känslan förstärks ännu mer när de når kärnkraftverkets kontrollrum. Jag tänkte genast på Umbrella Corporation. Och det blir rätt tufft.
CHERNOBYL DIARIES är ingen klassiker, ingen film man minns och ser om, men som svettig skräck, ren och skär sådan utan några underliggande budskap eller ironiska blinkningar, är den bättre än mycket annat i genren vi får se på bio.
Nej, jag trodde inte heller att min recension skulle se ut så här.






(Biopremiär 8/6)