Visar inlägg med etikett Ingrid Bergman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ingrid Bergman. Visa alla inlägg

onsdag 2 september 2015

Bio: Jag är Ingrid

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Ingrid Bergman må vara Sveriges genom tiderna främsta - eller åtminstone mest kända - skådespelerska, men ska jag vara riktigt ärligt har jag aldrig varit någon större beundrare av henne. Hon var vacker - men lite tråkig. Tråkig på ett sätt som känns lite svenskt. Jag tittar på hennes filmografi och konstaterar att jag sett långtifrån alla filmer hon medverkade i - och att det inte är Ingrid Bergman jag främst minns från de filmer jag sett. Även om hon hade den kvinnliga huvudrollen.
Stig Björkmans dokumentär JAG ÄR INGRID hade premiär på Ingrid Bergmans 100-årsdag, en händelse Bergman inte kunde fira, eftersom hon dog i bröstcancer redan 1982. Björkmans film är unik, eftersom den utgår från Bergmans dagböcker och hennes egna smalfilmer; Ingrid Bergman var en flitig amatörfilmare. Detta innebär att vi får se väldigt mycket av Bergmans privata familjeliv.
Dessa gamla smalfilmer varvas med stillbilder, gamla TV-intervjuer med Bergman, och nygjorda intervjuer med Bergmans barn Pia Lindström, Isabella Rossellini, Ingrid Rossellini och Roberto Rossellini, samt med Sigourney Weaver, Liv Ullmann och några till. Vi får se förhållandevis få klipp ur Bergmans filmer.
Alicia Vikander läser högt ur Ingrid Bergmans dagböcker. Vikander är något av en modern Ingrid Bergman: internationell karriär, söt och lite tråkig. Fast hon pratar bättre engelska än Ingrid Bergman. Jag har aldrig tänkt på det, men i de gamla TV-intervjuerna talar hon engelska med väldigt kraftig, svensk brytning, hon lyckas även prata franska på samma sätt.
Ingrid Bergman startade om sitt liv flera gånger. Hon lämnade man och barn för att flytta till ett nytt land, en ny man, för att skaffa nya barn, och efter ett antal år bröt hon upp igen för att börja om på nytt någon annanstans. Stig Björkmans film är bra och intressant, men den känns lång och tjatig, eftersom den fokuserar lite för mycket på barnen som hela tiden kom i kläm. Filmen upprepar sig. Jag hade velat se och höra mer om filmerna och rollerna - jag är sällan intresserad av skådespelares privatliv och eventuella skandaler. Skandaler fanns det många under Bergmans karriär.
När jag såg JAG ÄR INGRID kom jag på mig med att vilja se mer av Cary Grant och de andra som flimrar förbi i bakgrunden.
Eva Dahlgrens låt under eftertexterna är förstås skittråkig. Alicia Vikanders röst är lätt sövande.







(Biopremiär 28/8)

-->

måndag 21 februari 2011

Bio: Min låtsasfru

Foton copyright (c) UIP

I slutet av 1970- eller början av 80-talet gick filmen KAKTUSBLOMMAN från 1969 på TV. Jag tyckte att det var en otroligt rolig film.

Tjugo år senare trillade den plötsligt in på DVD - jag hade inte sett den sedan den där gången för längesedan och kom inte alls ihåg vad den handlade om, mer än att Ingrid Bergman tokade sig. Nu tio år efter att jag såg DVD:n måste jag erkänna att jag ännu en gång inte minns vad den handlar om, mer än att Ingrid Bergman tokar sig och att Goldie Hawn fnissar charmigt, så jag kollade snabbt upp den på nätet: Walter Matthau spelar en tandläkare som låtsas att han är gift för att ragga brudar. Han kör med andra ord med George Costanza-tricket, ni vet då när George oväntat börjar dejta Marisa Tomei och ställer till det för sig när han låtsas vara gift. Men så tvingas Matthau att visa upp sin fru, och låter sin sköterska - Bergman - spela rollen.

I eftertexterna till MIN LÅTSASFRU, som heter JUST GO WITH IT i original och som jag tycker borde heta MIN LÅSSEFRU på bio här i Skåne, står det att filmen bygger på just KAKTUSBLOMMAN. Och nej, det kopplade jag inte alls.

Här är Adam Sandler plastikkirurgen Danny, som kör med Matthaus trick; han brukar sätta på sig en ring för att hävda att han lever i ett olyckligt äktenskap och är på väg att skiljas, och ofta lyckas han med detta få omkull brudar som vill muntra upp honom. Hans slagfärdiga sköterska Katherine (Jennifer Aniston), ensamstående mor till två barn, känner till Dannys trick och tycker att han är en tramsbyxa.

Så träffar Danny på det blonda bombnedslaget Palmer, som spelas av en snäcka som heter Brooklyn Decker och verkligen ser ut att heta Brooklyn Decker*. Danny blir kär i henne på riktigt och efter en het natt på stranden råkar hon hitta ringen, som Danny för en gångs skull gömt i fickan. Hon blir förbannad och det ena leder till det andra, och Danny blir tvungen att visa upp sin fru som han ligger i skilsmässa med. Självklart tvingas Katherine spela rollen, och hon kallar sig Devlin efter en tjej hon hatade på college. De två barnen blir också anlitade att spela Dannys barn, mot att de allihop åker till Hawaii. Danny har vid ett tillfälle nämnt en snubbe som heter Dolph Lundgren, men som inte är skådespelaren Dolph Lundgren, och av oklar anledning följer Dannys flängde kusin Eddie (Nick Swardson) med och utgör sig för att vara en galen tysk (?!) som heter Dolph Lundgren. Och vem träffar de på Hawaii, om inte den riktiga Devlin (Nicole Kidman) - oj oj oj, vilken farskarusell...

...Är det meningen att man ska tycka. Men det är lätt att hålla sig för skratt.

Vad har hänt med Adam Sandler? Jag gillar ju egentligen honom. I början av karriären gjorde han fantastiska tramsfilmer som BILLY MADISON och HAPPY GILMORE, och den romantiska komedin THE WEDDING SINGER är väl en modern klassiker. Numera är han fast i det mest slätstrukna träsk man kan tänka sig. Om Jack Blacks karriär följer Eddie Murphys, kan man nästan säga att Sandler går i Steve Martins fotspår.

Filmerna hamnar alltid mellan två stolar. De är inte renodlade tramskomedier. De är inte raka romantiska komedier. De är inte drama fullt ut. De försöker hamna i ett fack där de ska passa alla, hela familjen, och de får inte vara stötande på något sätt.

MIN LÅTSASFRU börjar onekligen rätt bra, så länge de håller sig i Los Angeles är det hyfsat kul, ibland riktigt kul. Men så fort de beger sig till Hawaii, där merparten av filmen utspelas, sjunker allt som en anka med gipsbyxor.

Jennifer Aniston är förvisso rätt kul och hon har ju vuxit till sig och blivit något slags MILF. Det är bara det att jag är äldre än Aniston och för gammal för att jaga MILFs - jag är hänvisad till GILFs om jag vill ragga moget. Nicole Kidman ser hemsk ut. Verkligen fruktansvärd. Hon ser ut som om hon fått fejset struket med ett ångstrykjärn! Hon har ett spänt och hårt ansikte med lite arga drag - och det blir minst sagt ironiskt när hon diskuterar plastikoperationer med Sandlers rollfigur.

Tysken Dolph Lundgren är så fånig att jag vrider på mig och skäms å hans vägnar. Han är som hämtad ur ett barnprogram - kanske från HOTELL GYLLENE KNORREN?  

Regissör till det här är Dennis Dugan. Han gjorde senaste den lika misslyckade GROWN UPS, och dessförinnan JIDDRA INTE MED ZOHAN, som jag inte sett, den fruktansvärda HÄRMED FÖRKLARAR JAG ER CHUCK OCH LARRY och den fatalt o-roliga NATIONAL SECURITY.

Men. Jag tillåter mig ändå att ge MIN LÅTSASFRU en tvåa i betyg. Det blänker till ett par gånger - och vad som är intressant är att i ett par scener där Danny och Katherine pratar förtroeligt med varandra, fungerar det väldigt bra, kemin mellan Sandler och Aniston är utmärkt. Och ni hade väl inte förväntat er något annat än att Danny och Katherine egentligen är förälskade i varandra, va?





(Biopremiär 23/2)


* Tänker man efter är Brooklyn Decker ungefär lika häftigt som att heta Rosengård Svensson eller Bagarmossen Bengtsson.