Visar inlägg med etikett Indien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Indien. Visa alla inlägg

fredag 25 april 2014

Bio: The Lunchbox

Foton copyright (c) Scanbox

Den indiska filmen THE LUNCHBOX, med manus och regi av långfilmsdebuterande Ritesh Batra, har haft stora framgångar internationellt på bio och filmfestivaler. Och ska jag vara ärlig har jag lite svårt att förstå varför. Så oerhört bra är inte detta lilla drama med inslag av romantik och komedi. Det här är en lågmäld och rätt långsam historia som skulle kunna släppas under titeln YOU'VE GOT FOOD. För jag kommer nämligen att tänka på YOU'VE GOT MAIL - vilken i sin tur var en nyinspelning av THE LITTLE SHOP ON THE CORNER.

Lunchsystemet i Mumbai verkar vara hur komplicerat som helst. Restauranger och privatpersoner skickar ut lunchlådor via ett nätverk av bilar och cykelbud och allt möjligt, och tydligen ska de aldrig komma fel. Den uttråkade hemmafrun Ila (Nimrat Kaur) känner att hennes make har tröttnat på henne. Hon tänker försöka vinna tillbaka hans hjärta via magen och skickar iväg lunchlådor med exceptionellt god mat. Det är bara det att dessa hamnar fel - de dimper ner på den pensionsmässige ekonomen Saajans (Irrfan Khan) skrivbord. Han äter glatt upp innehållet.
Lunchboxarna fortsätter att komma, alla från Ila, och snart börjar de två att skicka brev till varandra via lådorna. En relation på distans uppstår - med andra ord, lite grann som i YOU'VE GOT MAIL. Här finns till och med en scen där de två bestämt träff på en restaurang, men Sajjan vågar inte gå fram till den vackra Ila (hon är verkligen skitsnygg), utan betraktar henne på håll. Ungefär som i YOU'VE GOT MAIL.
Man blir onekligen hungrig av att se filmen. Maten ser verkligen god ut. I övrigt går filmen i gult och miljöerna är lite skitiga och svettiga så som de brukar vara i indiska filmer. Saajan får en ny, yngre kollega; Shaik (Nawazuddin Siddiqui) som ska ta över när Saajan slutar. Saajan får inte gifta sig med sin flickvän, hennes föräldrar har inte godkänt honom - han är kortvuxen, föräldralös och alldeles för mörkhyad. Men han verkar vara rätt glad ändå - och framför allt ser han ut som en indisk Tony Curtis. Saajan själv ser mest ut som den lömske i en Indiana Jones-film. Han har samma trötta, lätt sorgsna uppsyn filmen igenom.

THE LUNCHBOX är trevlig, lite intressant - men samtidigt inte något anmärkningsvärt och minnesvärt. Och den är emellanåt lite småtråkig. Och ja, självklart är filmen alldeles för lång - det är ju alla filmer nuförtiden.







(Biopremiär 25/4)

fredag 23 mars 2012

Bio: Hotell Marigold

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Om THE HUNGER GAMES är en film som vänder sig till juniorerna i biopubliken, är HOTELL MARIGOLD en som vänder sig till seniorerna.

Ibland vill filmstjärnor unna sig lite välbetald semester. Michael Caine tackade ju inte nej till att spendera ett par veckor i Bahamas för att sova sig igenom HAJEN 4. Julia Roberts hade mer påtaglig semester i LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET, som mest kändes som en filmatiserad resebroschyr. För att inte tala om MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER, en film som snarast är en förolämpning.

Men även eliten bland brittiska karaktärsskådespelare verkar vilja unna sig lite betald semester. Varför inte i Indien? För det är där John Maddens (SHAKESPEARE IN LOVE) "bitterljuva" dramakomedi HOTELL MARIGOLD utspelar sig. Och precis som fallet är med liknande filmer, är det här tunt. Det är väldigt tunt.

Judi Dench är Evelyn, vars make sedan 40 år nyligen har dött i en hjärtattack. Tom Wilkinson är Graham, en domare som visar sig vara homosexuell och som 30 år tidigare träffade sitt livs kärlek i Indien; en historia som slutade i elände. Maggie Smith är den rasistiska och fördomsfulla Muriel, som hamnat i rullstol efter en höftledsoperation. Ronald Pickup är Norman, en ensam gammal festprisse. Bill Nighy och Penelope Wilton är Douglas och Jean, som snart varit gifta i 40 år utan att riktigt veta varför. Celia Imrie är Madge, som ... Tja, hon verkar mest vara en ensam kvinna som vill ragga upp en rik karl.

Dessa sju rollfigurer, som inte känner varandra, läser om The Best Exotic Marigold Hotel, ett lyxhotell för äldre i Indien; tanken är att outsourca pensionärer till ett billigare land. Dessa britter åker således iväg till hotellet - som visar sig vara så långt från beskrivningen i broschyren man kan komma.

Hotellets föreståndare Sonny (Dev Patel) är i 20-årsåldern, han har ärvt det fallfärdiga hotellet av sin far, hans bröder vill sälja, hans stränga mor gillar inte grillorna, och hon gillar inte heller Sunaina (Tena Desae), Sonnys kalaskex till flickvän. Men han är glad och positiv, Sonny. Sicken en!

Jag behöver väl knappast redogöra för handlingen när de tvära och trötta britterna väl är på plats. Nu finner de sig själva och det blir upplyftande. Är det tänkt. Evelyn börjar jobba, vilket hon aldrig gjort, Graham söker efter sin kärlek, Muriel kommer på bättre tankar vad gäller lokalbefolkningen, och så vidare. Det uppstår en del fnurror på tråden, allting löser sig till det bästa.

Det är svårt att tro att Judy Dench går mot de åttio, Bill Nighy är en lustig spelevink, Ronald Pickup har ett par kul scener - det är skådespelarna som lyfter den här filmen. Är jag snäll kan jag tillstå att det bitvis är rätt trivsamt. Men det finns ingen som helst orsak till att det här ska vara över två timmar. Manuset är fruktansvärt banalt och här finns inga som helst överraskningar. Det är inga problem att räkna ut hur allt kommer att gå, och därmed kändes filmens sista femton minuter fullkomligt onödiga och trista.

Hantverksmässigt är det kompetent, miljöerna är intressanta - jag har aldrig varit i Indien, jag har aldrig lockats att åka dit, och nej, efter den här filmen har jag fortfarande ingen större lust att sitta där och häcka. Inte när man kan sitta på en uteservering i Provence och dricka vin och lyssna på Saint-Saëns. Eller i Malmö, om det är fint väder.

HOTELL MARIGOLD är en förhållandevis renodlad tantfilm, och jag blir inte förvånad om den målgruppen kommer att uppskatta det här. Men i realiteten är det här lika spännande som lättglögg med ett russin. eller ett nummer av valfri damtidning.





(Biopremiär 23/3)


torsdag 3 februari 2011

Förra årets mest sanslösa film?

Blev nyss tipsad om nedanstående YouTubeklipp. Det kommer från den indiska filmen ENDHIRAN från 2010.
Bollywoodfilm brukar ju vara fullkomligt olidigt, rättare sagt, det är kul i en kvart, men blir sedan alltmer påfrestande och under filmernas tredje timme sitter man och försöker skära upp handlederna med slö smörkniv från träslöjden.
Dock verkar ju det här spektaklet fullkomligt fantastiskt. Vansinnigt. Flängt.
Vaffan är det här för något?
Här är handlingen enligt IMDb:
Dr. Vasi (Rajnikanth) invents a super-powered robot, Chitti, in his own image. The scientific body, AIRD, that must approve the robot, declines it based on its not having emotions and the ability to make rational judgment. A sudden flash of lightning evokes emotions in the robot, and Chitti is seemingly ready for integration into the human world. Then, Chitti falls in love with Dr. Vasi's fiancée Sana (Aishwarya Rai) and turns on his creator.

söndag 25 april 2010

Den vandrande vålnaden vandrar utan like: Indrajal Comics

I mitt långa inlägg om gamla svenska Fantomenomslag, och om Fantomen runt om i världen, nämnde jag som hastigast att Fantomen var och är populär i Indien, där hans äventyr publicerades både på engelska och på hindi i vad som kallas Indrajal Comics. Jag har hittat en hel packe bloggar som skriver om dessa, som återger omslag och som reprintar hela äventyr och nummer. Oerhört fascinerande, en gren av seriebranschen som känns lika mystisk som Fantomen själv.
Jag kommer nu att lägga in en rad länkar till dessa bloggar i min bloggroll i spalten till höger, men jag kan ju självklart inte låta bli att återge en rad omslag här...


Vänta nu här... Ser inte det här omslaget (nedan) märkligt bekant ut?
Jodå, det är ju en indisk version att detta amerikanska omslag jag återgav i min förra artikel!
Vill man läsa indiska serier om andra än Fantomen, går det förstås bra. Här har vi Mandrake...
Blixt Gordon...

Rip Kirby...

Mike Nomad...
Och vad har vi här om inte Bruce Lee Comics!