Bio: The Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Jag hade vissa förväntningar på SUICIDE SQUAD, som kom 2016. Detta beroende på att den skrevs och regisserades av David Ayer, som gjorde de utmärkta STREET KINGS och FURY. Dock visade det sig att Ayers film var riktigt usel. Pissusel. En av de sämsta superhjältefilmer som gjorts - om man nu kan kan kalla en film med superskurkar som hjältar en superhjältefilm.

När man nu gjort en ny film om detta skurkgäng, har man gett den en snarlik titel. Man har bara lagt till ett "The" framför "Suicide Squad" - vilket säkert kommer att leda till att folk om några år kommer att se fel film av misstag. 

Den nya filmen är ingen uppföljare, det här är snarare en "reboot", som det ju heter. Warner Brothers och DC Comics börjar om på nytt, ny regissör, nya skådisar, nya rollfigurer, ny inriktning, nytt stuk. 

Ny regissör är James Gunn, som gjorde GUARDIANS OF THE GALAXY-filmerna. Gunn står även för manus, och att välja honom var helt rätt. Han har satt sin egen prägel på THE SUICIDE SQUAD. Förvisso har alltså Gunn tidigare gjort Marvel-filmer, men - som jag nämnt tidigare - en skillnad mellan Marvels och DC:s superhjältefilmer, är att DC ofta anlitar regissörer med något slags konstnärlig vision, de sätter sin egen prägel på filmerna. Nu blir det inte alltid bra, ofta är DC:s filmer dåliga, men det är ändå lite intressant. Visst finns det undantag bland Marvel-filmerna, men i alldeles för många fall kan jag inte säga vem som regisserat, jag kommer inte ihåg namnen på många av regissörerna. 

Om jag räknat rätt, är det bara fyra av skådespelarna från den första filmen som återkommer den här gången. Det är Viola Davis som Amanda Waller, kvinnan som väljer ut medlemmarna till Task Force X, som självmordsskvadronen egentligen heter. Det är Joel Kinnaman som Rick Flag, ledare för Task Force X. Det är Jai Courtney som Captain Boomerang, och så är det Margot Robbie som Harley Quinn - hon står först i rollistan, så hon får väl anses vara stjärnan. I den förra filmen spelade Will Smith Deadshot. Han är inte med den här gången. Istället spelar Idris Elba den snarlika Bloodsport, som också har en ung dotter. Jag får erkänna att jag trodde att det var samma figur.

THE SUICIDE SQUAD handlar om en ö som heter Corto Maltese - och som inte har något med Hugo Pratts seriehjälte att göra. Dock nämns den här ön redan i Tim Burtons BATMAN från 1989 - om den nämnts tidigare i någon serietidning vet jag inte. Corto Maltese styrs av en ond diktator och dennes armé. På ön finns även Jotunheim - ett gammalt nazistfängelse, där man nu hyser politiska fångar och experimenterar med något som heter Operation Starfish. Starfish är en gigantisk, utomjordisk sjöstjärna.

Allt det här måste utplånas, så Task Force X skickas dit. I fängelset Belle Reve plockar Amanda Waller plockar ut ett gäng nya kriminella med superkrafter. De som får hänga med Flag, Bloodsport och Harley Quinn, är Peacemaker (John Cena), som har i princip samma krafter som Bloodsport, Polka-Dot Man (David Dastmalchian), som kastar färgglada prickar på fienden, Ratcatcher 2 (Daniela Melchior), som kan kontrollera råttor, och en figur som heter King Shark. King Shark är en tjock haj på ben, han är alltid hungrig och han är otroligt korkad. King Shark är datoranimerad, men det är Sylvester Stallone som gör rösten i sitt livs roll, och när hajen lufsar omkring ser han nästan ut som en åldrad Rocky Balboa.

Det förekommer även ett annat Suicide Squad-team, men ... Ähum, de får inte vara med speciellt länge.

THE SUICIDE SQUAD är jävligt rolig! Den här filmen är skitkul. James Gunns film är allt den första filmen inte var. I min recension av BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN) skrev jag att den var ett försök av DC att göra något i stil med Marvels DEADPOOL. Gunns film känns ännu mer så - THE SUICIDE SQUAD är DEADPOOL i kubik. I USA är filmen Rated R, det vills säga från 17 år. Detta beroende på att den är sprängfylld med ultravåld, blådigt splatter, svordomar, och minsann om vi inte även får se en pillesnopp - det sistnämnda är skäl nog att barnförbjuda i Amerika.

Det groteskt överdrivna våldet blandas upp med humor. Flera av de här hjältarna, eller om vi nu ska kalla dem skurkar, är fåniga. Ratchatcher 2 har en råtta som vinkar på folk. Peacemaker ser rolig ut i sin dräkt. De gnabbar konstant med varandra. Dialogen är festlig. Harley Quinn är förstås ett kapitel för sig, denna Vålds-Pippi Långstrump. Joel Kinnaman har en otacksam roll - han är nog den ende som inte får vara rolig. Jag skrattade mycket och ofta när jag såg filmen.

Det är en uppfinningsrik film. Estetiskt sett är den också uppfinningsrik - bland annat visas filmens kapitelrubriker på ett kul sätt. Och minsann om den inte har riktiga förtexter! Tyvärr är filmen för lång, men det hade ni nog redan gissat. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara två timmar och tolv minuter, det hade lätt gått att skära bort tjugo minuter. Slutuppgörelsen håller i vanlig ordning på för länge.

Jag upptäckte att en gammal vän till mig skymtar förbi i bakgrunden en sekund eller två. James Gunn började sin karriär på Troma, det där B-filmsbolaget som är känt för sina vilda och bisarra filmer. Den första film James Gunn skrev manus till, var Tromas TROMEO AND JULIET, som kom 1996. Det slår mig nu att jag var på premiären på den. Tromas boss och grundare heter Lloyd Kaufman, och som ett tack, gissar jag, har Gunn gett Lloyd småroller i sina storfilmer. I THE SUICIDE SQUAD skymtar Lloyd i bakgrunden när gänget besöker en bar.

I rollistan syns även Peter Capaldi, som en slem typ, Taika Waititi spelar Ratcatcher 1 i tillbakablickar, och Michael Rooker är med på ett hörn han med. Rooker skrev på Facebook att de som spoilar filmen ska få med honom att göra!

THE SUICIDE SQUAD är en av de bästa DC Comics-filmerna, och det här är den bästa och roligaste superhjältefilmen på länge.

 

 

(Biopremiär 4/8)

Bio: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Foton copyright (c) UIP Sweden

När jag för två år sedan recenserade FAST & FURIOUS 8, avslutade jag med att skriva "Jag gissar att jag om två år kommer att skriva om FAST & FURIOUS 9 och påpeka att jag inte minns någonting alls av åttan." Förvisso är det inte FAST & FURIOUS 9 jag skriver om nu, men jodå, jag minns ingenting av åttan. Inte mer än att Dwayne Johnson och Jason Statham var med.

Till skillnad från rätt många andra, är jag inte speciellt förtjust i FAST & FURIOUS-filmerna, även om de, i likhet med MISSION: IMPOSSIBLE-serien, blivit bättre med åren. En orsak till att jag inte gillar FAST & FURIOUS är att den vansinnigt triste Vin Diesel medverkar. Jag förstår inte vad folk ser i honom. I de senare filmerna i serien medverkar ovannämnda Dwayne Johnson och Jason Statham. Det är ju de här två jag vill se, inte Vin Diesel.

Uppenbarligen är det fler än jag som tycker så, för här får vi en så kallad spin off-film som bara handlar om Johnsons och Stathams rollfigurer; Luke Hobbs och Deckard Shaw. ATOMIC BLONDE och DEADPOOL 2-regissören David Leitch har regisserat en film som inte bara visar sig vara en buddy movie och actionkomedi, utan även en frejdig TJOFLÖJT-film!

Handlingen är föredömligt enkel, rättare sagt: till skillnad från alldeles för många actionfilmer idag, går det nästan att förstå vad HOBBS & SHAW handlar om. Vanessa Kirby spelar Hattie, som är något slags brittisk agent som i London lyckas stjäla ett virus en ond organisation är ute efter. Hattie stjäl viruset genom att injicera kapslarna i sin egen hand. Hattie jagas av onda och goda, och måste hittas innan kapslarna löses upp, vilket skulle leda till att inte bara Hattie stryker med, utan miljoner människor.

De som anlitas för att hitta Hattie är Hobbs i USA, och Shaw i London. Det är bara det att de två inte vet om att de handplockats för att samarbeta. Hobbs och Shaw hatar varandra och bråkar konstant, de pikar varandra oavbrutet.

Idris Elba spelar torpeden Brixton, som jagar Hattie - ja, han jagar förstås även Hobbs och Shaw. Shaw känner Brixton sedan tidigare - inte nog med det, Shaw har till och med dödat Brixton en gång, han sköt honom i huvudet. Brixton har dock återupplivats av skurkarna som något slags terminator. Han är genetiskt modifierad och har mekaniska kroppdelar.

Jo, med den cyborgliknande Brixton, och Hobbs and Shaws närmast övermänskliga skicklighet och stryktålighet, närmar sig HOBBS & SHAW superhjältefilmen. Men det är inget jag klagar på.

Det tog drygt 90 minuter innan jag tittade på klockan när jag såg den här filmen. Det får sägas vara ett bra betyg - jag brukar börja titta på klockan efteren kvart. Men jag tyckte att de två första tredjedelarna av HOBBS & SHAW var ohemult kul. Jag gillar Dwayne Johnson och i synnerhet Jason Statham, jag gillar deras gnabbande, Vanessa Kirby visar sig också vara kul, när Brixton gör entré frågar en polis vem han är, varpå Brixton svarar "Skurk", och vem kan motstå en sådan replik? Slagsmålen är uppfinningsrika och välkoreograferade, och Ryan Reynolds, som inte står med i rollistan, spelar en hysteriskt rolig CIA-agent i ett par scener. Även Kevin Hart medverkar utan credit. Eddie Marsan spelar en nobelpristagare, och Helen Mirren återkommer från de tidigare filmerna.

... Men efter de inledande 90 minuterna började jag skruva på mig. Huvudpersonerna anländer till Hawaii, där Hobbs' familj bor, och det är där slutstriden ska ske. Och detta håller på i 45 minuter. Visst finns det några kul inslag under slutuppgörelsen, men jag hade hunnit tröttna och ville mest att filmen skulle ta slut. Vad är det med filmproducenter idag? Varför måste HOBBS & SHAW vara två timmar och femton minuter? Om de rundat av efter 90 minuter hade vi fått en fartfylld, rolig och ganska perfekt actionkomedi. Nu blev det allldeles för utdraget och segt.

Trots dessa invändningar gissar jag att jag tycker att detta är den bästa FAST & FURIOUS-filmen hittills. Jag gissar, eftersom jag alltså inte minns de tidigare filmerna.

FAST & FURIOUS 9, nästa film i den ordinariefilmserien, får premiär våren 2020.

 

 

 

 

(Biopremiär 2/8)

Bio: Thor: Ragnarök

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det blir allt svårare att hänga med i händelseutvecklingarna i Marvels filmer - åtminstone för mig, som inte är sådär jätteintresserad. Inte nu längre. Det var ju kul i början. Numera minns jag aldrig vad som händer i de olika filmserierna. Den förra Thor-filmen; THOR: THE DARK WORLD, kom för fyra år sedan. Jag minns absolut ingenting av den - och när jag ögnar igenom min recension, konstaterar jag att jag inte tyckte att den var bra.

Men! Den här nya filmen! Jösses jävlar - den är ju jätterolig! Den förra filmen om Thor var allvarlig och hade klumpfot, men den här gången handlar det om en ren och skär actionkomedi, som är festlig istället för högtravande. Detta beror på den är gjord av Nya zeeländaren Taika Waititi, som tidigare gjort den roliga (om än överskattade) komedin WHAT WE DO IN THE SHADOWS, och som regisserat avsnitt av THE INBETWEENERS.

Handlingen den här gången är förhållandevis enkel: Thors okända syster, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett), dyker oväntat upp, och hon är en le jävel. Hon vill bli av med sin far Oden (Anthony Hopkins) och brorsorna Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston), hon tänker släppa loss fenrisulven, rasera Asgård, och söndra och härska. Thor får sin hammare krossad, och när han hamnar lite fel kidnappas han av en suput till valkyria (Tessa Thompson), som för honom till en intergalaktisk arena, i vilken den spejsade Stormästaren (Jeff Goldblum) arrangerar fajter, oftast med dödlig utgång.

Thors förste motståndare i arenan blir oväntat Hulk (Mark Ruffalo), och denne gröne jätte vore ju utmärkt att ta med sig till Asgård för att förgöra sen alldeles för mäktiga, ostoppbara Hel.

THOR: RAGNARÖK är allt DC Comics' tungrodda, rövtradiga filmer inte är. Det här är väldigt lättsamt och underhållande - och det enda som drar ner helhetsintrycket är, i vanlig ordning, den evighetslånga, bombastiska slutstriden. Waititis film är full av roliga rollfigurer och kul dialog.Waititi själv spelar stenvarelsen Korg, som må se ut som ett mäktigt monster, men som är snäll och lite korkad. Jeff Goldblum är förstås kul i sin roll. Cate Blanchett är cool som samvetslös skurk i frän dräkt. Clancy Brown gör rösten till supermonstret Surtur, Idris Elba är tillbaka som Heimdal, Karl Urban är Skurge, och minsann om inte Benedict Cumberbatch dyker upp som dr Strange. Chris Hemsworths bror Luke, Matt Damon och Sam Neill spelar tre skådespelare, vilka i sin tur gestaltar Thor, Loke och Oden. I vanlig ordning har Stan Lee en cameo, denna gång är han ovanligt utspökad.

Filmmusiken består till står del av 80-talsdoftande syntmusik och under två stridscener spelas "Immigrant Song" med Led Zeppelin. Varför två gånger? Med tanke på allt tjat om åskguden i filmen, skulle de kunnat spela "God of Thunder" med KISS, eller "Thunderstruck" med AC/DC, eller någon annan åsklåt. "Lonely Man"-temat från TV-serien om Hulk ska visst finnas någonstans i filmen, men det missade jag.

Som alltid när det gäller Marvelfilmer, går det bra att sitta kvar under eftertexterna. Dessa avbryts en bit in för en första bonusscen, och när de rullat klart kommer en andra scen. Den sista bonusscenen tillför ingenting, men den är rätt rolig.

Jag gillade THOR: RAGNARÖK. Den är bättre och betydligt roligare än de två tidigare filmerna om Thor, och den är bättre än Avengersfilmerna. Jag skrattade högt flera gånger.

(Biopremiär 27/10)

Bio: The Dark Tower

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Jag har säkert skrivit det tidigare, men efter att ha slukat allt jag kunde komma över av Stephen King på 1980-talet, slutade jag läsa King efter "Stark" (det vill säga "The Dark Half"). Jag tyckte nämligen att "Stark" var rätt dålig - och jag var rätt mätt på King. Sedan dess har jag inte läsa några romaner av King, men för en del år sedan ville jag bekanta mig med honom igen, och började läsa lite nyare noveller.
Stephen Kings mastodontepos "Det mörka tornet", åtta volymer författade mellan 1982 och 2012, har jag inte läst. Rättare sagt, jag har ett svagt minne att jag läste den första, rätt tunna delen; "Revolvermannen", när den kom på svenska första gången 1989, men eftersom den här typen av fantasy inte är min grej, gjorde den inget intryck alls, och jag har aldrig lockats till att ta mig i kast med romansviten.
Flera större King-filmatiseringar är på gång just nu - många väntar på nyinspelningen av DET, och MR. MERCEDES blir TV-serie. Med mera - med mycket mera.
Man vet aldrig vad man får när ser en King-filmatisering. En del filmer är rätt bra, några är riktigt bra, de flesta är mediokra, en hel del är skitdåliga. Häromveckan såg jag CELL, eftersom jag inte sett den tidigare, och hittade den för en femma. Det är en ganska typisk Stephen King-film. Den börjar bra, för att snart spåra ur och bli vissen, dum och ointressant. King är en utmärkt författare (för det mesta), men det är något som försvinner när hans verk ska filmas.
THE DARK TOWER är regisserad av dansken Nikolaj Arcel (Arsel?!), som gjorde den lite vissna A ROYAL AFFAIR och skrev manus till MÄN SOM HATAR KVINNOR. En av de många manusförfattarna är Anders Thomas Jensen. Jensen har skrivit och regisserat höjdare som BLINKANDE LYKTOR, DE GRÖNA SLAKTARNA, ADAMS ÄPPLEN, och nu senast den bästa skandinaviska filmen på tio, kanske tjugo, år; MÄN & HÖNS. Därför skulle THE DARK TOWER kunnat bli rätt bra, kanske till och med riktigt bra. Men det blev den inte.
Den blev skitdålig.

I sociala medier har jag stött på ett par stycken som verkligen gillade den här filmen. Men majoriteten recensioner har varit minst sagt negativa, och de flesta som redan sett filmen blev gruvligt besvikna, en del direkt förbannade.
Vad man har gjort är att koka ner de åtta böckerna till en film på 95 minuter. Ja, jag vet, jag klagar alltid på filmer som är för långa. Men någon måtta får det vara. Om det är tänkt att det ska bli fler filmer vet jag inte, men tydligen har filmskaparna även tyckt att det var en bra idé att skriva en helt ny historia, som inte är hämtad från böckerna.
I den första boken, "Revolvermannen", omkommer den unge pojken Jake och hamnar i en fantasyvärld, där han träffar Roland; en mystisk revolverman. I den här filmen är Jake (Tom Taylor) livs levande, men hittar en portal till en annan värld.
Jag har alltså ingen aning om hur mycket den här filmen har gemensamt med Kings böcker - men det känns som om manusförfattarna har tagit "Fantasyförfattarens A till Ö-bok" och slängt in alla de vanliga ingredienserna. Här finns ett svart torn som är viktigt för universums överlevnad. Matthew McConaughey är den genomonde trollkarlen Mannen i svart, som vill rasera tornet för att söndra och härska. Jake, som bor i New York, har sett tornet, Mannen i svart, och revolvermannen Roland i sina återkommande mardrömmar, och hans ömma moder tror att pojken har psykiska problem.
Jake är förstås fullt frisk. Men - han är en av de utvalda. Av någon diffus anledning kan barns tankar förstöra det mörka tornet, så Mannen i svart låter kidnappa barn, vilka han sätter i en maskin.
Okej, så Jake hittar alltså en portal till Mannen i svarts värld, eller om det nu var någon annan värld. Där träffar han genast Roland. I böckerna beskrivs Roland som en lång, smal, vit man; lite grann så som Matthew McConaughey ser ut. Men, i filmen görs han av Idris Elba - en biffig, svart man.
Ja, och sedan händer en del grejor, de hoppar in och ut genom portaler, och efter en slutuppgörelse är det slut.

THE DARK TOWER är verkligen en totalt värdelös film. Det som troligen fanns i Kings romaner är som bortblåst i Arcels film. Det här är bara en fullkomligt ointressant mix av inslag vi sett tidigare - i bättre filmer. Idris Elba ser ointresserad och uttråkad ut filmen igenom. Matthew McConaughey är inget vidare. En actionscen mot slutet är hyfsad, men som helhet ärdet här märkligt tråkigt, och filmen ger ett lite billigt intryck, som om de inte hade råd att gestalta det som behövdes. Det här är allt annat än episkt.
Sedan är det förstås inte utan att jag undrar varför Roland är en revolverman som kliven ur en western. För att det ska funka måste mer av fantasyvärlden ha ett westernstuk.

  








(Biopremiär 16/8)
-->

Bio: Star Trek Beyond

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Först THE BEYOND, sedan FROM BEYOND, och nu: STAR TREK BEYOND. Fast de tre filmerna har inget med varandra att göra.

Jag satt nu och läste om mina recensioner av STAR TREK; JJ Abrams' reboot från 2009, och dess uppföljare STAR TREK INTO DARKNESS, som kom 2013. Eftersom jag aldrig riktigt gillat STAR TREK, vare sig de olika TV-serierna eller långfilmerna, tyckte jag att filmen från 2009 var en rejäl uppryckning. Fast jag minns inte mycket från den. Uppföljaren minns jag inget alls av, mer än att jag tyckte den var sämre.

Trots att jag såg STAR TREK BEYOND igår, har jag redan hunnit glömma en hel del av den. Den här gången är det Justin Lin (FAST & FURIOUS 6) som regisserat, och filmen känns som ett TV-avsnitt på 50 minuter, utdraget till över två timmar.

Kommendör Kirk (Chris Pine) och hans manskap luras att hjälpa en utomjordisk kvinna, som påstår att hennes folk är hotat. Det är bara ett trick, eftersom den slemme utomjordingen Krall (Idris Elba) är ute efter en manick Kirk har. Krall, som tyvärr inte är en veterinär man kan få hjälp hos, och hans armé attackerar Kirks skepp USS Enterprise, som slits i bitar och kraschar på en okänd planet. De överlevande trillar ner lite hipp som happ och letar efter varandra. Dr McCoy (Karl Urban) och mr Spock (Zachary Quinto) träffar en snäll krigarkvinna; Jaylah (Sofia Boutella), som hjälper dem. De har till och med sådan tur att det "hus" hon bor i, är ett kraschat rymdskepp från Stjärnflottan.

Kralls mannar letar efter Kirk och hans män, som letar efter varandra, så att de kan fly för att sedan förgöra Krall.

Eller något sådant. Det här är väldigt tunt och utdraget. Efter en lovande inledning tappade jag snabbt intresset.

En annan orsak till att jag tappade intresset och började tänka på annat, är att STAR TREK BEYOND, till skillnad från TV-serierna, är extremt actionpackad. Detta borde ju tolkas som något positivt - men det här är en film från 2016, vilket innebär att det är svårt att hänga med i actionscenerna; det är svårt att se vad som händer. I synnerhet i 3D. Det skjuts och fajtas medan kameran far omkring, och klipparen jobbar på övertid. Det blir bara jobbigt att titta på.

Scenerna ombord på Enterprise och på en rymdstation är tekniskt imponerande, men när de är på den mystiska planeten ser det bara billigt ut - som om de filmat i en skog i Bohuslän. Vilket de kanske har.

Karl Urban är klart bäst i filmen och lyckas lyfta de scener han är med i, vilka förvisso är rätt många. Ibland är det lite roligt, som att "Sabotage" med Beastie Boys anses vara "klassisk musik". Men som helhet är detta inget vidare. Det är möjligt att inbitna Trekkies uppskattar filmen, men om man inte är en sådan, känns STAR TREK BEYOND mest som något färggrant som rör sig på bioduken.

Simon Pegg, som spelar Scotty, har även skrivit manus tillsammans med Doug Jung. Eftersom George Takei, som spelade Sulu i originalserien, är homosexuell, har de gjort den nya filmens Sulu (John Cho) homosexuell. I ett uttalande sa Pegg något om att det var för att hylla Takei. Det är bara det att Takei inte alls kände sig smickrad - tvärtom. Takei berättade att STAR TREKS skapare Gene Roddenberry hade detaljerade beskrivningar av samtliga rollfigurer, och Sulu var enligt Roddenberry definitivt straight. Takei tyckte att det vore bättre att införa en ny, homosexuell rollfigur, än att ändra på en av de befintliga.

STAR TREK BEYOND är tillägnad minnet av den ursprunglige mr Spock; Leonard Nimoy, och Anton Yelchin, som spelar Chekov i de nya filmerna. Yelchin omkom den 19:e juni i år, så dödsrunan måste snabbt ha klämts in i den färdiga filmen.

... Men varför får vi inga långfilmer som bygger på MÅNBAS ALPHA och BLAKE'S 7?

 

 

 

 

 

(Biopremiär 20/7)

Bio: Bastille Day

Foton: Jessica Forde © 2015 Studiocanal S.A. All Rights Reserved.

Den engelske skådespelaren Idrid Elba har gått och blivit ohemult populär. Jag märker det i synnerhet när jag tittar på engelska TV-kanaler. Folk blir alldeles till sig i trasorna när Elba dyker upp, till exempel i TV-deckaren LUTHER. "He's sooo cool! He's sooo sexy!". På sistone har det även skrivits en del om att folk vill se Elba som nästa James Bond, eftersom Daniel Craig troligtvis gjort sin sista film i serien. Genast började många förstås att anmärka på det faktum att Idris Elba är svart - James Bond är inte svart. Men vad förespråkarna för Elba som Bond missar, är det faktum att Elba fyller 44 i år. Börjar de spela in en ny Bondfilm om två-tre år, kommer han att vara 46-47, det vill säga lika gammal som Craig var när han spelade in SPECTRE. Och därefter kommer han att vara över 50 - och vi vill ju inte ha ännu en överårig James Bond. Minns att Roger Moore i princip använde stuntman för att promenera i sina sista Bondfilmer.

Men jag har absolut inget emot att se Idris Elba som hjälte, till och med som agent, i andra filmer. Och en sådan, annan film är BASTILLE DAY, i regi av engelsmannen James Watkins, som gjorde EDEN LAKE och THE WOMAN IN BLACK. "Bastille Day" är vad Frankrikes nationaldag kallas, och detta är en fransk-amerikansk samproduktion - med betoning på fransk.

I BASTILLE DAY spelar Idris Elba amerikan. Han är Sean Briar - världens hårdaste CIA-agent. Ja, jävlar i min låda, vad han är hård. Han får Liam Neeson i TAKEN att framstå som en mysfarbror. Han är så skithård att han introduceras genom att hans missnöjda överordnade räknar upp alla våldsamheter han presterat under karriären.

Briar befinner sig i Paris, vilket är bra, eftersom nationaldagen närmar sig och rena helvetet har brutit ut. Terrorism i Paris är ett ämne som kanske ligger lite för nära verkligheten just nu, men i den här filmen ska en grupp terrorister spränga en byggnad; en tom byggnad, för att "skrämmas". Den lite naiva Zoe (Charlotte Le Bon) övertalas att placera en väska innehållande bomben i byggnaden - men när hon ser att det finns folk där inne ångrar hon sig.

Vad hon inte räknat med, är att hon blir sedd av den amerikanske ficktjuven Michael (Richard Madden), som stjäl väskan i tron att den innehåller något värdefullt. Det gör den inte. Han ställer den ifrån sig - och då briserar bomben. Några människor dör, och eftersom en övervakningskamera filmat Michael, jagas han som terrorist. Briar rycker in, haffar Michael, förstår att han inte är terrorist, och tillsammans ger de sig ut efter de riktiga skurkarna.

I sådana här filmer brukar det alltid finnas en rödhårig, kvinnlig CIA-chef; här spelas hon av Kelly Reilly. Chefen för den franska säkerhetschefen görs av José Garcia - han är makalöst lik Robert Downey Jr, så pass att jag tänkte "Iron Man" varje gång han dök upp.

Tempot i BASTILLE DAY är högt. Idris Elba jagar, skjuter, slår, sparkar, och bryter armar och ben av busemän så att det står härliga till. Han är även duktig på att hota och skrämma folk. Actionscenerna och i synnerhet jakterna, bland annat en till fots över hustak, är skickligt filmade. Tyvärr är manuset i slappaste laget. Här finns lite för många logiska luckor, allting sker lite för enkelt. Idris Elba går till exempel in i en lägenhet och hittar omedelbart det han söker utan att leta, och han har aldrig några problem att spåra upp diverse aktivister och terrorister. Snart visar det sig dessutom att manusförfattaren snott vissa storyelement från DIE HARD.

Filmen varar bara 92 minuter och det är väldigt underhållande. Om manuset och storyn vore bättre, hade jag kunnat sätta en fyra i betyg. Om inte Idris Elba och vissa andra skådespelare medverkat, hade det blivit en tvåa.

(Biopremiär 22/4)

Bio: Djungelboken

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är rätt längesedan jag senast tog en titt på Disneys animerade DJUNGELBOKEN från 1967, men jag har aldrig varit någon större anhängare av den. Jag gillar den lite ruffiga stilen den är tecknad i, men jag tycker inte att den är speciellt kul - snarare en aning tråkig. Dock var Sverige ett av de länder där filmen gick allra bäst. Det påstås att detta var orsaken till att den väldigt vissa DJUNGELBOKEN 2, som kom 2003 och som gjordes direkt för DVD, gick upp på bio i Sverige.
Nu har Jon Favreau gjort en ny version av DJUNGELBOKEN för Disney, och den här gången är det en spelfilm. Rättare sagt: det är nästan inte spelfilm alls. Sist i eftertexterna står det "Filmed in down town Los Angeles" - och det stämmer. Inomhus. I princip hela filmen är gjord i datamaskiner. Den enorma, indiska djungeln och alla dess djur existerar inte. Och visst blir man imponerad - om jag inte visste om att precis allting är datoranimerat, hade jag förstås trott att det var "på riktigt". Med undantag för de talande djuren, förstås.
Tolvåriga Neel Sethi, som ser ut att vara åtta, spelar Mowgli, som växer upp i en vargkull. Allt är frid och fröjd, tills plötsligt den onde tigern Shere Khan (Idris Elba) dyker upp och vill döda Mowgli, eftersom han är människa. Pantern Bagheera (Ben Kingsley) beslutar sig för att föra Mowgli till människobyn, men det blir en strapatsrik färd, och när Bagheera försvinner och Mowgli råkar gå vilse, dyker björnen Baloo (Bill Murray) upp som en räddare i nöden.

Till stora delar är det samma story som 1967, men en del förändringar. Favreaus film är imponerande att titta på, men imponerande teknik är inte allt. Emellanåt tyckte jag nämligen att det här var rätt tråkigt - precis som jag tyckte om 1967 års version. Jag kom ibland på mig med att sitta och tänka på annat. Den tecknade versionen besitter förstås stor charm, något det är värre med i 2016 års tolkning. Neel Sethi är jättebra som Mowgli, men filmen håller inte riktigt. Jag förstår inte riktigt varför så många amerikanska kritiker höjt filmen till skyarna.
Jag bör även påpeka att man nog inte kan ta med sig de minsta kottarna om man ska se filmen. Det här är oväntat brutalt emellanåt. I början av filmen dödar Shere Khan vargarnas ledare, och det hela mynnar ut i en lång slutstrid i en brinnande skog; det är våldsam action, Mowgli blöder, och vi får till och med ett Hans Gruber-fall från hög höjd. Plötsligt känns det inte riktigt som en familjefilm.
Scarlett Johansson gör ormen Kaas röst, men är bara med i en scen. När kung Louie slutligen dyker upp, är det Christopher Walken som gör rösten - vilket självklart är coolt. Walken som apa?
Sångnumren inskränker sig till två stycken; "The Bare Necessities" ("Var nöjd med allt som livet ger") och "I Wanna Be Like You" (framförd av Christopher Walken). Under de snygga eftertexterna framför Scarlett Johansson "Trust In Me"; Kaas sång.

Det har gjorts spelfilm på Rudyard Kiplings berättelser tidigare. Jag minns inte om jag sett den med Sabu från 1942. Den från 1994 har jag i alla fall inte sett, och inte heller dess uppföljare, som kom 1998. Jag vet inte hur de löste problemet med de talande djuren i dessa. Jag läser att även Andy Serkis håller på med en version - den ska få premiär 2018. Den känns lagom onödig - och jag gissar att det snart kommer en uppföljare till Jon Favreaus film.
På pressvisningen jag bevistade visades filmen i 2D. Således kan jag inte uttala mig om den, enligt utländska kritiker, utmärkta 3D:n.
Sam Raimi gör rösten till en ekorre.

(Biopremiär 13/4)

-->

Bio: The Gunman

Foton copyright (c) Noble Entertainment
På 1980-talet var namnet Joel Silver en garanti för riktigt fläskig action. Silver var producenten bakom klassiker som DÖDLIGT VAPEN- och DIE HARD-filmerna. Actionfilmen har förändrats en hel del sedan dess och Joel Silver har nästan fallit lite i glömska. Nu är han i alla fall tillbaka med en ny actionfilm i regi av Pierre Morel, fransmannen som gjorde den första TAKEN.
THE GUNMAN är en annan typ av film än TAKEN. Den sistnämnda var ganska traditionell och hade ett lätt serietidningsstuk med en hjälte som var bra på precis allt, och den var försedd med den låga åldersgränsen PG-13. Den enda likheten med THE GUNMAN är väl att det handlar om action och att skådisen i huvudrollen inte är direkt purung. I TAKEN var det Liam Neeson som sadlade om till actionhjälte, i THE GUNMAN är det Sean Penn, som fyller 55 i sommar, som halar fram puffran.
Penn spelar Terrier; krypskytt i ett team legosoldater. I en prolog som utspelar sig i Kongo ser vi hur han och hans män lönnmördar en minister, och det är Terrier som pressar avtryckaren. Han lämnar landet - och överger samtidigt sin flickvän Annie (Jasmine Trinca).
Flera år senare upptäcker Terrier att han har ett pris på sitt huvud. Han har återvänt till Kongo, men efter att ha utsatts för ett mordförsök där, far han iväg till London och sedan Barcelona för att leta upp de forna medlemmarna i hans team och hitta mannen som vill mörda honom. Under resans gång visar det sig att Terrier ådragit sig en allvarlig hjärnskada som ibland gör honom yr, och som kan vara livshotande om han inte tar det lugnt. Självklart tar han det inte lugnt.

Det är inte utan att man undrar varför Sean Penn plötsligt har gett sig på att medverka i en actionfilm. Hur lyckades producenterna övertala honom till detta? Men så ser jag att Penn även är en av producenterna, och han har varit med och skrivit manus, som bygger på en roman. Han ville uppenbarligen verkligen göra den här filmen.
Penn har minst sagt pumpat upp sig för rollen, han har blivit ett muskelberg och visar ofta upp sin nakna överkropp. Men i övrigt ser han ut som han alltid gjort. Som säkert är bekant, är Sean Penn världens tråkigaste människa. Han är lika tråkig här. Han lufsar omkring och ser ut som en skadeskjuten hund i nyllet. Mungiporna hänger, ögonen slokar, han ser trött ut - och i vanlig ordning är han fullkomligt humorbefriad. Detta är förstås till filmens nackdel. En trist hjälte gör en trist film.
Handlingen är ganska tunn, men krånglas till; på det stora hela är den ointressant - och skurken är precis den vi tror att det är. Tack och lov lyfts helhetsintrycket av ett par av de medverkande. Javier Bardem gör ännu en opålitlig typ, medan Ray Winstone spelar Terriers polare i London; den ende Terrier kan lita på. Idris Elba står som andra namn i förtexterna, men hans roll är så minimal att den närmast är att betrakta som en cameo - han är med i två-tre scener.

Till skillnad från TAKEN så brölar THE GUNMAN på med extremt blodsöligt våld. Slagsmålen är brutala, armar och ben knäcks, knivar huggs i kroppar, och blodet flödar ymnigt under eldstriderna. Givetvis drabbas Terrier ofta av yrsel just som han behöver vara på sin vakt.
Slutuppgörelsen utspelas under en tjurfäktning, och det är säkert tänkt att vara symboliskt. I eftertexterna står det att Barcelona är emot tjurfäktning och sådan har inte utövats där på flera år. Plus i kanten för sättet på vilket skurken stryker med.
THE GUNMAN floppade i USA och filmen lär inte bli en kioskvältare här i Sverige. Men helt hopplös är den inte. Jag sätter en trea, men det är mest för att den inte är tillräckligt dålig för att få en tvåa. Med någon annan, mer karismatisk kille i huvudrollen hade det här kanske blivit något.

  






(Biopremiär 10/4)

-->

Bio: Mandela - Vägen till frihet

Foton copyright (c) Scanbox

Goldenglobebelönad! Oscarnominerad! skriker bioannonserna för den här filmen, som regisserats av Justin Chadwick. Läser man lite noggrannare ser man att det är en låt ur filmen som vunnit pris och Oscarnominerats. U2:s låt som spelas under eftertexterna. Världssamvetet Bonos medverkan får mig alltid att dra öronen åt mig. Hu! Den där självgode frälsaren har jag svårt för.

Som bekant kastade Nelson Mandela in handuken ganska nyligen - och när detta hände slog det mig att jag inte hade någon som helst relation till honom, inga som helst åsikter. Jag tittade på- och spelade in ANC-galan på TV på 1980-talet enbart på grund av Imperiets medverkan. Jag var aldrig engagerad i kampen mot apartheid och för Mandelas frigivning. Det var roligare att kolla på video. Fast så här i efterhand har jag förstått att det nog var lika bra det, eftersom ANC tydligen var allt annat än Guds bästa barn och till mångt och mycket kunde klassas som farliga terrorister.

Denna två och en halvt timme långa biopic om Mandelas liv börjar med naturromantiska bilder på hur männen i en sydafrikansk stam utför något slags manlighetsrit på stäppen. Det hålls högtravande tal, infödingarna springer i slowmotion i motljus och det pumpas på med pretentiös afrikansk musik modell LEJONKUNGEN. Ingen vidare bra början.

En av dessa stammedlemmar är tydligen Nelson Mandela som barn. Klipp - och plötsligt är han ung vuxen iförd kostym och spelas av Idris Elba. Han är skicklig advokat i Johannesburg, året är 1942 och han lever vad som ser ut att vara ett traditionellt medelsvenssonliv. Jag inser att jag inte vet så mycket om hur det faktiskt såg ut och gick till i Sydafrika under apartheidtiden. Mandela och hans vänner klär sig- och bor stiligt och västerländskt, de äger bilar, hänger på coola nattklubbar, och det känns så där fränt och gemytligt som New York brukar skildras. Ja, så länge det inte dyker upp några vita. Och de vitas behandling av de svarta förstås direkt vidrig. Jag har rätt svårt att förstå att moderna människor kan bete sig så.

Mandela börjar att engagera sig i ANC och så går vi från A till B till C och så vidare i hans karriär, via den långa fängesevistelsen (som avslutas med lyxvistelse) fram till presidentposten. Han är och förblir en hedersknyffel, han gillar inte att frugan Winnie blivit så militant och att de små barnbarnen hatar vita.

Det är en rätt traditionell biopic, det här. Välspelat, hyfsat välgjort och så vidare - och långt och lite småtråkigt. I vanlig ordning framställs Mandela som en frälsare. Jag undrar vad som hände i början, efter att han jazzat omkring naken på stäppen och innan han blev advokat med bra jobb. Var det så enkelt för svarta att utbilda sig i Sydafrika på 30-talet?

Det förekommer en del dokumentära klipp, bland annat från Stockholm.

Jag har inte så mycket mer att säga om MANDELA - VÄGEN TILL FRIHET. Jag brukar sällan ha något att säga om den här typen av film.

(Biopremiär 24/1)

Bio: Pacific Rim

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox Sverige

Sommaren 1980 var familjen på semester i Italien och där introducerades jag för den fina japanska genren Super Robot - eller Mecha. Japans animé och i synnerhet robotanimé var otroligt populärt i Sydeuropa på den tiden; två år senare var vi i Frankrike och jag noterade att japanska robotar förekom överallt även där. Den figur som verkade vara populärast var den som i Italien hette Atlas UFO Robot Goldrake. I Frankrike hette han Goldorak, medan han i Japan går under namnet Grendizer och i USA kallas Grandizer. Goldrake är visst något slags fortsättning på historien om jätteroboten Mazinger Z - som i Italien heter Mazinga Z. Men det finns ett helt gäng sådana här jätterobotar - och egentligen är de inga robotar, utan farkoster som styrs av mänskliga (eller utomjordiska) piloter. Oavsett vilket tyckte jag har det här var hur coolt som helst! Jag ritade egna jätterobotar och fyllde ritblock efter ritblock - och tyckte att det var synd att TV-serierna inte visades i Sverige - och inte heller serietidningarna och leksakerna fanns här.

Goldrake flankeras av två upplagor av Mazinger Z.

1989 regisserade Stuart Gordon ROBOT JOX; en lågbudgetfilm från Empire Pictures, producerad av Charles Band och med filmfoto av Mac Alberg. I den här filmen har alla krig avskaffats, istället slåss länder mot varandra med jätterobotar styrda av piloter. Om nu länderna ligger i fejd med varandra, alltså. Jag köpte filmen på engelsk köpvideo när den kom och jag har inte sett den på väldigt länge, och jag minns den som rätt okej, om än lite seg och med lite för få robotslagsmål. Charles Band återanvände senare robotarna i de betydligt billigare CRASH AND BURN och ROBOT WARS.

Men bortsett från dessa filmer, har det gjorts märkligt få live action-filmer om jätterobotar - åtminstone i västvärlden. Men här har vi så en ny, påkostad och gigantisk Super Robot-film, regisserad av Guillermo del Toro. Nu är det ju rätt längesedan del Toro regisserade en film - han har inte gjort något sedan HELLBOY II som kom 2008. Sedan dess har han mest skrivit och/eller producerat en rad filmer - och ärligt talat har dessa filmer inte varit något vidare. Fast jag måste nog säga att del Toro som regissör är rätt överskattad. BLADE II gillade jag, Hellboyfilmerna är rätt kul, men jag var aldrig till mig i trasorna över PANS LABYRINT och THE DEVIL'S BACKBONE. MIMIC är direkt dålig.

PACIFIC RIM, som kostade 180 miljoner dollar, blev en halvflopp i USA. Dock fick den rätt bra kritik och en del amerikanska vänner jag litar på hävdade att filmen är riktigt bra och rejält underhållande. Därför hade jag vissa förhoppningar på det här. Jätterobotar som slåss med jättemonster - hur kan man misslyckas med det?

Filmens fullständiga titel är sanslös: WARNER BROS. PICTURES AND LEGENDARY PICTURES PACIFIC RIM. Jo, det står så i loggan i eftertexterna - och i pressmaterialet! Året är 2020 och kriget mot kaijus har pågått i sju år. Kaiju är den japanska termen för jättemonster och i den här filmer stiger sådana upp ur havet för att mosa städer, döda människor och ta över Jorden. För att bekämpa dessa kaijus har man byggt jätterobotar som kallar Jägers. Efter tyskans "jäger", det vill säga jägare. En Jäger styrs av två piloter - vilka tyvärr inte kallas Jägermeisters. Att kontrollera en Jäger är komplicerat - man iför sig en speciell dräkt, sedan görs man fast i cockpiten - och så sammanlänkas piloternas hjärnor med varandra! De kan avläsa varandras tankar. Sedan rör de sig som två mimare som dansar The Robot, och Jägern traskar omkring - oftast ute i havet.

PACIFIC RIM är en väldigt snygg film. Specialeffekterna är fantastiska, de övertygar till hundra procent. Miljöerna är tjusiga - i synnerhet när de är i Hongkong; sällan har den staden sett så läcker ut. Det är självklart hur coolt som helst när en Jäger plockar upp en supertanker och använder den som tillhygge under ett slagsmål. Jägers använder sig ibland även av svärd, vilket får mig att tänka på Mazinger Z. 3D:n är riktigt bra, till skillnad från i till exempel THE WOLVERINE.

... Men i övrigt måste jag säga att jag blev besviken på filmen. Rollfigurerna är märkligt anonyma. Huvudpersonen är en pilot som heter Raleigh Becket (Charlie Hunnam från HOOLIGANS och CHILDREN OF MEN) och han är en blek figur. Rinko Kikuchi från THE BROTHERS BLOOM och NORWEGIAN WOOD är Mako, som när hon var barn såg sina föräldrar dödas under en kaijuattack. Befälhavaren Pentecost (Idris Elba) tog sig an tösen - och nu är hon den som är mest lämplig att ersätta Raleighs co-pilot som dödats. Men det går inte som planerat.

Den ende rollfigur som sticker ut är Ron Perlman, som gestaltar en excentrisk typ som heter Hannibal Chau och handlar med kaijuorgan, men handlingen mellan actionscenerna är ointressant och engagerar inte.

Vidare är filmen något otroligt tjatig. Den är fylld med hur många monsterslagsmål som helst, och dessa varar i en evighet. Visst är det imponerande när kaijus stompar fram som Godzilla och raserar storstäder, men det är ingen hejd på det. Nästan alla actionscenerna är identiska och det är ingen större skillnad på de olika robotarna. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid, vilket också blir tröttande.

Trots alla dessa invändningar sätter jag dock en trea i betyg. Jag tycker nämligen att den är lite för bra för att den ska få en tvåa. Och när allt kommer omkring är det ju fortfarande hur coolt som helst med Super Robots!

(Biopremiär 2/8)

Bio: Prometheus

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag var nog rätt lättlurad som barn. Jag gick ofta på det reklambyråer och annat PR-folk försökte lura i mig. I synnerhet när det gällde film. Om en film hade ordet "blodig" i sin svenska titel, trodde jag verkligen att blodet skulle forsa. Stod det i bioannonsen att det är den mest spännande eller otäcka film som gjorts, trodde jag att så var fallet. Herregud, jag trodde faktiskt att det var sant att amerikanska staten "peststämplat" KING FRAT ...

Nu minns jag inte exakt vad det stod om Ridley Scotts ALIEN när den kom 1979, inte mer än att dess slogan förstås var "I rymden kan ingen höra dig skrika". Men jag kommer ihåg att den ofta omskrevs som fruktansvärt otäck och det påstods att folk svimmade i biografsalongerna. Filmen verkade fruktansvärt scary. Fast 1979 var jag för ung för att se den. Jag fick nöja mig med att fantisera om den.

Ett par år senare fick jag tag på seriealbumet baserat på filmen. Varje sommar brukade Tempo rea ut seriealbum och -pockets, och bland dessa hittade jag adaptionen av Archie Goodwin och Walt Simonson. Ja, jävlar, vad spännande jag tyckte att det var. Otroligt spännande. Detta berodde bland annat på att serieversionen av ALIEN är en av de bästa serieadaptioner som gjorts av en film. Albumet fungerar alldeles utmärkt på egen hand, vilket sällan brukar vara fallet.

Jag minns inte riktigt när jag väl såg ALIEN för första gången. Det borde ha varit på video och innan 1986 - den lär väl knappast ha TV-visats. Det jag minns mest var att filmen enligt förtexterna hette LIE. Videon var i fullscreenformat, och sidorna hade klippts av. Jag blev nog också lite besviken på att den berömda chestbursterscenen vid middagsbordet inte var lika blodig som jag föreställt mig. Men visst är det en bra film. Mycket bra, till och med. Och den har inte åldrats nämnvärt sedan det kom. Det enda som skvallrar om att det är en 70-talsfilm är Sigourney Weavers trosor.

Uppföljaren ALIENS såg jag på bio och jag tyckte den var grymt cool. Det tyckte jag väldigt länge - men när jag häromåret såg om den, irriterade jag mig på att den till stora delar känns som om den är skriven av en 16-åring som tycker att det är tufft med marinkårssoldater i rymden. Alien³ tyckte jag var ruggigt trist när den kom, och nej, jag tillhör inte de som omvärderat den efter att David Fincher senare gick och blev berömd. Den är fortfarande trist. Däremot gillade jag ALIEN - ÅTERUPPSTÅR, vilket man tydligen inte får göra. ALIEN VS PREDATOR-filmerna bortser vi från.
PROMETHEUS är en av årets mest efterlängtade biopremiärer. Ridley Scott återkommer till ALIEN-serien. Och hemlighetsmakeriet har varit stort. Vad handlar filmen om? Ingen verkade veta. Först snackades det om att det skulle vara en prequel till den första filmen. Därefter ändrade man sig och hävdade att det inte är en prequel. Efter att ha sett filmen konstaterar jag att oavsett vad Scott och Fox säger, så är det en prequel - något som inte minst understryks av filmens allra sista scen.

Intresset här i Sverige har var extra stort - vilket förstås beror på att Noomi Rapace innehar huvudrollen som dr Elizabeth Shaw. Det är 29 år innan händelserna i ALIEN, och dr Shaw är en arkeolog (tyvärr utan tropikhjälm) som i en grotta i Skottland hittar 35 000 år gamla bilder föreställande jättar och planeter och grejor. Hon och hennes pojkvän Charlie (Logan Marshall-Green) gissar att dessa jättar är utomjordingar och ursprunget till mänskligheten.

Shaw och Charlie bänkar sig på rymdskeppet Prometheus, och efter ett par års sömn vaknar de upp i ett annat solsystem och landar på den planet man gissar att jättarna kommer från. Charlize Theron är den känslokalla Vickers, som äger skeppet, Michael Fassbender är androiden David, som tycker om att titta på LAWRENCE AV ARABIEN och som verkar ha egna avsikter med färden. Med på trippen finns diverse annat löst folk; en cool kapten (Idris Elba), svärande forskare och så vidare. Guy Pearce, gömd bakom drivor av smink, är den åldrade Peter Weyland, mannen bakom det hela.

På planeten hittar de rester av en utomjordisk civilisation. En massa förstenade lik, ett gigantiskt rymdskepp, mystiska formationer - och snart även levande varelser som inte är särdeles vänligt sinnade.

... Och allt leder fram till ett enda stort Jaha? Var det här allt?

Låt mig ta det positiva först. PROMETHEUS är fantastisk att titta på. Oj. Wow. Scenografin är imponerande. Det här är en stor och mäktig film. Till och med 3D:n funkar rätt okej. Det här känns som att trilla rakt in i ett nummer av Metal Hurlant från 1970-talet. Bortsett från de vanliga Gigerinspirerade scenerierna, går tankarna bitvis till Druillet och hans Lone Sloane, om någon nu minns den. Öppningsscenen med den gigantiske utomjordingen ser ut som något av Moebius.

Vidare finns här ett par tuffa scener med monster och grejor, en operationsscen är enastående, och en del rollfigurer är minnesvärda - som till exempel roboten David. Plus för att rymdkaptenen spelar dragspel.

Men ... PROMETHEUS är som helhet en ganska irriterande film. Pseudoreligiöst mumbo-jumbo med tydliga drag av Von Däniken och dennes märkliga teorier. Filmen är lätt pretentiös och därmed aningen tråkig. Det är trots allt som så, att ALIEN var en glorifierad B-film. Ganska intim och lågmäld, och storyn var enkel - men smart. Den här gången är det lite för mycket av allt och egentligen ganska ointressant. Jag tyckte aldrig att PROMETHEUS blev spännande och engagerande; det är mest en massa otroligt snygga bilder och inte mycket annat. Javisst, precis som de flesta serierna i Metal Hurlant. Man vet aldrig vad man får när Ridley Scott är i farten.

Och Noomi Rapace? Tyvärr. Hon bidrar till att sänka helhetsintrycket. Hennes dr Shaw är en mycket blek hjältinna. Sigourneys Weavers ikoniska Ellen Ripley var en cool, tuff tjej - Rapace är märkligt okarismatisk. Noll utstrålning och hon får inte tillfällighet att göra coola saker (bortsett från operationen) och fälla tuffa, kaxiga repliker. Visst, hon ska föreställa arkeolog, men ändå. Hon måste väl inte vara trist för det?

Jag måste erkänna att jag misstänkte att PROMETHEUS skulle vara precis så här. Någonstans hade jag det på känn. Självklart är filmen värd att se, själv såg jag den på gigantiska Royal i Malmö, där den blev extra mäktig. Men i slutändan är inte PROMETHEUS den film vi väntat på.

Nu hoppas jag att Luigi Cozzi gör en uppföljare till sin ALIEN CONTAMINATION.

(Biopremiär 1/6)