Visar inlägg med etikett Ida Engvoll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ida Engvoll. Visa alla inlägg

fredag 4 juni 2021

Bio: Vitt skräp

Foton copyright (c) Mikael Cross Films

Nu blir blir svenskt här på TOPPRAFFEL! (Och våld, blod, skrik och dansbandsmusik.)

Det är modigt att kalla sin film "skräp". Visst, den heter VITT SKRÄP, men gillar man inte filmen, är det ju lätt att ta fasta på ordet "skräp".

"Vitt skräp" åsyftar förstås den amerikanska termen "white trash". Jag nog aldrig hört någon säga "vitt skräp" på svenska. Det blir liksom bara en märklig anglicism. Dock är merparten av rollfigurerna i den här filmen white trash. Fast det är klart, när jag tänker efter är det möjligt att titeln åsyftar knarket som figurerar i filmen.

VITT SKRÄP är Tobias Leo Nordquists långfilmsdebut, tidigare har han mest gjort musikvideor och dokumentärer. Enligt uppgift påbörjades filmen redan 2014 (!), och det tog alltså sju år för den att bli klar och få premiär. Filmen är producerad av bland annat Film i Dalarna och inspelad i Borlänge, vilket märks på att ingen talar dalmål. Synd. Den här filmen hade blivit bättre om alla lät som Orsa spelmän eller Sator.

Enligt pressmaterialet är VITT SKRÄP en spännande actionthriller, "en blandning av komedi och action". Uppenbarligen har filmskaparna och jag diametralt olika uppfattning om vad komedi är för någonting, eftersom i princip ingenting i filmen är roligt. Jag skrattade till ett par gånger, men jag vet inte om det var meningen.

Av någon anledning utspelar filmen sig på 1980-talet - ett exakt årtal nämns i en radiosändning i början, men jag kunde inte höra vad de sa. Men med undantag från några detaljer, ser det ut att vara 70-tal. Och det här ser ut som en film från 70-talet. En film från 70-talet som utspelar sig på 80-talet. Det är en film i murriga färger där uringult och bakfyllegrönt dominerar. Fast varför det inte utspelar sig i nutid vet jag inte, det hade funkat lika bra.

Ola Rapace spelar Sami, en kriminell lösdrivare som liftar med en annan trasig själ, Kim (Ida Engvoll), som hinner knycka Samis plånbok innan hon släpper av honom i ett litet samhälle på landet. När han försöker stjäla en bil, träffar Sami den lokale gangsterbossen Gubben (Donald Högberg). Gubben bjuder in Sami i sitt hus, där han presenteras för gangstergänget, som utgörs av allmänt slödder med flottigt hår. En av dem är polis med mustasch.

Kim ränner runt i samma samhälle. Hon sitter på det lokala haket och surar och vägrar dansa, men snart träffar hon Sami igen. Hon säger att hon vill åka till den Blå lagunen, där de kan gå nakna och käka kokosnötter.

Sami plågas av hemska barndomsminnen; han och hans mor piskades av en brutal far. Snart blir Sami involverad i Gubbens knarkaffärer. Amfetamin packas som djupfrysta räkor. En grym polsk gangster och dennes lika grymma mannar är iblandade på något sätt. Gubben håller en monolog fylld med liknelser och viftar med ett hagelgevär. Hagelgevär kallas hagelbrakare i den här filmen, ett ord jag bara sett i gamla kioskdeckare.

Då och då exploderar filmen i blodigt våld. VITT SKRÄP innehåller ett flertal långa misshandels- och tortyrscener. Här finns några nedskjutningar, vilka ibland visas i slowmotion. Kameran gottar sig i blodet och de våldsamma detaljerna.

... Men det går inte att kalla den här filmen för actionfilm. Det är ett drama. Det är misär. Det är ett vidrigt elände för de flesta. Folk pratar mest. Eller sitter och stirrar.

Det är oerhört svårt att engagera sig i filmens händelser - detta beroende på att samtliga rollfigurer är osympatiska. Sami är något slags hjälte, men han är psykiskt instabil. Kim är en jobbig gaphals med humörsvängningar. Övriga medverkande är gangstrar, med undantag för en tonårspojke och några andra.

Filmens struktur är spretig, den är ofokuserad, och jag blir inte riktigt klok på vad den vill berätta, vilken typ av film den vill vara. Skitigt drama och ultravåld. Flera scener leder ingenstans. Dialogen pendlar mellan att vara platt och usel.

Ola Rapace kedjeröker genom hela filmen, oftast Commerce. Utseendemässigt är han en klassisk hunk, Rapace. Han skulle nog kunna vara en bra hjälte i en mer renodlad actionfilm eller thriller. För några år sedan spelade han huvudrollen i en fransk slåssfilm, KAMP TILL DÖDS, men den var inte jättebra. 

VITT SKRÄP pressvisades inte i Göteborg, så jag såg den streamad via en recensionslänk. Jag hade föredragit att se filmen på bio - eftersom svenska filmer numera alltid (eller oftast?) är textade. Jag hade nämligen oerhörda problem med att uppfatta dialogen i den här filmen. Ofta hörde jag ingenting. Jag kan nog ha missat en fjärdedel av dialogen. När skådespelarna öppnar munnen hörs ibland bara oartikulerade läten. Ljudmixen är inte den bästa.

Det största problemet med VITT SKRÄP är att den låtsas vara en äldre film. Jag sitter ofta och gärna och tittar på gamla konstiga, svenska filmer från 70- och 80-talen, decennierna då jag växte upp. Det roliga med dessa är satt de faktiskt är från 70- och 80-talen. Alla de här moderna B-filmerna, oftast amerikanska, som låtsas vara filmer från 70-talet, känns bara krystade och fel. Greppet var roligt en gång; det var kul när Quentin Tarantino och Robert Rodriguez gjorde det - men det räckte gott och väl.

VITT SKRÄP är inte helt hopplös, men jag vet inte vilka de har tänkt ska gå och titta på det här och ha behållning av det. Men om 40 år är det mycket möjligt att VITT SKRÄP blivit en kultfilm. Betyget nedan är snällt. Det är de tre huvudrollsinnehavarna som får mig att vara snäll. De är bra skådespelare som gått vilse i en tafflig film.







(Biopremiär 4/6)

söndag 17 januari 2016

Bio: En man som heter Ove

Foton copyright (c) Nordisk Film

Ännu en sen recension, om än inte lika sen som den av SPECTRE. Jag var bortrest när EN MAN SOM HETER OVE pressvisades, och eftersom min sambo ville se den här, valde vi ett tillfälle när vi hade möjlighet att se den tillsammans. Det var allt en upplevelse att se den här på bio! Filmen visades i en stor salong på Biopalatset i Göteborg, det var fullsatt - och sambon och jag var yngst i publiken med ganska bred marginal. Det hördes mycket gubbljud i salongen under visningen - det vill säga rosslingar och liknande.

Jag undrade länge vem den där Fredrik Backman var. En helsingborgare som plötsligt började skriva krönikor i gratistidningen City - krönikor som kändes som dåliga imitationer av Stefan Lindqvists "Slagskott" i Helsingborgs Dagblad. Efter en tid flyttade Backman över till Metro, där han skrev samma typ av krönikor. Därefter försvann han från Metro - för att plötsligt bli bestsellerförfattare. Who saw that coming?

Av allt att döma är jag den ende som inte läst Backmans internationella bästsäljare "En man som heter Ove". Den har inte känts speciellt lockande. Men nu har jag alltså sett filmen.

... Och den lämnade mig ganska likgiltig.

Rolf Lassgård spelar den vresige, 59-årige änklingen Ove. Lassgård är sminkad för att se äldre ut - men till saken hör att Lassgård fyller 61 i vår! Ove saknar sin nyligen bortgångna fru och gör upprepade, misslyckade försök att ta livet av sig. Mest går han omkring som något slags polis i radhusområdet och skäller ut alla som inte följer alla petiga regler. När invandrartjejen Parvaneh (Bahar Pars) flyttar in med man och två barn, och Ove tvingas umgås med denna familj, börjar han att se ljusare på livet. Parallellt med detta skildras Oves liv som ung; då spelas han av Filip Berg.

Den tragikomiska berättelsen om Ove är regisserad av Hannes Holm. Holm har de senaste åren gjort ett par av de ohemult populära, men minst sagt lättviktiga Sunefilmerna - men Holm kan ju även göra riktigt bra film, som till exempel HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ. Därför är EN MAN SOM HETER OVE ett klanderfritt hantverk; det är bra tempo i berättandet, bra filmfoto, och Rolf Lassgård är utmärkt i titelrollen.

Men med undantag för en scen där Ove och grannen Rune tävlar om att köpa de nyaste bilarna; SAAB vs Volvo, tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Tvärtom är det här alldeles för sentimentalt för min smak. Dessutom är handlingen ibland aningen hoppig, antagligen beroende på att Holm velat få med så mycket som möjligt ur boken. Till exempel flyttar en ung, homosexuell kille in hos Ove - för att kort därpå försvinna ur handlingen. Här finns fler lösa trådar och obegripligheter.

Bland övriga medverkande hittar vi Ida Engvoll, Johan Widerberg (som trots sin mustasch fortfarande ser ut att vara tjugo), och lite överraskande Anna-Lena Bergelin (hon som tidigare hette Brundin).

En gång om året brukar det komma en stor, svensk publikfilm - en sådan där film som lockar till sig alla de där som går på bio just en gång om året. Högst. Förra året var det HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN, nu är det alltså EN MAN SOM HETER OVE. Svenska folket vallfärdar för att se den här filmen, och den går väldigt bra. Det här är en bättre film än HUNDRAÅRINGEN och publiken verkade nöjd när jag såg den. Min sambo tyckte att den var betydligt bättre än jag tyckte. "Den var ju så sorglig och fin!" sa hon.

Själv är jag inte så förtjust i sorgliga och fina filmer. Och jag blev inte sugen på att läsa boken.

Rolf Lassgård är bättre än filmen han medverkar i.

  

(Filmen hade biopremiär 25/12 2015)

onsdag 6 november 2013

Bio: Mig äger ingen

Foton: Alexandra Aristarhova ©2013 Filmlance International AB
Välkommen till SM i klyschor! Ännu ett tungt, svenskt drama har premiär och då vet vi ju precis vad vi kan förvänta oss.
Trista hyreshus - check!
Gråmurrigt foto - check!
Skilsmässa - check!
Arbetslöshet - check!
Alkoholism - check!
Mikael Persbrandt - check!
Barn som kommer i kläm - check!
Bråk - check!
Skrikande - check!
Slagsmål - check!
Mustasch - check!
Den sämsta ljudmixen sedan stumfilmstiden - check!
Förståsigpåare brukar ju anklaga underhållningsfilm för att oftast bara vara ett gäng trötta klyschor staplade på varandra, men det är nog trots allt så att den mest klichétyngda genren är det svenska dramat. Häromåret gjorde Kjell-Åke Andersson dramat NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE, en film som kändes som något slags Best Of Swedish Drama - även om den lanserades som "tragisk komedi". Andersson gjorde även den fullkomligt osebara VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN! - snacka om att ha bredd. Eller inte.
Den här gången har Andersson filmatiserat Åsa Linderborgs självbiografiska roman "Mig äger ingen" - en bok som tydligen är något slags hyllad bästsäljare, och en typ av bok jag aldrig skulle få för mig att läsa. Linderborg har för övrigt redan hunnit uttala sig negativt om den här filmen; hon känner visst inte igen sig i miljöer och stämningar.
Vi får följa Lisa (Ida Engvoll, Ping Mon H Wallén, Saga Samuelsson) från att hon är fem år på 1970-talet och ett par decennier framåt - även om större delen av filmen utspelar sig på 70- och 80-talen. Lilla Lisa älskar sin farsa Hasse (Persbrandt). Han är en rejäl knegare, han cyklar, och han har en skön mustasch som får honom att se ut som Loffe Carlsson. Men så dumpas Hasse av frugan. Lisa gillar att vara med honom, men eftersom det här är ett svenskt drama, börjar Hasse att supa och ha sig. Han tar med sig dottern till ölsjapp. En flängd norsk hårfrisörska hälsar på och dansar i vardagsrummet. Lisa och hennes kompis lyssnar på Noice. Hasse är kommunist och lyckas få Lisa att tro att hon också är det; hon skriver radikala uppsatser i skolan och är ute och demonstrerar. Hasse super tills han däckar, somnar nerpissad i trapphuset, och hans cykel går sönder. Men han bygger även en båt.
Det är absolut inget fel på skådespelarprestationerna. Mikael Persbrandt verka anse att detta är hans främsta prestation. Ibland är filmen dessutom lite skojig. Sten Ljungren spelar farfar. Men det känns som en film vi sett oräkneliga gånger tidigare. Skitigt 70-tal och sprit. Eländes elände. Och jag är fullkomligt ointresserad av sådant här. Sätter dock ett plus för scenen där Hasse sveper ett helrör vodka i sin brorsas bil.
När jag såg filmen i somras hade jag oerhört svårt att uppfatta dialogen. Alla skådisarna lät som Bane i THE DARK KNIGHT RISES. I synnerhet Persbrandt och de andra männen. Ett dovt brummande. Jag missade nog mer än hälften av dialogen på grund av det extremt usla ljudet. Jag vet inte om det handlade om ett problem med just den visningen, eller om filmen inte var till 100% klar. De har kanske fixat filmen nu till premiären. Men en textad version vore att föredra. Om man nu inte tycker att det är fräckt när folk låter som spräckta högtalare med för mycket bas.
För övrigt borde de föräldrar som döpte sin dotter till Ping Mon H Wallén få rött kort.







(Biopremiär 8/11)

-->