Visar inlägg med etikett Ice Cube. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ice Cube. Visa alla inlägg

onsdag 4 oktober 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Fist Fight

FIST FIGHT (Warner Home Video)
Avdelningen för lite märkliga komedier.
Titeln FIST FIGHT får det här att låta som en actionfilm - men det är det inte. Detta är något slags komedi, som regisserats av Richie Keen; en kille som tidigare gjort otaliga avsnitt av TV-serier.
Charlie Day spelar den rätt mesige läraren Andy. Det är sista skoldagen och enligt tradition utsätter eleverna alla, inklusive lärarna, för spratt och rackartyg, de flesta elaka och ibland sadistiska. Ice Cube spelar läraren Strickland, en stenhård kille som hatar både sitt jobb och eleverna. Ja, och kollegorna. Skolan måste spara pengar och avskedar personal till höger och vänster. När Andy hamnar på kant med Strickland, utmanar Strickland Andy på slagsmål. När skoldagen är över ska de två slåss ute på skolgården. Andy gör allt för att slippa undan.
Jodå. Visst är det besynnerligt. Slagsmål efter skolan? Mellan vuxna lärare? Rent allmänt haltar logiken. Även om en komedi är utflippad och sjövild, måste man kunna acceptera premisserna - och det gjorde jag inte riktigt när jag såg FIST FIGHT. Varför var Strickland lärare till att börja med? Varför hade han inte fått sparken långt tidigare? Han är känd för sina våldsamma utbrott.
De som gjort FIST FIGHT verkar tro att det blir roligt om man skriker och svär. Charlie Day pratar med gäll, spruken röst, och skriker de flesta av sina repliker. Detta gör det inte roligare.
Däremot finns här några scener och inslag som faktiskt är roliga. Till exempel har några elever hyrt en mariachiorkester som hela tiden följer efter skolans rektor. Det förekommer även en häst som fritt springer omkring i korridorerna.












torsdag 20 juli 2017

DVD/Blu-ray/VOD: xXx: Return of Xander Cage

xXx: RETURN OF XANDER CAGE (Paramount)
När den första filmen om Xander Cage; den som bara hette xXx, kom 2002, recenserade jag den i Helsingborgs Dagblad. Jag minns att jag inledde med att jämföra Vin Diesel med en köttförslimpa serverad i en skolmatsal en höstdag på 1970-talet; en sådan där grå köttfärslimpa som faller isär när man försöker skära i den. Jag minns inte mycket av xXx, inte mer än att den inleddes med Rammstein, att Asia Argento var med, och att publiken på pressvisningen skrattade glatt åt en scen där Vin Diesel smyger genom ett rum.

Uppföljaren xXx: STATE OF THE UNION, som kom 2005, såg jag aldrig. Vin Diesel var inte med i den, hans rollfigur Xander Cage hade dött och Ice Cube tog över som en annan agent.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE, i regi av DJ Caruso, pressvisades inte i Göteborg, och jag gick inte och såg den på eget bevåg. Men nu är alltså Vin Diesel tillbaka som Xander Cage -- han hade bara fejkat sin död.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE kan sammanfattas i följande mening:

EN GUBBE PÅ SKATEBOARD.

Den här filmen inleds onekligen rätt bra. Donnie Yen, Deepika Padukone och några till är ett gäng bovar som slår till, och under en välkoreograferad actionscen snor de en domedagsmaskin. Sedan dyker Samuel L Jackson upp; han var agentbossen i de tidigare filmerna, men han sprängs genast i luften.

Ny chef blir en dam spelad av Toni Collette - och hon har en uppsyn som skriker "lita inte på henne". Hon letar upp Xander Cage och skickar iväg honom för att hitta domedagsmaskinen.

När den charmbefriade kötthögen Vin Diesel tar över, faller filmen. Han samlar ihop en gäng typer med olika färdigheter, och så blir det actionsportande. Vin Diesel fyllde 50 häromdagen. Det ser minst sagt jönsigt ut när han åker skateboard och ska vara cool.

Kampsportsvidundret Tony Jaa är också med, och det är irriterande att han och Donnie Yen inte utnyttjas mer i filmen - om de två hade innehaft huvudrollerna hade det hela blivit betydligt bättre. Försöken till humor funkar inte alls, scenerna där Vin Diesel ska vara brudmagnet à la James Bond blir bara ... fel, och pälsen Diesel envisas bära är hiskligt töntig. Filmens överraskningar är inga överraskningar, i synnerhet inte den i slutscenerna. Även Ice Cube gör ett litet krystat inhopp.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE är bara ännu en av alla de här moderna, slickade, bombastiska, högljudda och fullkomligt själlösa actionfilmerna. Fast den går kanske hem hos tolvåringar.

I synnerhet tolvåringar som tycker att det är fränt med en gubbe på skateboard.
   

tisdag 26 januari 2016

Bio: Ride Along 2

Foton copyright (c) UIP

Enligt IMDb släpptes 2014 års RIDE ALONG direkt på DVD i Sverige - vilket förklarar varför jag aldrig hört talas om den. RIDE ALONG 2 får dock biopremiär? Varför då? undrar ni försynt och lägger morgontidningen åt sidan. Tja, antagligen för att den här filmen går otroligt bra i USA - den knuffade ner STAR WARS: THE FORCE AWAKENS från biotoppens första plats. Men detta är den enda orsak jag kan komma på.

... För det här är inte bara dåligt. Det är jävligt dåligt.

För regin står Tim Story. Han gjorde även den första RIDE ALONG, men är nog mest känd för FANTASTIC FOUR (2005) och FANTASTISKA  FYRAN OCH SILVERSURFAREN (2007); två filmer som framstår som mästerverk jämförda med 2015 års FANTASTIC FOUR. Ice Cube spelar kriminalaren James Payton, medan Kevin Hart är den hopplösa gröngölingen Ben Barber, som vill bli kriminalare. Ben ska gifta sig med James' syster Angela (Tika Sumpter), vilket James inte är så förtjust i, men innan bröllopet måste de åka till Miami för att förhöra en hacker (Ken Jeong). De kommer genast en knark- och vapensmugglare (Benjamin Bratt) på spåren.

Det här är ett försök att göra en traditionell actionkomedi i buddy movie-genren. Jag gillar förstås den genren - men det måste göras rätt. DÖDLIGT VAPEN är rättt. MIDNIGHT RUN är rätt. RIDE ALONG 2 är fel. Absolut ingenting här är roligt. Humorn går ut på att den lika ettrige som klantige Kevin Hart pratar fort och mycket, och ibland spricker rösten upp i falsett. I en scen tappar han en sko.

Storyn är väldigt A-Ö. Inga överraskningar här. Det är otroligt slappt. Dessutom är det sexistiskt - på sådant där hip hop-video-sätt. Här finns en massa brudar vars enda uppgift är att vara sexiga, och det florerar riktigt unkna sexskämt. Inget ont om sexiga brudar, men RIDE ALONG 2 är en PG-13-film, vilket innebär restriktioner. 80-talsfilmerna i genren fläskade på med svordomar, naket och blodig action. De var påkostade exploitationfilmer. Tim Storys film går inte hela vägen, och märkligt nog upplevs det här därför som ännu mer sexistiskt.


Actionscenerna är absolut inget utöver det vanliga. Framför allt är filmen tråkig. Det här är så fruktansvärt ointressant, att det är en pina att sitta igenom dravlet. Olivia Munn lyfter det hela ett litet, litet snäpp som tuff Miamisnut, men det är ungefär som att placera en persiljekvist en bajskorv.

Varför har filmen blivit så populär i USA? Går Ice Cubes och Kevin Harts fans man ur huse för att se sina idoler vad de än gör? Har miljoner amerikaner saknat actionkomedier så mycket att de accepterar vad som helst? Eller är folk helt jävla dumma i huvudet? 

 

 

 

 

(Biopremiär 29/1)

torsdag 10 september 2015

Bio: Straight Outta Compton

Foton copyright (c) UIP Sweden

I min recension av RICKI AND THE FLASH nämnde jag den märkliga double feature jag hamnade på under Malmö Filmdagar. Först STRAIGHT OUTTA COMPTON och direkt därpå RICKI. Även du kan uppleva denna kombination, eftersom dessa båda filmer har premiär samma dag. Fast det är inget jag rekommenderar.

Självklart var jag skeptiskt till STRAIGHT OUTTA COMPTON. Mycket skeptisk, till och med. Rap och hip-hop är ju inte vad jag lyssnar på. Jag tycker att det är fruktansvärt. Det enda som är värre, är reggae, R'n'B, soul och gospel. Och Gyllene Tider. Och gubbrock. Och Lisa Ekdahl. Men för att vara rap är NWA - som den här filmen handlar om - rätt okej. Detta beroende på att de var tyngre och hårdare än andra. Jag skulle aldrig köpa en platta med dem, men jag kan lyssna på dem utan större problem.

På grund av mitt totala ointresse för rapscenen, kände jag inte till någonting alls om NWA:s och dess medlemmars historia. Jag känner förstås till de mest kända medlemmarna; Ice Cube, Dr. Dre och Eazy-E, men det är nog mest för att herr Cube även skådespelar. Jösses, jag visste inte ens att Eazy-E är död - och det är tjugo år sedan han dog.

STRAIGHT OUTTA COMPTON är regisserad av F Gary Gray, som senast gjorde den halvvissna LAW ABIDING CITIZEN. Den här nya filmen varar drygt två och en halv timme - men faktum är att till skillnad från andra långa filmer, känns den inte lång. Det är bra driv i berättandet, filmen är kompetent gjord. Den är aldrig tråkig.
Det är förstås skådespelare som gestaltar Ice Cube och de andra - de är numera för gamla för att spela sig själva på 1980-talet, då filmen börjar. De här svarta killarna lever då ett hårt liv i Compton i Los Angeles. Mycket våld, mycket brott, och den rasistiska poliskåren gillar att arrestera och/eller misshandla svarta killar, mest beroende på att de är svarta och klär sig som gängmedlemmar. Eller så gör de det i preventivt syfte för att hejda hip hop-vågen. Skildringen av polisen är ensidig; alla framställs som svin. Även svarta poliser gillar att spöa upp killarna från Compton.

Ice Cube (O'Shea Jackson Jr), Dr. Dre (Corey Hawkins), Eazy-E (Jason Mitchell) och deras polare brinner för musiken, de börjar uppträda som NWA (här höll jag på att skriva MNW), och upptäcks av managern Jerry Heller. Heller spelas av Paul Giamatti, och är förstås en skön snubbe med skön frisyr. Giamatti är ju alla favoritskådis.
NWA:s karriär går hyfsat spikrakt uppåt, de tjänar massor med pengar, men deras liv innehåller fortfarande väldigt mycket vapen, våld och droger. Det knakar i fogarna mellan medlemmarna. Förhållandet till Jerry Heller blir allt sämre. Skivbolaget Death Row Records verkar drivas av gangsters och psykopater. Polisen förbjuder NWA att framföra låten "Fuck the police", men de lyder inte. Inga är särdeles sympatiska.

Jaha, och vad finns det mer att säga iom den här filmen? Tja, under eftertexterna visas klipp med riktiga NWA. Killen som spelar Snoop Dogg har en otacksam roll. Ice Cube och Dr. Dre tillhör den här filmens producenter.

STRAIGHT OUTTA COMPTON är rätt bra - men jag lär nog aldrig se den igen. Jag tyckte även att Eminemfilmen 8 MILE var rätt bra, och den har jag inte sett om. COOL AS ICE lär förbli den ultimata rapfilmen.

(Fast jag har inte sett COOL AS ICE. Det borde jag göra. Någon dag.)







(Biopremiär 11/9)

tisdag 17 juni 2014

Bio: 22 Jump Street

Foton copyright (c) UIP Sweden

När 21 JUMP STREET kom 2012 fick den överraskande bra kritik i USA och England. Jag kikar på min egen recension och konstaterar att jag gav den en trea - jag tyckte att den var rätt rolig, men ärligt talat minns jag absolut ingenting av filmen. Inte helt oväntat drog filmen in en massa pengar (och jag gissar att majoriteten av publiken var för ung för att ha sett TV-serien filmen parodierar), så här har vi en uppföljare, återigen regisserad av Phil Lord och Christopher Miller.

Handlingen är i princip densamma som förra gången - vilket rollfigurerna hela tiden påpekar. En ny typ av knark; Whyphy, har börjat florera bland ungdomar och en tjej har dött, och de två snutarna Schmidt (Jonah Hill) och Jenko (Channing Tatum) tvingas arbeta under cover - förra gången var de high school-elever, den här gången hamnar de på college. Det dröjer inte länge innan Jenko blir bästis med deras huvudmisstänkte, footballspelaren och festprissen Zook (Wyatt Russell), medan Schmidt träffar- och kärar ner sig i den stiliga tösen Maya (Amber Stevens), vilket förstås ställer till med problem.

22 JUMP STREET - 22 eftersom de hamnat tvärsöver gatan från förra filmens adress - är en lång film, men man vräker på med skämt hela tiden och det blir aldrig speciellt tråkigt. Tvärtom - även om det här verkligen är en hit or miss-komedi, tycker jag att den är överraskande rolig; den här uppföljaren är nog roligare än originalet. Det handlar en hel del om metaskämt; det pratas om budget och resurser, om poliskaptenen Dicksons (Ice Cube) skor som kostar 800 dollar, men som inte syns i bild. Under en biljakt kör folk uppspeedat fram och tillbaka medan musiken låter som Benny Hill-låten. Det fläskas på med vulgoskämt mest hela tiden, om inget annat funkar kan man ju alltid dra till med sexskämt och påfallande många kukskämt, verkar man ha resonerat. Det är väl sådär roligt.

Då är det betydligt roligare att Schmidts och Jenkos relation till varandra utvecklas till en bromance som allteftersom snarare blir homoerotisk. Det skämtas väldigt mycket om hur gamla de här två under cover-snutarna är; de övriga collegeeleverna påpekar att de ser ut att vara trettio snarare än nitton, vilket de utger sig att vara - men dessa skämt faller lite på att Hill och Tatum är strax över trettio, medan till exempel Russell och Stevens båda är 28, så de är överåriga även de.

Filmens eftertexter är fullkomligt geniala och hysteriskt roliga, filmen är värd att ses - och ses om - enbart för dessa, men det absolut roligaste i hela filmen är att storyn slemme skurk, som spelas av Peter Stormare (tredje namnet i rollistan!) försetts med det synnerligen besynnerliga namnet Jöste Nillsen! Hur tänkte de där? Antagligen "That sounds so Swedish, dude!".

Rob Riggle återkommer från den första filmen i en rätt konstig scen, Seth Rogen gör ett minimalt inhopp i en cameo, vilket även Richard Grieco från TV-serien gör. De olika trailrarna för 22 JUMP STREET innehåller massor av skämt och scener som inte är med i den färdiga filmen.

Man kan ha betydligt värre saker för sig än att se 22 JUMP STREET - jag skrattade en hel del. Och Channing Tatum borde göra fler komedier. Han ser ju trots allt rätt korkad ut.





(Biopremiär 21/6)

torsdag 19 april 2012

Bio: 21 Jump Street

Foton copyright (c) Sony Pictures

TV-serien 21 JUMP STREET spelades in mellan åren 1987 och 1991. Till Sverige kom den först 1991. Jag såg ett eller två avsnitt, det räckte, jag vill minnas att jag tyckte att den bara var dum - och verkligen inte riktade sig till mig. Serien är främst ihågkommen därför att Johnny Depp hade en fast roll i den innan han gick åstad och blev superstjärna. Det var väl därför jag såg ett par avsnitt.

Den här nya långfilmen är snarare en parodi på TV-serien än en remake; filmen har behållit seriens tema och åtminstone två rollfigur återkommer, men det är nog allt. Dessutom är filmen Rated R, vilket innebär flera inslag som inte gick att visa på TV. I USA och England fick filmen överraskande bra kritik, själv blev jag efter pressvisningen nerröstad av mina kollegor när jag utan att ljuga hävdade att jag tyckte att filmen var rolig.

Phil Lords och Chris Millers film öppnar år 2005, vilket tydligen är längesedan. Sju år? Det är väl ingenting - 2005 var ju nyss. Jonah Hill och Channing Tatum är Schmidt och Jenko, två high school-elever. Schmidt är en tjock nörd med tandställning som aldrig får några brudar, Jenko är den coole killen som dock inte får gå på skolbalen, eftersom hans betyg är för usla. Sju år senare träffas de igen - på polisskolan (fråga mig inte hur Jenko kom in med sina betyg). De två blir vänner och senare partners som cykelburna poliser.


Efter att ha misslyckats med att arrestera några knarklangande bikers, kallas Schmidt och Jenko in till sin chef, som förflyttar duon till en närmast bortglömd avdelning på 21 Jump Street; enligt chefen handlar det om ett långsökt projekt från 80-talet. Det nya högkvarteret är inhyst i en koreansk kyrka och nye chefen, en alltid rasande Ice Cube, informerar Schmidt och Jenko om att eftersom de ser så unga ut, ska de gå under cover som high school-elever och leta upp de som är ansvariga för en ny designerdrog som snabbt sprider sig. De tvingas spela bröder och flytta hem till Schmidts föräldrar, och de får absolut inte inleda några relationer med vare sig elever eller lärare.

Schmidt och Jenko får genast allas uppmärksamhet, eftersom allt som ansågs coolt 2005 - och killarna vill verkligen framstå som coola - numera inte alls är coolt. Och nej, det dröjer inte länge förrän Schmidt blir förtjust i en söt flicka, medan en lärarinna tänder på Jenko.


Jag tycker att det är kul att allting som förr ansågs mesigt och töntigt nu ska vara coolt. Jag tycker dock inte att det räcker med 2005 - jag inbillar mig att det var likadant då som nu, det hade funkat bättre om det var 80-talskillar som konfronterades med dagens kids. Jenko skryter med sin bensinslukande bil och klagar på all "bögmusik", men inte nog med att en av de första de träffar på är en homosexuell plugghäst som hänger med skolans coola killar, de unga knarklangarna är förstås miljömuppar. De äter korrekt och tänker på naturen, och jag - som passerat 40 med marginal - tycker att de är ena jävla traderövar. Och usel musik lyssnar de på.

Schmidt tvingas gå med i en teatergrupp, där han iförd trikåer spelar Peter Pan, Jenko hamnar bland nördiga teknister, de två tvingas ta den omtalade drogen, vilket leder till tok och knas och hallucinationer på skolan. Någon actionfilm är det här inte, först mot slutet blir det jakter, skjutande och en del blodsprut.

Ska jag invända mot någonting, förutom att filmen är för lång, är det att humorn har en tendens att bli för pubertal. Bara för att filmen fått en R-rating behöver man inte tjata om "suck dick" stup i kvarten, och fläska på med bonniga sexskämt. Men i övrigt erkänner jag att jag gillade 21 JUMP STREET. Jag tyckte det var rätt roligt och trivsamt. Jag skrattade - åtminstone mer ofta än jag brukar göra när jag ser komedier. Jag gillade alla fordon som inte exploderar när hjältarna skjuter på dem. Cyklande poliser är alltid roligt. Den kåta lärarinnan är jätterolig. Roligast är att Schmidts morsa brukade festa med Robert Downey Jr innan han blev drogfri.

Och ja - Johnny Depp gör en cameoroll, vilket även gäller för Peter DeLuise från TV-serien.




(Biopremiär 20/4)