Bio: John Wick: Chapter 4

Foton copyright (c) Nordisk Film

"JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM innehåller de bästa actionscener jag sett på tio - kanske tjugo - år! Det är är häpnadsväckande! Fajterna och eldstriderna i filmen är bättre än de i de två första filmerna tillsammans - och bättre än allt annat i genren," skrev jag för fyra år sedan. Då hade jag förstås inte sett JOHN WICK: CHAPTER 4.

JOHN WICK: CHAPTER 4 innehåller actionscener man måste se för att man ska tro på dem. Tro på att de har tänkts ut och filmats. Actionscenerna är inte bara vansinnigt kreativa på alla tänkbara sätt - de är vansinniga! Jag har aldrig sett något liknande. De får filmer som THE RAID att framstå som Wallander-filmer. Nä, där tog jag i. Men ändå.

Jag var dock aningen tveksam när jag åkte till biografen. JOHN WICK: CHAPTER 4 varar två timmar och 49 minuter. Man gör inte så långa filmer! Det borde vara förbjudet att göra så långa filmer! Till och med JOHN WICK: CHAPTER 3, som var 40 minuter kortare, kändes lite för lång.

Det är återigen Chad Stahelski som regisserat. I förra filmen blev John Wick (Keanu Reeves) skjuten, trillade nedför ett tak och damp i asfalten, men sådana skitsaker är förstås inget som tar kål på ett mördarproffs som Wick. Han blev även av med vänster ringfinger förra gången, det tvingades han skära av. Han har repat sig sedan dess, den gode Wick, och vill få tillbaka sin frihet. Han har nämligen fortfarande den världsomspännande lönnmördarorganisationen Höga Bordet efter sig. Wick har ett pris på sitt huvud och alla lönnmördare världen över vill åt pengarna.

En ny fiende dyker upp: markisen. Nej, inte en sådan där som skyddar mot sol, utan en fransk markis - för säkerhets skull spelad av en svensk: Bill Skarsgård med fransk brytning. Markisen anlitar världens bäste lönnmördare, Caine (den enastående Donnie Yen), för att döda Wick. Caine är inte bara en gammal vän till Wick - han är även blind. Men syn är förstås inget man behöver för att kunna kung fu:a, skiva och skjuta folk i tjogtal. Caine är fortfarande bäst.

Clancy Brown spelar en som kallas Harbinger. Han dyker upp på det där lönnmördarhotellet från de tidigare filmerna, det som ägs av den elegante Winston (Ian McShane). Harbinger har en högt uppsatt post i Höga Bordet och säger att hotellet ska stängas och utrymmas, och en timme senare demoleras byggnaden. Det är den mäktige markisen som ligger bakom.

John Wick gömmer sig på ett annat lönnmördarhotell, beläget i Japan. Det ägs av en som heter Shimazu och spelas av Hiroyuki Sanada, som inte gillar hundar på sitt hotell. En man med hund anländer till hotellet, han säger att han är Nobody (Shamier Anderson), och han är ute efter Wick. Det dröjer inte länge innan hotellet attackeras av horder som är ute efter Wick. Wick, Shimazu och dennes dotter Akira (Rina Sawayama) slåss för livet. Nobody ingriper lite grann emellanåt.

John Wick åker vidare till Berlin och sedan Paris. Caine och Nobody, med hund, följer efter. 

... Det där var något slags försök att återge vad JOHN WICK: CHAPTER 4 handlar om. Men ärligt talat spelar det ingen större roll vad filmen handlar om. Visst är det fascinerande med denna mystiska parallellvärld bestående av olika grader av lönnmördare som finns precis överallt - men vad filmen egentligen handlar om, är extremt välkoreograferade och välfilmade actionorgier. John Wick-filmerna saknar motstycke - i synnerhet denna fjärde film. Det här är som att titta på en musikal eller balett. Handlingen går från den ena långa, osannolikt avancerade actionscenen till nästa.

I Berlin slåss John Wick mot en fet gangster (Scott Adkins i fat suit) och dennes mannar inne på en en stor, flott nattklubb, där gästerna dansar obehindrat medan folk dödas runt omkring dem. I Paris slåss Wick mot drivor av skurkar och bilar, mitt i gatan som går runt Triumfbågen. Wick måste ta sig de 222 trappstegen upp till Sacré-Coeur, vilket inte är det lättaste. Den kanske mest häpnadsväckande scenen är en eldstrid som filmas helt ur fågelperspektiv. Jag orkar inte tänka på hur besvärligt det måste ha varit att spela in denna strid. 

Här finns tydliga blinkningar till Walter Hills THE WARRIORS och allt leder fram till en tydligt Sergio Leone-inspirerad slutuppgörelse.

Vad som är anmärkningsvärt är att den här filmen inte känns som nästan tre timmar. I vanliga fall brukar filmer som är så här långa verkligen kännas låååånga och svåra att sitta igenom. Marvel-filmer, DC-filmer, en massa andra blockbusters. Jag tror att anledningen till att JOHN WICK: CHAPTER 4 funkar så bra, trots sin längd, är att Chad Stahelski och de andra bakom kameran har en tydlig vision av vad de vill göra, visuellt och innehållsmässigt. Det här är inte bara ännu en själlös plastprodukt som slutar med en 30-40 minuter lång strid mot datoranimerade monster. John Wick-filmernas värld må vara förrvirrande och märklig med alla konstiga regler och alla grader av mördare, men rollfigurerna är bra och visuellt sett är det här hypnotiskt.

Det går knappt att jämföra JOHN WICK: CHAPTER 4 med andra actionfilmer av idag - eller av igår. Den här filmen ligger inte bara ett snäpp över konkurrensen, det handlar nog om tio snäpp.

Det här är en fullkomligt omtumlande film. Blodig fetaction upphöjt till skön konst.

... Förresten. Det var ju värst vad lik sin far Bill Skarsgård blivit! Han rör sig precis likadant, han ranglar fram som en fågelskrämma i dyr kostym. 

Fotnot: en spinoff-film, BALLERINA, är på ingång. Jag hoppas på det bästa!

 

 

 

(Biopremiär 22/3)

Bio: John Wick: Chapter 3 - Parabellum

Foton copyright (c) Nordisk Film

Våldspornografi i sin ädlaste form!

Parabellum är latin och betyder "rusta för krig". Parabellum är också en namnet på en pistol designad av Luger - och nu även undertiteln på den tredje filmen om supermördaren John Wick, återigen spelad av Keanu Reeves, och återigen i regi av Chad Stahelski.

JOHN WICK blev en lite oväntad framgång när den hade pemiär 2014. En film med enkel handling (John Wick är en fd hitman som får sin bil stulen och hund dödad, John Wick slår tillbaka), men med enastående action. 2017 kom uppföljaren JOHN WICK: CHAPTER 2, som väl inte var lika bra som den första filmen, men som ändå höjde sig över nästan allt som görs i actionsvängen nuförtiden.
Idag, på 2010-talet, får John Wick - både filmserien och gestalten - i princip ensam representera fetaction.

... Och är det fetaction man är ute efter, kan man omöjligt göra ett bättre val än att se JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM. Ni kommer inte att tro era ögon!

Denna tredje film börjar exakt där den förra filmen slutade: John Wick springer, han är på flykt. CHAPTER 2 slutade med att Wick sköt ihjäl en ond snubbe och tillika medlem av The High Table inne på hotellet Continental, som är en frizon för lönnmördare. På grund av detta utesluts Wick ur det enorma, världsomspännande lönnmördarsällskapet, som styrs av The High Table. Wick får en prissumma på 14 miljoner på sitt huvud, och snart är alla - det känns verkligen som precis alla i hela världen - ute efter honom och miljonerna. Wick lyckas ta sig från New York till Casablanca, där han letar upp Sofia (Halle Berry), som är en lönnmördare som står i skuld till Wick. Hon hjälper honom att panga förföljare. Asia Kate Dillon spelar en domare från The High Table, som går omkring och styr och ställer över folks liv, Anjelica Huston gör en bister, rysk madam, och gamle, fine Mark Dacascos (CRYING FREEMAN, VARGARNAS PAKT) är en av dem som är ute efter Wick. Ian McShane och Laurence Fishburne återkommer från de tidigare filmerna.

John Wick-filmerna utspelar sig i en egen värld. Det må se ut som New York och Casablanca, men det här är snarare ett neonblänkande paralllelluniversum. En värld där ingen ägnar sig åt något annat än mord - och att undika att mördas. Inga av rollfigurerna i de här filmerna har något privatliv, ingen pratar om något som inte har direkt med handlingen att göra. Döda eller dödas, det är det enda som gäller.

Och i PARABELLUM dödas det. I parti och minut! Filmen inleds lite försiktigt med att John Wick tar livet av en motståndare med hjälp av en inbunden bok. Vi har ju tidigare sett hur Keanu Reeves i snutfilmen STREET KINGS förhör en misstänkt genom att slå honom i huvudet med en telefonkatalog, men här tar han hanterandet av litteratur ett steg längre. Bokscenen följs av en otrolig scen där Wick och två slemma typer kastar knivar på varandra. Dussintals med knivar. Och därefter använder Wick hästar som mordvapen i en remarkabel scen. Och så fortsätter det.

Tyvärr varar PARABELLUM hela två timmar och tio minuter, vilket är för länge - det blir en eller ett par fajter för mycket, och jag kände mig övermätt på slutet. Men! Om filmen vore tjugo minuter kortare, hade jag troligen satt högsta betyg på den här filmen. För så här är det:

JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM innehåller de bästa actionscener jag sett på tio - kanske tjugo - år! Det är är häpnadsväckande! Fajterna och eldstriderna i filmen är bättre än de i de två första filmerna tillsammans - och bättre än allt annat i genren. Uppfinningsrikedomen är stor och stridskoreografin är så välgjord att man blir svettig. Filmen innehåller inslag med balettdansöser - och det passar bra, eftersom PARABELLUM är en enda stor, blodsölig, ultravåldsam slaktbalett.

Dessutom är actionscenerna bättre filmade än allt annat idag. Man ser vad som händer! Striderna filmas oftast i helbild, ibland i halvbild; Chad Stahelski vill visa upp vad de här människorna kan göra framför en kamera. Det här är väldigt långt från de sönderklippta fajterna i till exempel Jason Bourne-filmerna.

Hollywood Reporter skrev att om du inte gillar den här filmen, då har du gått och sett fel film. Jag håller med, och det är synd att filmen håller på lite för länge.

Slutet ger en vink om att en fjärde film kan komma.

För övrigt slår PARABELLUM rekord i antal scener där schäfrar biter pungen av folk. Bara en sådan sak!

(Biopremiär 15/5)

Bio: Hellboy

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag kom hem efter att ha varit på pressvisningen av HELLBOY, var jag tvungen att ge min hjärna ett samarinbad. Först sågade jag ut hjärnan ur skallen - jag har en speciell såg för ändamålet. Därefter lade jag hjärnan i en glasbunke med samarin. Jag passade även på att skölja ur öronen ordentligt med Salubrin. Sedan lade jag mig i soffan och tog mig en tupplur, och när jag vaknade var hjärnan åter redo att användas.

Jag har inte sett Guillermo del Toros HELLBOY (2004) och HELLBOY: THE GOLDEN ARMY (2008) sedan de kom, men jag vill minnas att jag gillade dem. De var kul, Ron Perlman var perfekt i huvudrollen, och den andra filmen var vansinnigt snygg. Mike Mignolas tecknade serie som filmerna bygger på har jag dock ingen relation alls till.

När man nu gjort en tredje film om den helvetiske utredaren av paranormal kriminalitet, är del Toro ersatt med engelsmannen Neil Marshall. Marshall tillhör inte mina favoritregissörer, men han har gjort en rad hyfsade filmer, som DOG SOLDIERS, INSTÄNGD, DOOMSDAY och CENTURION, plus mängder av avsnitt av TV-serier. Dessutom verkar han vara en trevlig kille.

Att Ron Perlman är ersatt i titelrollen är fullt förståeligt - Perlman fyller 69 på lördag. Ny Hellboy är David Harbour, som fyllde 44 igår.

Nya manusförfattare är uppenbarligen en 10-åring som fått en sockerkick, och en 18-åring som är full på folköl.

Nya HELLBOY är sanslöst usel. Det var faktiskt så illa att jag ibland ville lämna salongen. Jag stod inte ut mer. Att se filmen känns som att sitta naken på en pinnstol på E6:an. I motvind dessutom.

Det hela börjar rätt okej. I en snygg, svartvit prolog får vi se kung Arthur och hans riddare bekämpa den särdeles onda häxan Nimue - The Blood Queen (Milla Jovovich). Hon styckas och de olika kroppdelarna begravs på olika platser.

Sedan är det nutid, vi befinner oss i Mexiko, och Hellboy går på Lucha Libre; mexikansk brottning. Detta är också rätt okej, så filmen verkade lovande.

Men - när Ian McShane dyker upp som professor Broom och ger Hellboy i uppdrag att åka till England för att bekämpa tre jättar, vilket förstås leder till Numues återkomst, då går allt åt helvete.

För filmen.

Istället för en vettig handling får vi våld.
Istället för humor får vi våld.
Istället för bra rollfigurer får vi våld.
Istället för en riktig film får vi våld.

Nu är det förstås meningen att våldet ska vara roligt - men det är det inte. Det är även meningen att det ständiga bruket av ordet "fuck" ska vara roligt. Tror jag. Men det är det förstås inte.

Det ständiga, blodsprutsande ultravåldet är datoranimerat - och ganska illa så. Hellboy slåss med mängder av demoner och monster, och det ser ut som ett något äldre TV-spel. I synnerhet ett par förvandlingar är kassa. Datoranimerat blod ser i princip aldrig bra ut.

Det känns som om Neil Marshall tappat kontroll över filmen, den är överallt hela tiden, den far omkring som den där jeepen i en av Åsa-Nisse-filmerna. Marshall har gått vilse i den handling som eventuellt fanns där.

Det är är bara högljutt och påfrestande. Huvudvärksframkallande. Rövtradigt. O-häftigt.
När får vi åter se allas vår Milla i en bra film?

För övrigt är det ju lika fånigt som dumt att denna nya film fått samma namn som filmen från 2004. Vore det inte bättre att lägga till en undertitel. Typ HELLBOY: FUCKING HELL. Eller en svensk titel, som AKTA'RE FÖR HELVETESGRABBEN - HAN ÄR VASS, HAN ÄR FARLIG!

(Biopremiär 12/4)

DVD/Blu-ray/VOD: The Hollow Point

THE HOLLOW POINT (Studio S Entertainment)

Patrick Wilson spelar den nye sheriffen Wallace, som placerats i en tradig håla i Arizona. Hans fru vill bara därifrån. Trakten har problem med karteller som smugglar vapen och ammunition över den mexikanska gränsen. Ian McShane gör Wallace' kollega Leland, en riktigt hård jävel som inte drar sig för att skjuta ner patrasket, men Wallace försöker vara mer återhållsam när det gäller att ta till våld. Det blir dock svårt. John Leguizamo dyker upp som en mördare utsänd av en kartell, han gillar att använda machete, och det bär sig inte bättre än att Wallace får sin högerhand avhuggen. Då kan Wallace inte vara snäll längre, så det blir till att plocka fram hagelbössan. Med vänsterhanden.
THE HOLLOW POINT är regisserad av Gonzalo López-Gallego, som tidigare bland annat gjort skräckfilmen APOLLO 18, vilken jag inte sett. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här nya thrillern, som till mångt och mycket är en western i modern dräkt. Det är en stenhård och blodig film, och skådespelarna är mestadels bra - även James Belushi dyker upp; han är en slem bilförsäljare med härlig frisyr. Stämningen är rå och skitig.
Filmen är aningen märkligt berättad, eventuellt märkligt redigerad. Ibland hade jag lite svårt att få grepp om vad som skedde och varför. Kanske är detta försök att göra handlingen mystisk, men det blir bara onödigt tillkrånglat. En del rollfigurer presenteras inte, alla verkar känna alla, och det känns som om några viktiga scener fattas.
Men jag ger ändå THE HOLLOW POINT godkänt. Det är en överraskande tuff film i miljöer jag gillar.
Filmtiteln åsyftar "cop killers"; patroner med ihålig spets. En titel som i slutändan inte har alltför mycket med filmen att göra.

-->

Bio: John Wick: Chapter 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så sent som häromveckan; kanske två veckor sedan, skrevs det en del i svensk press om att JOHN WICK: CHAPTER 2 inte skulle gå upp på bio i Sverige. Distributören Nordisk Film tyckte att den första filmen; JOHN WICK från 2014, spelade in för lite pengar här. Istället skulle uppföljaren släppas direkt på DVD i sommar.

Ett lite märkligt resonemang. JOHN WICK blev kanske ingen enorm kassako i Sverige, men filmen sågs av fler än många andra filmer som av någon anledning biovisas. Jag menar, herregud, Scanbox satte ju upp UNDER PYRAMIDEN - en film som sammanlagt sågs av 377 betalande biobesökare över hela landet. Men om man de senaste veckorna kollat på till exempel SF:s Facebooksida, har man kunnat se att många besökare frågat om JOHN WICK: CHAPTER 2 kommer att visas i deras hemstäder. Massor med actionfans har upptäckt filmen på DVD - och uppföljaren går bra på bio i USA. Så - plötsligt trillade det in en inbjudan till en pressvisning av filmen. Nordisk Film hade av allt att döma ändrat sig.

2014 års film var fullkomligt fantastisk. En del klagade och tyckte att storyn var åt helvete för dum. Jag tyckte den var genialisk: slemma skurkar stjäl lönnmördaren John Wicks älskade bil. Sedan dödar de John Wicks älskade hund. Då blir John Wick arg, och dödar alla skurkar han får tag på.

Det behövs inte mer än så för att göra bra action. Alldeles för många actionfilmer, superhjältefilmer inkluderade, de senaste två decennierna har alldeles för komplicerad handling - något är fel när man sitter och undrar vad allt går ut på; varför alla slåss och skjuter på varandra. Jämför med en genreklassiker som DIE HARD - väldigt enkel handling, men tung action, bra gestalter, och tät regi.
Stuntmannen Chad Stahelski har åter regisserat nu när John Wick kommer tillbaka, Derek Kolstad har åter skrivit manus. Handlingen är något mer komplicerad den här gången - mest beroende på den lika märkliga som mystiska organisation John Wick tillhör. Wick är alltså en lönnmördare, en hitman, i en värld full av lönnmördare. Dessa lönnmördare följer vissa regler, och ledningen är benhårda när det gäller dessa regler. Hur allt fungerar är för komplicerat att gå in på - och jag vet inte om jag blev klok på allt. Men det spelar ingen roll.

Keanu Reeves är förstås tillbaka i titelrollen. Han har (åter) lagt pickan på hyllan (fast inte bokstavligt talat - bokstavligt talat har han grävt ner sin vapenarsenal) och vill leva ett lugnt liv med sin nya hund. Går det bra, tror ni? Nej, det gör det inte. Annars hade det inte blivit någon film. Ingen hade gått och sett JOHN WICK: FLOWER ARRANGER eller JOHN WICK: HOME INTERIOR DESIGNER. Okej, en person hade gjort det: min flickvän.

Riccardo Scamarcio spelar Santino D'Antonio, en italiensk maffiaboss som plötsligt dyker upp hemma hos Wick. John Wick kan inte lämna organisationen bara sådär. Han måste först åta sig ett uppdrag: D'Antonio vill att Wick ska mörda D'Antonios syster; hon är nämligen en konkurrerande maffiaboss. Wick vägrar, men då spränger italienaren Wicks hus, så Wick ser ingen annan lösning än att åka till Italien.

Efter väl utfört taga av dagverke skiter det sig för Wick. Han kan ju inte döda D'Antonios syster så där utan påföljd. Således får Wick sju miljoner dollar på sitt huvud. Hemkommen till New York försöker stadens alla lönnmördare döda honom. Och de är många. Det finns fler lönnmördare i New York än det finns duvor på Järntorget i Göteborg.

JOHN WICK: CHAPTER 2 är en två timmar lång uppvisning i stil och estetik. Filmerna om Wick utspelar sig i en surrealistisk värld; en neonblänkande, stiliserad värld. Chad Stahelski utnyttjar miljöerna maximalt, i synnerhet under scenerna i Rom, vilka ser ut som - tja, som om Dario Argento fått för sig att göra en actionfilm på den tiden Argento fortfarande var bra. Varken i Rom eller i New York finns det några vanliga bostäder eller kontor, alla rör sig i antika palats eller superdesignade byggnader - en lång eldstrid utspelar sig till exempel i ett stort konstgalleri.

Om LA LA LAND är en musikal som lider stor brist på ordentliga dansnummer, är JOHN WICK: CHAPTER 2 en musikal som lider brist på sångnummer. Filmens många actionscener - och de är många - är koreograferade som blodiga dansnummer, där Wick rör sig enligt vissa mönster; han kännetecken är att skjuta sina motståndare i pannan på nära håll. Den här filmen är enastående våldsam - de välklädda mördarna skjuter, slår och sparkar hejvilt, och till skillnad från i till exempel RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, går det att se vad som sker. Stahelski vet att kulsprutesnabb klippning sällan är av godo.

Allt ultravåld till trots, går det inte att ta John Wicks äventyr på allvar - det är alltför stiliserat och orealistiskt. Dessutom bjuds det på en hel del medveten humor - till exempel när Wick och en mördare som spelas av Common promenerar genom en tunnelbanestation och samtidigt försöker ha ihjäl varandra, utan att någon upptäcker vad de sysslar med.

Peter Stormare figurerar i en prolog, han spelar bror till Micke Nyqvists rollfigur, som strök med i förra filmen. Ruby Rose, från ovannämnda RESIDENT EVIL-film, spelar en cool mördare som är stum och talar med teckenspråk, Laurence Fishburne gestaltar en besynnerlig figur i organisationen, Ian McShane och John Leguizamo återkommer från första filmen, och som en trevlig överraskning dyker självaste Franco Nero upp i en liten roll! Franco Nero, gott folk - tacka och ta emot!

JOHN WICK: CHAPTER 2 är kanske inte riktigt lika bra som den första filmen, men det beror nog mest på att nyhetens behag har lagt sig. Jag gillar den här nya filmen - jag gillar den mycket. Det här är en film som levererar precis det man förväntar sig.

Tänker du bara se actionfilm i år, är det förstås JOHN WICK: CHAPTER 2 du ska se. Men om du bara tänker se en actionfilm i år - varför i hela världen då? Du måste verkligen gå på bio oftare! Du måste köpa fler filmer på DVD och Blu-ray! Om alla skulle tänka som du; "Jag ska bara se en actionfilm", då kommer ju landets alla biografer att tvingas slå igen. Och det är det förhoppningsvis ingen som vill!

(Biopremiär 24/2)

Bio: Grimsby

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Avdelningen Vågar jag erkänna att jag tyckte den här var skitrolig?

Spionkomedier och James Bond-parodier går det tretton på dussinet av. Känns det som. Jag upplever det som att det kommer fler parodier än regelrätta agentfilmer. Fast det är förstås sällan de är bra. Häromveckan kom den kassa ZOOLANDER 2, som till mångt och mycket var en James Bond-parodi. Förra årets SPY var inte så kul som den utgav sig för att vara. Rowan Atkinson har gjort två filmer om agenten Johnny English (den andra av dem recenserar jag HÄR), vilka inte är något vidare. För att bara nämna några stycken.

Nu är det Sacha Baron Cohens tur. Den franske TRANSPORTER-regissören Louis Leterrier står för regin, men Baron Cohen är en av manusförfattarna. Han spelar fotbollshuliganen Nobby Butcher, hemmahörande i hålan Grimsby i England. Den korkade Nobby har nio eller tolv barn (antalet varierar); två av dem heter Django Unchained och Skeletor, samt några barnbarn - minstingen heter Gangnam Style. Han är för närvarande gift med den kåta Lindsey (Rebel Wilson).

Nobbys bror Sebastian (Mark Strong) har varit försvunnen i 28 år. Han har gått och blivit hemlig agent. Nobby har aldrig ge upp hoppet om att återfinna sin bror, och en dag får han veta att Sebastian hittats. Sebastian befinner sig på en välgörenhetsgala för att lokalisera och skjuta en lönnmördare (Scott Adkins). Då dyker Nobby oväntat upp och sabbar det hela - och blir sedan tvingad att följa med Sebastian till Sydafrika för att hitta en galen superskurk.

Senast Sacha Baron Cohen axlade huvudrollen i en långfilm, var i THE DICTATOR - en förhållandevis nedtonad film. Som jag skrev i min recension: den skulle man nästan kunna visa för sina morföräldrar och sin småskolefrågen. Till skillnad från de tidigare filmerna BORAT och BRÜNO. GRIMSBY kan man definitivt inte visa för morföräldrar och småskolefröknar - såtillvida de inte råkar vara sköna pervos.

GRIMSBY må vara barnförbjuden, men Leterrier och Cohen vältrar sig en hel del i rejält barnslig humor. Det är väldigt mycket kiss och bajs här. Filmen innehåller även den kanske grövsta scen jag någonsin sett på bio. Scenen involverar elefanter och borde få en Oscar. Jag undrar verkligen hur en karaktärsskådespelare som Mark Strong kunde övertalas att göra den här scenen - och flera andra scener. Det serveras även grafisk pungsugning, stora föremål förs upp i anus, och annat vi sällan ser på vita duken. Eller på andra dukar. Den dåliga smaken härskar och sällan har det skämtats så mycket om HIV. Fast det finns gott om skämt som inte har med sex och kroppsvätskor att göra, bland annat ett om FIFA. Även Penélope Cruz och IanMcShane medverkar, men de klarar sig undan de värsta scenerna.

Varför filmen fått titeln GRIMSBY i Sverige vet jag inte - i original heter den THE BROTHERS GRIMSBY. Filmen handlar ju inte om staden Grimsby. Oavsett titel noterar jag att filmen fått rätt taskig kritik. Den anses vara slapp, slarvig, oinspirerad, barnslig, ooriginell och så vidare.

... Men det struntar jag i. Herregud, jag skrattade ju som fan. Vid ett par tillfällen skrattade jag så att jag grät. Fast det säger kanske mer om mig än om filmen. Jag gillar extremtrams. Det går inte att komma ifrån att det är roligt med kiss och bajs. Jag skrattar när folk fiser.

GRIMSBY är en brittisk-amerikansk samproduktion, men det märks att det inte är amerikaner som gjort filmen. När amerikaner ska göra "barnförbjuden komedi" verkar de tro att det räcker med att låta rollfigurerna svära oavbrutet och skrika könsord, och att strössla in lite splatter. Det funkar sällan, resultatet blir oftast bara vulgärt, gapigt och barnsligt på fel sätt. GRIMSBY är barnslig på rätt sätt. Sacha Baron Cohen går inte för långt - nej, han går alldeles för långt.

Jag kommer att se om den här filmen när den släpps på DVD. Jag kommer att se om den med polare. Vi kommer att dricka öl och stånka HÖ HÖ HÖ. I synnerhet när elefanterna kommer.

En del kommer att tycka att jag ger GRIMSBY ett groteskt överbetyg - men det skiter jag i.

(Biopremiär 24/2)

Bio: John Wick

Foton copyright (c) David Lee/Noble Entertainment

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 1:

I vintras hängde affischen till Keanu Reeves-rafflet 47 RONIN på Filmstaden i Malmö. Men inte gick den upp på bio, inte. Filmen råfloppade i USA, så den svenska distributören lät bli att släppa den. Och kampsportsrafflet MAN OF TAI CHI, som Keanu Reeves själv regisserade förra året, fick vi inte heller se på bio. Jösses, det är ju längesedan jag såg Reeves på bio. Inte sedan 2010 års PIPPA LEES HEMLIGA LIV, en film jag inte kommer ihåg någonting alls av, och dessförinnan sågs han i den rätt usla THE DAY THE EARTH STOOD STILL och den lika stenhårda som utmärkta STREET KINGS.

Nu är i alla fall karln tillbaka - och det med besked! Mottagandet av JOHN WICK har i Sverige varit aningen svalt, i vissa fall (som i Göteborgs-Posten) iskallt, medan många amerikanska kritiker älskade filmen. Och amerikanerna har rätt. JOHN WICK är 2014 års fetaste jävla actionrulle. Med betoning på action. Och det är väl det de traderövar som sågat filmen retat upp sig på.

Så här är det ju: en gång i tiden gjordes det filmer för grabbar. Grabbfilmer. Hårda actionfilmer om hårda män som gjorde hårda saker så att blodet sprutade. Plötsligt, under 1990-talet, kom Hollywood på att man kan tjäna mer pengar om man istället gör mjäkigare filmer som kan ses av en yngre publik och som tilltalar både pojkar och flickor. Det var förstås en väldigt dum idé. Jag saknar verkligen 1980-talets reaktionära blodbad.

JOHN WICK, som regisserats av David Leitch och Chad Stahelski, liknar förvisso inte 80-talets filmer, men den är en film som inte ursäktar sig och försöker vara något den inte är. Filmen är uppbyggd kring en handfull actionscener. Handlingen är bara flängd, det här handlar bara om att visa upp action.

... Ja, handlingen är så flängd och simpel att jag undrar hur man fick väletablerade karaktärsskådespelare att ställa upp. Keanu Reeves är titelns John Wick, före detta hitman - och av allt att döma världens skickligaste sådan. Han drog sig tillbaka, gifte sig, men så blev hans fru sjuk och dog. Innan hon satte tofflorna hann dock frugan köpa en äckligt gullig hundvalp till John, som förutom sin fru bara älskar sin bil.

Men så dyker den rälige Iosef Tarasov (Alfie Allen) upp, spöar skiten ur John Wick, dödar hunden och stjäl Johns bil. Iosef är son till den ryske gangstern Viggo (Micke Nyqvist), som inte precis uppskattar vad sonen gjort. Han vet att John kommer att hämnas - och det gör John.

Med besked.

JOHN WICK är en ultrastiliserad film som verkar utspela sig i ett parallelluniversum. Berättelsen utspelas i New York, men här finns inga realistiska människor, inga miljöer eller händelser som har med verkligheten att göra. Keanu Reeves bär genomgående snygga kostymer, vilket man ju bör göra om man är på blodigt hämnarstråt, och han lyckas behålla ett och samma sammanbitna ansiktsuttryck från början till slut.

Actionscenerna är fullkomligt fantastiska. Ibland går tankarna till den rätt märkliga filmen CUBIC (EQUILIBRIUM, 2002); den där rullen där man uppfunnit en kampsport kallad Gunkata; man skjuter med pistoler medan man utför koreograferade rörelser. John Wick föredrar att skjuta sina motståndare på nära håll, och detta gör han i extremt välkoreograferade scener och olika miljöer; i sitt hem, på en nattklubb och i en kyrka - för att nämna tre. Motståndarna kommer i tjogtal, och vi tackar för att det faktiskt går att se vad som sker under actionscenerna, till skillnad från så många andra filmer idag.

Willem Dafoe spelar en annan hitman som anlitas av Viggo för att mörda John Wick, Adrienne Palicki är en hitwoman som blir kåt av att döda folk, och både John Leguizamo och Ian McShane dyker upp i minimala roller. Jag hade dock ingen aning om att Daniel Bernhardt har en rätt stor roll i filmen. Kommer ni ihåg Daniel Bernhardt? Just det, det är ju den där långe schweiziske kampsportaren som spelade huvudrollen i 90-talsrullar som BLOODSPORT 2, 3 och 4, FUTURE WAR och TRUE VENGEANCE. Jag har undrat vart han tog vägen, men nu ser jag att han faktiskt var med i saker som THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE och PARKER, men rollerna var väl så små att han inte syntes.

Micke Nyqvist är andra namnet i rollistan och hans roll är betydligt större än jag trodde att den skulle vara. Han funkar bra i rollen, men nog är det lite konstigt att han bryter på svenska istället för ryska.

Här och var är filmen väldigt rolig, Nyqvist lyckas klämma in några komiska repliker, och ibland blir det direkt surrealistiskt, som när en polis kommer på besök och låter John Wick hållas trots att det ligger flera lik på golvet. Det figurerar även ett hotell som är en fristad för hitmen; dessa får inte döda varandra eller ens bråka innanför väggarna, men när John Wick dyker upp struntar vissa i denna regel.

JOHN WICK är en cool film. Det är en underhållande film. Och det är en väldigt våldsam och blodig film. Jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare.

(Biopremiär 31/10)

Bio: Hercules: The Thracian Wars

Foton copyright (c) Paramount Pictures
Det ska vara en Hercules i år. För ett par månader sedan gick Renny Harlins THE LEGEND OF HERCULES upp på bio i Sverige. Enligt personalen på Filmstaden är det den film som gått sämst på bio i år. Våra glada vänner på The Asylum har förstås snabbt fått ur sig en Herculesfilm: HERCULES REBORN. Men här har vi nu slutligen årets stora Herculesfilm, den alla väntat på: HERCULES - eller som den heter i Sverige: HERCULES: THE THRACIAN WARS. För regin står den alltid lika profillöse Brett Ratner; en typisk Gun For Hire, och filmen bygger på en serietidning från Radical Studios som jag inte hört talas om. Killen som skrev manus till serien; Steve moore, dog i mars i år, så filmen är tillägnad hans minne.
Nå.
Vad är då det här?

Jo, mina damer och herrar som gått i barndom, det ska jag berätta: det här är en riktig tjoflöjtfilm! Eller tjubangfilm, som det heter i Danmark. Dwayne Johnson, som ju faktiskt besitter viss charm och utstrålning, är Hercules (folk är aldrig Herakles i de här filmerna) - och vi får veta att hans storverk till större delen är bluff. Det är oklart om han verkligen är halvgud och son till Zeus. Däremot är han en legosoldat som tillsammans med sitt team utnyttjar legenden om storverken för att sätta skräck i motståndare. Hercules och hans gäng verkar göra det mesta för pengar - och de skulle lika gärna kunna heta Conan, Valeria, Subotai och så vidare. Det här känns nämligen som ett traditionellt sword & sorcery-äventyr, med vissa inslag av grekisk mytologi.
Hercules anlitas av Ergenia (svenska Rebecca Ferguson), dotter till lord Cotys av Thrakien (John Hurt), för att stoppa ett inbördeskrig och störta en tyrann. De tuffa hjältarna går med på detta, men saker och ting visar sig inte vara som de trott.
Handlingen i HERCULES: THE THRACIAN WARS är väl lite ... sådär. Den är inte särskilt kul och engagerande. Tvärtom är den lite ointressant och det är inte utan att jag undrar varför filmskaparna inte hållit sig till de välkända äventyren ur myten.

Däremot har filmen försetts med ett härligt skådespelaruppbåd. Ian McShane är Amphiaraus, som även agerar berättare och är en komisk tillgång. Rufus Sewell spelar en annan kille i Hercules gäng, liksom norrmannen Aksel Hennie från HUVUDJÄGARNA. Coolast med bred marginal är amasonen Atalanta, som görs av norskan Ingrid Bolsø Berdal iförd sport-BH av läder. Tuff och tystlåten brud som slaktar drivor av fiender. Joseph Fiennes är en slem kung iförd Michael Bolton-frisyr.

Som vanligt är Brett Ratners regi rätt slätstruken, det här ser ut som någonting vem som helst skulle kunna ha gjort - men det spelar ingen roll, för detta är, den vissna handlingen till trots, väldigt underhållande och ibland riktigt roligt. För att vara en PG-13-film är den förvånansvärt våldsam och blodig, med avhuggna huvuden spetsade på pålar, högar av blodiga lik, och många och feta strider. Det må vara oklart om Hercules verkligen är en halvgud - men han är stor och stark som en sådan. Redan i början av filmen klubbar han ner fem motståndare med ett och samma slag. Bäst är när han lyckas slunga iväg en häst och dess ryttare - något han kommenterar med "Fucking centaur!".

Filmen, som självklart är i 3D, påminner en aning om ett långt, våldsamt och påkostat avsnitt av TV-serien HERCULES med Kevin Sorbo - eller ett avsnitt av XENA. Filmen är bättre än jag trodde den skulle vara, den är bättre än den förtjänar vara; den hinner aldrig bli tråkig och det är kul att se alla de här skådisarna.
... Och någon borde ge Atalanta en egen film.

(Biopremiär 25/7)

-->

Bio: Jack the Giant Slayer

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Sagan om Jack och bönstjälken får mig att tänka på cigarrettrök. Röd Prince. Kanske i kombination med saft och kakor. Vittebrö. Jag såg nämligen ABBOTT OCH COSTELLO PÅ GRÖN KVIST (JACK AND THE BEANSTALK från 1952) en eftermiddag på 1970-talet hemma hos mormor och morfar; i deras inrökta TV-rum. Detta är den enda filmatisering av sagan jag har sett - fram tills nu. Och näår jag tänker efter har jag nog aldrig hört eller läst den ursprungliga sagan. Jag har vaga minnen av en barnbok med Musse Pigg i huvudrollen (det finns en sådan film), men inga detaljer. Således har jag ingen som helst relation till den här storyn; jag har ingen aning om vad som hör dit eller ej.
Regissör till 2013 års JACK THE GIANT SLAYER är lite oväntat Bryan Singer, som härmed gör sin första familjefilm. Varför det blev just den här har jag ingen aning om - Singer är liksom inte den första man tänker på när det gäller det här facket; det vill säga överlastade och relativt själlösa matinéäventyr. Den här filmen skulle dessutom ha haft premiär redan förra året, men har flera gånger skjutits fram, och den har även genomgått en rad ändringar av titeln. Det var inte längesedan den hette JACK THE GIANT KILLER.
Nicholas Hoult (pojken från OM EN POJKE) är unge Jack, som skickas iväg av sin far för att sälja en skraltig häst. Jack lyckas dock klanta sig; en munk som flyr undan kungens män behöver hästan och lyckas på någon vänster köpa den för en handfull bönor. Magiska bönor, visar det sig, och när Jack tappar en därhemma och den blir blöt, växer det upp en feting till bönstjälk ur marken. Upp över molnen går den. Och vem har hamnat däruppe om inte den äventyrliga prinsessan Isabelle (Eleanor Tomlinson), som Jack gått och blivit betuttad i.
Kungen (Ian McShane) skickar iväg ståthållaren Elmont (Ewan McGregor), en slem ädling vid namn Roderick (Stanley Tucci) och lite annat löst folk för att klättra upp och rädda prinsessan - och jodå, Jack får följa med. Vad hittar de där uppe om inte bara en, utan ett helt koppel jättar. Fula jättar. En av dem har till och med två huvuden. Sicken en! Roderick har med sig en magisk krona som kan betvinga jättarna, men eftersom han är illasinnad, denne Roderick, när han onda planer.

Det är absolut inget fel på rollbesättningen i JACK THE GIANT SLAYER, tvärtom. Förutom nämna aktörer, ser och hör vi till exempel Bill Nighy, Eddie Marsan och Warwick Davis. Det är heller inte något fel på scenografin; på scenerierna. Egentligen inte heller på effekterna, även om de ibland är i plastigaste laget. 3D:n är oftast bra och Bryan Singer vet att inte klippa för snabbt och vifta för mycket med kameran; sådant som renderat många andra 3D-filmer osebara.
Men det vill sig aldrig riktigt. Jag vet inte om jag skulle vara av annan uppfattning vore jag 35 år yngre, men Singers film är lika udd- som själlös. Den är stor, påkostad - och förhållandevis död. Märkligt humorbefriad. Lång - och långsam. När jag trodde att det hela äntligen började ta slut, tar sig en armé jättar plötsligt ner till Jorden och anfaller - och filmen fortsätter i ytterligare en halvtimme. Nu blir det plötsligt märkligt våldsamt i förhållande till hur det gått till innan. Nej, det är inte blod och splatter, men det är inte alltför familjevänligt. Jag höjde allt på ögonbrynen när en figur högst oväntat utbrister "Oh, fu...!" innan han får skallen mosad.
Det ligger nära till hands att jämföra med en annan stor, påkostad fantasyfilm i 3D för hela familjen; OZ THE GREAT AND POWERFUL - och jämförelsen faller ut till Sam Raimis fördel. OZ är en charmigare och mer underhållande film.
... Fast bästa sagofilmen på bio i år - hittills - är förstås HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS. Det är mest tjoflöjt i den.

(Biopremiär 3/4)

Bio: Snow White and the Huntsman

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det är inte längesedan Snövitfilmen SPEGEL SPEGEL hade premiär, en barnfilm det var rätt svårt att bedöma, eftersom den var uselt dubbad till svenska. Nu har årets andra - nej, förlåt, årets tredje Snövitfilm premiär (jag höll på att glömma bort GRIMM'S SNOW WHITE, som jag inte sett). Den stora Snövitfilmen, den alla väntat på. SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN.
... Och vem hade väl väntat sig att den skulle vara bra?

För det är den! Jag blev väldigt, väldigt överraskad. Visst, den fick fin kritik i Amerika, där den hade premiär förra veckan, men jag var självklart skeptisk till en sagofilm med Kristen Stewart från TWILIGHT-filmerna. Jag trodde förstås att det skulle handla om en strömlinjeformad produkt anpassad efter unga tonårstjejers smak. Men vad vi får är en mörk, väldigt mörk fantasyfilm.

Jag gillar ju inte precis fantasy. Jag gillar Sword & Sorcery - vilda västern med svärd och monster istället för pickadoller och desperados. Men sådan där vanlig fjöntfantasy är inte mitt glas Bruichladdich. Folk med konstiga namn traskar runt i världar med konstiga namn. Rollspelsvarning.

Men Rupert Sanders, som regidebuterar med denna film, reder ut det och filmen torde tilltala även de mest fantasyfientliga. Efter pressvisningen noterade jag att jag var långt ifrån ensam om att uppskatta filmen. Det verkade som om de flesta gillade den - till och med den trevliga damen som ofta påpekat att hon inte gillar övernaturliga filmer.

Charlize Theron är den synnerligen ondskefulla Ravenna, som raserat konungarike efter konungarike i sin jakt på makt och evig skönhet. Det sistnämnda är hon besatt av. När den snälle kung Magnus slåss mot en ondskefull armé befriar han den tillfångatagna Ravenna, blir kär och gifter sig med henne. Hur skulle han kunna veta att det hela bara var ett trick? Att Ravenna inte alls var tillfångatagen? På bröllopsnatten förgiftar hon kungen och för säkerhets skull hugger hon även en dolk i hans bröst. Något som leder till att Ravenna hastigt och lustigt blir en ond drottning som tyranniserar sitt folk.

Ravennas polare Spegeln berättar att hon inte längre är vackrast i landet (eller världen?), nej, nu har kungens lilla dotter, prinsessan Snövit, vuxit upp till Kristen Stewart och blivit vackrast av dem alla. Så vad göra? Snövit låses in i ett tornrum.

By this axe I rule!

Hon är inte den som är den, Snövit, så hon lyckas rymma och tar sig till den Mörka Skogen, en plats få vågar besöka. Ravenna anlitar jägaren Jägaren (Chris Hemsworth), som tidigare varit i nämnda skog. Han kommer att bli rikligt belönad om han letar upp prinsessan, så beväpnad med sin feta yxa rider han och hans gäng in i skogen. Han hittar tösabiten, men vad händer? Jo, han blir förstås förälskad i henne. Vad annat?

Figuren till höger är drottningens spegelbild.

Även om storyn förstås är den gamla vanliga, är filmen allt annat än det vi sett förut. Visst - på ett ställe parodieras Disneys klassiska version från 1937, och Snövit dansar med en dvärg i en solig glänta där djur och svampar munter tittar på, men i övrigt är detta - som sagt - en mörk och tung film.

Charlize Theron är lysande som den onda drottningen. Hon är fantastisk. Strålande vacker - och genomond. Ja, herrejävlar, vad ond hon är. Kristen Stewart är betydligt blekare som Snövit. Nå, nu ska ju Snövit vara blek - vit som snö, men hon är allt lite tradig. Stewart gör samma lätt introverta typ hon brukar göra. Hemsworth spelar Thor en gång till, fast med annan dialekt och med hammaren utbytt mot en yxa.

Dvärgarna spelas av bland andra Ian McShane, Bob Hoskins, Ray Winstone, Nick Frost och Eddie Marsan - det är alltså inga riktiga dvärgar, utan fuskdvärgar. Jag undrar vad Dvärgarnas Skådespelarförbund tycker om detta; att normallånga skådespelare snor filmroller och låter sig dvärgifieras med hjälp av datorer och andra tricks. Och inte heter de Toker och Kloker och så vidare, nej, de har försetts med namn som Gort och Beith och annat krångligt. Men de är kul! Extra kul när de tvingas ta sig genom en kloak. Dvärgar i bajs. Det ser man inte så ofta.

SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN är en väldigt snygg film. Fotot är enastående, specialeffekterna innovativa. När Snövit mot slutet klär ut sig till Jeanne d'Arc och leder en armé riddare mot drottningens hotfulla slott, går tankarna till filmer som EXCALIBUR. Riktigt lika bra som John Boormans film är inte Sanders' epos, och filmen är aningen för lång, men jag hade ju absolut inte förväntat mig att detta skulle vara något att hänga i julgranen. Men det är det. Jag gillar den här betydligt mer än PROMETHEUS. Det här är sommarens bästa blockbuster så här långt.

(Biopremiär 8/6)