Visar inlägg med etikett Hugo Weaving. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hugo Weaving. Visa alla inlägg

fredag 7 december 2018

Bio: Mortal Engines

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jakten går vidare. På en bokserie riktad till ungdomar som kan bli en ny filmserie lika framgångsrik som HUNGER GAMES och TWILIGHT, alltså. Ett par gånger om året brukar de dyka upp, de där ungdomsfilmerna som bygger på böcker (böcker jag sällan hört talas om), och som gör sitt yttersta för att bli blockbusters. Dock misslyckas de oftare än de lyckas. Det senaste försöket var THE DARKEST MINDS, som totalfloppade.
Nu har turen kommit till Philip Reeves bokserie "De vandrande städerna", vilken påbörjades 2001. Jodå, självklart googlade jag för att hitta den svenska boktiteln. Jag trodde först att det här var en spelfilmsversion av Studio Ghibli-filmen DET LEVANDE SLOTTET, vilken även den bygger på en bok, men så är inte fallet.
Genren är steampunk. Vi befinner oss ungefär tusen år in i framtiden, Jorden har förvandlats till något slags Mad Max-värld, och världens olika städer har byggts om till enorma, tuffande farkoster som rullar fram över ödemarken. Riktigt hur allt det här har gått till; varför världen ser ut som den gör, förklaras aldrig riktigt. Den största staden i den här filmen är London, som rullar omkring och äter upp mindre städer. Nej, jag hittar inte på. London jagar småstäder; krokar fast de mindre städerna i rep, och drar in dem i en stor lucka framtilll. Invånarna i småstäderna kidnappas.
Detta låter ju faktiskt lite unikt och intressant, och det är det väl också. Min i övrigt är MORTAL ENGINES nästan identisk med alla de där andra futuristiska äventyrsfilmerna för ungdomar; främst tonårstjejer. Man kan i princip bocka av ingredienerna på en lista:
*Hjältinnan; en ung, tuff tjej som tvingats bli bra på att sparka röv. I den här filmen heter hon Hester Shaw (Hera Hilmar). Hon döljer ansiktet bakom en halsduk, eftersom hon har ett ärr över kinden.
*Killen som blir kär i Hester. Här heter han Tom (Robert Sheehan), och är en vän påg med stora, blå ögon. Han ser lite ut som en ung, mesig upplaga av Eric Roberts. Tom utbildade sig till pilot, men blev historiker istället.
*Den slemme skurken. Hugo Weaving spelar Thaddeus Valentine, en grym och maktlysten herre ombord på London. Han mördade Hesters mor, så nu vill Hester hämnas. Valentine vill söndra och härska, och håller på att bygga något mystiskt och ondskefullt i en katedral.
*Rebellerna Hester och Tom ansluter sig till. Tyranner måste störtas, så självklart förekommer ett gäng tuffa och trasiga rebeller som vill sätta stopp för Valentine. Rebellernas ledare heter Anna Fang (Jihae) och är en stenhård, tjusig asiatisk brud som är en jävel på att sparka röv.
Miljöerna är alltså nya, men i övrigt känns allt märkligt bekant. Jag brukar inte klaga på brist på originalitet så länge resultatet är bra och underhållande, men den här gången satt jag verkligen och irriterade mig på att vi sett allt förut. Dessutom är rollfigurerna och skådespelarna rätt trista och anonyma.
Men! MORTAL ENGINES är fantastisk att titta på. Tekniskt sett briljerar filmen. Det är Peter Jackson som producerat, han är även inblandad i filmens manus, och alla pengar verkar ha gått till design av avancerade fordon; rullande städer och flygplan, och till imponerande datoraninering av dessa. Visst ser dessa steampunkfordon imponerande ut, det är rätt fantasieggande, och vore jag tolv år skulle jag tappa hakan.
Filmen har regisserats av långfilmsdebuterande Christian Rivers och den är lite mer actionpackad än den här typen av film brukar vara. MORTAL ENGINES är lite bättre än de sista HUNGER GAMES-filmerna, den är nog lite bättre än de flesta andra filmer i detta fack, och även om en betygstvåa är nära till hands, drar jag till med en trea, eftersom filmen är så maffig att titta på.
   
 






(Biopremiär 7/12)
-->

torsdag 3 november 2016

Bio: Hacksaw Ridge

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Nu har  Mel  Gibson gjort en film igen. HACKSAW RIDGE är kanske den blodigaste, våldsammaste krigsfilm jag någonsin sett. Samtidigt är det nog den mest religiösa. Med andra ord: Mel Gibson i sitt esse!

Jag är lite kluven till den här filmen, som börjar med superblodiga stridsscener i slowmotion. Efter ett par minuter hoppar vi tillbaka i tiden. De två bröderna Desmond och Harold Doss växer upp i ett djupt religiöst hem; familjen är frikyrklig, men det hindrar inte pojkarnas far (Hugo Weaving), en dekorerad veteran från första världskriget, från att vara en våldsam fyllbult. Desmond är också våldsam, men kommer på bättre tankar.

Efter ett tag hoppar vi fram till 1945 och bröderna har blivit unga vuxna. Föräldrarna gillar inte att Harold (Nathaniel Buzolic) tagit värvning. Desmond (Andrew Garfield) har gått och förälskat sig i sjuksköterskan Dorothy (Teresa Palmer), de tänker gifta sig, men Desmond känner att även han vill tjäna sitt land. Dock vägrar han röra vid ett vapen. Han vill bli sjukvårdare och tar värvning han med.

Väl på plats på förläggningen ställer Desmonds inställning till med problem. Befälen tror att Desmond är galen och vill sätta honom i fängelse för ordervägran, de övriga soldaterna; åtminstone de hårdaste (Luke Bracey spelar den hårdaste av dem), tycker att Desmond är en tönt. Men Desmond får förstås sin vilja igenom, han skickas iväg till Stilla havet, där han som obeväpnad sjukvårdare begår stora hjältedåd när Japanerna på Hacksaw Ridge bekämpas. "I was wrong about you," säger de hårda killarna.

HACKSAW RIDGE bygger på sanna händelser, och alldeles före eftertexterna får vi ett par gamla intervjuer med den åldrade Desmond och ett par andra gubbar som överlevde slakten på Hacksaw Ridge. Desmond berättar om hur han ensam räddade över 70 sårade soldater - och hävdar att han gjorde det med Guds hjälp.

Det är väldigt mycket bibelläsande i den här filmen. Desmond är så hällörad att han riskerar att trilla omkull. Och jag har förstås svårt för sådant. Jag tycker att amerikaner; religiösa amerikaner, är märkliga varelser. Vuxna, moderna människor som sätter all sin tillit till en högre makt. Fast det är förstås omöjligt att frånkomma det faktum att Desmond, hur otroligt det än låter, räddade en farlig massa människor på egen hand.

Filmens första halva, som mest är ett drama och som avhandlar Desmonds utbildning och relationer, det är aningen saggigt, och mycket känns som samma gamla visa - Vince Vaugh spelar den gormande furiren som förolämpar allt och alla, men som visar sig vara vänlig på insidan.

Men - så fort soldaterna gett sig av till kriget och försiktigt klättrar över krönet på berget där enorma mängder japaner lurar, blir det plötsligt riktigt spännande. Mel Gibson vet onekligen vad han gör när han skildrar krigets helvete. Stämningen är ibland rätt jobbig när de livrädda amerikanska soldaterna långsamt rör sig framåt.

Och när striderna brakar igång, gör de det med besked. Frågan är om filmen inte är ännu blodigare och råare än den fjärde Rambofilmen. Gibson riktigt gottar sig i splattereffekter. Huvuden sprängs, kroppsdelar skjuts av, marken är täckt med inälvor, råttor äter på lik. Det är sanslöst våldsamt. Mot slutet går actionscenerna lite överstyr, när till exempel Vince Vaughns rollfigur röjer loss som i ett nummer av Patrullserien, medan japanerna är påfallande dåliga på att sikta. Som bonus får vi även lite seppuku med tillhörande halshuggning.

Två timmar och elva minuter varar filmen. Alldeles för länge. Om Gibson plockat bort en halvtimme och minskat på bibelviftandet, hade jag nog uppskattat filmen mer än jag gör. Dock är HACKSAW RIDGE ett säkert kort om man är ute efter intensivt ultravåld.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/11)

onsdag 20 februari 2013

Bio: Cloud Atlas

Foton copyright (c) Noble Entertainment
En kväll för ett par veckor sedan gick jag förbi Filmstaden Storgatan precis när publik strömmade ut på Davidshallsgatan. "Kan någon berätta vad i helvete det var jag just såg?" sa en kille. "Påminn mig om att jag aldrig mer ska se en film som är tre jävla timmar lång!" stånkade en tjej.
Det var CLOUD ATLAS som hade förhandsvisas, en film baserad på en bästsäljande roman av David Mitchell - och en riktigt fet flopp på bio. Hundra miljoner dollar kostade filmen att göra, och det har den inte spelat in. Av uppenbara skäl.
De forna bröderna Wachowski, Larry och Andy, har ju nu gått och blivit syskonen Wachowski, eftersom storebror Larry har bytt kön och blivit storasyster Lana. Det hade förstås varit roligare om de bytte kön båda två, så att bröderna Wachowski plötsligt blev systrarna Wachowski, men så roligt får vi inte ha det. Nä, de här syskonen regidebuterade 1996 med trevliga thrillern BOUND och 1999 fick de en jättehit med MATRIX. Därefter har det gått utför. MATRIX RELOADED hade sina stunder, men när jag såg MATRIX REVOLUTIONS kände jag verkligen för att lämna salongen. Och detta följde de upp med monumentalfloppen SPEED RACER. Uppenbarligen var Wachowskis ett one hit wonder.
Tom Tykwers på sin tid hajpade SPRING LOLA såg jagförst när den kom på DVD - och jag blev inte så där jätteimponerad. Var det allt? THE INTERNATIONAL kändes mest som ett magplask; en tafflig Europudding. Däremot ser jag att jag gav Tykwers film TRE en trea i betyg - men jag kommer knappt ihåg den filmen.
CLOUD ATLAS är regisserad av trion Tykwer, Wachowski och Wachowski. De tre har även skrivit manuset och varit med och producerat.
Det borde de inte ha gjort.
Nu har jag inte läst Mitchells roman, men det går säkert att göra en utmärkt filmatisering av den - om man gör den som en femtontimmars TV-serie, som någon sa. Den här 172 minuter långa biofilmen är allt annat än bra - och jag känner nu att jag nog borde ha skrivit min recension direkt efter pressvisningen häromveckan, eftersom mina minnen av filmhelvetet bleknar allt mer för varje minut. Jag undrar också vad i helvete det var jag såg. Det här är sex stycken berättelser som utspelar sig under olika tidsåldrar; under olika århundraden och till och med på olika planeter, och de berättas parallellt. Uppstyckade i korta avsnitt. Det klipps hela tiden och det hoppas fram och tillbaka.
Redan öppningsscenen fick mig att undra. En hårt sminkad Tom Hanks sitter utspökad på en planet (eller var det Jorden i framtiden?) och håller en lång monolog - som inte funkar alls. Högtravande, pretentiöst - och taffligt genomfört. Och så fortsätter det! Ett fartyg får problem när det seglar över Söderhavet, ett mord i San Francisco ska lösas på 1970-talet, i ett framtida Korea hålls klonade människor som slavar och så vidare ... Och samma skådespelare återkommer i olika roller i berättelserna. Hanks, Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Susan Sarandon, Hugo Weaving, och väldigt många fler. Oftast är de hårt sminkade eller kraftigt maskerade. Så till den milda grad att man bara ser gummimasken och inte rollfiguren. Titta, där är Hugh Grant igen! Ibland spelar män kvinnor och vice versa. Och i slutändan leder det hela fram till att störst av allt är kärleken. Eller något sådant.
CLOUD ATLAS känns som att bläddra i några nummer av Heavy Metal och skumläsa avsnitt av följetongsserierna. Korta snuttar som var för sig blir poänglösa, och som sammansatta inte blir sådär väldigt mycket bättre. Och precis som i Heavy Metal, är det oftast flashigt utfört. Plötsligt kastas vi in i feta actionscener; imponerande scenerier och fantastiska effekter. Här finns till och med en del splatter. And it doesn't make sense.
Stora delar av filmen känns som skolteater. Emellanåt spelar Tom Hanks över så att tulpanerna vissnar och latexmaskerna flagnar.
Jag vill faktiskt gå så långt att jag kallar CLOUD ATLAS osebar. Det här är mördande tråkigt, segt, förvirrande, dumt, irriterande och allt möjligt annat, negativt. Det spelar ingen roll att filmen är stjärnspäckad och ibland tjusig att se på. Det här går ju inte att titta på.
Det är precis som om Tom Tykwer och Lana och Andy Wachowski inte vet hur man berättar på film.






(Biopremiär 22/2)




onsdag 12 december 2012

Bio: Hobbit: En oväntad resa

Foton copyright © 2012 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and New Line Productions, Inc. All Rights Reserved. 

Jag tror inte att jag någonsin har recenserat Peter Jacksons SAGAN OM RINGEN-trilogi, men jag har nämnt den åtskilliga gånger - oftast i ganska negativa ordalag. Jag är allt annat än anhängare av de där filmerna - men jag har trots allt något slags långvarigt förhållande till JRR Tolkien.
Som barn hade jag ett gott öga till fantasy. Rättare sagt, jag hade ett gott öga till Sword & Sorcery, eftersom jag upptäckte Conan Barbaren redan när jag var i sexårsåldern. Svärd och monster och magi, det var grejor det! Min första kontakt med Tolkien var i ett nummer av Fantomen (var annars?); i avdelningen Filmrutan inför premiären på Ralph Bakshis animerade långfilm SAGAN OM RINGEN som kom 1978. Jag tyckte att filmen verkade otroligt spännande - och den där filmaffischen med Gandalf hållande ett fläskigt svärd var minst sagt lockande. Så jag och ett par kompisar såg filmen på bio.
Bakshis version från 1978

Bakshis SAGAN OM RINGEN gjorde djupt intryck på mig. Viss, filmen slutade ju lite konstigt; mitt i, och den utlovade Del Två kom aldrig, men jag gillade den mörka stämningen och miljöerna. Som vuxen har jag sett om filmen och konstaterat att den till stora delar är lite ... kackig. Åt helvete för mycket ful rotoscope.

... Men då, 1978 eller '79, fascinerades jag. Jag lånade Tolkiens böcker på biblioteket, men jag tror aldrig att jag läste dem. De var ju så tjocka! Men något år senare gjorde jag ett försök. Jag hade nämligen köpt hela trilogin om Härskarringen från någon bokklubb. Alla böckerna i en kartonnerad utgåva med flortunna bibelblad. Jag köpte även "Bilbo" i pocketutgåva.

Jag började att läsa ...

... Och gav upp.

Vaffan var det här? Sida upp och sida ner med jönserier? Först dussintals sidor om att röka pipa. Sedan mest en massa fjönt där folk med konstiga namn berättar gåtor och skanderar verser. Det hände ingenting - och det var tråkigt berättat. (Här kan jag skjuta in att det ju nu kommit en nyöversättning av min gode vän Erik Andersson - men jag är inte lockad att göra ett nytt försök att läsa)

Numera har jag sedan länge konstaterat att "klassisk" fantasy inte är min kopp te. Jag gillar Sword & Sorcery, eftersom genren ligger nära Vilda Västern; folk har svärd istället för revolvrar, och historierna levererar; det kan vara fett ös och ren exploitation. Sådan där annan fantasy är bara tråkig, omständlig - och lockar till sig märkliga typer jag ibland är lite rädd för. Folk som klär ut sig, folk som spelar rollspel, folk som kommer att dö nyfikna, som det heter.

Den där boken jag köpte.
Självklart såg jag samtliga delar i Peter Jacksons filmtrilogi på bio. De var ju snygga och pampiga att titta på - men ack så tråkiga. Och suspekta. Män gör saker tillsammans. Kvinnor är mystiska väsen. Rollfigurer med varsin personlighet (och inga andra personligheter) går och går och går. Folk har konstiga namn, platserna har konstiga namn, vem är vem, vad är vad, ska det aldrig hända någonting? Den tredje filmen slutar ju aldrig, först ligger Frodo på en sten och kvider i halva filmen, och sedan följer slut på slut på slut.

Tolkien- och fantasyfansen dyrkar Jacksons filmer. Såklart att det skulle komma fler. Visst, det var först meningen att Guillermo del Toro skulle regissera "Bilbo", det vill säga THE HOBBIT - det vill säga HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA, vilket hade kunnat bli lite intressant - men i slutändan hade mexikanen inte tid och Peter Jackson satte sig åter i registolen. del Toro hängde kvar som producent och medförfattare av manuset.

Tolkiens bok "Bilbo" är förhållandevis tunn. Drygt 300 sidor. Två filmer skulle det bli. Efter att ha filmat i två-tre år kom Jackson fram till att det skulle bli tre filmer. Den här första filmen är två timmar och femtio minuter lång. Således kommer HOBBIT-trilogin att bli drygt nio timmar! Här har man kavlat ut berättelsen så mycket som möjligt. Oj, vad man har pressat med kaveln! Det här har blivit ännu mer flortunt än sidorna i den där boken jag nämner ovan.

HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA pressvisades inte i Malmö. Således gick jag och såg den på den allra första visningen; klockan 23:59 på Royal natten till den tolfte december. Personalen var utklädd (tydligen till Snusmumriken och Herman Hedning). Och det bästa med hela visningen var att SF bjöd på kaffe och pepparkakor i foajén innan visningen, och att Erik Andersson (som håller på Landskrona BoIS) har en credit nästan sist i eftertexterna. Däremellan var filmen en pärs.

Jag var inte speciellt sugen på att se HOBBIT - men jag var nyfiken. Det var utförandet jag ville ta del av. Tekniken. High End Technology! Herr Jackson har ju inte bara filmat i 3D, utan även med 48 bilder i sekunden istället för normala 24. Skarpare bild. Inga suddiga åkningar. Hur skulle det se ut? Jag anade det värsta.

HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA inleds med en berättarröst och flashbackbilder som redogör för hör draken Smaug anfaller ett dvärgrike (nej, inga syndiga dvärgars rike), och en dvärgprins och hans folk blir hemlösa och vandrar runt och letar efter ... vad det nu var. Men det lyser blått. Eller så var det inte det de letade efter. Men alla ser ungefär likadana ut och har konstiga namn, vilka alla låter som "Torbjörn".

Sedan hoppar vi till hobbitarnas by och där träffar vi Michael Jackson. Vad nu? Michael Jackson? Aha - det är Elijah "Maniac" Wood som Frodo! Det var ju värst vad han ser skum ut. Han hälsar på Bilbo (Ian Holm), som får för sig att han ska berätta vad som hände sextio år tidigare, och så hoppar vi i tiden och Bilbo spelas av Martin Freeman; dr Watson i utmärkta SHERLOCK på TV.

Ian McKellen är tillbaka som Gandalf, som söker upp Bilbo. Gandalf ser även till att tretton hemlösa skäggdvärgar väller in hos Bilbo, äter upp hans mat, och är allmänt jobbiga och själviska. Det är lite oklart varför. Gandalf tycker tydligen att Bilbo är lämplig att ta med på en långfärd där de ska leta upp ... en skatt eller den där blålysande prylen. Bilbo vill inte följa med. sedan ångrar han sig.

Efter ungefär en timme (!) börjar färden. Bilbo, Gandalf och tretton dvärgar går och går och går - och jag kommer att tänka på Robert Wises STAR TREK - THE MOTION PICTURE. Jasså? Vad har Tolkien med STAR TREK att göra? Jo, den första STAR TREK-långfilmen kändes helt och hållet riktad till TV-seriens största fans. Rollfigurerna dök upp en i taget, och slutligen fick vi se USS Enterprise. Publiken förväntades kippa efter andan och applådera varje händelse. På den fullsatta HOBBIT-premiären på Royal satt publiken andäktigt knäpptyst från början till slut, och de jublade och applåderade när välbekanta figurer gjorde entré. Christopher Lee som Saruman. Cate Blanchett som Galadriel. Hugo Weaving som Elrond. Och mot slutet Andy Serkis som Gollum. Om alla dessa figurer var med i boken "Bilbo" vet jag inte.

... Men när Gollum slutligen dök upp hade jag tappat intresset sedan länge. Nej, jag ljuger inte när jag påstår att det inte händer någonting. Visst, det dyker upp stentroll och bergsjättar, vilka utsätter huvudpersonerna för fara, och de jagas av slemma orcher, allt för att det ska bli lite spännande. Men filmen rör sig inte framåt, det är otroligt segt. Det här känns som en kopia på RINGEN-trilogin - fäst sämre. Oinspirerad. En produkt gjord för att tjäna mer pengar på den fanatiska fansen.

Martin Freeman är mycket bra som Bilbo - men när han ska hamna i komiska situationer, vilket att han för jämnan, har han en tendens att likna mr Bean. Grimaser och spattig gång. Vad jag kan påminna mig är Galadriel den enda kvinnan med ordentlig dialog (om än på alviska) i filmen. I övrig finns här en tjej som spelar flöjt och en hobbittant. För det här är männens värld.
Nå. Till det viktiga. De där 48 bilderna i sekunden. Hur ser det ut?

Kort svar: oftast för jävligt.

Bilden är alldeles för skarp - realismen förtas. Studiobyggen ser inte ut som något annat än studiobyggen. Datoranimeruingar ser bara ut som datoranimeringar. Bilden är kall och själlös. artificiell. Ofta påminner HOBBIT om ett barnprogram. Ibland ser filmen ut som en gammal TV-pjäs modell JAG, CLAUDIUS. De hiskeliga ulvarna som jagar våra hjältar ser ut som något ur ett datorspel; de känns inte riktigt integrerade med miljöerna, som om de inte riktigt rör vid marken. Och hobbitarnas håriga jättefötter liknar mest de fulaste skor man kan tänka sig.

Vad värre är, är effekten 3D i kombination med High Frame Rate för med sig. Jag har inte anlag för åksjuka, jag tror aldrig att jag blivit sjösjuk - men under vissa scener i HOBBIT kände jag lätt illamående och yrsel. Märkligt. Obehagligt. När eftertexterna väl rullade hörde jag åtskilliga i publiken som klagade på att de blivit illamående och yra! Jag kände av det när kameran rörde sig bakåt samtidigt som den panorerade i sidled. Troligen främst under scener med höga berg och djupa dalar. Väldigt skum känsla. Peter Jackson inte bara tråkar ut en, han får en att spy också!

Oj. Det här blev en lång, lång recension. Vilket kanske är passande, eftersom det här är en lång, lång, lååång film. Så - hur ska jag sammanfatta det här? Tja... Visst. Här finns imponerande miljöer och scenerier. Flera bra skådespelare passerar revy. Men nej, det här är plastigt, händelselöst, ospännande och fruktansvärt tråkigt. En film enbart för de mest hängivna Tolkienfanatikerna. Fast det är ju klart, med tanke på hur framgångsrik RINGEN-trilogin var, kommer förstår alla att se den här filmen ändå.

Det finns förresten en animerad TV-version av "Bilbo" från 1977. Jag har inte sett den, men den finns ute på nätet. Den är betydligt kortare än Jacksons film - och säkert bättre!








(Biopremiär 12/12)

torsdag 11 augusti 2011

Bio: Captain America: The First Avenger

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Kapten Amerika är en superhjälte som fascinerade innan jag visste vem det var. Jag tror att det var en av mina kompisars storebror som hade en eller ett par utländska tidningar med kaptenen, och utan att förstå någonting alls tyckte jag att han var en osedvanligt tuff hjälte. Alla seriefigurer som inte publicerades i Sverige tyckte jag var spännande. Kapten Amerika var extra tuff, eftersom hans uniform såg ut som den amerikanska flaggan, och han hade till och med ordet Amerika i sitt namn. Allting med Amerika var tufft när jag var barn. Jag hade ingen aning om att man inte fick tycka om Amerika på 1970-talet. Hur skulle jag kunna veta det? Nästan allting som var bra kom ju från Amerika! När jag 1977 var i England för allra första gången fick jag förresten en T-shirt med Kapten Amerika på, jag var otroligt stolt över den. (För ett par veckor sedan fick jag en ny Kapten Amerika-tröja - den har jag på mig just nu)

Figuren Captain America dök upp första gången 1941, skapad av Joe Simon och Jack Kirby. Tillsammans med sin motsvarighet till Robin; sidekicken Bucky, var kaptenen ännu en av många superhjältar som skulle stärka amerikanernas moral och patriotism under kriget. Kapten Amerika och Bucky nitade Hitler redan i första numret och fortsatte sedan att spöa nazister så att det stod härliga till.

Efter kriget gick det trögare för kaptenen och serien förde en tynande tillvaro. På 50-talet gjorde Timely/Atlas ett upplivningsförsök och lät Kapten Amerika banka kommunister, men det funkade inte.
Först på 60-talet, när Timely/Atlas hade blivit Marvel Comics, fick man åter fart på Kapten Amerika, som i nutid (det vill säga 60-talet) hittades djupfryst i ett isblock. Efter att ha tinats upp fortsatte han att bekämpa skurkar, vilket han gör än idag.
1944 kom Kapten Amerika (Dick Purcell) ut ur garderoben
För min egen del dröjde det till 1979 innan jag faktiskt fick läsa om Kapten Amerika - han figurerade i de nummer av Jim Sterankos klassiska Nick Fury-avsnitt som Carlsen Comics gav ut som ett tjockt album i Sverige. Jag tyckte att detta var en otroligt fräsig serie. 1980 köpte jag ett par nummer av den italienska tidningen Capitan America. Där blev det till att titta på bilderna. I Sverige utmärkte sig Atlantic Förlag när de gav ut ett nummer av en Marvel-
tidning, jag minns inte vilken, och hade lyckats med konst-
stycket att färglägga Kapten Amerika med fel färger - han var beige!

Reb Brown visar upp sin nya, fina mopedhjälm
Film blev Kapten Amerika redan 1944, då han - som så många andra seriehjältar - fick en egen så kallad serial, en följetong som biovisades innan huvudfilmen med ett avsnitt i veckan. Därefter dröjde det till slutet av 70-talet innan han åter filmades. Då var det Reb Brown som spelade titelrollen i två enastående TV-filmer, varav den andra biovisades i Sverige. Läs min recension av filmen HÄR.
Författaren JD Salingers påg Matt i brottsbekämpartagen
1990 kom Albert Pyuns lågbudgetfilm med Matt Salinger i huvudrollen. Det var meningen att den skulle få biopemiär, men den dumpades direkt på video - även i USA. Jag recenserar den HÄR.

Joe Johnstons (ROCKETEER, JURASSIC PARK III, THE WOLFMAN) CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER är den av årets många superhjältefilmer jag mest sett fram emot. Trailern och bilderna ut filmen såg berydligt mer lovande ut än de övriga filmerna, och recensionerna i USA var överlag goda. Nu tyckte jag att X-MEN: FIRST CLASS var en alldeles utmärkt film och jag gillade även THOR, men CAPTAIN AMERICA verkade ändå vara strået vassare.

Och det är den!
Johnstons film är verkligen ett tjoflöjtraffel utan like. Den som vill ha en mörk och vuxenorienterad superhjältefilm à la Nolans Batmanfilmer eller WATCHMEN lär inte gilla det här. Men jag har ju tidigare påpekat att det ju trots allt är lite märkligt att alla superhjältar - både på film och i serietidningar - numera alltid ska vara så "vuxna" och komplicerade. När det kommer en film som är ungefär som de gamla serierna och riktad till tolvåringar, som till exempel de två filmerna om Fantastiska Fyran, klagar kritikerna och delar av publiken. Men det går ju inte att komma ifrån att superhjältar främst är ett fenomen anpassat för ungar. Att vi som växte upp med serietidningar plötsligt har blivit medelålders och aldrig slutade läsa serier har inneburit att målgruppen har ändrats.
Jag har läst några av de allra första Kapten Amerika-serierna från 40-talet, och jag har läst Marvels första nummer från 60-talet, men jag kan väl inte påstå att jag minns alla detaljer om kaptenens ursprung och vilka övriga figurer som ingick i hans närhet. Mer än att den tanige Steve Rogers väljs ut för ett experiment som förvandlar honom till supersoldat.

Den nya filmen öppnar i nutid: man har hittat en flygfarkost (mer rymdskepp än flygplan) från andra världskriget infruset på, jag vad är det, Nordpolen, gissar jag. Och vem ligger där som en annan fiskpinne, om inte Kapten Amerika. Snabbt hopp drygt 70 år tillbaka i tiden, och vi får träffa den sjuklige och klene lille Steve Rogers (Chris Evans med datormanipulerad kropp), som inget hellre vill än ta värvning och bekämpa nazisterna - men han blir aldrig godkänd. Dessutom åker han alltid på stryk - men han ger sig aldrig i slagsmålen, hur mycket spö han än får. Hans polare Bucky (Sebastian Stan) är stor och stilig och visar upp sig i uniform, och nu ska han avsegla till England. Steve blir avundsjuk. Och nej, i den här filmen är Bucky ingen liten grabb som han var i 40-talets serier.

Steve upptäcks av forskaren Erskine (Stanley Tucci), som har ett hemligt projekt på gång, och han ser till att vår lille huvudperson hamnar i armén, där han är ganska hopplös och överste Phillips (Tommy Lee Jones) undrar vad de ska med ynglet till. Här introduceras vi även för den tjusiga agent Peggy Carter (Hayley Atwell från THE DUTCHESS), en brittisk soldat ingen sätter sig på (här var jag nära att skriva "sätter på").

Efter en tid släpas Steve iväg till ett hemligt laboratorium, där Erskine tillsammans med Howard Stark (Dominic Cooper, som även han var med i THE DUTCHESS); Stark Industries grundare och Iron Mans farsa, har byggt en komplicerat mackapär som mest ser ut som en avancerat gaskammare. Steve stoppas in i denna, och efter en smärtsam process där mystiska serum injiceras och elektriska mojänger ser till att det blixtrar och smäller, kommer Steve Rogers ut och är ett två meter långt muskelberg med övermänskliga krafter.

Dessa krafter behövs på en gång, eftersom en illvillig tysk medlem av den väldigt onda organisationen Hydra närvarar vid experimentet. Steve gör succé och en senator börjar använda Steve som ett slags levande reklampelare för amerikansk patriotism. Utspökad i lustiga mjukistrikåer (dräkten från serietidningarna) reser Steve runt som Kapten Amerika och uppträder med dansöser i världens shownummer, han gör reklamfilm, han spelar i filmer och han får en egen serietidning - tidningen man läser i filmen är Captain America Comics nummer ett; alltså den tidning Simon & Kirbys figur introducerades i.

Men Steve är inte nöjd med denna tillvaro, och när Bucky och ett gäng allierade soldater försvunnit i Italien, beger han sig av och som Kapten Amerika genomför han en lyckad fritagning. Med hjälp av Carter och Stark designar han sedan en snajdig uniform, bildar ett specialkommando, och så ger han sig ut för att vinna kriget.

Och Kapten Amerika och hans team behövs, eftersom den exceptionellt onde, tyske vetenskapsmannen Johann Schmidt (Hugo Weaving), ledare för Hydra, har kommit över en urtida kraft tillhörande asagudarna och har byggt avancerade massförstörelsevapen. Schmidt är bättre känd som Red Skull - han har också utsatts för ett experiment liknande Kapten Amerika-projektet, men han blev mest ... ond, och så vanställdes han och fick ett rött, dödskalleliknande huvud.
CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER känns verkligen som en gamal serietidning på stor duk. Filmen, som är i 3D, är väldigt snygg med stilfulla 40-talsmiljöer, och det ser STORT och påkostat ut. Det är kanske lite förvirrande att Chris Evans även spelade Flamman i Fantastiska Fyran, men han är bra och övertygande som kaptenen.

Men vad är väl en superhjältefilm utan en riktigt rejält skurkaktig skurk? GREEN LANTERN led av att skurken var ett trist, konstigt bajsmoln. Men Red Skull är en fantastisk skurk! Hugo Weaving firar triumfer som klassisk, ond nazist, som lyssnar på Wagner och poserar ondskefullt och inte drar sig för att skjuta ner folk till höger och vänster.
Jag måste även ge Hayley Atwell en eloge; hennes agent Carter är inte ännu en av de där menlösa brudarna den här typen av filmer brukar befolkas av. Förutom att jag tycker att hon är sympatisk och attraktiv, är det en stor, viktig och bra roll; hon är en handlingskraftig kvinna och hennes relation till Steve Rogers blir rätt intressant. Det är synd att vi från början vet att det kommer att sluta med att Kapten Amerika fryses ner i en sjö, vilket innebär att Carter inte kan återkomma i en uppföljare.

Nazister är förstås de bästa filmskurkarna, och i en här filmen går det att komma undan med fläskig heroism och USA-patriotism. Kapten Amerika i Irak hade inte blivit detsamma... Det här är verkligen heroiskt - och vår tappre hjälte far fram som den förebild han vill vara. Han svingar sig i linor! Han kastar sin sköld! Det är klassisk matinéaction så att det står härliga till!

För att göra det hela ännu bättre, bjuds vi på en hel del bensprattel, och det tackar vi förstås inte nej till. Stan Lee har en två sekunders cameo; han spelar en gammal officer.

I vanlig ordning ska man förstås stanna kvar under eftertexterna, för efter dessa får vi inte bara träffa Nick Fury (Samuel L Jackson) igen, utan ganska överraskande vräks det på med en liten teasertrailer för nästa års storfilm THE AVENGERS, och dessa sekundkorta klipp fick nackhåren att resa sig. "Gentlemen! Assemble!"

...Men var höll John Steed och Emma Peel hus?








(Biopremiär 12/8)