Bio: Tomorrowland: A World Beyond

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Liksom PIRATES OF THE CARIBBEAN-fillmerna, bygger nya TOMORROWLAND: A WORLD BEYOND på en åkattraktion som återfinns på Disneyland. Jag har aldrig varit på Disneyland, så jag vet inte riktigt hur det ser ut i denna framtidsvärld som öppnade redan 1955 och som har byggts om flera gånger sedan dess. Av gamla bilder att döma verkar den tidiga upplagan av Tomorrowland ha varit en skön plats. På den tiden var ju framtiden en strömlinjeformad, läcker och bra plats. När jag var tonåring på 1980-talet var framtiden en sönderbombad plats där motorcykelgäng jagade varandra - om nu inte världen tagits över av onda robotar.

Tomorrowland 1955.

Att Brad Birds (RÅTTATOUILLE, MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL) TOMORROWLAND kommer att bli en lika stor succé som piratserien tror jag knappast. Snarare tvärtom - rimligtvis bör den här filmen floppa. Jag förstår inte vilken målgrupp den riktar sig till. Antagligen är TOMORROWLAND tänkt som en spännande och fantasifull familjefilm, men jag som vuxen satt mest och kliade mig i huvudet, undrade vad jag tittade på - och tråkades ut.

Redan öppningsscenen låter antyda hur förvirrat det kommer att bli. George Clooney spelar Frank Walker, som tittar rakt in i kameran och ska berätta för oss vad som har hänt, medan tonårstjejen Casey Newton (Britt Robertson) hela tiden avbryter honom och säger att det är för omständligt och svårbegripligt. Efter en stunds babblande börjar Frank att berätta om hur allt började för hans del - och denna inledning är riktigt bra. Den elvaårige Frank anländer till Världsutställningen i New York 1964 (Clooney är förresten född 1961, så han spelar äldre än han är). Denna utställning har jag alltid varit fascinerad av, den ser ju så fräsig ut på gamla bilder - precis som Tomorrowland. Frank är uppfinnare och ska visa upp sin hembyggda jetpack; det hålls visst något slags uppfinnartävling. Hugh Laurie spelar mannen som tittar på jetpacken; han är inte imponerad - men en liten flicka ger Frank en rockknapp med en T på. Flickan heter Athena (Raffey Cassidy) och beter sig mystiskt - så Frank följer efter henne. Disneylands åkattraktion It's a Small World finns på utställningen - denna inspirerade Peter Pan, som öppnade på Liseberg på 1960-talet. Peter Pan har senare byggts om och heter numera Sagoslottet. I vilket fall Frank åker in i It's a Small World, och plötsligt skickas han iväg till framtiden, där han hamnar i en fantastisk stad. Där återser han både Athena och Nix, som Lauries rollfigur visar sig heta.

Nu är det dags för Casey att berätta sin historia - och nu är det inte lika kul längre. Det är nutid och Casey är ett tekniskt geni som bor tillsammans med sin far, som är ingenjör för NASA. När Casey försöker hindra nedmonteringen av Cape Canaveral arresteras hon. Hon släpps mot borgen och hittar då knappen med T:et bland sina tillhörigheter. När hon rör vid knappen ser hon framtidsvärlden, men den försvinner när hon släpper knappen, och efter ett tag är knappen helt urladdad.

Casey vill veta mer om denna mystiska tingest och ger sig iväg - och då dyker Athena, som fortfarande är barn, upp igen. Även några onda robotar dyker upp och försöker ta kål på Casey och Athena. Athena för Casey till den nu vuxne Frank, som är sur och har barrikaderat sig i sitt hus.
Tydligen kommer världen att gå åt skogen. Miljöförstöring, naturkatastrofer och kärnvapen. Frank vet detta och ingen kan stoppa det - utom Casey, visar det sig. Jagade av robotar måste de ta sig till framtidsstaden och förhindra världens undergång.

TOMORROWLAND: A WORLD BEYOND är en film med ett budskap: ta hand om den här planeten. Men mest är det en film med metafysiskt, pseudointellektuellt pladder. Det pratas alldeles för mycket i den här filmen, det babblas mest hela tiden - och jag hänger inte med. Jag orkar inte hänga med. Det är möjligt att det är intressanta teorier som läggs fram om framtiden, andra dimensioner och parallella tidslinjer - med det är otroligt omständligt och förvirrande.

Det är aldrig spännande och sällan roligt. Vad som är väldigt märkligt är att man knappt använder sig av den glittrande framtidsstaden. Varför göra en film om Tomorrowland när man knappt får se platsen? Och varför valde man att ha Eiffeltornet på filmaffischen och inte Tomorrowland? Visst har det franska tornet en betydande roll i filmen - men nog är det konstigt.

Det roligaste i filmen är att en bifigur har döpts till Hugo Gernsback. Gernsback var mannen som i de tidningar han gav ut myntade termen "science fiction", först kallat "scientifiction".

Synd att hela filmen inte utspelar sig på Världsutställningen 1964.

  







(Biopremiär 22/5)

Bio: Livet på Orange Drive

Foton copyright (c) Myles Aronowitz
Amerikanska julfilmer. Det brukar vara ganska anskrämliga saker. Svulstiga, sentimentala, too much på alla sätt. I synnerhet julkomedier. LIVET PÅ ORANGE DRIVE, som jag faktiskt inte visste något om innan jag bänkade mig för att se den, visade sig vara en julfilm - det utspelas i alla fall under december och julfirande spelar en viktig roll bakom den egentliga intrigen. Och kors i taket om detta inte är en inte bara acceptabel julkomedi, utan även en riktigt bra sådan.
För mig är Hugh Laurie synonym med den fånige prinsen i SVARTE ORMEN och med Bertie Wooster i Wodehouse-TV-serierna. Jag hade aldrig kunnat gissa att denne gänglige britt med rätt lustigt utseende skulle gå och bli en av USA:s bäst betalda skådisar i TV-serien HOUSE (som jag aldrig sett) och en del annat. Och nu har Laurie huvudrollen i den här filmen i regi av britten Julian Farino, som tidigare mest regisserat TV-serier som ENTOURAGE.
Laurie spelar David Walling, som  bor med sin familj i ett idylliskt villasamhälle i New Jersey. Tvärsöver gatan bor Terry (Oliver Platt) med sin familj, och tillsammans är de båda familjerna nästan som en familj. De umgås ofta och firar jul och andra helger tillsammans. David och Terry ä bästa kompisar och börjar varje dag med en joggingrunda.

Dock är David inte alltför lycklig i sitt äktenskap med Paige (Catherine Keener); han är uttråkad och Paige är besatt av att öva med sin julkör. Terrys dotter, kalaskexet Nina (Leighton Meester), ska gifta sig med en slyngel familjen inte tycker om, men slyngel visar sig vara otrogen, så Nina flyttar hem. När hon en kväll hälsar på Wallings sätter hon sig i soffan bredvid David - och det bär sig inte bättre än att att de kysser varandra. "Oh, fuck!" utbrister David omgående när han inser detta misstag.
Trots att de vet att det är ett korkat misstag, och Nina skulle kunna vara Davids dotter, fortsätter de att träffas - och när Terrys snokande fru Carol (Allison Janney) följer efter Nina och avslöjar det älskande paret, uppstår förstås en massa komplikationer på alla plan. Paige flyttar in på ett pensionat, där hon sitter och spelar julsånger, Nina flyttar hem till David, Terry och Carol är fly förbannade på David och Nina. Davids dotter Vanessa (Alia Shawkat) agerar filmens berättarröst, hon tycker konstant att hon inte passar in och hon är snarast något slags betraktare. Hon är också en ganska trist figur.

Jag tycker att LIVET PÅ ORANGE DRIVE är väldigt rolig. Jag hade trevligt hela tiden och skrattade flera gånger. Fast nu har jag förstått att en del svenska kritiker, uppenbarligen mest yngre sådana, har svårare för filmen. De invänder mot förhållandet mellan David och Nina, det klagas på viss äcklighet, gubbsjukhet och moralism. Men jag håller inte med. Just repliken "Oh, fuck!" efter första kyssen tycker jag känns extremt realistisk. Just därför att jag kan relatera till den - jag har själv utbrustit i "Oh, fuck!" mer än en gång när jag insett att saker och ting kanske blev ... lite konstiga. När man inser att det här kommer ju aldrig att hålla, aldrig att funka - men det är bara att tacka och ta emot! Jag må vara medelålders nu, men so what! Och det är ju kanska självklart att det heller aldrig kan hålla mellan David och Nina. Men de båda - åtminstone han - får tillfälle att vara lyckliga en tid efter en längre tid av tristess.
Jag gillar den här typen av vuxenkomedier. Filmer om vuxna, för vuxna - utan att det för den delen blir saggigt och "vuxet". en här filmens rollfigurer är festliga och skådespelarna briljerar i sina roller. Catherine Keener är enastående när hon mejar ner fåniga julprydnader med sin bil, Allison Janneys utbrott är ibland ganska fantastiska.
Så - oavsett vad andra traderövar tycker om LIVET PÅ ORANGE DRIVE rekommenderar jag filmen. Den är ju rolig!

(Biopremiär 16/11)