Visar inlägg med etikett Hugh Grant. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hugh Grant. Visa alla inlägg

måndag 24 februari 2020

Bio: The Gentlemen

Foton copyright (c) Scanbox

Våren 1998 satt jag på en uteservering i Cannes och pratade med en kul engelsman. Han var uppe i smöret, tyckte han själv - han hade nämligen klippt en Batmantrailer. Jag har glömt vad han hette, men han kom senare till Lund för att föreläsa om hur man klipper en Batmantrailer.

I vilket fall: denne engelsman ville rekommendera en ny film. LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS. En film som inte visades i Cannes - och nu när jag tänker efter undrar jag hur han sett den, eftersom den inte premiärvisades förrän sommaren 1998. Jag hade aldrig hört talas om filmen, vilken var Guy Ritchies långfilmsdebut, men engelmannen hävdade att det var den bästa brittiska filmen på evigheter. Året därpå såg jag denna hajpade film på video. Jag var långtifrån lika imponerad som de flesta andra var. Brittiska råskinn, ironiskt ultravåld, en fruktansvärt massa svordomar. Något slags brittisk Tarantinofilm - och redan då hade jag tröttnat på den typ av filmer Tarantino gjorde på 90-talet.

Guy Ritchie har inte gjort något att skriva hem om på evigheter. Hans förra film var spelfilmsversionen av ALADDIN, en jättesuccé som jag inte sett. Men annars är väl Sherlock Holmes-filmerna det senaste han gjort som varit vettigt. THE MAN FROM U.N.C.L.E. och KING ARTHUR: LEGEND OF THE SWORD glömmer vi.

Med sin nya film, THE GENTLEMEN, går Guy Ritchie tillbaka till rötterna och försöker göra en film i samma stil som LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS och SNATCH. Resultatet har blivit en film som jag ... inte tycker något speciellt om. Jag tycker nästan ingenting. Inte mer än att det här känns lite gammalt.
Här borde jag lägga in ett kort referat av vad filmen handlar om, men i fallet THE GENTLEMEN blir det svårt. Jag är nämligen inte helt säker på vad filmen handlar om. Efter pressvisningen stod jag och en kollega utanför biografen och försökte reda ut handlingen, eftersom vi båda tyckte att filmen var mer eller mindre obegriplig. En tredje kollega kom fram till oss, så vi frågade om hon hade förstått vad filmen handlade om, men det hade hon inte, sa hon. Det enda vi kom fram till var att det är en kukmätartävling. Vem är tuffast och coolast? 

... Men, det är något om att en amerikansk cannabiskung bosatt i England, Mickey Pearson (Matthew McConaughey), tänker sälja sitt marijuanaimperium. Eddie Marsan spelar dagstidningsredaktören Big Dave, som är sned på Pearson och anlitar en skum deckare, Fletcher (Hugh Grant), för att luska fram fakta om Pearsons kopplingar till en viss lord Pressfield, vars dotter är heroinist. Det Fletcher kommer fram till skriver han ner i form av ett filmmanus, vilket han försöker sälja för tjugo miljoner pund till Pearsons högra hand, Raymond (Charlie Hunnam). Ett gäng småkriminella killar bryter sig in i Pearsons underjordiska cannabisanläggning, och de filmar sig själva när de stjäl plantor och slåss med Pearsons män. Filmen lägger de ut på YouTube.

Större delen av filmens handling berättas av Fletcher, som sitter hemma hos Raymond och läser högt ur sitt filmmanus. Men berättarmässigt är det här en jävla röra. Ritchie använder sig att uppbruten kronologi; scenerna visas inte i den ordning de utspelas, utan handlingen hoppar konstant fram och tillbaka i högt tempo. Detta grepp var fräscht för 25 år sedan, men numera känns det bara ansträngt, irriterande, och gammalt. Det blir inte häftigt bara för att det är rörigt och hetsigt.
Vidare fläskar Ritchie på med en massa våld; det är slagsmål, skottlossningar och blod, språket är genomgående grovt, och Ritchie verkar ha riktat in sig på att vara så politiskt inkorrekt som möjligt och försöker provocera alla som ser filmen. THE GENTLEMEN har anklagats för att vara rasistisk, antisemitisk, sexistisk, homofobisk och en massa annat. Nu är väl filmen inte det på riktigt, det är bara ett försök att vara lite punkig och frän.

Skådespelarna ska vi inte klaga på. Förutom ovannämnda medverkar bland annat Colin Farrell som en märklig typ i märkliga kläder. Större kvinnliga roller finns här bara en, Michelle Dockery spelar Pearsons stenhårda fru. Samtliga medverkande gör bra ifrån sig, många är riktigt bra, och det är kul att se Hugh Grant spela ett vidrigt kräk med bred dialekt.

THE GENTLEMEN har ett visst underhållningsvärde, en del scener och repliker är lite roliga, men som helhet är detta mest krystat och trött. Är jag för gammal för sådant här? Med tanke på att jag är lika gammal som Guy Ritchie vet jag inte vad svaret på den frågan är. Betyget nedan är generiskt och kanske för högt, jag vet inte. Som sagt, jag tycker ingenting om den här.
   







(Biopremiär 26/2)

onsdag 8 november 2017

Bio: Paddington 2

Foton copyright (c) SF Studios
PADDINGTON, som kom 2015, var en barnfilmfilm som visade sig vara lite bättre än förväntat, men vars helhetsintryck drogs ner av en trist slentriandubbning till svenska. Det mest anmärkningsvärda med filmen var att min kollega på Göteborgs-Posten utdelade högsta betyg till den! Nästa femma i GP gavs till DJUNGELBOKEN - så trenden är tydlig: datoranimerade björnar är grejen.
Att björnen Paddington skulle återvända till biodukarna var förstås en självklarhet. Regissör är återigen Paul King, och skådisarna från förra filmen har utökats med ytterligare ett rejält gäng brittiska karaktärsskådisar. Jag tycker faktiskt att den här uppföljaren är bättre och roligare än den första filmen.
Paddingtons faster Lucy, som bor kvar i djungeln, fyller hundra, och Paddington - som ju bor hos familjen Brown i London - vill skicka en present till tanten. I en antikaffär finns en gammal pop-up-bok med Londons sevärdheter - en perfekt present. Dock är den fruktansvärt dyr. Paddington tar diverse jobb för att tjäna ihop tillräckligt med pengar så att han kan köpa den.
Det visar sig att boken gömmer en hemlighet, och en viss bedagad - och skurkaktig - skådespelare; Felix Buchanan (Hugh Grant), vill lägga beslag på boken. Buchanan maskerar sig, bryter sig in i affären, och stjäl boken - och Paddington, som råkar gå förbi just då, får skulden och döms till fängelse. Paddington måste rentvå sitt namn, och tillsammans med sina nyvunna vänner i fäängelset, samt förstås familjen Brown, tänker han hitta- och sätta dit den riktige tjuven.
PADDINGTON 2 innehåller flera riktigt roliga scener. En slapstickscen i en frisersalong är jättebra, och det är kul när Paddington råkar missfärga fångarnas tvätt. Hugh Grants skurkaktige skådespelare verkar inspirerad av Vincent Prices klassiska roll i THEATRE OF BLOOD.
Liksom förra gången dras helhetsintrycket ner av den svenska dubbningen. Dels känns det förstås konstigt att se skådespelare som Hugh Bonneville, Brendan Gleeson, Julie Walters, Jim Broadbent och Joanna Lumley, för att inte tala om Hugh Grant, tala svenska, dels för att det är irriterande när munrörelserna inte stämmer det minsta. De svenska rösterna är rätt slätstrukna, men plötsligt dyker det upp en snubbe och pratar skånska. Jag gissar att även en hel del ordvitsar och annat försvann i dubben.
Små barn lär inte klaga på detta - och PADDINGTON 2 är nog en i det närmaste perfekt barnfilm.







(Biopremiär 10/11)
-->

lördag 14 januari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Florence Foster Jenkins

FLORENCE FOSTER JENKINS (SF)
När Stephen Frears' FLORENCE FOSTER JENKINS gick upp på bio i augusti förra året, var jag bortrest, så det blev ingen recension. Då. Men nu är den DVD-aktuell, så jag passar på att skriva lite om filmen.
För 364 dagar sedan skrev jag om det franska dramat MARGUERITE. Det var en film som var kraftigt inspirerad av den sanna historien om den falsksjungande amerikanskan Florence Foster Jenkins, men man hade tagit sig en hel del friheter. Den franska filmen utspelar sig i Frankrike på 1920-talet, alla namn är ändrade, och handlingen följer inte riktigt verkligheten. I min recension nämnde jag Frears' då kommande version och gissade att den skulle bli en mer renodlad komedi.
Jag gissade mer eller mindre rätt - Stephen Frears har gjort en mer lättsam film, ofta lite roligare är den franska filmen, och han ligger närmare den sanna berättelsen om Foster Jenkins - fast även den här gången har man av dramaturgiska skäl tagit sig friheter.
Det är New York och 1940-tal. Meryl Streep är charmig som den stenrika, musikälskande, och musikaliskt obegåvade Florence Foster Jenkins. Hon är gift med en misslyckad skådespelare (Hugh Grant), som dock lever med en yngre kvinna (Rebecca Ferguson). Fast han älskar sin Florence - på ett broderligt sätt. Han tar hand om henne och försöker göra henne lycklig, och är inte den lycksökare som gift sig för pengarnas skull, vilket man först tror. Hugh Grant är väldigt bra i rollen, och gör egentligen en bättre insats än Streep - hennes gestalt är mer tacksam; en naiv, skojig tant som tror hon kan sjunga opera, och sjunger så falskt att tapeterna lossnar.
Simon Helberg gör den stackars lille pianisten som anlitas för att ackompanjera tantens galande, och även han är riktigt bra. Han har svårt att hålla masken och undrar vad han gett sig in på, men han får mycket bra betalt, och får till slut framträda på Carnegie Hall.
FLORENCE FOSTER JENKINS är en trevlig film, den är underhållande och smårolig, och jag gillar 40-talsmiljöerna från New York. Men när jag funderar lite tycker jag nog att MARGUERITE är en lite bättre film. Fast det kan bero på att jag såg den först, jag hade liksom redan sett den här storyn när jag såg  Frears' version.
Jag såg filmen på en streamad tittkopia från SF. Om omslaget på bilden ovan stämmer, har man tydligen plockat bort "Foster Jenkins" från titeln. Märkligt.








 




-->

onsdag 12 augusti 2015

Bio: The Man from U.N.C.L.E.

Foton copyright (c) Warner Brothers

Ibland dyker det upp långfilmer som bygger på TV-serier. Ofta har jag inte sett TV-serierna. Jag tittar sällan på TV-serier. Men nu kommer det en film som bygger på en TV-serie jag inte bara har sett - jag har, vad jag vet, dessutom sett samtliga 105 avsnitt!

MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. (eller MANNEN FRÅN M.O.S.T.E.R., som den hette i svenska MAD) producerades i fyra säsonger mellan 1964 och 1968. James Bond-feber hade brutit ut tack vare GOLDFINGER, och Bonds skapare Ian Fleming anlitades för att hitta på en ny agent för amerikansk TV. Fleming föreslog Napoleon Solo - men mycket mer än så gjorde inte Fleming,som dog 1964.

I TV-serien spelade Robert Vaughn den elegande agenten Solo, medan engelsmannen David McCallum (DEN OSYNLIGE MANNEN) var den ryske kollegan Ilya Kuryakin. De jobbade för den hemliga säkerhetsorganisationen United Network Command for Law and Enforcement, och seriens första, svartvita säsong är överraskande tuff  och "gritty", som det heter på engelska. Efter ett tag blir tonen lättsammare, ibland direkt komisk, och serien övergår till färg. I ett minnesvärt avsnitt, i vilket en ung Kurt Russell medverkar, åker agenterna till Sverige; ett land där studenter dansar till "London Bridge is falling down" när de festar. I ett annat avsnitt går Solo och Kuryakin under cover som beatnikpoeter.
Jag vet inte hur många avsnitt som visades på svensk TV när det begav sig på 60-talet, och nej; självklart såg jag inte serien då. Min första kontakt med agenterna från U.N.C.L.E. var med TV-filmen THE RETURN OF THE MAN FROM U.N.C.L.E.: THE FIFTEEN YEARS LATER AFFAIR, som gjordes 1983 och som jag såg på video några år senare. Förvisso var jag inte bekant med rollfigurerna, men jag tyckte att filmen var jättekul. Bland annat dyker George Lazenby upp som den mystiske agenten "J.B.".

På 1990-talet kom jag över en rad begagnade hyrkassetter med MANNEN FRÅN U.N.C.L.E.-långfilmerna. Det handlade egentligen inte om riktiga biofilmer; man hade bara klippt ihop några av seriens dubbelavsnitt och lät biovisa dem. När jag såg dessa insåg jag vilken oerhört cool serie det här var - och lyckan var fullkomlig när SVT av någon anledning plötsligt repriserade samtliga säsonger - två gånger, till på köpet. Vilka det var mer än jag och mina polare som satt uppe mitt i natten för att titta på MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. har jag ingen aning om.
... Och det är inte utan att jag undrar vilken målgrupp Guy Ritchies nya film THE MAN FROM U.N.C.L.E. (en svensk titel vore otänkbar!) riktar sig till. De som såg- och gillade serien på 60-talet är pensionärer idag. Ungdomar har aldrig hört talas om Solo och Kuryakin. Vi som gillar gamla coola grejor är inte tillräckligt många. Filmen har inga storstjärnor i huvudrollerna. Till detta kommer det faktum att filmen inte är något vidare.

Året är 1963, platsen är Östtyskland. Engelsmannen Henry Cavill gör den amerikanske CIA-agenten Napoleon Solo, före detta konsttjuv. Hans uppdrag är att smuggla ut den unga tyskan Gaby Teller, som görs av svenska Alicia Vikander. In på scenen dånar KGB-agenten Ilya Kuryakin - och han spelas av amerikanen Armie Hammer, vars namn dessutom står först i förtexterna. Han försöker stoppa Solo, men misslyckas.

Tellers far är en vetenskapsman som hålls fången av nazister och onda italienare för att bygga en atombomb. Av diverse skäl tvingas Solo och Kuryakin att samarbeta - och dessutom bilda en trio med Gaby - och de far ner till Italien för att hitta bomben och oskadliggöra skurkarna.

Jag gillade SHERLOCK HOLMES, men annars brukar jag inte vara speciellt förtjust i Guy Ritchies filmer. Den här gången försöker han sig på en ny stil, verkar det som. Han är lite mer återhållsam och berättandet är inte lika invecklat som det brukar vara hos Ritchie. Det hela är ganska rakt - som om stilen anpassats för den amerikanska PG-13-åldersgränsen.
Dessutom är filmen förvånansvärt allvarlig. Trailern gav sken av en spionkomedi, men så är inte fallet. Här finns vissa komiska inslag, men som helhet är det här en ganska seriös spionhistoria.
Guy Ritchie har ansträngt sig till det yttersta för att göra en elegant film, och detta har han verkligen lyckats med. THE MAN FROM U.N.C.L.E. är en exceptionellt elegant film. Flott filmfoto, flott klippning, flotta miljöer. Tankarna går till ÄVENTYRAREN THOMAS CROWN från 1968. Detta ska inte ses som beröm. Denna Steve McQueen-film är nämligen, sin elegans till trots, väldigt tråkig.

Ritchies film lyfter aldrig - och på sätt och vis står den och faller med sina stjärnor. Dessa saknar Vaughns och McCallums charm och utstrålning. Henry Cavill, som är alldeles för lik prins Carl Philip, och som alltså ska föreställa amerikan, känns väldigt brittisk. Armie Hammer har ett endaansiktsuttryck, men ibland är han lite lik Robert Vaughn - varför fick inte han spela Solo? Och snälla, kan någon förklara Alicia Vikanders storhet? Varför får hon alla dessa Hollywoodroller? Visst, hon är onekligen söt - men oj, vad tradig hon är.

Ett par inslag tycker jag mig känna igen från TV-serien. Småsaker här och var. Som i början, när Solo ligger i baksätet på en bil under en biljakt; Gaby kör. Detta gjorde Solo i pilotavsnittet till TV-serien. Fast originalscenen slutade med att Solo höll fram ett cigarettpaket mot kvinnan och sa "My name is Napoleon Solo - I suppose filters will do!". I den nya version röker förstås ingen - trots att det är 1963, en tid då alla rökte.
Ritchies film innehåller några inspirerade scener som är riktigt bra - men det räcker inte, Det hela är en rätt sömnig anrättning. Hugh Grant är kul i en mindre roll som agentchef. Först i filmens allra sista scen förses agenterna med kodnamnet U.N.C.L.E.

Jag satt filmen igenom och väntade på Jerry Goldsmiths svängiga ledmotiv. Enligt eftertexterna ska det ha förekommit i Hugo Montenegros tolkning, men jag hörde det inte. Daniel Pembertons musik är inte dålig, men det är lite för mycket tvärflöjt och alldeles för lite bongos, och det känns inte som MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. På soundtracket ligger även diverse spår av Ennio Morricone och andra italienare. Utmärkta låtar, men här är de lite malplacerade.

I år väller det ut spionfilmer. KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, SPY, MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION och kommande Bondrafflet SPECTRE. Tyvärr är THE MAN FROM U.N.C.L.E. den hittills sämsta, vilken är synd. Filmen saknar mycket av det som gjorde TV-serien så häftig. Leta gärna upp- och se serien om ni inte gjort det!

Och förvänta er ingen uppföljare till Guy Ritchies film.








(Biopremiär 14/8)

onsdag 20 februari 2013

Bio: Cloud Atlas

Foton copyright (c) Noble Entertainment

En kväll för ett par veckor sedan gick jag förbi Filmstaden Storgatan precis när publik strömmade ut på Davidshallsgatan. "Kan någon berätta vad i helvete det var jag just såg?" sa en kille. "Påminn mig om att jag aldrig mer ska se en film som är tre jävla timmar lång!" stånkade en tjej.

Det var CLOUD ATLAS som hade förhandsvisas, en film baserad på en bästsäljande roman av David Mitchell - och en riktigt fet flopp på bio. Hundra miljoner dollar kostade filmen att göra, och det har den inte spelat in. Av uppenbara skäl.

De forna bröderna Wachowski, Larry och Andy, har ju nu gått och blivit syskonen Wachowski, eftersom storebror Larry har bytt kön och blivit storasyster Lana. Det hade förstås varit roligare om de bytte kön båda två, så att bröderna Wachowski plötsligt blev systrarna Wachowski, men så roligt får vi inte ha det. Nä, de här syskonen regidebuterade 1996 med trevliga thrillern BOUND och 1999 fick de en jättehit med MATRIX. Därefter har det gått utför. MATRIX RELOADED hade sina stunder, men när jag såg MATRIX REVOLUTIONS kände jag verkligen för att lämna salongen. Och detta följde de upp med monumentalfloppen SPEED RACER. Uppenbarligen var Wachowskis ett one hit wonder.

Tom Tykwers på sin tid hajpade SPRING LOLA såg jagförst när den kom på DVD - och jag blev inte så där jätteimponerad. Var det allt? THE INTERNATIONAL kändes mest som ett magplask; en tafflig Europudding. Däremot ser jag att jag gav Tykwers film TRE en trea i betyg - men jag kommer knappt ihåg den filmen.

CLOUD ATLAS är regisserad av trion Tykwer, Wachowski och Wachowski. De tre har även skrivit manuset och varit med och producerat.

Det borde de inte ha gjort.

Nu har jag inte läst Mitchells roman, men det går säkert att göra en utmärkt filmatisering av den - om man gör den som en femtontimmars TV-serie, som någon sa. Den här 172 minuter långa biofilmen är allt annat än bra - och jag känner nu att jag nog borde ha skrivit min recension direkt efter pressvisningen häromveckan, eftersom mina minnen av filmhelvetet bleknar allt mer för varje minut. Jag undrar också vad i helvete det var jag såg. Det här är sex stycken berättelser som utspelar sig under olika tidsåldrar; under olika århundraden och till och med på olika planeter, och de berättas parallellt. Uppstyckade i korta avsnitt. Det klipps hela tiden och det hoppas fram och tillbaka.

Redan öppningsscenen fick mig att undra. En hårt sminkad Tom Hanks sitter utspökad på en planet (eller var det Jorden i framtiden?) och håller en lång monolog - som inte funkar alls. Högtravande, pretentiöst - och taffligt genomfört. Och så fortsätter det! Ett fartyg får problem när det seglar över Söderhavet, ett mord i San Francisco ska lösas på 1970-talet, i ett framtida Korea hålls klonade människor som slavar och så vidare ... Och samma skådespelare återkommer i olika roller i berättelserna. Hanks, Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Susan Sarandon, Hugo Weaving, och väldigt många fler. Oftast är de hårt sminkade eller kraftigt maskerade. Så till den milda grad att man bara ser gummimasken och inte rollfiguren. Titta, där är Hugh Grant igen! Ibland spelar män kvinnor och vice versa. Och i slutändan leder det hela fram till att störst av allt är kärleken. Eller något sådant.

CLOUD ATLAS känns som att bläddra i några nummer av Heavy Metal och skumläsa avsnitt av följetongsserierna. Korta snuttar som var för sig blir poänglösa, och som sammansatta inte blir sådär väldigt mycket bättre. Och precis som i Heavy Metal, är det oftast flashigt utfört. Plötsligt kastas vi in i feta actionscener; imponerande scenerier och fantastiska effekter. Här finns till och med en del splatter. And it doesn't make sense.

Stora delar av filmen känns som skolteater. Emellanåt spelar Tom Hanks över så att tulpanerna vissnar och latexmaskerna flagnar.

Jag vill faktiskt gå så långt att jag kallar CLOUD ATLAS osebar. Det här är mördande tråkigt, segt, förvirrande, dumt, irriterande och allt möjligt annat, negativt. Det spelar ingen roll att filmen är stjärnspäckad och ibland tjusig att se på. Det här går ju inte att titta på.

Det är precis som om Tom Tykwer och Lana och Andy Wachowski inte vet hur man berättar på film.




 

(Biopremiär 22/2)

torsdag 29 mars 2012

Bio: Piraterna!

Foton copyright (c) Sony Pictures

Efter WALLACE & GROMIT, FLYKTEN FRÅN HÖNSGÅRDEN och BORTSPOLAD ser vi förstås alla fram emot nya produktioner från Aardman (som även låg bakom den inte lika lyckade ARTHUR OCH JULKLAPPSRUSCHEN). I synnerhet de som - till skillnad från datoranimerade BORTSPOLAD och ARTHUR - är gjorda med claymationteknik. Okej, jag vet, det är ett annat material numera. Men ändå. Det handlar om dockor. Och den nya PIRATERNA! är en dockfilm i traditionell Aardmanstil.

Det är 1830-tal och drottning Victoria hatar pirater över allt annat. Hon beordrar sin flotta att utplåna havens alla sjörövare. Piraterna som innehar filmens huvudroller bryr sig inte så mycket om detta - de är mer intresserade av att hålla skinkfester (då man äter skinka och lyssnar på The Pogues) och att vinna tävlingen Årets Pirat - en titel som tilldelas den pirat som stulit mest under året. Piratkaptenen (som bara heter Piratkaptenen) är inget vidare på att röva och på efterlysningsaffischerna är han inte värd mycket mer än en gratis penna. Efter att ha förlöjligats av de tuffa piraterna på Blood Island (där piratgalan senare ska hållas), beger sig Piratkaptenen och hans mannar (inga av dem har namn, det är döpta efter sina utseenden - och en av dem heter Den förvånansvärt kurviga piraten; det är en kvinna med lösskägg) ut på haven för att röva järnet.

Raiderna till sjöss går dock inget vidare, men på ett fartyg hittar de den mystiske vetenskapsmannen Charles Darwin, som de tänker låta gå på plankan i brist på annat att göra med honom. Dock upptäcker Darwin att Piratkaptenens konstiga papegoja inte als är en papegoja - det är en dront! Eftersom dronten anses vara utdöd, kan denna fågel vara väldigt värdefull - så gänget beger sig till London för att delta på en vetenskapsgala.

Väl i London visar sig Darwin - och hans tama apa till betjänt - ha onda avsikter. För att inte tala om drottningen, som tillhör ett, ähum, obskyrt sällskap.

PIRATERNA! är dubbad till svenska och originalversionen verkar inte gå upp på bio i Sverige. Och det är synd. Förvisso är dubbningen hyfsad, till skillnad från den av SPEGEL SPEGEL, och eftersom filmen är animerad är det inte lika irriterande. Men bortsett från att vi inte får höra Hugh Grant, Brendan Gleeson, Jeremy Piven, Brian Blessed och Salma Hayek göra rösterna, känns det som om vi missar en hel del skämt. Peter Lords film är nämligen fulproppad med skämt. Det väller ut skämt precis överallt hela tiden. Inte nog med att jag på grund av dubbningen missade mycket av den verbala humorn, jag måste se om filmen - antagligen flera gånger - för att notera allt annat. Bäst är nog att se filmen på DVD, så att man kan frysa bilden och till exempel läsa vad det står på alla skyltar. Jag noterade ett litet skämt om Brian Blesseds röst - men det blir förstås obegripligt för svenskar, och än mer så när Piratkungen senare gör entré; figuren som i original är försedd med Blesseds röst.

Jag får väl erkänna att de filmer och figurer jag räknar upp i denna recensions inledning är roligare än PIRATERNA!. Jag blev nog aningen besviken på denna nya film.  Men med det inte sagt att PIRATERNA! är dålig, tvärtom - den lär säkert hamna bland 2012 års bästa animerade långfilmer. Och jag är ganska säker på att jag hade höjt betyget ett snäpp om jag sett filmen på engelska.

Just det, jag höll ju på att glömma: filmen är i 3D. Men numera är jag så avtrubbad vad gäller 3D att jag inte skänkte en tanke på detta faktum. Filmen skulle lika gärna kunna vara platt. Fast då hade ju biobiljetterna blivit billigare, och det är ju inte bra, tycker popcornkrängarna på filmstäderna.






(Biopremiär 30/3)

torsdag 7 januari 2010

Bio: Har du hört ryktet om Morgans?

Det här var min själ en konstig svensk titel. Förvisso är den korrekt, men ordet "ryktet" är ju helt överflödigt! Det är väl ingen som säger så? Man säger väl trots allt oftast "Har du hört om Morgans?" eller vem det nu är man ska skvallra om. I original heter filmen "Did you hear about the Morgans?"
...Men tänk att det ska vara så svårt att se rejäl, kompetent, traditionell underhållning på bio nuförtiden. Det senaste jag kan komma på, var väl THEPROPOSAL. Därefter har det mest varit en massa o-roliga lågvattenmärken.
HAR DU HÖRT RYKTET OM MOR-
GANS? har alla förut-
sättning-
ar för att bli väldigt kul. Men av olika orsaker blir det bara märkligt tafatt på alla plan.
Hugh Grant och Sarah Jessica Parker är Morgans, yrkesmässigt framgångsrika New York-bor som ligger i skilsmässa, efter att han varit otrogen. Fast Grant älskar fortfarande Parker och vill krypa tillbaka. När de en kväll diskuterar detta, råkar de bevittna ett mord, ser mördaren - och mördaren ser dem. Därför ska Morgans nu få vittnesbeskydd, eller vad det kan heta på svenska.
De skickas till en liten håla i västern, där de ska leva en tid under nya identiteter som släktingar till sheriffen - och de måste fortsätta spela gifta. Som de stadsbor de är, blir det problem med att anpassa sig till bonnhålan, där alla har tre jobb var. Det går inte att shoppa, det finns bara en restaurang, och det dansas linedance och rodeo är populärt. Vilda björnar finns där också - och så småningom kommer även mördaren dit.
Det hela är upplagt för en kul, romantisk thrillerkomedi av det slag som i princip upphörde på 1980-talet - emellanåt gick mina tankar till SPANARNA. Men HAR DU HÖRT RYKTET OM MORGANS? är gjord med tummen mitt i handen. Förvisso har jag absolut inget emot Hugh Grant och den typ av lätt bortkommen britt han oftast spelar. Här blir han dock lite för mesig. Sarah Jessica Parker gillar jag inte alls - allvarligt talat, jag tycker hon är direkt ful, modell utklädd karl. Hon liknar ju Zelda iJURTJYRKOGÅRDEN; den där räliga kvinnan med ryggmärgscancer eller vad det var.
Alla knasiga upptåg i filmen är förutsäg-
bara - inget fel i det om de är roliga, men allting saknar tajming, och scenerna är märkligt illa regisserade. Ofta blir det bara konstigt. I princip skulle jag kunna sätta en etta på det här dravlet, men ett par faktorer gör att det blir en svag tvåa - nämligen de övriga skådespelarna: sheriffparet som tar han om Morgans spelas av allas favoritskådis Sam Elliott och Mary Steenburgen, och i en annan liten roll återfinns Wilford Brimley. Dessa lyfter filmen en aning, liksom en korkad blondin med tre jobb, bland annat är hon chef för ortens brandförsvar och ses i en scen tvätta brandbilen. Jag gillade även ett vegetarianskämt som Elliott får ur sig.
Men jag tycker inte du ska se den här filmen. Den är varken rolig, spännande eller romantisk. Se om SHERLOCK HOLMES istället. Eller NOTTING HILL, om du vill se Hugh Grant.






(Biopremiär 8/1)