Visar inlägg med etikett Hugh Dancy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hugh Dancy. Visa alla inlägg

tisdag 20 december 2011

Bio: Martha Marcy May Marlene

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
MARTHA MARCY MAY MARLENE pressvisas alldeles just nu, när jag sitter och skriver det här. Så varför är jag inte på pressvisningen? Jo, därför att jag kom på att jag redan hade sett filmen. Jag såg den under Malmö Filmdagar i augusti. Men jag fick verkligen tänka till ett par gånger innan jag insåg detta, ett tag var jag när att gå och se filmen idag. Det är ju trots allt så att MARTHA MARCY MAY MARLENE är en fullkomligt hopplös titel, omöjlig att komma ihåg. Under filmdagarna refererade folk till den som MARTHA, inget mer.
Förutom det dumma titeln, hade jag även problem att minnas handlingen. Aha, ja just det, det var ju den där! Men den var ju rätt bra. Eller åtminstone hyfsad. Halvhyfsad.
Vi pratar American Independent här. Typisk sådan. Regidebutanten Sean Durkin tilldelades regipriset i Sundance för den här, som han dessutom skrivit manus till.
Elizabeth Olsen spelar den paranoida Martha, som lyckats rymma från något slags märklig sekt, som för tankarna till Mansonfamiljen. Martha flyttar in hos sin syster Lucy (Sarah Paulson) och dennas make Ted (Hugh Dancy). Fast det går inte så bra att ha Martha i huset; hon är plågad, tydligen hjärntväddad, och hon har problem med att hålla isär fantasi och verklighet, dåtid och nutid.
Händelserna i Lucys hus varvas med flashbacks från livet i sekten, där Martha kallades Marcy May, där alla ligger med alla, kvinnorna utnyttjas av sektledaren, och ibland ger de sig ut på stöldturnéer. Och visst är det här intressant. Det finns säkert mängder av sekter som den här i världens obygder - även om jag inte kan låta bli att undra hur fanken man kan hamna i ett sådant här sällskap, gilla det och gå på dösnacket. Men vilsna människor vill väl ha något att klänga sig fast vid.
Durkins film lanseras som "thriller", men det är nog lite att ta i. Jag skulle kalla det här "drama" - även om det blir lite spännande emellanåt. Dessutom är det lite för arty, lite för långsamt, lite för fult och grynigt (mevetet, förstås) för att detta ska kännas som en nervkittlande thriller.
Som sagt: en rätt bra film, men eftersom jag alltså hade problem att komma ihåg både titel och handling, är det alltså ingen speciellt minnesvärd film.
... Fast hur kommer det sig att jag kommer ihåg långa, märkliga titlar som DEPORTED WOMEN OF THE SS SPECIAL SECTION?






(Biopremiär 21/12)

tisdag 22 november 2011

Bio: Hysteria

Foton copyright (c) Scanbox
Ah, London 1880, det viktorianska England - visst kan man inte annat än älska det. I synnerhet om man heter Stephenie Meyer och verkar tycka att denna inskränkta värld verkligen är något att sträva efter - på riktigt.
Men denna förstoppade, dammiga värld är onekligen en bra bakgrund för bra och intressanta berättelser. Pampiga palats och slumkvarter, herrefolk och horor, extrem prydhet - och extrem dubbelmoral, besatthet av sex, och tekniska framsteg.
Allt detta finns med i Tanya Wexlers nya brittiska komedi HYSTERIA som, hör och häpna, handlar om tillkomsten av vibratorn. Sexleksaken, alltså.
Hugh Dancy spelar den unge dr Mortimer Granville, som ständigt får sparken från de sjukhus han arbetarpå. Mortimer förespråkar nämligen moderna medicinska rön, medan hans chefer insisterar på att åderlåtning är det enda som hjälper. Mot allt. Bakterier är ett fånigt påhitt som inte existerar.

Men så hamnar Mortimer hos dr Robert Dalrymple (Jonathan Pryce), som botar kvinnor som lider av åkomman "hysteri". Mängder av kvinnor, främst medelålders och äldre, söker sig till Dalrymple för att få bukt med detta. Men dessa kvinnors oberäknelighet, humörsvängningar, utbrott och tvångstankar ("Jag fantiserar om att klyva min makes skalle med en yxa" säger en) beror förstås på att de - bland annat - är sexuellt otillfredställda.
Dr Dalrymple botar kvinnorna på ett vetenskapligt sätt. Gynekologi var inte en etablerad vetenskap 1980, men han har byggt en gynekologstol på sin mottagning, och där utför han vad han kallar vulvamassage. Och se, efter en timmes behandling är kvinnorna mer än nöjda och vill omedelbart boka en ny besökstid, helst redan nästa dag.
Mortimer blir omedelbart förtjust i sin nye arbetsgivares söta dotter Emily (Felicity Jones) och han erbjuds dessutom att bli Dalrymples partner och den som en dag ska ta över kliniken. Emily har dock en syster av helt annan karaktär, Charlotte (Maggie Gyllenhaal), som är familjens svarta får. Charlotte är nämligen modern, utåtriktad, självständigt och arbetar på ett härbärge för utslagna och sjuka. Usch och fy. Det är inte släkten Dalrymple värdigt. Sicket beteende!
Kliniken gör stora pengar på att tillfredställa överklasskärringar, men detta leder också till att Mortimer drabbas av en handskada (snacka om musarm - hö hö hö!), inte klarar av sitt jobb och får sparken.
Men nu kommer Mortimers kompis lord Edmund St. John-Smythe (Rupert Everett) in i bilden. Edmund och Mortimer delar lägenhet och Edmund ägnar dagarna åt nya uppfinningar på elektronikfronten, som telefonen. Han håller även på att uppfinna en elektrisk dammvippa. Och plötsligt upptäcker de att denna dammvippa kan användas till annat ...
Filmen inleds med en text som hävdar att den bygger på sanna händelser - med tillägget "Really". Huruvida detta stämmer eller ej har jag ingen aning om. Men det spelar ingen roll. HYSTERIA är en oerhört rolig film! Bitvis hysteriskt rolig. Jag tror inte att jag skrattat så här mycket på bio sedan THE TRIP.
Det hela är väldigt absurt utan att kännas direkt otroligt. Rollfigurerna är fantastiskt roliga och skådespelarna utmärkta - i synnerhet Rupert Everett (som börjat likna Olle Ljungström) är skitkul. Kolla bara när han upphetsat pratar i telefon. Det finns nästan inga andra i London som har telefon, så han blir överlycklig över att få prata med vem som helst som ringer. Lordens gamle far (med härliga polisonger) är också kul, liksom den föredetta prostituerade Molly the Lolly (Sheridan Smith) som fått tjänst som hembiträde hos dr Dalrymple. Och så har vi scenen där vibratorn ska invigas på kliniken och de tre närvarande karlarna tar på sig skyddsglasögon ...
Att Mortimer med tiden kommer att inse att det egentligen är Charlotte och inte Emily han är förälskad i blir ingen överraskning. Dock är Maggie Gyllenhaal den svaga länken i HYSTERIA. Jag gillar Gyllenhaal, som ju är amerikanska, men när hon här ska vara britt tar hon i för kung och fosterland. Hon spelar över och hennes accent är väldigt överdriven på ett irriterande sätt. Det förekommer även en alldeles för hollywoodsk rättegångsscen mot slutet som drar ner helhetsintrycket.
... Men bortsett från detta är HYSTERIA en väldigt, väldigt rolig film.







(Biopremiär 25/11)