Visar inlägg med etikett Hugh Bonneville. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hugh Bonneville. Visa alla inlägg

onsdag 8 november 2017

Bio: Paddington 2

Foton copyright (c) SF Studios
PADDINGTON, som kom 2015, var en barnfilmfilm som visade sig vara lite bättre än förväntat, men vars helhetsintryck drogs ner av en trist slentriandubbning till svenska. Det mest anmärkningsvärda med filmen var att min kollega på Göteborgs-Posten utdelade högsta betyg till den! Nästa femma i GP gavs till DJUNGELBOKEN - så trenden är tydlig: datoranimerade björnar är grejen.
Att björnen Paddington skulle återvända till biodukarna var förstås en självklarhet. Regissör är återigen Paul King, och skådisarna från förra filmen har utökats med ytterligare ett rejält gäng brittiska karaktärsskådisar. Jag tycker faktiskt att den här uppföljaren är bättre och roligare än den första filmen.
Paddingtons faster Lucy, som bor kvar i djungeln, fyller hundra, och Paddington - som ju bor hos familjen Brown i London - vill skicka en present till tanten. I en antikaffär finns en gammal pop-up-bok med Londons sevärdheter - en perfekt present. Dock är den fruktansvärt dyr. Paddington tar diverse jobb för att tjäna ihop tillräckligt med pengar så att han kan köpa den.
Det visar sig att boken gömmer en hemlighet, och en viss bedagad - och skurkaktig - skådespelare; Felix Buchanan (Hugh Grant), vill lägga beslag på boken. Buchanan maskerar sig, bryter sig in i affären, och stjäl boken - och Paddington, som råkar gå förbi just då, får skulden och döms till fängelse. Paddington måste rentvå sitt namn, och tillsammans med sina nyvunna vänner i fäängelset, samt förstås familjen Brown, tänker han hitta- och sätta dit den riktige tjuven.
PADDINGTON 2 innehåller flera riktigt roliga scener. En slapstickscen i en frisersalong är jättebra, och det är kul när Paddington råkar missfärga fångarnas tvätt. Hugh Grants skurkaktige skådespelare verkar inspirerad av Vincent Prices klassiska roll i THEATRE OF BLOOD.
Liksom förra gången dras helhetsintrycket ner av den svenska dubbningen. Dels känns det förstås konstigt att se skådespelare som Hugh Bonneville, Brendan Gleeson, Julie Walters, Jim Broadbent och Joanna Lumley, för att inte tala om Hugh Grant, tala svenska, dels för att det är irriterande när munrörelserna inte stämmer det minsta. De svenska rösterna är rätt slätstrukna, men plötsligt dyker det upp en snubbe och pratar skånska. Jag gissar att även en hel del ordvitsar och annat försvann i dubben.
Små barn lär inte klaga på detta - och PADDINGTON 2 är nog en i det närmaste perfekt barnfilm.







(Biopremiär 10/11)
-->

söndag 18 januari 2015

Bio: Paddington

Foton copyright © Studiocanal Limited 2014. All Rights Reserved.

Engelsmannen Michael Bonds barnböcker om björnen Paddington började komma ut 1958. Jag vet inte om jag någonsin läst, eller ens sett, någon av böckerna, men Paddington gick som barnprogram när jag var barn på 1970-talet. Jag minns faktiskt ingenting av dessa program - inte mer än hur björnskrället såg ut och att han åt rostat bröd med marmelad på. Min syrra hade en Paddingtondocka, den har hon säkert kvar. Men vad handlade det hela om? Jag tror inte att det hände så mycket; det var nog rätt lågmält och brittiskt.

Då händer det desto mer i den här nya biofilmen, som är överraskande actionpackad. Under dess tillkomst blev filmen mest omskriven på grund av att Colin Firth, som skulle göra Paddingtons röst, fick lämna projektet, eftersom man kom fram till att det inte passade med en fullvuxen mans röst. Han ersattes av Ben Whishaw. Här i Sverige spelar detta ingen roll, eftersom man låtit dubba filmen till svenska och helt och hållet struntar i att visa originalversionen.

Vidare anklagades den datoranimerade björnen för att se osedvanligt creepy ut efter att bilder dykt upp på nätet. Det visade sig dock att animeringen är riktigt bra - och filmen blev genast en stor framgång på bio i England.
Regissören Paul King har tidigare bland annat gjort TV-serien COME FLY WITH ME med LITTLE BRITAIN-killarna, och han ska inte blandas ihop med den forne MTV-presentatören och popsångaren Paul King. Kings version av Paddington börjar med en journalfilm, i vilken en upptäcktsresande hittar en björnart i Peru som visar sig kunna prata. Hopp till nutid, och vi presenteras för en liten björnunge som bor i djungeln med sin faster och farbror. Efter en jordbävning försvinner farbrodern och fastern skickar iväg nallen till London, där han fastnar på Paddington Station. Familjen Brown hittar honom och känner sig tvingad att ta hand om honom tills vidare - och döper honom till Paddington.

Hemma hos Browns ställer Paddington till det; oj, vad han tokar till det! Översvämmar badrummet, stoppar tandborstar i öronen och har sig. Den strikte fadern Henry (Hugh Bonneville) har svårt för detta, men hans hustru Mary (Sally Hawkins) och deras två barn älskar den snälle och kramgoe nallen.

En som inte älskar Paddington är den onda Millicent (Nicole Kidman). Hon vill döda och stoppa upp Paddington, och ställa ut honom på sitt museum. Således leder filmens story till en hel del raffel och äventyr.
Det mest anmärkningsvärda med PADDINGTON är att filmen tilldelades högsta betyg; en femma, i Göteborgs-Posten! Fullkomligt sanslöst. Det är den verkligen inte värd. Men Paul King har gjort en helt okej familjefilm. Den är snygg, underhållande, rätt skojig, och dess titelfigur flyter in i miljöerna på ett övertygande sätt.  Här finns flera smarta och tjusigt genomförda detaljer; till exempel står det ett dockskåp på vinden och när detta zoomas in ser vi familjen Brown rumstera där inne. Jag skrattade högt när Browns sure granne får syn på Nicole Kidman i en telefonkiosk, blir störtförälskad - och Lionel Ritchies "Hello" spelas på soundtracket.

Helhetsintrycket dras ner av den slentrianmässiga svenska dubbningen. Det känns fullkomligt bisarrt att höra Hugh Bonneville prata svenska. Ibland läser en berättarröst vad som står på skyltar, och på ett par ställen är detta totalt meningslöst. I en scen dricker Henry ur en mugg på vilkendet står "Warning! May contain hot chocolate!"; vi ser muggen under kanske tre sekunder, och ändå hojtar en TV4-röst "Varning! Kan innehålla het choklad!".

Medan jag skrev den här texten lyssnade jag passande nog på filmmusiken till FIRST BLOOD.
  






(Biopremiär 16/1)

torsdag 13 februari 2014

Bio: The Monuments Men

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Igår satt jag här och recenserade LONE SURVIVOR och avslutade texten med att önska att en rejäl, gammaldags krigsfilm skulle har premiär redan till helgen; en sådan där som börjar med att ett gäng experter handplockas för att skickas ut på ett Omöjligt och Farligt Uppdrag. Och tänk! Har har vi just en sådan krigsfilm! utbrister jag och låtsas att jag inte redan sett THE MONUMENTS MEN när jag skrev gårdagens recension.

Based on a true story och George Clooney spelar inte bara huvudrollen och regisserar, han har även varit med och skrivit manus och han är en av producenterna. Driftig kille, det där. Och han har sett till att omge sig med ett synnerligen dugligt gäng skådisar - enligt Clooney är rollerna specialskrivna för dessa skådisar.

Året är 1944, Europa står i lågor och Frank Stokes (Clooney), som är något slags officer och konstprofessor, konstaterar att västvärldens kulturarv håller på att utplånas av bombraiderna, och för att göra det hela värre håller tyskarna på att att stjäla konst. Hitler planerar att uppföra ett Führermuseum och där ska historiens främsta konstverk finnas. Stokes övertalar sina överordnade att få bilda specialkommandot The Monuments Men, med uppdrag att lokalisera Europas konstskatter och rädda dessa undan tyskarna.
... Och vad får vi se under förtexterna? Jo, hur Stokes åker runt och uppsöker de personer som är lämpligast. Ett gäng konstexperter som spelas av Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Hugh Bonneville, Bob Balaban och Jean Dujardin, och i ett franskt fängelse hittar de Cate Blanchett, som hamnat där eftersom hon till synes hjälpte tyskarna - fast i realiteten hjälpte hon La Resistance.

THE MONUMENTS MEN, som premiärvisades i Berlin, har fått blandad kritik och inte alltför positiv sådan. Själv är jag positiv till filmen. Den är så härligt gammaldags! Det här känns som en krigsfilm från, tja, 1960-talet. Krigsdrama, men med en bitvis lättsam ton, vilket innebär att genren snarare är dramakomedi. Här finns ett flertal riktigt skojiga scener och repliker, och trots all död och förödelse framställs kriget lite grann som ett pojkäventyr. Det här är vad Quentin Tarantino kallar en Guys on a Mission-film. Lite åt Alistair Maclean-hållet - men den gode Maclean hade förstås struntat i de komiska inslagen och ersatt dem med eldstrider - och självklart hade en i teamet varit den Obligatoriske Förrädaren.
Liksom alla filmer nuförtiden är THE MONUMENTS MEN en lång film; två timmar, och den börjar svaja ungefär halvvägs in. Den blir lite för episodisk och lite för utdragen. Men filmen lever högt på sina skådespelare. I vanlig ordning ser George Clooney ut att ha klivit ut ur en 40- eller 50-talsfilm, han är stilig i mustasch och uniform, John Goodman ser skojig ut i för liten uniform, Bob Balaban ser skojig ut han med, och Jean Dujardin. Filmen lider akut brist på kvinnor, men det här är ju en krigsfilm om milikrigare. Alexandre Desplat bidrar med filmmusik som låter som hämtad ur en gammal film den med, och det känns förstås hemtrevligt.

Betyget nedan är kanske i snällaste laget, men som jag brukar säga: solen skiner där ute, låtom oss vara glada.







(Biopremiär 14/2)