Visar inlägg med etikett Horst Schröder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Horst Schröder. Visa alla inlägg

lördag 13 mars 2021

Serier: Serier från Sibirien

SERIEKONST NUMMER 1, 2020:
SERIER FRÅN SIBIRIEN
av Gunnar Krantz


Häromveckan gjorde jag något så ovanligt i dessa tider som att gå på krogen. Jag hade inte varit ute och druckit öl med sällskap på ganska exakt ett år, men nu blev det några lättdruckna Falcon tillsammans med två vänner.

En av dessa två vänner, Micke, har jag känt i nästan 40 år. Rättare sagt, vi fick kontakt med varandra för snart 40 år sedan - men det dröjde några år innan vi träffades. Micke, liksom jag, tillhör nämligen de där killarna som var verksamma under den enorma seriefanzinevågen i början av 1980-talet. Fast då kallade vi tidningarna "amatörserietidningar", det tog ett tag innan vi sa- och skrev "fanzine".

Det är rätt intressant, det här. Vänner och umgänge kommer och går. Själv har jag nu passerat 50 med viss marginal och jag har bott i några olika städer. En del personer jag träffade nästan dagligen för tio, tjugo, trettio år sedan träffar jag knappt alls idag, eller i alla fall rätt sällan. Men - många av de personer som var aktiva i Seriesverige under 80-talet har jag fortfarande kontakt med. Till en början skrev vi brev till varandra, men i och med Bokmässan i Göteborg, som första gången hölls 1985, fick vi möjlighet att träffas och umgås. Vi drevs-, och drivs fortfarande, av en genuin passion för serier.

En annan av de här profilerna från 80-talet är Gunnar Krantz. Gunnar får väl sägas vara en av de största profilerna vi har i Seriesverige. Han är mannen som varit överallt, hela tiden. Gunnar har huserat i serievärlden på olika sätt närmast oavbrutet i 40 år - numera är karln professor i visuell kommunikation på Malmö universitet. Från Böld & Fibbla (1981) och Ett vidrigt elände (1983) till professor, det är inte illa pinkat. Själv återvände jag till Knohult efter 30 år.

Gunnar Krantz gör fortfarande serier. Numera publicerar han sig oftast på nätet, hans serier finns att ladda ner som pdf-filmer på Seriekonst.se. Men - häromåret köpte Gunnars universitet in en risograf, ett slags tryckpress. 2019 gav Gunnar ut det trevliga fanzinet Malmö Rock City, och alldeles nyligen lät han trycka upp Seriekonst nr 1/2020, "Serier från Sibirien". Jag hade redan läst denna serienovell som pdf (du kan ladda ner den HÄR), men det var onekligen något visst med att få den tryckt på papper. Inte bara det, den tolvsidiga tidningen är i stort, fint kvällstidningsformat.

Gunnars serie - själva serien är på tio sidor - handlar om något jag länge velat läsa om: Horst Schröders serieimperium under 1980-talet. Jag vill läsa massor av serier och böcker om denna epok! 

Sibirien är ett område i Vasastan i Stockholm, och i början av 80-talet hade Gunnar Krantz och en konstnärskompis köpt en tryckpress, som de förvarade i en lokal de hyrt billigt i Sibirien. De springer på Horst Schröder, som bor i krokarna och som snart ska ge ut första numret av sin tidning Epix (som kom ut 1984). Gunnar tycker att Epix-loggan är ful, och designar en ny. 

"Serier från Sibirien" handlar om den grafiska formgivningen av Horsts tidningar. Ett smalt ämne, kan tyckas, men det här är något alldeles otroligt intressant. Åtminstone för oss nostalgiker som var med på den tiden, vi som köpte nummer ett av Epix och Pox i Pressbyrån så fort de kommit ut. 

Den här lilla serien får mig att fundera på hur det var på den tiden; för 35-40 år sedan. Jag vill nog hävda att vi drevs av något slags framtidstro, som jag tror försvunnit, eller kraftigt förändrats, idag. Semics serietidning Svenska Serier, som kom ut 1979-1982, var otroligt betydande och fick oss unga läsare att få upp ögonen för mycket. En del klagade på att Semic mest verkade vara ute efter nya tecknare till sina etablerade serier, eller till andra kommersiella projekt, men för många av oss var det där vi ville hamna - vi ville göra karriär i seriebranschen. Vi ville bli professionella och försörja oss på serier. Serier betydde nästan allt. Det var även i Svenska Serier jag första gången läste om seriefanzines och beställde en eller ett par.

Svenska Serier ledde till en enorm fanzine-boom, och när Semic lade ner sin tidning, läste vi enorma mängder fanzines istället. 

... Och sedan kom Horst Schröder och Epix, och ingenting blev sig mer likt. Plötsligt öppnades porten till den stora världen; den stora serievärlden vi tidigare bara läst om i Bild & Bubbla, och som vi kanske nosat lite lätt på under någon utlandssemester. I och med Epix och Pox, samt Horsts övriga tidningar och seriealbum, fanns plötsligt en fruktansvärd massa nya, spännande, fantastiska, konstiga serier tillgängliga - på svenska. Seriesverige var plötsligt jättespännande. Branschen kändes het och fräsch. Flera av mina gamla fanzinebekanta blev tecknare, författare, redaktörer, översättare, textare, allt möjligt. Jag gick från tonåring till ung vuxen under den här perioden, och för mig kändes det som en värld full av möjligheter. Inte bara på Horsts förlag, utan även på Semic, Carlsen Comics, Galago, och vad som mer fanns. (Jag hamnade för övrigt på Semic 1989 som frilansande manusförfattare.)

Horst fick problem med distributionen, försäljningssiffrorna dalade, och efter ett drygt decennium var samtliga tidningar från Horsts förlag nerlagda. Ja, seriebranschen i stort dalade rejält under 1990-talet; upplagorna sjönk, titlar lades ner. Seriemediet ersattes av andra former av underhållning. Själv började jag att ägna mig allt mer åt film istället för serier.

Idag, på 2020-talet, verkar det finnas fler serietecknare i Sverige än det någonsin gjort - åtminstone vad gäller tecknare som uppmärksammas (i någon mån); en gång i tiden var det ett ensamt och rätt anonymt jobb. Det finns flera serieutbildningar, och under en period fanns det nog fler serieförlag än någonsin - jag vet inte hur det ser ut idag, några förlag har lagts ner, andra har slagits ihop.

... Men ska jag sticka ut hakan, vill jag nog påstå att den passion för serier som drev oss på 80-talet saknas idag. Ingen regel utan undantag, förstås (jag hoppas verkligen att ni har överseende med att jag generaliserar här), men på 80-talet var det inget val vi gjorde när vi började göra serier; serieskapande var snarare det som kom naturligast. Tecknade serier och serieläsning var en naturlig del av våra liv, av vår uppväxt. Idag känns det lite grann som att serier blivit något av ett specialintresse. De som är intresserade köper inbundna album från Kartago och Cobolt, och de letar upp butiker som för serietidningar för att kunna köpa senaste Fantomen, men det är nog ytterst få som köper med sig en Fantomen att ta med hem till pågen när man ändå är i butiken och köper mjölk och krossade tomater. Fast vem vet, kanske skulle pågen - eller tösen - uppskatta en Fantomentidning?

Ibland blir jag konfunderad när jag läser intervjuer med svenska serieskapare, och de säger att de inte ritade några serier alls under uppväxten, de gjorde sina första serier först som vuxna. Det kan även hända att de påstår att de inte läste serier alls när de växte upp; inte mer än Kalle Anka och Bamse när de var barn. Jag tycker att sådana uttalanden är konstiga. Jag menar, varför ska de då plötsligt rita serier? Det är som om jag skulle ge mig på att skriva poesi, eller ägna mig åt någon annat jag inte har någon som helst relation till. Det skulle kunna bli bra, mer det är mer troligt att det blir skit. Serier, däremot, är min naturliga konstnärliga uttrycksform.

Här måste jag skjuta in att många av de anställda på Det Stora Kommersiella Förlaget; det vill säga Story House Egmont, min främsta arbetsgivare, numera är stora seriefans och oerhört kunniga. Jo, några av dem är gamla kompisar till mig. Därför är det nu roligare än det någonsin varit att jobba för Egmont.

Som jag skrev ovan, är "Serier från Sibirien" bara tio sidor lång. Självklart vill jag läsa mer! Jag ser gärna att Gunnar fortsätter att berätta om den här tiden. För det finns ju massor att berätta! Vågar jag hoppas på en serieroman om 1980-talets Seriesverige?


torsdag 7 mars 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Didier Comès

En stor nackdel med att Horst Schröders vuxenserieimperium rasade ihop, är att många av mina favoritserieskapare mer eller mindre försvann ur sikte. De från Frankrike och Belgien. De fortsatte förstås att producera serier i sina hemländer, men de översattes inte längre till svenska. Med lite tur kanske till danska eller engelska. Jag brukar besöka seriebutiker och botanisera när jag är i Frankrike, men min franska är för dålig för att jag ska kunna läsa ett seriealbum - och jag är för gammal för att bara titta på bilderna.
Den sjunde mars i år avled den belgiske serieskaparen Didier Comès, 70 år gammal.  Comès gjorde enormt intryck på mig när han publicerades på svenska på 1980-talet. Både som tecknare och berättare. Jag gissar att mitt och Mikael Tomasics album "Giallo" från 1994 har en del drag av Comès, med långa, tysta passager och något slags försök till poesi i berättandet. För min del var det nog omedvetet, det slog mig faktiskt först nu.
Vad som också slår mig just nu, är att jag faktiskt inte läst något av Comès sedan 80-talet. Ingenting alls. Comès publicerade tio album under sin karriär, och av dessa har jag bara läst fyra. Tre av dessa läste jag dessutom i omvänd ordning.
Första gången jag noterade namnet Didier Comès, var när Bild & Bubbla plötsligt började publicera recensioner av-, texter om- och hyllningar till den danska utgåvan av "Silence" (1980) - som i Danmark hette "Tavshed". Okej, nu minns jag inte om det handlade om många texter i B&B, men titeln "Tavshed" hamrades in. Och jag läste att det enda Comès tidigare fått ur sig var en menlös och flummig science fiction-serie som i Sverige publicerats som "Den levande guden" och rubricerats med Ergun Vandrarens äventyr. Fler äventyr blev det aldrig för Ergun, men jag mindes att jag sett albumet någonstans.
1983 års "Salamandern" blev det första Comèsalbum jag läste. Det gick som följetong i Pox - fast det hade nog passat bättre i Epix. Tyckte jag i alla fall då. Oftast brukade jag låta bli att läsa de längre serierna till alla delar publicerats, men i fallet "Salamandern" gjorde jag ett undantag. Det var en fascinerande serie. Mystisk. Suggestiv. Fantastiskt bruk av svart och vitt. Comès befann sig någonstans i närheten av Hugo Pratt vad gäller stämningar, men befann sig i en helt annan genre.
Först därefter läste jag "Silence", publicerad direkt som album och med den inte helt oväntade titeln "Tystnad". Och minsann om jag inte hittade ett begagnat exemplar av "Den levande guden". Det här visade sig dock vara en relativt oläslig serie, en ganska typisk, fransk-belgisk sci-fi-serie av det slag folk som som Druillet snidade under 70-talet. Estetiskt tilltalande, men märkligt berättat och mest psykedeliskt flum.
Albumet "Eva" från 1985 fick mindre bra kritik, har jag för mig. Fast jag är inte säker. Själv gillade jag det. En långsam och stämningsfull thriller i samma andra som många av 70-talets Eurothrillers. Det fick mig att tänka på filmer som HOUSE OF PSYCHOTIC WOMEN och liknande filmer.
Dessa är de enda Comèsserier jag har läst. Vad som hände med hans tredje album "L'Ombre du corbeau" från 1981 har jag ingen aning om - varför kom aldrig det på svenska? Och efter "Eva" kom ytterligare fem album: "L'arbre-coeur" (1988), "Iris" (1991), "La Maison ou rêvent les arbres" (1995), "Les larmes du tigre" (2000) och "Dix de der" (2006). Jag googlar dem och hittar lite utdrag, och får förstås genast lust att läsa dem. Finns de månne tillgängliga på begripliga språk? Det är väl att önska för mycket att hoppas på att en svensk förläggare plötsligt och oväntat ger ut dem. Men man vet ju aldrig - vem hade förväntat sig att Kolik Förlag skulle ge ut Corto Maltese?
Men nu blir det i alla fall inga fler nya album signerade Didier Comès.
DIDIER COMÈS
1942 - 2013
R.I.P.



onsdag 6 februari 2013

TOPPRAFFEL! gratulerar Horst Schröder

Nej, idag sörjer vi inte här på TOPPRAFFEL!, vilket ju annars är en vanlig rubrik. Idag gratulerar vi.

Den som betytt mest för mig när det gäller mitt intresse för tecknade serier, är som jag tidigare nämnt Sture Hegerfors, tack vare dennes entusiasmerande böcker jag hittade som mellanstadieelev på 1970-talet. Men den som har betytt allra mest för serier i Sverige, den som på närmast egen hand gjort allra mest och som format min generation serieälskare, är tveklöst Horst Schröder. Uppenbarligen en galning - i positiv bemärkelse. En man som vägrade att ge upp, trots oändliga motgångar. Och trots att hans serieimperium sedan länge brakat ihop, finns hans Epix Förlag kvar och kommer med ett album då och då.

1980-talet, jag gick på gymnasiet, och serieläsande blev över en natt spännande. En helt ny värld öppnade sig. Mitt intresse blev ett äventyr. Plötsligt kunde jag läsa de serier jag tidigare bara läst artiklar om. Detta tack vare Horst Schröder.

1984 kom första numret av Epix; jag kommer fortfarande ihåg reklambladet som medföljde ett utskick från Seriefrämjandet. Förvisso hade Epix slagits på målsnöret av den kortlivade vuxenserietidningen Pulserande Metal, som hann komma ut tidigare - men i och för sig var Horst först ändå, eftersom han började att ge ut album på sitt förlag Medusa innan Pulserande Metal dök upp (Tidningen Crack lämnar vi därhän). Ett par månader efter Epix kom Pox. Och jag slukade allt. Och jag blev uppslukad. Ännu fler titlar följde.

Det var främst Epix jag gillade. Här fanns alla de stora, europeiska serieskaparna. Oräkneliga mängder album publicerades - plus lika oräkneliga mängder korta serier. Alla mina favorittecknare gavs ut av Horst, jag fick hela tiden nya favoriter, och jag har knappt läst någonting alls av dessa serieskapare sedan den svenska utgivningen upphörde på 90-talet. De kommer fortfarande ut med nya album i Europa, men nästan ingenting översätts till svenska. Idag finns det fler serieförlag i Sverige än det funnits på åtskilliga decennier, men utgivningen är likriktad och inte speciellt kul - om man nu inte är ung, arg och gillar svenska "alternativserier".

Ofta önskar jag att jag vore äldre när det begav sig på 80-talet. När det stormade som värst kring Horst och hans utgivning. Han var ju inte så populär i vissa kretsar, den gode Horst. Både bland seriefolk och moralister var han kontroversiell. Vänstern tyckte inte att han var vänster nog, många av serierna var för kommersiella, och moralisterna tog anstöt av serierna och ansåg att många av dem var porr - och detta redan innan Horst började publicera riktiga porrserier. Jag minns hur förbannad jag blev på 80-talet, på debatten, på alla okunniga och fördomsfulla artiklar. Men jag var ju fortfarande bara tonåring; det skulle dröja flera år innan jag började figurera i dagspressen - således hade jag inte möjlighet att uttala mig i media. Mer än i fanzines, antar jag, men det tror jag aldrig att jag gjorde. Debatten visade även svart på vitt hur korkade människor är. Det fanns en annan Horst Schröder, jag tror att han drev en ridskola, och folk i trakten pekade ut honom som snusktecknaren; han blev utfryst och hatad. De trodde att den omskrivne Horst ensam ritade alla serier i alla tidningar han gav ut. Allvarligt talat: hur fan kunde folk tro det? Såg de inte att serierna hade olika stilar och att upphovsmännens namn var utskrivna? Och hur skulle en ensam person hinna teckna hundratals sidor i månaden?

Jag köpte nästan allt Horst gav ut. Samtliga serietidningar, många av albumen. Men en dag i början av 90-talet tvingades jag sluta upp med detta. Jag upptäckte att jag faktiskt inte läste många av de tidningar jag köpte. Tidningarna var dyra - och jag lade dem bara till samlingarna. Jag hade flyttat hemifrån och plötsligt blev detta intresse för dyrt. Dock dröjde det inte länge innan Horst tvingades strypa tidningsutgivningen, hädanefter skulle det bara ges ut album.

1993 anlitades jag som seriekritiker i dagstidningen Nordvästra Skånes Tidningar. Då började det förstås att trilla in recensionsex. Plötsligt fick jag alla album Horst gav ut, och jag skrev om alla. Efter några år tunnades även denna utgivning ut. Detta gällde inte bara för Epix Förlag; rent allmänt fick jag färre album och hade inte så mycket att skriva om. Jag koncentrerade mig istället på film.

Horst Schröder 1991. Foto: Per AJ Andersson.
Idag saknar jag verkligen Horst och hans imperium. I synnerhet Epix. Oj, vad jag saknar Epix. Den typen av sydeuropeiska serier publiceras numera knappt alls i Sverige. Min franska är för dålig för att jag ska kunna köpa och läsa originalutgåvorna, och det blir sällan av att jag skaffar eventuella danska eller amerikanska utgåvor. I och med Epix hädangång har jag mer eller mindre helt tappat kollen på den europeiska seriemarknaden. Jag får nyhetsbrev från de flesta av de franska och belgiska förlagen, men jag läser ju inte själva serierna. Jag vet ju inte vilka som faktiskt är något att ha.

Flera av de som arbetade med Horsts tidningar; de som satt i förlagets lokaler uppe i Stockholm, är gamla vänner till mig. Däremot har jag faktiskt knappt pratat med Horst alls. Jag träffade honom bara som flyktigast på ett par bokmässor i Göteborg. Jag skyller på att jag var ung och grön på den tiden, kanske till och med lite blyg, vad vet jag.

Horst Schröder är en man vars gärning aldrig kan överskattas och han och hans imperium är djupt saknade i dagens Seriesverige.
Idag fyller han 70 år! Låtom oss stå upp och hylla karln på bemärkelsedagen!
SKÅL OCH GRATTIS!