Visar inlägg med etikett Hiroyuki Sanada. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hiroyuki Sanada. Visa alla inlägg

onsdag 26 maj 2021

Netflix: Army of the Dead

Foton copyright (c) Netflix

Jag tog mig friheten att resa bort några dagar, och kunde därför inte se den här Netflixproduktionen på premiärdagen. Nu har jag dock sett den - och jag konstaterar att Netflix fortsätter att hålla jämn kvalitet på sina egna produktioner. Kvaliteten är låg - men jämn! 

Zack Snyder tillhör inte mina favoritregissörer. Jag gillade hans långfilmsdebut; nyinspelningen av DAWN OF THE DEAD (2004). Jag vet att det är som att svära i kyrkan, men jag var aldrig någon större anhängare av George A Romero och dennes zombiefilmer. Jag tycker inte att de är dåliga, men Romero hade ibland ett lite klumpigt handlag, och några av skådisarna han anlitade var ... mindre bra. Filmernas inslag av satir och samhällskritik kan inte kompensera för allt.

Jag har flera gånger tidigare nämnt att jag sedan länge tröttnat på zombiegenren. På 1980-talet var zombiefilmer bland det coolaste som fanns - och då gjordes de bästa filmerna i genren. Lucio Fulci och några andra italienare gjorde fascinerande, blodiga, och ofta estetiskt framstående, mardrömslika filmer. Dan O'Bannon gjorde RETURN OF THE LIVING DEAD och Stuart Gordon kom med RE-ANIMATOR. För att nämna några stycken.

... Men under det senaste decenniet har marknaden svämmat över av lågbudget- och nollbudgetproduktioner. Alldeles för många obegåvade filmare med tillgång till en HD-kamera trodde sig kunna tjäna snabba pengar genom att snabbt slarva ihop zombiefilmer. Jag blev så trött på genren att jag även tröttnade på TV-serien THE WALKING DEAD efter en säsong.

Zack Snyder har väl egentligen inte fått ur sig något jag gillat sedan debuten. Fast där ljuger jag. Jag ser att jag gav högst betyg till WATCHMEN - men jag har inte sett om den sedan jag såg den på bio, och jag vet inte om jag skulle uppskatta den idag, tolv år senare.

Nu har Snyder gjort en zombiefilm igen. Till skillnad från alla de oräkneliga zombiefilmer som vällt ut på marknaden, är ARMY OF THE DEAD en riktig film, gjort med rejält tilltagen budget. Det här är dessutom Zack Snyders bästa film på länge - i betydelsen Tja, den var ju inte så dålig som jag förväntade mig.

Filmen börjar bra. Förtexterna rullar över ett långt montage där zombies tar över Las Vegas. Ja, denna fläskiga inledning är faktiskt riktigt bra! 

... Men det är å andra sidan det enda som är riktigt bra i filmen. För därefter blir det det gamla vanliga. Det är världen efter zombieapokalypsen. Zombiekaoset Las Vegas är inhägnat. Mänskligheten, det lilla vi får se av den, verkar mest utgöras av en massa mer eller mindre hårda typer.

En av dessa hårdingar är Scott Ward (Dave Bautista). En dag dyker den slemme Tanaka (Hiroyuki Sanada) upp, och han har ett uppdrag åt Scott. En jävla massa pengar finns i ett kassavalv i Las Vegas. Om Scott kan samla ihop ett team, ta sig in i Vegas, och hämta stålarna, kommer Scott att få en väldig massa miljoner dollar. Scott gillar inte Tanaka, men han behöver kosingen. Men det är brådis. Presidenten har nämligen bestämt att Las Vegas ska atombombas ett par dagar senare.

Det tar inte lång tid för Scott att samla ihop ett lämpligt gäng. Det är en amerikan, en fransk, en tysk och Bellman som ska till Las Vegas. Eller nästan. Han anlitar en tysk kassaskåpsexpert (Matthias Schweighöfer) och en stenhård fransk tjej som av någon anledning kallas the Coyote (Nora Arnezeder) - det hade varit roligare om det stod Gråben i den svenska texten. Det ingår ytterligare några personer i teamet, Tig Notaro spelar en knäpp helikopterpilot, och så släpar Scott med sig sin dotter Kate (Ella Purnell), som han har en dålig relation till.

Väl på plats visar det sig att det inte bara finns vanliga zombies i Las Vegas. En ny art har utvecklats, Alfas. Det är tänkande zombies. Dessa varelser har byggt upp något slags bisarrt samhälle i ruinerna. Även en zombietiger stryker omkring.

... Ja, och sedan är det det gamla vanliga. Det pangas zombies hejvilt. Medlemmarna i Scotts team blir bitna och förvandlas till zombies. Det pangas fler zombies. Kate går vilse. En i teamet är förstås en förrädare. Och så pangas det ännu fler zombies.

ARMY OF THE DEAD har några bra scener. Här finns några kul detaljer. Jag gillar att det är Las Vegas-folk som zombifierats - zombies i glitterklänningar är lite fränt. En kvinnlig zombie, som blir något av en huvudperson, liknar en demon i 80-talsfilmen NIGHT OF THE DEMONS. Visuellt ser det ibland bra ut, en zombie till häst är tjusigt. Några scener får mig att associera till de spanska Blind Dead-filmerna; de där spanska filmerna om de zombifierade tempelriddarna.

Men det här är en rätt meningslös film. Ointressant och tjatig. Det största problemet är att filmen varar hela två timmar och tjugoåtta minuter! Den lyckas med konststycket att vara en hel timme för lång. Hur tänkte Snyder och Netflix där? Hur kan de tro att filmen blir bättre om den håller på en evighet? Det är mycket möjligt att jag hade satt ett högre betyg om den bara varade 85 minuter - vilket är en lämplig spellängd för filmer av det här slaget.

Efter en timme tröttnade jag på ARMY OF THE DEAD - och då var vi alltså inte ens halvvägs. En epilog antyder att det kan komma en fortsättning.


 


 

 

(Netflixpremiär 21/5)

onsdag 24 juli 2013

Bio: The Wolverine

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

För trettio år sedan - ja, mer än trettio år sedan - fick jag lita på facktidskriften Bild & Bubbla när det gällde utländska serier som inte publicerades på svenska. I B&B rapporterades det om vilka tidningar som sålde bäst och vilka serieskapare som var hetast i USA, Frankrike och Belgien, och blev jag nyfiken beställde jag tidningar eller böcker från Seriefrämjandets postorderavdelning Inköp, eller från någon annan postordertjänst. Eftersom det förstås inte gick att bläddra i tidningarna i förväg, var det ibland som att köpa grisen i säcken.

Jag hade läst att det absolut största stjärnskottet i USA var en kille som hette Frank Miller, så jag beställde miniserien Wolverine, som kom 1982. Chris Claremont stod för manus, medan Miller skissat Joseph Rubinstein tuschat. Det här var en tuff serie som gjorde stort intryck på mitt tonåriga jag.
Wolverine hade jag stött på tidigare - men då hette han Järven. Han var ju en av X-männen, som 1981 hade publicerats på svenska i den kortlivade tidningen Atlantic Special. Men den här fyranummers miniserien var betydligt coolare än alla mutanter tillsammans. I synnerhet på engelska. "I'm the best there is at what I do, but what I do best isn't very nice!" stod det i den första textplattan på den första sidan. Detta angav tonen för serien.

Claremonts och Millers miniserie ligger till grund för James Mangolds (WALK THE LINE, 3:10 TO YUMA) nya film THE WOLVERINE. Eftersom jag inte läst serien sedan 80-talet kom jag dock inte ihåg någonting alls av handlingen - inte mer än att Wolverine åkte till Japan och slogs med ninjor. Efter pressvisningen gick jag över gatan och in i Science Fiction Bokhandeln, där jag letade upp serien och snabbt bläddrade igenom den. Okej, mycket har ändrats, men persongalleriet verkar vara detsamma, liksom stora delar av intrigen. Jag ser att man i senaste samlingsutgåvan lagt till ytterligare ett par nummer av X-Men, i vilka Wolverine tampas med en gigantisk, silverfärgad samuraj, och detta är också med i filmen.

Tittar vi på några av de senaste årens största stjärnor i superhjältefilmerna, konstaterar vi att Iron Mans popularitet till större delen beror på Robert Downey Jr i titelrollen. Batmans framgångar bygger på hans värld och skurkar, medan Batman själv mest är en kille med en grafiskt sett tilltalande kostym. Wolverine är dock annorlunda. Här är det ju faktiskt själva figuren som är cool - det är Wolverine man vill se. Han har, till skillnad från Stålmannen, personlighet. Fast det är ju klart - det är svårt att tänka sig någon annan än Hugh Jackman i rollen. Jackman är synonym med Wolverine. Och när han nu gör rollen för sjätte gången, har han aldrig varit bättre. Men så liknar inte heller THE WOLVERINE de tidigare X-MEN-filmerna - eller övriga superhjälteblockbusters se senaste åren.
Wolverines första solofilm; X-MEN ORIGINS: WOLVERINE från 2009, var ingen större höjdare. Det var en rätt fjöntig film och långtifrån lika komplex som de andra mutantfilmerna. THE WOLVERINE går åt ett helt annat håll. Det här är en av de mörkaste supehjältefilmerna hittills; Mangold har gjort ett existentiellt actiondrama av betydligt mer vuxet snitt. Om du vill kan du sätta vuxet inom citationstecken, eftersom detta förstås fortfarande handlar om folk med övernaturliga krafter som ger varandra på skallen.

Filmen öppnar i Nagasaki under andra världskriget. Logan - det vill säga Wolverine - är av någon anledning fånge och sitter på botten av en brunn. Något som inte hindrar honom från att rädda livet på den inte alltför onde japanske soldaten Yashida när ett amerikanskt plan passerar och atombombar stället.

Hopp till nutid och den odödlige Logan har lämnat superhjältandet bakom sig. Han sörjer sin döda kärlek Jean Grey (Famke Janssen, som dyker upp i några drömsekvenser), har låtit hår och skägg växa, och han har supit ner sig. När Logan hamnar i bråk på en krog någonstans i skogarna i norr räddas han plötsligt och oväntat av en ung, japansk tjej; Yukio (Rila Fukushima). Det är Yashida (Hal Yamanouchi), som skickat henne för att hämta Logan.
Sagt och gjort. Logan följer med Yukio till Japan. Det visar sig att den gamle Yashida är döende och eftersom han inte vill dö, är han ute efter Logans helande superkraft. Logan, däremot, är trött på sitt plågsamma och eviga liv, och vill gärna kunna åldras. Självklart blir saker och ting snart väldigt komplicerade. Yashida har en son; Shingen (Hiroyuki Sanada), och han är illasinnad. Shingen har i sin tur en riktig dofsing till dotter; Mariko (Tao Okamoto), som Logan förstås snart delar kudde till. Och minsann om inte Yukio är Marikos styvsyster.

I bilden finns även en blond femme fatale; Viper (Svetlana Khodchenkova), som visar sig vara ond mutant med ormtunga, samt en väldig massa ninjor.

THE WOLVERINE överraskar med att vara en ovanligt tuff och allvarlig film för att, i USA, ha åldersgränsen PG-13. När årets övriga supehjältefilmer försöker överträffa varandra med buller, explosioner, och evighetslånga destruktionsorgier, gör THE WOLVERINE precis tvärtom. Bortsett från atombomben i prologen finns här inga explosionsorgier. Ingen massdestruktion. Istället får vi förhållandevis mycket dialog - och kampsport. Man mot man. Kvinna mot man. Mutant mot mutant. Ninja mot mutant mot man mot kvinna. Javisst, det här är så att säga en rak actionfilm av det gamla goda slaget. Och det känns fantastiskt uppfriskande. Striderna är välkoreograferade och klart inspirerade av kung fu- och samurajfilmer. Scenerna med ninjorna som lösgör sig ur skuggorna är fantastiskt snygga. Det är mycket svärd och pilbågar, och den rödhåriga Yukio, som ser ut som en mangafigur, är fräsig när hon läxar upp några rednecks.

En strid på taket på ett framrusande höghastighetståg är fantastisk, liksom en otrolig scen där Logan försöker operera sig själv medan folk fäktas runt omkring honom. Wolverine är överraskande stenhård; han dödar folk och spottar ur sig repliker som "Go and fuck yourself, prettyboy!".
Trailern till THE WOLVERINE bådade inte särskilt gott, den kändes lite högtravande och pretentiös. Det är trevligt att själva filmen inte upplevs så. James Mangold må ha gjort en förhållandevis återhållsam film, men det här är årets bästa superhjältefilm. Hittills, får jag väl tillägga.

Det enda som är riktigt, riktigt dåligt, är 3D:n. Den är totalt värdelös! Det enda som händer är att bilden blir mörk och suddig. Visas den i 2D någonstans, så se den versionen istället.

I vanlig ordning bör ni sitta kvar under eftertexterna. Dessa avbryts för en bonusscen, vilken agerar teaser för den kommande X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST.







(Biopremiär 26/7)