Visar inlägg med etikett Hipp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hipp. Visa alla inlägg

lördag 7 november 2009

Sådant som får mig att vilja bli en sur gubbe som skriver insändare

Igår var jag och såg den extremt hajpade filmen PARANORMAL ACTIVITY. Den gjorde mig inte speciellt glad. Recension kommer någon gång i nästa vecka.
Däremot blev jag inspirerad av filmen. Av dess minimala budget och framgångar. Dessförinnan blev jag inspirerad av den kommande svenska skräckfilmen MARA (trailer här under någonstans).
Dessa två inspirationskällor fick mig att rota fram ett gammalt synopsis och knacka loss på ett manus. Oj, vad det gick undan! Och jag fick hela tiden bättre och bättre idéer.
Men så kände jag att det nog var dags att tvinga mig själv till att sluta. Det var ju fredag. Jag behövde handla ett par grejor. Och varför inte gå förbi Hipp och ta en öl och äta buffé? Kanske träffar jag några kollegor där, åtminstone två brukar gå dit till fredagsbuffén.
Med en ICA-påse i näven äntrade jag Hipp. Hög musik och packat med folk. Jag försökte hitta mina vänner med de sågs inte till. Jag tittade upp mot buffébordet - och konstaterade att det plockats bort! Nåja, när jag ändå var här kunde jag ju ta en after work-öl, det var jag värd.
Precis när jag fått min billiga ölflaska till överpris (det är något slags paradox) upptäckte jag att buffén inte alls var bortplockad, de hade bara flyttat på det. Fan, och nu hade jag en flaska öl i handen. Ingenstans att ställa den, alla bord var upptagna, och ingenstans att hänga rocken - det gick inte att ta sig genom lokalen till garderoben, och inte fanns där några lediga stolar att hänga den över.
Jag drack upp ölen och iförd rocken traskade upp till buffén.
Då kände jag att någon knackade mig på axeln. Bakom mig stod en ung man i kostym. Tydligen var han ägare eller delägare till Hipp, eller något slags chef.
"Buffén ingår bara om man beställer - nere i baren!" sa han.
"Jag vet," svarade jag.
Mannen nickade allvarligt och ställde sig i ett hörn och tittade misstänksamt på mig. Jag gick skamset iväg med min välfyllda tallrik. Jag lyckades ställa mig på ett hyfsat säkert ställe där det gick att stå och äta. Mannen glodde på mig.
Vad fan var det där? Är det inte jävligt oförskämt att gå fram och säga så till sina gäster? Vad hade han tänkt sig? Att jag skulle ha ölflaskan eller vinglaset i fickan eller bakom örat medan jag trängdes runt buffébordet? Och sedan sätta mig i knät på någon annan och äta?
Väldigt konstigt.
Hade jag varit lagd åt det hållet, hade jag skrivit till Hipp och klagat och krävt en ursäkt. Men först skulle jag skriva en insändare till tidningen, bara för att krogen skulle förnedras och i ett svar direkt skriva att de önskat att jag kontaktade dem innan tidningen.
Jag skyfflade i mig buffén så fort det gick, och sedan letade jag ett par minuter efter ett ställe att ställa den tomma tallriken på. Alla som bokat bord blängde surt när jag försökte ställa den hos dem.
På väg ut såg jag att en av mina kollegor stod inträngd vid ett ståbord i andra ändan av krogen. Jag gick bort och pratade en stund. Jag konstaterade även att jag inte hade kunnat gå dit med min tallrik och äta, eftersom där var för trångt och servitriserna passerade var trettionde sekund med ett "Ursäkta!". Fast det gick ju inte att prata ändå i oväsendet.
Jag gick iväg satte mig annorstädes och tog en kaffe.
Hur kommer det sig att svenska tonårstjejer konstant utbrister "Oh, my God!"? "God" uttalas självklart "Gaaad".
Och varför sitter tonåriga invandrarkillar alltid och stampar technotakt med ena benet och trummar med händerna som om de har parkinsons? Jösses, jag blir ju nervös när jag hamnar bredvid dem. Sluta skaka så förbannat!
Tacka vet jag den gamle fiskargubben som jag såg på färjan till Hönö för snart tjugo år sedan. Han lyssnade på dragspelsmusik i en Walkman, hade trätofflor, stampade takten och sjöng med: "Raj raj raj di raj!"

fredag 23 oktober 2009

Kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe kaffe!

När jag går på gågatan upp mot Triangeln, brukar jag dra öronen åt mig när jag passerar Baristas uteservering. Där sitter alltid horder av ungdomar och riktigt brer ut sig. Det är förvisso likadant på alla de övriga kaffeställena; Espresso House, Wayne's Coffee och allt vad det heter, men just där på Barista på gågatan känns det som något slags Robinson-ö eller apberg bebodd av folk upp till tjugo. Det ger ett rätt ogästvänligt intryck.
Jag satt ikväll på Hipp och stoppade i mig buffé och läste City Malmö-Lund (de blindas gratistidning) och kände mig allmänt utanför. Det var proppfullt med folk på Hipp, jag kunde inte hitta någon jag kände och jag gissar att jag var äldst med ganska bred marginal. Jag tänkte att nä, fan, så fort jag ätit upp går jag, vad i helvete har jag här att göra?
Så såg jag en liten annons i City: Barista firar FN-dagen med att bjuda på valfri varm dryck gratis om man slet ut en liten kupong. Ja, vaffan, varför inte?
Men jag orkade inte ta mig till Barista på Entré eller vid Högskolan - det fick bli det otäcka stället på gågatan. Jag har aldrig satt min fot därinne.
Jag stegade in och ställde mig i en liten kö och konstaterade åter att jag plötsligt var något slags Pappa Pidde som var ute på stan för att hålla koll på ungdomen. Det var alltså jag och en massa tonåringar därinne.
När det till slut var min tur att beställa, såg jag att det på kupongen stod "(värde 32:-)". Vad betydde detta? Fick jag välja precis vad jag vill ha? Ja, sa den unga flickan i kassan. Men det får inte kosta mer än 32 spänn? Nej. Men hallå, nästan allting kostar ju mer än 32 spänn! Ja, då kan du ju lägga till lite... Okej. Men jag har inga kontanter alls på mig just nu. Jaha, men väljer du nåt för 33-34 kronor är det okej.
Nu är jag en sådan som vill att kaffe ska smaka kaffe. Jag dricker det alltid svart utan socker. Så till vida jag inte är utomlands, där kaffet är så äckligt att jag måste ha en latte eller capuccino. Eftersom jag var så trevlig, eller kanske för att jag var en trög gubbe med simpel smak, fick jag en presskanna som kostar 35 spänn.
Här kan man genast fundera lite. Min kompis Joakim Lindengren gör serien "Ett anstötligt liv" i Göteborgs tidning för hemlösa. En episod handlade om att en hemlös tiggde tjugo spänn till en kopp kaffe. När han väl skulle köpa en kopp, räckte inte tjugan, så det slutade med att han köpte två flaskor starköl istället.
Ställen som Barista är svindyra. Presskannan räckte till två små koppar, sammanlagt mindre kaffe än en normalstor mugg. För 35 spänn kan man ju köpa ett halvt kilo Zoégas och brygga åtskilliga liter. På McDonald's kostar en stor kaffe sjutton spänn. Inte nog med att man får mer kaffe billigare, jag tycker att de har gott kaffe på McDonald's, vilket ju är överraskande (jämför med blaskkaffet på Max).
Horder med kids hänger på de här trendiga kaféerna. De kommer ju inte in på pubar och kan dricka sprit. Men med de här priserna spenderar de lika mycket, om inte mer, pengar än om de suttit på krogen och beställt in stora stark.
Fören del år sedan låg det därBarista nu ligger - eller väldigt nära, jag minns inte så noga - ett kondis som hette Casablanca. När jag fortfarande bodde i Landskrona och tåg tåget ner för att gå på pressvisningar på förmiddagar och mitt tåg alltid anlände nästan en timme för tidigt, brukade jag äta frukost på Casablanca. Det var ett hederligt, rejält ställe. Bakom disken stod en tjock tant. Förutom diverse kakor och bakverk, kunde man till frukost köpa goda mackor vars namn det gick att uttala. Halv franskbrödbulle med ost och paprika. Med skinka och gurka. Och kaffet tog man själv. Det stod kannor en bit från disken. En kanna mjölk stod bredvid för de som ville ha mer fancy varianter.
Där brukade jag sitta vid ett fönsterbord (elegant möblemang, vill jag minnas), läsa en dagstidning, äta mackor, dricka kaffe, och titta på folk som gick förbi. Ibland var det riktigt kändistätt. Åke Cato såg jag passera för jämnan (Cato fyllde 75 häromdagen - ställ er upp och hurra! Hans och Sven Melanders sketcher om de skånska bönderna är ju en prototyp till Mäktige Månsson!). En gång såg jag minsann Jan Sigurd, fast det kan ha varit en Jan Sigurd-imitatör.
När Casablanca lade ner hänvisades jag till Espresso House en liten bit därifrån. Genast var magin borta. Inte ens en tjock liten skånsk tant i kassan kunde de erbjuda.
Nåja. Jag fick alltså min kopp och kanna på Barista. Hmm, var skulle jag sitta? Jag visste ju inte alls hur det såg ut därinne. På uteserveringen var det fullsatt. I det bakre rummet var det helt folktomt. Där var det faktiskt rätt trevligt. Jag slog mig ner vid ett litet bort och läste vad jag hade i rockfickan.
Och vad hade jag i rockfickan? undrar ni i illa dold brunst. Jo, jag hade det minst sagt utförliga pressmaterialet till NATTVAKTEN; den superpretentiösa och råtrista Peter Greenaway-filmen. En tjock bibba papper. Jag orkade inte läsa allt, men det jag läste fick mig att förstå att jag visst missat filmens handling helt och hållet. Så det kan bli!
...Konstaterade under kvällen att Wheel of Malmö har invigts. Det är ett pariserhjul på Stortorget. Visst är det tjusigt att titta på i kvällmörkret. Men allvarligt talat: betala hundra spänn för att åka i ett litet - drygt 40meter högt - parishjul en liten stund och titta på Stortorget? Nä, jag tror inte det, va... Fast jag blev onekligen nyfiken på den svarta korgen med tonade rutor som var märkt VIP. Vad kan man ha för sig inne i den,tro?