Visar inlägg med etikett Hermann. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hermann. Visa alla inlägg

lördag 23 december 2017

Serier: Comanche 1973-1975

COMANCHE 1973-1975
av Greg och Hermann
Mooz Förlag
Ja, jag vet att det har hunnit komma ett tredje samlingsalbum med Comanche - jag har det. Men - förlaget har även hunnit dra tillbaka det, eftersom första upplagan är feltryckt; ett antal sidor är på danska. En ny, korrekt upplaga är på väg. Och ja, jag vet även att Mooz Förlag nu äntligen bytt namn till Zoom Förlag; det vill säga det namn det danska moderbolaget bär.
Men eftersom jag inte hunnit med att läsa och skriva om samlingsvolym två, tar jag och gör det.
Förra veckan diskuterade jag Comanche och Blueberry med en kompis över en lunch. Min kompis gillar Comanche, eftersom han tycker att den är lättare att komma in i än Blueberry. Själv sa jag ungefär vad jag skrev i min recension av den första samlingdvolymen med Comanche (texten finns HÄR); nämligen att om Blueberry är en John Ford-western, så är Comanche en western-TV-serie från 1960- eller 70-talet. Blueberry är mer komplex, intrikat, genomtänkt och framför allt bättre tecknad. Comanche är enklare, ytligare och ibland lite slarvig innehålllsmässig. Något som förstås inte hindrar serien från att vara underhållande.
"Comanche 1973-1975" innehåller tre album, samt ett kortare avsnitt av färskare datum. De tre  albumen är "Röd himmel över Laramie", "Shotgun Marlowe" och "Det sista upproret", vilka publiceras i nyöversättning av Göran Semb. De två första av dessa hette "Himlen är röd över Laramie" respektive "Red Dust och rövarbandet" när Carlsen Comics gav ut dem 1981 och '82, det tredje albumet har inte tidigare givits ut på svenska.
"Röd himmel över Laramie" tar vid där det förra albumet; "Wyomings vargar", slutade. Hjälten Red Dust förföljer några banditer och mördare, och träffar några lagom udda typer på vägen. Det här är ett förhållandevis traditionellt äventyr, och det slutar med en traditionell eldstrid.
Men! Vad som är intressant med den här storyn är att författaren Greg, i ett försök att vara realistisk, låter en sheriff arrestera Red Dust när kruröken lägger sig - det är trots allt inte okej att skjuta ihjäl folk, oavsett om de är mordiska banditer eller ej.
Den här bilden gillar jag! Den föreställer något vi sällan får se, vare sig i westernfilmer eller -serier, nämligen bostäderna i västerns städer - de som enligt populärkulturen mest verkar bestå av salooner, sheriffkontor, banker, hotell och stall.
När "Shotgun Marlowe" inleds avtjänar Red Dust ett fängelsestraff. Han friges, men allt är inte som förr. Red får inte använda skjutvapen, han får inte dricka alhohol, och med jämna mellanrum måste han infinna sig hos sheriffen. Det här är en rätt intressant utgångspunkt. Självklart blir det svårt för Red att lyda dessa regler, eftersom en galen bandit kallad Shotgun Marlowe och dennes gäng med råskinn är på väg mot den illa förberedda staden.
Tyvärr struntar Greg i att presentera Marlowe och hans gäng, de är bara några det pratas om lite löst, och som sedan dyker upp. Dessutom beter de sig korkat; istället för att bara skjuta ner seriens hjältar och övriga stadsbor, ger Marlowe dem alla chanser att komma undan. Marlowe ska till exempel tvunget hänga två personer och därmed dra ut på tiden - istället för att bara trycka av ett par skott.
I "Det sista upproret" gör en samling suputer till cheyenner uppror; de attackerar de vita och är nära att starta ett indiankrig. Samtidigt ska Red Dust hjälpa en fotograf att från en luftballong ta bilder på indianernas framfart. Red Dust har nu utsetts till vicesheriff.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Hermanns teckningar. För mig har han alltid varit något slags fattigmans-Giraud. Nästan alla människor i Comanche är rätt fula. Det funkar bra när det är gubbar som ska vara fula, men övriga gestalter är sällan några skönheter. Hermann verkar ha svårt att teckna ansikten.
Vidare är det ibland lite svårt att tolka seriens händelser på grund av de bildvinklar Hermann valt. Flera gånger fick jag stanna upp för att verkligen se efter vad det är som sker. Men då och då imponerar Hermann och fläskar på med mäktiga panoramabilder eller stämningsbilder.
Liksom volym ett är "Comanche 1973-1975" tryckt på blank, ganska tunt och sladdrigt papper, vilket är lite synd. Ett grövre, lite mattare papper skulle kunna lyfta serien en aning.
Jag tycker att Comanche är en rätt bra serie och den tillhör de bättre westernserierna. Men - serien är ingen Blueberry.   
-->

söndag 22 januari 2017

Serier: Old Pa Anderson

OLD PA ANDERSON
av Hermann och Yves H.
Faraos Cigarer
Dags för Huppen igen - i dubbel upplaga. På omslaget till albumet "Old Pa Anderson" står det Hermann och Yves H. i ena hörnet. Inne i boken står det "Art (c) Hermann & Yves H.". Vad menas? Vem har gjort vad? Vem är Yves H?
Förlaget Faraos Cigarer (som alltså stavar namnet så eftersom det är danskt) har missat att nämna att det är Yves som står för manus, medan Hermann har tecknat - och Yves H är Yves Huppen, son till Hermann Huppen. Far och son har alltså samarbetat.
Nyligen recenserade jag den första samlingsvolymen med westernserien Comanche, som Hermann tecknade. Sedan dess; 1960- och 70-talen, har Hermann förändrat sin teckningsstil ganska radikalt. Redan på 80-talet, när han gjorde medeltidsserien "Tour de Bois-Maury", som gick i Comet och Epix, tyckte jag att han började lämna den välbekanta stilen från Comanche och Bernard Prince. Jag har inte läst så mycket av det Hermann producerat sedan dess, men numera har han skippat alla streck och skrafferingar, och jobbar istället med färger.
"Old Pa Anderson" är berättat på ett sätt jag är ganska svag för. Serien bygger nästan helt på stämningar. Dialogen är knapp, sidorna består till stor del av "tysta" rutor, ett grepp som skapar de stämningar upphovsmännen är ute efter - melankoli, drama, vemod, uppgivenhet, med mera. Jag ska inte säga att det är en nackdel, men denna berättarteknik kräver förstås utrymme. "Old Pa Anderson" är 54 sidor lång, och känns som en kort novell; det är väldigt snabbläst. Här kan man jämföra med hur mycket Charlier och Giraud lyckades klämma in på 46 sidor i Blueberry, där varje album närmast känns som en roman.
Hermann och Yves H:s serie utspelar sig i den amerikanska södern, enligt en gravmärkning är det 1952. Rasismen ligger som en möglig Wettexduk över den lilla hålan där berättelsen utspelar sig. Titelfiguren är en äldre, svart man, vars fru dött av sorg. Sheriffen och dennes vänner är riktiga as. Innan han dör tänker, Anderson hämnas det brutala dåd som med tiden orsakade hustruns död. Hans hämnd blir våldsam och blodig, och det hela kan bara sluta på ett sätt.
Jag hade gärna sett att Yves H dragit ut på det här lite mer; gjort lite mer av sin story. Jag tycker att det här är en rätt bra historia - men det är lite i tunnaste laget. Det känns lite förenklat. Och plötsligt är det slut. Ämnet är tacksamt och det hade gått att göra det hela betydligt mer dramatiskt och engagerande.
Men det går inte att komma ifrån att det här är ett mycket stämningsfullt album. Jag vet inte riktigt vilken av Hermanns stilar jag föredrar - det tidiga, plottriga, eller den nya.



-->

lördag 31 december 2016

Serier: Comanche 1969-1972

COMANCHE 1969-1972
av Greg och Hermann
Mooz Förlag
När jag var barn, för så där fyrtio år sedan, läste jag den belgiska serien Comanche i tidningen Western-serier, där albumen gick som följetong i svartvitt och mindre format. Jag hade inte alltför många nummer av Western-serier, och antagligen läste jag bara ett album, på sin höjd två - plus ett kort avsnitt som dök upp i det andra och sista numret av pockettidningen Jetserien, vilket kom ut 1975 och som jag köpte begagnat ett par år senare.

Det var något förföriskt med Comanche - tyckte jag som barn. Författaren Greg (Michel Regnier) och tecknaren Hermann Huppen var jag redan bekant med, eftersom de även gjorde Bernard Prince, som ju gick i Fantomen. Jag tyckte att Comanche var lite fränare, lite coolare än andra westernerier - vilket antagligen berodde på Hermanns detaljerade, ibland direkt plottriga, bilder och bildkompositioner. Jag hade ännu inte läst Blueberry när jag läste Comanche, men jag inbillade mig att serierna var likartade - det jag sett av Blueberry såg också plottrigt ut. Tyckte jag alltså då.

Jag minns även att jag tyckte att Comanche var aningen märklig. Varför hette den Comanche? Comanche var en tjej som knappt medverkade i de äventyr jag läste - den egentlige hjälten var revolvermannen Red Dust. Det ansåg man uppenbart i Danmark, där serien inte bara fick bära Reds namn, han döptes även om till Red Kelly - vilket faktiskt är ett bättre namn än det märkliga Red Dust.

I Sverige gav Carlsen Comics ut de fem första albumen, innan man skrotade utgivningen. Serien fortsatte att komma ut på franska; Hermann tecknade sitt sista album i serien 1983, då en annan tecknare tog över, och när Greg dog 1999, ersattes han av en annan författare. Det sista albumet kom år 2002.

Jag minns inte om jag läste något av Carlsens färgalbum. Omslaget till det tredje ser bekant ut, det är möjligt att jag hade det. Nå - vi lever ju i goda tider för serienostalgiker, och här kommer ett inbundet samlingsalbum med de tre första albumen i sviten. Av dessa har jag antagligen tidigare bara läst ett.
Idag är Comanche en aningen bortglömd serie; den betraktas som en enklare B-version av till exempel Blueberry. Efter att ha läst dessa tre första album, konstaterar jag att detta stämmer: om Blueberry är en stor, påkostad John Ford-film, är Comanche en skräpig liten lågbudgetfilm, och då inte en spaghettiwestern. Blueberry är episk och genomtänkt, Comanche är innehållsmässigt hafsigare. Med det inte sagt att Comanche inte är underhållande - för det är den. På samma sätt som B-filmer kan vara mer underhållande än en högbudgetfilm.

Inledningen till det första albumet; "Kampen om Triple Six" (som hette "Kuppen mot ranchen 6-6-6" i Carlsens utgåva, och "Red Dust" i original), är knyckt från John Fords DILIGENSEN. Red Dust har förlorat sin häst och stoppar en diligens. Han åker in till staden Greenstone Falls i Wyoming, och lär snart känna den unga Comanche. Comanche är föräldralös och har tagit över en ranch - och hennes enda medhjälpare är en gammal gubbe som kallas Ten Gallons. Red Dust börjar jobba på ranchen, och får även använda revolvrarna för att reda ut Comanches problem med illasinnade män som vill slänga ut henne från ranchen.
Ur det första albumet.
Det har pratats en del om realismen i Comanche - Gregs intentioner ska ha varit att göra en mer realistisk skildring av vilda västern än den som fanns i andra westernserier, som till exempel Blueberry. Men det är lite si och så med realismen. Det känns trots allt som en ganska "vanlig" western, med snabbskjutande hårdingar iförda westernfilmmunderingar - valrossmustascher, slokhattar, plommonstop, och samhällen bestående av skjul lyser med sin frånvaro, liksom snedsjutande revolvar. I verklighetens västern sköt man på nära håll för att inte missa, och tryckte av hela magasinet för att vara säker på att motståndaren inte skulle resa sig upp igen.

Precis som i så många franskspråkiga westernserier, har figurerna rätt konstiga namn, som om upphovsmännen är för dåliga på engelska för att förstå att det låter lite fel. Ten Gallons? Red Dust? Det förklaras inte varför Comanche kallas Comanche - vad har hon med indianstammen att göra? Kanske tyckte Greg bara att det lät fräckt. Kanske kommer en förklaring i ett senare album.
Det tar ett tag för Hermann att hitta sin stil. I de första två albumen, i synnerhet i det första, är figurerna aningen skeva och har påfallande stora huvuden - eller små kroppar. Hermann har även problem med att rita cowboyhattar.

Det andra albumet heter "Förtvivlans krigare", och i detta dyker lika krigiska som hungriga cheyenner upp och stjäl Comanches boskap. Red Dust beger sig iväg för att leta upp folk som kan förhindra ett indiankrig, samtidigt som uppretade rallare - beväpnade med verktyg (!) - beger sig mot cheyennernas läger. Viss förvirring uppstår när det pratas om både cheyenner och Comanche.

I det tredje albumet; "Wyomings vargar", har Hermann funnit sin stil. Just detta äventyr minns jag från Western-serier, och jag minns hur imponerad jag var av Hermanns sätt att rita händer som håller i revolvrar. "Wyomings vargar" är första delen av ett tredelat äventyr, och denna första del är aningen ofokuserat berättad. Jag upplever serien som lite förvirrad och utdragen. Ännu mer förvirring uppstår i ett par rutor där det är lite svårt att tolka vad som sker, beroende på Hermanns bildlösningar. Fast Hermann bjuder även på flertalet otroligt lyckade bildlösningar - han är fantastiskt duktig på att skildra jakter till häst.
Den här sekvensen ur "Wyomings vargar" gjorde stort intryck på mig när jag var barn.
... Men underhållande är det. Comanche visar sig vara trevlig att återknyta bekantskapen med. Det är fartfylld och traditionellt - och i det här fallet ska "traditionellt" ses som något positivt. Jag ser fram emot de kommande äventyren, vilka jag alltså aldrig läst.

Göran Semb står för den utmärkta översättningen. Albumet är tryckt på aningen tunt, glansigt papper - och jag får nog säga att jag föredrar det grövre papper samlingsalbumen med Blueberry trycks på; det blänker inte under läslampan. Boken inleds med ett trevligt förord av Thierry Capezzone.

... Och här sätter jag punkt för 2016 års sista recension här på TOPPRAFFEL!

lördag 30 juni 2012

Serier: Ett gäng danska album

Det här recensionsblocket skrev jag för Nya Upplagan härommånaden. Dock publicerades det aldrig där, så jag kör texten här istället. Sedan jag skrev det här, har hela Bernard Prince-albumet publicerats i Fantomen.


BLUEBERRYS UNGE ÅR
Nr 12: “Sirenen fra Vera Cruz”
Nr 13: “100 dollars for at dø”
av Francois Corteggiani och Michel Blanc-Dumont

RED KELLY
Nr 0: “Fangen”
av Greg och Hermann

BERNARD PRINCE
Nr 14: “Dødens torne”
av Greg och Dany

Donovan Comics

Under 1970-talet och 80-talen kom det ut mängder av fransk-belgiska seriealbum på den svenska marknaden. Under 90-talet upphörde denna utgivning nästan helt och hållet. I Frankrike och Belgien fortsätter förstås många av de klassiska titlarna att komma ut, och i vårt södra grannland är förlagen måna om att hålla denna kontinentala seriekultur vid liv. Danmark ligger ju bara en bro bort, och bor man inte i Skåne, har förlag och butiker ofta alldeles utmärkt postorderservice, så det finns egentligen ingen ursäkt för att inte fortsätta att botanisera bland dessa album. Och danska är ju trots allt betydligt lättare att läsa än franska.
Världens bästa västernserie enligt mig och många andra, är den episka, franska Blueberry, skapad på 1960-talet av sedan länge bortgångne Jean-Michel Charlier och den alldeles nyligen bortgångne mästaren Jean Giraud. På 70-talet gjorde denna duo några kortare avsnitt om sin hjältes ungdom, enklare tecknade för att publiceras i ett par pocketböcker. Senare startades en helt ny albumserie i det vanliga, större formatet; dock skriven och tecknad av andra. Fyra album kom ut i Sverige för 20 år sedan, sedan blev det tyst.
På 70-talet fanns en serietidning som hette Western-serier, och i denna publicerades den franska serien Jonathan Cartland, som tecknades av Michel Blanc-Dumont. Blanc-Dumont är sedan 90-talet den som tecknar Blueberrys ungdomsäventyr, en serie som kontinuerligt kommit ut i Danmark - men själv har jag inte läst den sedan den lades ner i Sverige. Jag förväntade mig ett trevligt återseende, men jag måste säga att jag mest blev förvirrad. Blueberryalbumen hänger ofta ihop i långa sviter och eftersom jag missat sju album kom jag in mitt i handlingen. Den ständigt otursförföljde Blueberry tampas med både sydstatssoldater och franska soldater, och han är lierad med nya vapendragare vilka jag inte vet vilka de är. Den inledande resumén hjälpte inte särdeles. Det händer en väldig massa, men samtidigt inte så mycket - alla lurar alla, alla är opålitliga.
Michel Blanc-Dumont är onekligen en skicklig tecknare, men hans stil är aningen blekare än Girauds. Hans sätt att gestalta människor är lite trist, däremot är miljöerna imponerande. Hade jag läst de album jag missat är det möjligt att jag uppskattat detta mer. Men Blueberry är trots allt alltid Blueberry.
I Western-serier kunde man också läsa den belgiska serien Comanche, fem av äventyren kom även ut som album i Sverige. Jag har inte läst Comanche på åtminstone 30 år, men jag minns att jag imponerades av Hermanns teckningar.
På 70-talet producerades några kortare avsnitt i pocketformat även av denna serie, och dessa har nu getts ut i en dansk samling (serien heter Red Kelly i Danmark), uppförstorade till traditionellt albumformat och med ny färgläggning. Albumet har drygats ut med ytterligare ett par avsnitt av nyare datum, tecknade i en betydligt mer detaljerad stil. Manusen till de här serierna är dock alltför bagatellartade och känns mest som utfyllnadsmaterial, jag minns Comanche som en tyngre och tuffare serie med ordentliga äventyr.
Apropå Hermann: denne tecknare är mest känd för serien om Bernard Prince, som gick i Fantomen när jag växte upp, och sju av äventyren kom även ut som album i Sverige - då hette han Kapten Prince. När Hermann lämnade serien tog andra tecknare över, en av dessa var Dany. Liksom i fallet med Comanche, har jag inte läst Bernard Prince på evigheter, och liksom i fallet med de korta Comancheavsnitten, är “Dødens torne” väldigt bagatellartat. Några vänner till Prince och dennes kompanjon, sjöbusen Barney Jordan, bor i ett afrikansk land som drabbas av en våldsam revolt. Dessa vänner flyr i ett flygplan som störtar i ödemarken och de upptäcker att de är omgivna av växter så giftiga att man dör om man sticker sig på dem. Prince och Jordan är de enda som kan rädda som, så de tar sig dit, går på styltor och bränner ner växterna med eldkastare, medan onda rebellstyrkor närmar sig. Det är det hela. Det händer inte så mycket. Det är mycket action och Dany tecknar i en medryckande stil som påminner mer om Jack Davis än Hermann. Dock har Hermann bidragit med omslagsillustrationen.
Albumet innehåller även ett andra, kortare avsnitt - av en händelse publicerades detta alldeles nyligen i den svenska Fantomentidningen, jag hade ingen aning om att Bernard Prince fortfarande går där.
Även om jag alltså inte tycker att just detta gäng seriealbum är några större höjdare, känns det både trevligt och nostalgiskt att läsa dem. Jag saknar tiden när drivor av serier som dessa publicerades i Sverige.