Bio: Hercules: The Thracian Wars

Foton copyright (c) Paramount Pictures
Det ska vara en Hercules i år. För ett par månader sedan gick Renny Harlins THE LEGEND OF HERCULES upp på bio i Sverige. Enligt personalen på Filmstaden är det den film som gått sämst på bio i år. Våra glada vänner på The Asylum har förstås snabbt fått ur sig en Herculesfilm: HERCULES REBORN. Men här har vi nu slutligen årets stora Herculesfilm, den alla väntat på: HERCULES - eller som den heter i Sverige: HERCULES: THE THRACIAN WARS. För regin står den alltid lika profillöse Brett Ratner; en typisk Gun For Hire, och filmen bygger på en serietidning från Radical Studios som jag inte hört talas om. Killen som skrev manus till serien; Steve moore, dog i mars i år, så filmen är tillägnad hans minne.
Nå.
Vad är då det här?

Jo, mina damer och herrar som gått i barndom, det ska jag berätta: det här är en riktig tjoflöjtfilm! Eller tjubangfilm, som det heter i Danmark. Dwayne Johnson, som ju faktiskt besitter viss charm och utstrålning, är Hercules (folk är aldrig Herakles i de här filmerna) - och vi får veta att hans storverk till större delen är bluff. Det är oklart om han verkligen är halvgud och son till Zeus. Däremot är han en legosoldat som tillsammans med sitt team utnyttjar legenden om storverken för att sätta skräck i motståndare. Hercules och hans gäng verkar göra det mesta för pengar - och de skulle lika gärna kunna heta Conan, Valeria, Subotai och så vidare. Det här känns nämligen som ett traditionellt sword & sorcery-äventyr, med vissa inslag av grekisk mytologi.
Hercules anlitas av Ergenia (svenska Rebecca Ferguson), dotter till lord Cotys av Thrakien (John Hurt), för att stoppa ett inbördeskrig och störta en tyrann. De tuffa hjältarna går med på detta, men saker och ting visar sig inte vara som de trott.
Handlingen i HERCULES: THE THRACIAN WARS är väl lite ... sådär. Den är inte särskilt kul och engagerande. Tvärtom är den lite ointressant och det är inte utan att jag undrar varför filmskaparna inte hållit sig till de välkända äventyren ur myten.

Däremot har filmen försetts med ett härligt skådespelaruppbåd. Ian McShane är Amphiaraus, som även agerar berättare och är en komisk tillgång. Rufus Sewell spelar en annan kille i Hercules gäng, liksom norrmannen Aksel Hennie från HUVUDJÄGARNA. Coolast med bred marginal är amasonen Atalanta, som görs av norskan Ingrid Bolsø Berdal iförd sport-BH av läder. Tuff och tystlåten brud som slaktar drivor av fiender. Joseph Fiennes är en slem kung iförd Michael Bolton-frisyr.

Som vanligt är Brett Ratners regi rätt slätstruken, det här ser ut som någonting vem som helst skulle kunna ha gjort - men det spelar ingen roll, för detta är, den vissna handlingen till trots, väldigt underhållande och ibland riktigt roligt. För att vara en PG-13-film är den förvånansvärt våldsam och blodig, med avhuggna huvuden spetsade på pålar, högar av blodiga lik, och många och feta strider. Det må vara oklart om Hercules verkligen är en halvgud - men han är stor och stark som en sådan. Redan i början av filmen klubbar han ner fem motståndare med ett och samma slag. Bäst är när han lyckas slunga iväg en häst och dess ryttare - något han kommenterar med "Fucking centaur!".

Filmen, som självklart är i 3D, påminner en aning om ett långt, våldsamt och påkostat avsnitt av TV-serien HERCULES med Kevin Sorbo - eller ett avsnitt av XENA. Filmen är bättre än jag trodde den skulle vara, den är bättre än den förtjänar vara; den hinner aldrig bli tråkig och det är kul att se alla de här skådisarna.
... Och någon borde ge Atalanta en egen film.

(Biopremiär 25/7)

-->

DVD/TV: Legend of the Seeker

LEGEND OF THE SEEKER (Disney)

Namnen Sam Raimi och Rob Tapert i förtexterna gör mig alltid intresserad. För det är ju få människor i filmvärlden som betytt mer för mig och mitt filmintresse än Raimi och Tapert. Förutom EVIL DEAD-filmerna och en del annat, låg duon även bakom TV-serierna om Hercules och Xena, som jag på 1990-talet troget följde varje söndag på TV3 på söndagseftermiddagar. Det var härlig tjoflöjtunderhållning med en rejäl glimt i ögat och ett käckt leende. Nu är alltså Raimi och Tapert tillbaka med TV-serien LEGEND OF THE SEEKER, och om dessa två namn gör mig intresserad, förekommer ett tredje namn som gör mig mindre intresserad - betydligt mindre: Terry Goodkind. Goodkind är en fantasyförfattare som skriver många och tjocka fantasyböcker, och jag har fått intrycket att de är i Tolkiens anda - men vad vet jag, jag skulle aldrig få för mig att läsa dem. När det gäller fantasy, gillar jag sword & sorcery - som Conan - och mytologiska äventyr, som grekiska och nordiska gudasagor. Men Tolkien går fetbort. LEGEND OF THE SEEKER bygger på en serie böcker vid namn "Sanningens svärd". Åtminstone heter de så om man direktöversätter originalteln. Bridget Regan spelar ett slags god, tjusig häxa som heter Kahlan Amnell och som av diverse anledningar måste hitta killen som är känd som Sökaren. Riktigt varför minns jag inte, men han är typ The Chosen One. Och han vet inte om det själv. Han är ynglingen Richard Cypher (Craig Horner) som sorglöst häckar i en skog när Kahlan dyker upp. De bråkar lite med varann innan de blir vänner, och slutligen ger sig sig ut på äventyr. De får sällskap av en skojig trollkarl med det illa valda namnet Zeddicus Zu'l Zorander, och som spelas av Bruce Spence från MAD MAX. Och de har hela tiden den onde Darken Rahl (Craig Parker) efter sig. Låter ovanstående referat lite väl luddigt och hittepå? Det beror på att pilotavsnittet till serien är under all kritik. Det består till större delen av folk med konstiga namn som pratar och pratar och pratar, och jag tappade genast intresset och satt och tänkte på annat. Avsnittet fångade inte alls mitt intresse och alla mina fördomar om fantasy bekräftades. Programmet lider även av huvudpersonerna. HERCULES och XENA hade ju charmiga personligheter som Kevin Sorbo och framför allt Lucy Lawless. LEGEND OF THE SEEKER har de extremt anonyma Horner och Regan. De är lika roliga som ett boyband eller något ditåt. Horner har noll utstrålning. Serien hade säkert blivit mycket bättre om den istället hade Spence' rollfigur som centralfigur. Efter pilotavsnittet, blir det äventyr av varierande slag, och emellanåt närmar det sig trevlig tjoflöjtklass - men det faller på de tradiga huvudpersonerna. Visst är det kul att Ted Raimi dyker upp i en typisk Ted Raimi-roll, men han kan inte ensam lyfta serien. Precis som Raimis och Taperts tidigare fantasyserier är LEGEND OF THE SEEKER inspelad på Nya Zeeland - fast serien ser betydligt billigare ut än HERCULES och XENA. Det är lite för mycket kutande i skogen och taffliga datorgenererade effekter när trollkarlar skjuter blixtar med händerna. Som vanligt när det gäller TV-serier avstår jag från att betygsätta den här boxen med 22 episoder.

En film jag länge velat se #16

HERCULES IN THE HAUNTED WORLD (1961)

Avdelningen Svära i kyrkan:

Mario Bava var en av de främsta italienska genrefilmregissörerna, en uppburen man det skrivits flera tjocka böcker om trots en relativt blygsam produktion. Bavas filmer har alla en sak gemensamt - de är oerhört snygga. Fantastiskt vackra - om man nu inte ser dem i fullscreen på sliten VHS från 1980, förstås.

Men filmerna har även en annan sak gemensamt. Och nu kommer jag att svära i kyrkan: många av Mario Bavas filmer är lite småtråkiga. Vågar jag skriva det? För sent. Redan gjort.

Det finns fortfarande en handfull Bavafilmer jag inte har sett. En av dem är svärd & sandal-rafflet HERCULES IN THE HAUNTED WORLD, även känd som HERCULES IN THE CENTER OF THE WORLD med Reg Park och Christopher Lee; en film jag läst mycket gott om och som ibland klassas som skräckfilm. Men nu har jag klämt den, i en flådig, färgsprakande widescreenversion.

Innan spaghettiwesterns var det peplum - svärd & sandal-film - som gällde i Italien. När Steve Reeves 1959 för första gången dök upp som Herkules sattes bollen i rullning. Det pumpades ut drivor av filmer om antika muskelberg. Hercules, Son of Hercules, Maciste (som ofta fick heta Hercules utanför Italien), Atlas, Ursus, fan och hans moster. Den ena filmen pampigare än den andra, trots vad jag antar relativt blygsamma budgetar i de flesta fallen. Det intressanta med italienare är ju att de har rätt svårt att göra fula filmer, och dessutom har de en massa antika byggnader och ruiner som liksom bara står där - en väldig massa gratiskulisser.

Jag har aldrig intresserat mig speciellt mycket för peplum, men under det senaste året har jag börjat klämma en del. De är rätt fascinerande - en massa snygga, halvnakna brudar blandat med rejäl homoerotik.

Handlingen i HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är hur förvirrad som helst. Jag hängde inte med det minsta. Herkules (Reg Park, alltså) och hans blonde, brudjagande polare Thesius, återvänder hem. Genast blir de attackerade av lönnmördare. Dessa får på nöten.

Herkules' kärleksintresse Daianara har visst blivit knäpp i bollen och känner inte igen honom. Christopher Lee är den slemme kung Lico, som låtsas vara Daianaras brydde farbror. Det är bara det att Lico tänker offra Daianara för att få evigt liv. Han föreslår att Herkules ber oraklet Medea om hjälp.

Detta fruntimmer - som visar sig vara en sexig brutta med vit ansiktsmask - säger åt Herkules att han måste bege sig till dödsriket Hades och knycka Glömskans Sten, ty då kommer Daianara att få minnet tillbaka och allt blir bra igen. Men för att komma in i Hades, måste vår skäggige hjälte först ta sig till ett annat mystiskt land med outtalbart namn och plocka ett gyllene äpple.

Herkules och Thesius får sällskap av en tjock liten comic relief-kille (som självklart inte är rolig), och så seglar de ut på stormiga hav under en blodröd himmel...

HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är en makalöst snygg film. Det här är en av de absolut snyggaste filmer jag sett. Visst är studiobyggena uppenbara, men dessa tillför bara en overklig, surrealistisk dimension. Allting badar i blått, rött och grönt. Filmen ser ut som en serietidning i bästa fyrfärgstryck.

Ibland häckar Christopher Lee i en håla där det finns ett gäng likkistor av sten. Locken glider av dessa och något slags zombiespöken - jag vet inte riktigt vad de ska vara, demoner kanske? - reser sig ur kistorna. Under filmens sista minuter måste Herkules kämpa mot dessa svävande demoner i vad som kan vara den vackraste slutstriden någonson. Direkt därefter tampas Herkules med Christopher Lee, vars dolk visar sig vara en skeletthand när man ser den i närbild. På vägen dit har vi även fått se ett festligt stenmonster, folk som sjunker ner i lava, och ett flertal raffiga damer.

...Synd bara att den här filmen inte helt oväntat är aningen småtråkig. Den är inte tråkig så att det stör, man vill ju hela tiden fortsätta att titta, uppslukad av bilderna som man är, men det blir aldrig något större tjoflöjtraffel av det här. Det borde har varit roligare och mer underhållande.

Men självklart ska du se den här filmen ändå, det är svårt att uppbringa en tjusigare film.

Tydligen var Franco Prosperi medregissör, och vem assisterade Bava bakom kameran, om inte allas vår Joe D'Amato, som dock inte omnämns i filmens credits. 

Långfilmer på YouTube

De senaste månaderna har man kunnat läsa en del om att stora bolag nu lägger ut avsnitt av TV-serier och hela långfilmer på YouTube. Jag tänkte kolla upp det här, och konstaterade att CBS lagt upp en hel del serier. De fem första avsnitten av nya serien HARPER'S ISLAND? Oj. Den är jag nyfiken på. Vad tjänar CBS på detta? Glad i hågen slog jag mig ner för att se piloten - och möttes av meddelandet "Not available in your country". Detta gällde för alla CBS-grejor jag klickade på.
Däremot upptäckte jag att Image Entertainment - DVD-bolaget - lagt upp en handfull långfilmer. Coolio! Titta bara - här är den första HERCULES med Steve Reeves! Yowza!