Visar inlägg med etikett Henry Cavill. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Henry Cavill. Visa alla inlägg

fredag 25 september 2020

Netflix: Enola Holmes

Foton copyright (c) Netflix/Legendary

Jag ska vara ärlig: jag såg ENOLA HOLMES, i regi av Harry Bradbeer, bara för att ha något nytt att skriva om här på TOPPRAFFEL!. Jag tillhör inte målgruppen - den här filmen riktar sig till barn och yngre tonåringar, främst flickor, och inte till karlslokar som är över 50.

... Å andra sidan hade jag ingen aning om vad det här var för någonting. Jag hade nog inbillat mig att ENOLA HOLMES skulle vara något slags hipp actionkomedi om en kvinnlig detektiv. Men så har jag heller aldrig hört talas om böckerna av Nancy Springer som filmen bygger på. Jag har ingen som helst koll på ungdomsböcker. Jag hade aldrig hört talas om TWILIGHT innan filmen kom. 

16-åriga Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS innehar titelrollen, och det tog ganska exakt trettio sekunder innan jag började ogilla filmen. Filmen inleds nämligen med att Enola kommer cyklande, och plötsligt tittar hon rakt in i kameran och pratar med tittarna på det mest irriterande sätt. Detta fortsätter hon med genom hela filmen - med jämna mellanrum bryter Enola den fjärde väggen för att prata med publiken. Irriterande är bara förnamnet.

Året är 1884 och Enola Holmes bor i ett stort hus med sin ensamstående mor Eudoria (Helena Bonham Carter). Eudoria utbildar sin dotter i hemmet, och ser till att hon blir en beläst, klok och tuff tjej som kan jiu-jitsu. Enola har även två äldre bröder som sedan länge flyttat hemifrån. Sherlock och Mycroft heter de och spelas av Henry Cavill och Sam Claflin. Jodå, Enola är Sherlock Holmes lillasyster.

En dag är Eudoria Holmes plötsligt försvunnen. Har hon övergivit Enola? Sherlock och Mycroft anländer, och den närmast reaktionäre Mycroft ska se till att Enola får börja på en strikt flickskola där hon kan uppfostras till en respektabel dam och bli kvitt sina dumma idéer om kvinnlig självständighet. 

Enola rymmer omgående och beger sig ut för att hitta sin mor. Ombord på ett tåg träffar hon den jämngamle lord Tewkesbury (Louis Partridge), som även han rymt. Den lille lorden har en grym mördare efter sig. De två tonåringarna försöker lösa alla problem samt hitta Eudoria, medan Sherlock letar efter den efterlysta Enola. 

ENOLA HOLMES känns verkligen som ett feministiskt manifest - författat av en tolvåring. Det är förstås inget som helst fel på filmens budskap och jag håller med om allt, men jag finner den groteska övertydligheten rejält irriterande. Det känns verkligen som om filmskaparna kör ner en stor tratt i halsen på en, och sedan skyfflar in budskapet. Lite grann som de allra proggigaste barnprogrammen och barnböckerna när jag var barn på 1970-talet. Jag hatade det då, jag tycker inte bättre om det idag. Den här filmen är lika subtil som ett första maj-plakat, ett plakat som kommer i vägen för en ordentlig, engarerande berättelse med levande gestalter. Med få undantag är filmens vuxna rollfigurer onda bakåtsträvare, och värst är nästan den fullkomligt genomvidrige Mycroft Holmes. Den onda rektorn på flickskolan, miss Harrison (Fiona Shaw), är dock lite rolig i sin ruttna ondskefullhet, eftersom hon påminner om elakingarna i skräck- och exploitationfilmer som HOUSE OF WHIPCORD och liknande.


Men mest irriterande är det ständiga pratandet in i kameran - i kombination med överspel från Millie Bobby Browns sida. Hon grimaserar och spärrar upp ögonen, och hon tar ibland i som i ett särdeles teatraliskt barnprogram. Henry Cavill gör å andra sidan sin version av Sherlock Holmes precis tvärtom mot vad alla andra Holmestolkare brukar göra. Han är mjuk och omtänksam, vilket fått Arthur Conan Doyles dödsbo att reagera, läste jag någonstans. De försökte dessutom stämma filmen för copyrightintrång. Själv tycker jag att det är rätt uppfriskande att Sherlock Holmes för en gångs skull framställs som sympatisk. Fast han känns förstås inte det minsta som Sherlock Holmes. Henry Cavill skulle även kunna fungera bra som en sympatisk James Bond.

ENOLA HOLMES är ibland överraskande våldsam. Oväntat våldsam. Ibland rinner blodet och en rollfigur stryker med under handlingens gång. Saker exploderar. Det känns rätt malplacerat och onödigt i en film som riktar sig till en väldigt ung publik. Filmens upplösning är rätt värdelös. det blir liksom ingenting av det som byggs upp, allt bara rinner ut i sanden på ett otillfredställande sätt.

Den här filmen är producerad av Legendary och skulle egentligen ha gått upp på bio, men så blev det inte - istället sålde de filmen till Netflix. ENOLA HOLMES ser ut att ha kostat en slant. Miljöerna är bra, filmfotot är flott. Men nej, jag gillade inte det här. Om jag haft halva betyg hade jag satt 1½, nu får det bli en tvåa, mest för filmfotot.


 


 

 

 

(Netflixpremiär 23/9)

onsdag 1 augusti 2018

Bio: Mission: Impossible - Fallout

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Medan vi lämnade biografen diskuterade jag och en kollega i vanlig ordning filmen vi just sett . Vi var överrens om att MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT var rätt bra, dock tillade jag "Men var inte den förra filmen lite bättre?". "Vilken var det?" frågade min kollega, och jag sa "Var inte det den där han klättrade på en skyskrapa?".
Men det var det inte. Jag hade fel. Nu har det kommit så många MISSION: IMPOSSIBLE-filmer - den nya är den sjätte - att jag inte kan hålla dem isär. Sekvensen med skyskrapan var med i 2012 års MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL. Den förra filmen hette MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION. Det var i den tjusiga Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa introducerades. Det är i princip allt jag minns av den filmen - trots att jag satte högt betyg. Jag kom inte ens ihåg att även Alec Baldwins CIA-höjdare introducerades.
Christopher McQuarrie står åter för manus och regi, och innan dess premiär var MISSION:IMPOSSIBLE främst känd för två saker: dels för att Tom Cruise, som gjorde de flesta av sina stunts själv, bröt armen, eller vad det nu var han bröt, när han hoppade mellan två hustak (scenen med olyckan är kvar i den färdiga filmen!), vilket ledde till att inspelningen stoppades under ett drygt halvår. Och dels är filmen känd för att Paramount Pictures förbjöd Henry Cavill att raka av sig mustaschen i väntan på de nya kompletterande scener som skulle tas långt efter filmens färdigställande. Cavill spelade in JUSTICE LEAGUE direkt efter FALLOUT - och hade därför mustasch när han gestaltade Stålmannen. Denna mustasch plockades sedan bort digitalt - Stålmannens överläpp är datoranimerad.
Redan under inspelningen av FALLOUT pratades det om att Henry Cavill spelar skurken i den nya MISSION: IMPOSSIBLE-filmen. Därför blev jag lite överraskad när det dröjer mer än halva filmen innan det avslöjas att det är han som är skurken alla letar efter. Det ska komma som en överraskning, antar jag. Fast karln beter sig skumt redan från början. Han spelar en agent som heter Walker, och som ingår i Ethan Hunts (Tom Cruise) team.
Det handlar om stulet plutonium. I början av filmen går ett uppdrag fel, och plutoniumet (eller plutoniet, som det står i den svenska texten) hamnar på vift. Ethan Hunt och hans kollegor Luther (Ving Rhames) och Benji (Simon Pegg) far världen runt tillsammans med Walker - Berlin, Paris, London, och ännu längre bort. På vägen dyker även Ilsa upp, hon verkar stå på fiendens sida, men Ethan är kär i henne, så det gör inget. Även Alec Baldwin och Angela Bassett återkommer.
Som nästan alltid är fallet med MISSION: IMPOSSIBLE-filmerna, är handlingen lite onödigt komplicerad. Rättare sagt: en enkel handling görs mer komplicerad än den är. En väldigt massa rollfigurer dyker upp och beter sig skumt, och det är lite svårt att hänga med - vad håller de på med? Varför gör de så? Den väldigt söta Vanessa Kirby spelar en gestalt som går under namnet The White Widow, och hon är utomordentligt mystisk och märklig.
Fast handlingen i de här filmerna är sekundär, man behöver inte hålla reda på allt. Istället bygger förstås MISSION: IMPOSSIBLE på bombastiska actionscener, och på den fronten levererar FALLOUT. Ett slagsmål på en elegant herrtoalett är extremt bra, i vanlig ordning får vi en avancerad motorcykeljakt, och som lök på grädden på moset fläskas det på med helikopterjakt och bergsbestigarslagsmål.
MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT är en bra och underhållande actionfilm. Dessutom märks det inte att filmhelvetet faktiskt är två och en halv timme långt! Men - jag tycker nog att GHOST PROTOCOL och ROGUE NATION var lite bättre.  
För övrigt har det börjat pratas om att man vill se Henry Cavill som ny Jame Bond. Tja ... Han har ju rätt ålder, och till skillnad från Daniel Craig ser han inte ut som en ryskt gangster. Men som skådespelare är han lite väl stel, Cavill. Hans utstrålning är inte den bästa. Jag upptäckte att jag sett en hel del filmer med Cavill innan han debuterade som Stålmannen - men jag noterade honom aldrig i dessa filmer.
Men visst vore det lite roligt med Cavill som James Bond - eftersom Bond då skulle se ut som prins Carl Philip!








(Biopremiär 3/8)
-->

onsdag 15 november 2017

Bio: Justice League

Foton copyright (c) Warner Brothers

Justice League? Vad är det för trams? De heter ju Lagens väktare! När jag var barn publicerades Justice League of America, som sammanslutningen då hette, under namnet Lagens väktare i tidningen Gigant. Gigant var mycket dyrare än andra serietidningar, så jag läste den inte speciellt ofta.

Jag tyckte att det var lite fräckt med en massa olika superhjältar i en och samma serie. Fast jag tror inte att jag tyckte serierna om Lagens väktare var speciellt bra - som så många andra superhjälteserier från DC Comics på 1970-talet, var äventyren lite ryckigt berättade, och handlingen var ofta lite konstig. Åtminstone minns jag dem som konstiga. Jag undrade även varför Läderlappen var med i Lagens väktare, eftersom han inte hade några superkrafter.
Jag blev heller aldrig klok på hur många medlemmar Lagens väktare hade. Ibland verkade de vara hur många som helst. I början av 1980-talet byttes samtliga medlemmar ut mot helt nya superhjältar. Detta vet jag eftersom jag, tack vare Seriefrämjandets dåvarande tjänster, prenumererade på den amerikanska Justice League of America-tidningen. Fråga mig inte varför jag gjorde det. Den nya konstellationen blev inte långlivad.

I Zack Snyders nya film (Joss Whedon är en av manusförfattarna) har en ny superskurk anlänt till jorden - Steppenwolf; en lång snubbe med horn på huvudet. Figuren är datoranimerad, Ciarán Hinds gör rösten. Steppenwolf har med sig en armé av bevingade busar, och de är ute efter ... tre lådor.

Just det.

Tre lådor.

Och en av dessa kallas "moderlådan".

Just det.

Moderlådan.

Det låter mest som lördagsunderhållning på TV1 1982. Kan du hitta alla tre lådorna? Kan du gissa vilken av dem som är moderlådan? Du kan vinna ett fruktfat!

Fast nu är det inte ett fruktfat Steppenwolf är ute efter, utan världsherravälde. Lådorna besitter mäktiga krafter. Tror jag det var. Om inget annat innehåller de lampor, eftersom det lyser ur dem när det går hål i dem.

Bruce Wayne, det vill säga Läderlappen (Ben Affleck), kan inte ensam stoppa Steppenwolf, så han och Mirakelkvinnan (Gal Gadot) åker runt och letar upp folk som kanske vill vara med i deras nya klubb Lagens väktare. Att hitta några killar med superkrafter är inte svårt, alla verkar finnas i Bruce Waynes dator, vilken betjänten Alfred (Jeremy Irons) sköter. Super-Facebook?

Jason Momoa, en gång Conan - barbaren, är Vattenmannen, Ezra Miller är Blixten, medan Ray Fisher är cyborgen Cyborg. Det går inte att fråga Stålmannen om han också vill vara med, han dog i förra filmen. Men - eftersom Henry Cavills namn listas i förtexterna förstår vi att han kommer att återupplivas under handlingens gång.
Handlingen i JUSTICE LEAGUE är tunn och fånig. De jagar lådor! Och Steppenwolf är en tradig skurk. Men jag tycker nog att den här filmen trots allt är lite bättre än BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE. Det beror mest på att JUSTICE LEAGUE inte är lika pompös och högtravande. Dessutom innehåller denna nya film en del humor. Blixten är lite kul emellanåt.

Jag tycker att Ben Affleck är en rätt bra läderlapp - grånad och lite plufsig. Men det är Gal Gadot som är filmens stjärna. Övriga hjältar bleknar bredvid henne. Biffen Jason Momoa är rätt trist och han gillar att simma omkring i grumligt vatten. Ray Fisher är ännu tristare än Momoa.

I rollistan figurerar även Connie Nielsen, JK Simmons, Diane Lane, och som vanligt gör Amy Adams en blek Lois Lane. Kevin Costner syns på ett fotografi.
Danny Elfman står för filmmusiken. När Läderlappen visar sig spelar några toner ur Elfmans score till Tim Burtons BATMAN (1989), när Stålmannen dyker upp hörs en snutt ur John Williams klassiska tema från 1978. Mirakelkvinnan har sitt eget tema (är det Hans Zimmer?), men om övriga figurer försetts med musikaliska teman vet jag inte. Filmmusiken som helhet är nämligen ganska intetsägande. Symfoniorkestern brölar på, men musiken är inte heroisk och medryckande som ovan nämnda musikstycken.

Självklart avslutas JUSTICE LEAGUE med en alldeles för lång strid. Efter eftertexterna följer bonusscener som ger en vink om fortsättningen.

JUSTICE LEAGUE pendlar mellan att vara småtråkig och småkul. Betyget nedan är svagt. THOR: RAGNARÖK är en betydligt bättre film, om jag ska jämföra med en annan, ny superhjältefilm.


  




(Biopremiär 15/11)

onsdag 23 mars 2016

Bio: Batman v Superman: Dawn of Justice

Foton copyright (c) Warner Brothers

Häromveckan såg jag om de två senaste Stålmannenfilmerna; Bryan Singers SUPERMAN RETURNS från 2006, och Zack Snyders MAN OF STEEL från 2013 - jag hittade dem billigt på Blu-ray och tänkte att jag bör ha dem i samlingen.

Jag hade glömt bort hur tråkig Singers film är. Brandon Routh var en sympatisk Stålman, Kevin Spacey var fullkomligt fantastisk som Lex Luthor, och John Williams gamla ledmotiv tutade friskt mest hela tiden - men filmen slutar efter 90 minuter, och lyckas trots detta fortsätta ytterligare en timme, utan att något händer. Känns det som.

Jag blir lite förvånad när jag ser att jag gav MAN OF STEEL en trea i betyg, jag var säker på att jag satte en tvåa. För den filmen är inte speciellt bra. Ett misslyckat försök att göra Stålmannen "mörk och tuff" - vilket var en dum idé redan från början. Stålmannen ska inte vara mörk och tuff. Snyders tungfotade film lider även av att den är för lång och av att den till större delen består av evighetslånga, explosiva actionscener och destruktionsorgier.

Nu är Zack Snyder tillbaka med BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE, ännu ett försök från DC Comics att konkurrera med de mer populära Marvel Comics och deras filmer, och då i synnerhet de om superhjältegruppen AVENGERS. DAWN OF JUSTICE leder fram till nästa film; THE JUSTICE LEAGUE, om DC:s superhjältegrupp Lagens Väktare. 2017 ska den komma.

Nå. Om inget annat är DAWN OF JUSTICE bättre än MAN OF STEEL. Vilket inte säger mycket.
Under inledningen får vi åter se hur lille Bruce Waynes föräldrar mördas av en rånare efter att de varit på bio, och vi får åter se det där pärlhalsbandet ryckas av - fast den här gången i 3D. Vi brukar ju få se detta rånmord i olika tappningar när Läderlappen visar sig på bio eller TV. Fast den här gången har de inte sett Zorro, som vanligt, de har istället varit på premiären på John Boormans EXCALIBUR. Men de passerar en affisch med Zorro.
Lille föräldralöse Bruce Wayne växer upp till Läderlappen, som den här gången spelas av Ben Affleck - och Affleck är en bra Läderlapp. Nej, jag kan väl inte påstå att jag saknar Christian Bale - han gick ju mest omkring och frustade och growlade. Ben Affleck ser ut som en seriefigur; han har bra haka, och hans olika dräkter är kraftigt influerade av Frank Millers DARK KNIGHT RETURNS. Den här gången growlar inte Läderlappen, han pratar med något slags röstförvrängare. Jeremy Irons är bra som Bruce Waynes betjänt Alfred, men han har alldeles för lite att göra i filmen.

Henry Cavill är tillbaka som Stålmannen/Clark Kent, och även om han är ganska charmlös, ser han ut som Stålmannen. Amy Adams gör Lois Lane igen, ja, de flesta från MAN OF STEEL återkommer. En i vimlet ska visst vara Jimmy Olsen, men om det var han jag tror det var, är han bara med några sekunder.

Jesse Eisenberg gör entré som Lex Luthor - och det är en märklig gestalt. Luthor äger förvisso företaget LexCorp, men förutom det känns han inte alls igen från de olika versioner av Luthor vi sett i tidigare filmer, TV-serier och serietidningar. I DAWN OF JUSTICE är Lex Luthor något slags ettrig, bisarr version av Läderlappenskurkar som Gåtan, och framför allt Jokern. Tja, är Jokern inte med i filmen (han dyker istället upp i kommande SUICIDE SQUAD), får man väl låta någon annan bete sig likadant.
Jag blev inte riktigt klok på vad Lex Luthor var för pellejöns och vad han var ute efter. Han är helt klart galen; han är psykotisk, men vad håller han och hans onda företag på med - och varför? Sättet Zack Snyder berättar på är snirkligt och det är inte alltid helt klart vad som sker och varför. Bland annat fick jag intrycket att Gotham City ligger bara ett par kilometer från Metropolis.

Temat är lite intressant. Stora delar av världens befolkning ser på Stålmannen som en gud. Flera av hans hjältedåd skildras på direkt religiösa sätt - Stålmannen är frälsaren. Fast många anser att en mäktig utomjording som Stålmannen är farlig. Det var trots allt Stålmannen som var orsaken till att rejäla bitar av Metropolis ödelades under striderna i MAN OF STEEL. Massor med folk dog.

Den grånade Bruce Wayne, som bekämpat brottslingar i tjugo år, men ser sig själv som kriminell, anser att Stålmannen är farlig och måste stoppas.

I bakgrunden ser vi flera gånger den mystiska Diana Prince (Gal Gadot) dyka upp. Bruce Wayne vill gärna veta vem hon är. Hon är förstås Mirakelkvinnan, vilket avslöjas först mot filmens slut.
DAWN OF JUSTICE innehåller mer dialog och färre strider än MAN OF STEEL. Med det inte sagt att det inte går våldsamt till, för det gör det - ödeläggelsen är enorm, i synnerhet när monstret Doomsday dyker upp. Jag tycker att filmen vinner lite på att det inte är tröttande superslagsmål precis hela tiden. Här finns en del bra idéer och inslag. Men återigen är det alldeles för mörkt och humorbefriat.

Eisenberg som Luthor och dennes beteende var en dålig idé. Varje gång Mirakelkvinnan uppenbarar sig spelas ett elgitarriff. Gal Gadot är inget vidare i rollen, hon ser ut som en fotomodell som gått vilse. Eller, vänta: hon ser ut som Charlotte Perelli!

I några väldigt korta scener får vi som hastigast se Blixten (Ezra Miller), Vattenmannen (Jason Momoa) och Cyborg (Ray Fisher). Kevin Costner dyker upp i en drömsekvens. Kryptonit verkar det finnas gott om på Jorden, och alla vet att man kan bekämpa Stålmannen och andra Kryptonvarelser med kryptonit. Läderlappen måste fuska när han ska slåss med Stålmannen. Såklart - som barn undrade jag alltid varför Läderlappen var med i Lagens väktare. Han har ju inga superkrafter som de andra medlemmarna! Han är kanske smartare än de andra, men han är bara en kille i fladdermusdräkt.
Spoiler!
Producenterna har sagt att de förväntar sig att BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE ska spela in minst en miljard dollar - allt där under är en besvikelse. Jag gissar att bröderna Warner kommer att bli besvikna. Jag tror nämligen inte att detta kommer att bli en jättesuccé, och filmen lär inte ha en chans mot Marvels emotsedda CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, som snart har premiär.

Jag övervägde att sätta en tvåa på den här filmen, men eftersom jag trots allt gav MAN OF STEEL en trea, och den här är bättre, får det väl bli en trea även den här gången.







(Biopremiär 23/3)

-->

onsdag 12 augusti 2015

Bio: The Man from U.N.C.L.E.

Foton copyright (c) Warner Brothers

Ibland dyker det upp långfilmer som bygger på TV-serier. Ofta har jag inte sett TV-serierna. Jag tittar sällan på TV-serier. Men nu kommer det en film som bygger på en TV-serie jag inte bara har sett - jag har, vad jag vet, dessutom sett samtliga 105 avsnitt!

MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. (eller MANNEN FRÅN M.O.S.T.E.R., som den hette i svenska MAD) producerades i fyra säsonger mellan 1964 och 1968. James Bond-feber hade brutit ut tack vare GOLDFINGER, och Bonds skapare Ian Fleming anlitades för att hitta på en ny agent för amerikansk TV. Fleming föreslog Napoleon Solo - men mycket mer än så gjorde inte Fleming,som dog 1964.

I TV-serien spelade Robert Vaughn den elegande agenten Solo, medan engelsmannen David McCallum (DEN OSYNLIGE MANNEN) var den ryske kollegan Ilya Kuryakin. De jobbade för den hemliga säkerhetsorganisationen United Network Command for Law and Enforcement, och seriens första, svartvita säsong är överraskande tuff  och "gritty", som det heter på engelska. Efter ett tag blir tonen lättsammare, ibland direkt komisk, och serien övergår till färg. I ett minnesvärt avsnitt, i vilket en ung Kurt Russell medverkar, åker agenterna till Sverige; ett land där studenter dansar till "London Bridge is falling down" när de festar. I ett annat avsnitt går Solo och Kuryakin under cover som beatnikpoeter.
Jag vet inte hur många avsnitt som visades på svensk TV när det begav sig på 60-talet, och nej; självklart såg jag inte serien då. Min första kontakt med agenterna från U.N.C.L.E. var med TV-filmen THE RETURN OF THE MAN FROM U.N.C.L.E.: THE FIFTEEN YEARS LATER AFFAIR, som gjordes 1983 och som jag såg på video några år senare. Förvisso var jag inte bekant med rollfigurerna, men jag tyckte att filmen var jättekul. Bland annat dyker George Lazenby upp som den mystiske agenten "J.B.".

På 1990-talet kom jag över en rad begagnade hyrkassetter med MANNEN FRÅN U.N.C.L.E.-långfilmerna. Det handlade egentligen inte om riktiga biofilmer; man hade bara klippt ihop några av seriens dubbelavsnitt och lät biovisa dem. När jag såg dessa insåg jag vilken oerhört cool serie det här var - och lyckan var fullkomlig när SVT av någon anledning plötsligt repriserade samtliga säsonger - två gånger, till på köpet. Vilka det var mer än jag och mina polare som satt uppe mitt i natten för att titta på MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. har jag ingen aning om.
... Och det är inte utan att jag undrar vilken målgrupp Guy Ritchies nya film THE MAN FROM U.N.C.L.E. (en svensk titel vore otänkbar!) riktar sig till. De som såg- och gillade serien på 60-talet är pensionärer idag. Ungdomar har aldrig hört talas om Solo och Kuryakin. Vi som gillar gamla coola grejor är inte tillräckligt många. Filmen har inga storstjärnor i huvudrollerna. Till detta kommer det faktum att filmen inte är något vidare.

Året är 1963, platsen är Östtyskland. Engelsmannen Henry Cavill gör den amerikanske CIA-agenten Napoleon Solo, före detta konsttjuv. Hans uppdrag är att smuggla ut den unga tyskan Gaby Teller, som görs av svenska Alicia Vikander. In på scenen dånar KGB-agenten Ilya Kuryakin - och han spelas av amerikanen Armie Hammer, vars namn dessutom står först i förtexterna. Han försöker stoppa Solo, men misslyckas.

Tellers far är en vetenskapsman som hålls fången av nazister och onda italienare för att bygga en atombomb. Av diverse skäl tvingas Solo och Kuryakin att samarbeta - och dessutom bilda en trio med Gaby - och de far ner till Italien för att hitta bomben och oskadliggöra skurkarna.

Jag gillade SHERLOCK HOLMES, men annars brukar jag inte vara speciellt förtjust i Guy Ritchies filmer. Den här gången försöker han sig på en ny stil, verkar det som. Han är lite mer återhållsam och berättandet är inte lika invecklat som det brukar vara hos Ritchie. Det hela är ganska rakt - som om stilen anpassats för den amerikanska PG-13-åldersgränsen.
Dessutom är filmen förvånansvärt allvarlig. Trailern gav sken av en spionkomedi, men så är inte fallet. Här finns vissa komiska inslag, men som helhet är det här en ganska seriös spionhistoria.
Guy Ritchie har ansträngt sig till det yttersta för att göra en elegant film, och detta har han verkligen lyckats med. THE MAN FROM U.N.C.L.E. är en exceptionellt elegant film. Flott filmfoto, flott klippning, flotta miljöer. Tankarna går till ÄVENTYRAREN THOMAS CROWN från 1968. Detta ska inte ses som beröm. Denna Steve McQueen-film är nämligen, sin elegans till trots, väldigt tråkig.

Ritchies film lyfter aldrig - och på sätt och vis står den och faller med sina stjärnor. Dessa saknar Vaughns och McCallums charm och utstrålning. Henry Cavill, som är alldeles för lik prins Carl Philip, och som alltså ska föreställa amerikan, känns väldigt brittisk. Armie Hammer har ett endaansiktsuttryck, men ibland är han lite lik Robert Vaughn - varför fick inte han spela Solo? Och snälla, kan någon förklara Alicia Vikanders storhet? Varför får hon alla dessa Hollywoodroller? Visst, hon är onekligen söt - men oj, vad tradig hon är.

Ett par inslag tycker jag mig känna igen från TV-serien. Småsaker här och var. Som i början, när Solo ligger i baksätet på en bil under en biljakt; Gaby kör. Detta gjorde Solo i pilotavsnittet till TV-serien. Fast originalscenen slutade med att Solo höll fram ett cigarettpaket mot kvinnan och sa "My name is Napoleon Solo - I suppose filters will do!". I den nya version röker förstås ingen - trots att det är 1963, en tid då alla rökte.
Ritchies film innehåller några inspirerade scener som är riktigt bra - men det räcker inte, Det hela är en rätt sömnig anrättning. Hugh Grant är kul i en mindre roll som agentchef. Först i filmens allra sista scen förses agenterna med kodnamnet U.N.C.L.E.

Jag satt filmen igenom och väntade på Jerry Goldsmiths svängiga ledmotiv. Enligt eftertexterna ska det ha förekommit i Hugo Montenegros tolkning, men jag hörde det inte. Daniel Pembertons musik är inte dålig, men det är lite för mycket tvärflöjt och alldeles för lite bongos, och det känns inte som MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. På soundtracket ligger även diverse spår av Ennio Morricone och andra italienare. Utmärkta låtar, men här är de lite malplacerade.

I år väller det ut spionfilmer. KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, SPY, MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION och kommande Bondrafflet SPECTRE. Tyvärr är THE MAN FROM U.N.C.L.E. den hittills sämsta, vilken är synd. Filmen saknar mycket av det som gjorde TV-serien så häftig. Leta gärna upp- och se serien om ni inte gjort det!

Och förvänta er ingen uppföljare till Guy Ritchies film.








(Biopremiär 14/8)

söndag 23 juni 2013

Bio: Man of Steel

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.

Ta dig en stol och sätt dig i soffan, så pratar vi om Stålmannen en stund, du och jag. Fast den minnesgode kommer ihåg att det inte var sådär jättelängesedan jag senast pratade om Stålmannen - förra sommaren skrev jag den här texten om superhjälteserier på 1970-talet. Men nu är ju en ny Stålmansfilm bioaktuell, så det blir allt till att skriva lite mer om karln.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Stålmannen. Visst köpte jag några tidningar som barn, men jag tyckte att de var rätt tråkiga. Delvis berodde de på att dåtidens Stålmanstecknare, främst Curt Swan, tecknade väldigt träigt - i synnerhet jämfört med till exempel Jim Aparo och Dick Giordano på Läderlappen, eller Johnny Romita, Gil Kane och de andra på Spindelmannen. Men det berodde nog även på att Stålmannen är en tråkig seriefigur - han må ha varit den första superhjälten (dock inte den första seriefiguren som bar trikåer och mask, den äran har Fantomen), först publicerad i Action Comics nummer ett i juni 1938, men det gör honom inte roligare.
Problemet med Stålmannen är förstås att han och hans alter ego Clark Kent är två träbockar, och dels att han som superhjälte är för mäktig. Han kan allt, ingen rår på honom. Man tvingades hitta på kryptoniten för att kunna försvaga honom, men det är egentligen rätt krystat. Det är svårt att skapa spänning och engagera när hjälten inte kan skadas. På 70-talet mötte Stålmannen Spindelmannen i en fläskig fajt, men det är ju som att låta Bruce Lee slåss mot ett spädbarn.

Till Sverige kom Stålmannen 1940, först som Titanen från Krypton i Jules Verne Magasinet, och ett par månader senare i Teknik För Alla, i vilken han döptes till Övermänniskan. Senare döptes han om och 1949 fick han sin egen serietidning. Stålmannentidningen kom sedan ut fram till början av 90-talet, då den och många andra svenska serietidningar lades ner. Ett par återupplivningsförsök gjordes, det sista 1999 med en tidning som lades ner efter bara sex nummer. Av allt att döma har Stålmannen gjort sitt som seriefigur i Sverige. I USA försökte man revitalisera serien genom att döda Stålmannen - och sedan låta honom återuppstå. Förra året gick figuren en ny vår till mötes, då DC Comics startade om alla sina titlar i ett projekt som heter The New 52. Jag har inte läst de här nya Stålmannenserierna, men de ska tydligen vara rätt bra.
Även om jag alltså inte var så förtjust i själva serien, gjorde Richard Donners SUPERMAN THE MOVIE stort intryck på mig när den kom 1978. Jag minns fortfarande när jag och min kompis Adam gick till biografen Rio i Lanskrona flera timmar innan de öppnade - bara för att vara säkra på att stå först i kön. Där stod vi ensamma i alla dessa timmar. SUPERMAN II, som kom 1980, tyckte jag var ännu bättre. Film tre och fyra i serien såg jag dock aldrig på bio.

Det var inte första gången Stålmannen figurerade på film. 1941 producerade Fleischerstudion en serie fantastiska, animerade kortfilmer som än idag är otroligt flotta. Små noirdoftande skapelser som inspirerade den animerade Läderlappenserien på 90-talet. 1948 spelade Kirk Alyn Stålmannen i en serial på femton delar, och 1951 dök George Reeves upp i rollen i SUPERMAN AND THE MOLE-MEN, en långfilm som fick utgöra pilotavsnitt för TV-serien ADVENTURES OF SUPERMAN, som gick 1952-1958. Idag är George Reeves mest känd för sitt mystiska självmord 1959.
Men Christopher Reeve, som gjorde titelrollen i filmserien 1978-1987, var Clark Kent och Stålmannen. Han var så perfekt man kan vara, vilket förstås påverkade han altför korta karriär. Oavsett vilken roll han spelade tänkte man "Kolla, där kommer Stålmannen!". Han var rolig som klumpedunsen Clark Kent och besatte en viss charm som Stålmannen. Fast det är ju klart, inte ens Christopher Reeve kunde rädda den exceptionellt usla SUPERMAN IV, eller STÅLMANNEN I KAMP FÖR FREDEN, som den fick heta på bio i Sverige - härliga B-filmsbolaget Cannon hade tagit över rättigheterna och de spenderade inga pengar i onödan. De lyckades döda hela filmserien.

1993 återkom Stålmannen - då i TV-serien LOIS & CLARK, som jag följde slaviskt. För ett par år sedan såg jag om samtliga säsonger, och jag tycker nog att serien fortfarande håller; åtminstone den första säsongen. Anledningen är att man fokuserar på relationen mellan Lois Lane (Teri Hatcher) och Clark Kent (Dean Cain), snarare än på Stålmannens superäventyr. Det här var något slags charmig romantisk komedi med superhjälteinslag.

TV-serien SMALLVILLE kom 2001 och den tittade jag på i början. Här fick vi följa Clark Kents (Tom Welling) liv innan han blev Stålmannen. Jag vet inte varför jag slutade att kolla på serien. En tid senare gick SMALLVILLE och blev en jättehit, den fortsatte fram till 2011 och tydligen har jag missat något.
Sex olika Stålmän på bio och TV.
På bio återkom Stålis 2006 i Bryan Singers SUPERMAN RETURNS med Brandon Routh i huvudrollen. Det här var ett intressant misslyckande. Singer försökte helt enkelt fortsätta den tidigare filmserien; han återanvände John Williams heroiska ledmotiv och Routh var ganska lik Christopher Reeve. Fast filmen var lite tungfotad och ojämn; lite i tråkigaste laget - men Kevin Spacey gjorde en strålande insats som ärkefienden Lex Luthor.

På bio de senaste trettio åren har DC Comics bara varit framgångsrika med sina Batmanfilmer. De flesta av de övriga filmerna har floppat, medan konkurrenten Marvel Comics skördade framgångar med Spindelmannen, X-Men, Iron Man, Avengers och så vidare. Således var det dags för DC av borsta av sitt flaggskepp Stålmannen och låta mannen bakom den senaste Batmantrilogin; Christopher Nolan, spika ihop en reboot, som regisserades av Zack Snyder, som gjorde de utmärkta DAWN OF THE DEAD och WATCHMEN, den stolliga 300, och de märkliga SUCKER PUNCH och LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE.

Jag fick onda aningar när jag såg den första trailern för MAN OF STEEL. Jag fick ännu mer onda aningar när ytterligare trailers dök upp. Jösses - vad var det här? Högtravande - extremt högtravande. Vad håller Snyder och Nolan på med? Det här är ju Stålmannen! En av de jönsigaste hjältarna! Visst kan man försöka sig på att göra något nytt, fräscht och smart av figuren - men är han verkligen rätt hjälte för en mörk och våldsam film?

Många av mina farhågor infriades. När jag lämnade pressvisningen kändes det som att jag fått en tåg i huvudet. Jag var fullkomligt överkörd av filmen. Nästan döv och utmattad.

Filmen börjar som sig bör på Krypton, där Russell Crowe är Jor-El och Ayelet Zurer hans hustru Lara, och i en krubba ... öh, nä, det är inte i en krubba, men i allra första scenen föds lille Kal-El. Men den lille krabaten kan inte skänka speciellt mycket glädje, eftersom Jor-El vet att Krypton håller på att gå under - något Kryptons regering tycker är ett tramsigt påstående. För att göra situationen ännu värre dyker den illasinnade general Zod (Michael Shannon) och hans folk upp och lever jävel, innan de precis som i SUPERMAN II skickas till Fantomzonen. Kal-El i sin tur skickas till Jorden, medan Krypton sprängs i bitar.
Scenerna från Krypton är riktigt bra. Jag gillade aldrig Richard Donners version av planeten i filmen 1978; det kändes bara krystat och Marlon Brandos Jor-El var mest konstig. För att inte tala om Fantomzonen. Zack Snyders Krypton känns som hämtad från en gammal pulptidning; färgerna är varma, folk rider på flygande drakar, det är ett fantastiskt fantasylandskap.

Väl på Jorden hoppar vi fram och tillbaka i Kal-Els liv. Han har under hela sin uppväxt som Clark Kent tvingats gripa in och hjälpa folk under katastrofer, något fosterföräldrarna herr och fru Kent (Kevin Costner och Diane Lane) inte tycker är så bra - de tror inte att världen är redo för en människa med superkrafter. Clark Kent själv vet inte varifrån han kommer och vem han egentligen är.

Som vuxen jobbar den kringflackande Clark (Henry Cavill) på en fiskebåt, men efter att ha ryckt in under en brand på en oljerigg, börjar reportern Lois Lane (Amy Adams) att leta efter den mystiske hjälten. Clark Kent har alltså ännu inte blivit Stålmannen. Den driftige Lois lyckas faktiskt hitta Clark och bli lite betuttad i honom redan innan han i sin tur lyckas köra igång något slags kryptonskt dataprogram som visar upp en datorgenererad version av Jor-El, som förklarar allt för grabben. Först nu, en dryg timme in i filmen, drar Clark på sig en modifierad Stålmannendräkt (var är de röda kalsongerna?) och flyger iväg.

Detta kommer väl till pass, eftersom general Zod och hans slemma anhang anländer till Jorden för att där bygga upp ett nytt Krypton, och för att lyckas med detta måste förstås mänskligheten utplånas. Liksom Kal-El har Zod och gänget försetts med superkrafter på Jorden, så det blir en hård fajt.

Väldigt hård.

MAN OF STEEL är en otroligt tungfotad film. Den är genomgående gravallvarlig, den är i princip helt humorbefriad - och den är fantastiskt högtravande. Clark Kent är en grubblande outsider som vill veta vem han är och om han vågar använda sina mäktiga krafter. Han går till och med till en kyrka för att prata med en präst, vilket känns rätt märkligt. Men kristussymboliken är blytung i den här filmen. Stålmannen är frälsaren - och om vi inte skulle fatta det, finns här en scen i vilken Stålis långsamt glider ut från ett fönster och slår ut med armarna som Jesus på korset.
MAN OF STEEL är också en sanslöst våldsam och högljudd film. Det känns som om större delen av filmen består av destruktionsorgier. Den sista halvtimmen ägnas helt och hållet åt oavbrutna superslagsmål i Metropolis och dessa scener får Transformers (och Godzilla) att framstå som amatörer. Större delen av Metropolis raseras, antagligen dör hundratusentals människor på kuppen - och jag skruvar på mig och tittar på klockan. Ska det här aldrig ta slut? Det är overkill utan lite.
Henry Cavill ser ut som en Stålmannen. Mest ser han dock ut som prins Carl Philip. Han är väl okej i rollen, men lite charmlös - och charm är vad Stålmannen behöver. Denna brist på charm i kombination med gravallvaret och de alldeles för utdragna actionscenerna gör att jag ställer mig avigt inställd till Zack Snyders film. Den är för oengagerande.

... Men jag tänker vara snäll. Jag höjer betyget ett litet snäpp, så att tvåan med nöd och näppe kravlar upp till en trea. Och varför gör jag det? Jo, därför att Amy Adams är utmärkt som Lois Lane. Även om det är skumt att hon är rödhårig - det är ju Clark Kents gamla fjälla Lana Lang som ska vara rödhårig! Michael Shannon är härligt ondskefull. Laurence Fishburne tillför en viss tyngd som Perry White; chefredaktör på Daily Planet.

Vidare tycker jag att filmen är snygg och specialeffekterna är mer än utmärkta. Stålmannen ser verkligen ut att kunna flyga. 3D:n tillför inte så mycket - mer än en dyrare biobiljett.
Hans Zimmers bitvis sakrala Wagnermusik är i dystraste laget, och var fanken är Jimmy Olsen? Vem är den där Steve Lombard (Michael Kelly) på Daily Planet? Och var det egentligen så smart att låta Lois få reda på vem Stålmannen är så tidigt i filmen?

I slutscenen anländer Clark Kent som ny reporter på tidningen - och när han tar på sig ett par glasögon känner ingen igen honom. Bortsett från Lois Lane, förstås.

MAN OF STEEL har redan spelat in en fruktansvärd massa pengar, så vi lär få se en uppföljare om några år. I den vill jag se den klantige Clark störta in i telefonkiosker och byta om till Stålmannen!






(Biopremiär 26/6)

onsdag 9 november 2011

Bio: Immortals

Foton copyright (c) Nordisk Film

300 var en, åtminstone i Sverige, kontroversiell och omdiskuterad film, anklagad för att vara fascistisk, rasistisk och allt möjligt. Filmen blev även ohyggligt framgångsrik världen över. Men framför allt var den underhållande och riktigt rolig - för kan det bli annat än roligt när halvnakna, muskulösa karlar tillbringar halva filmen med att stå på klippor och vråla? Festligt värre!

IMMORTALS bygger till skillnad från 300 inte på en serieroman av Frank Miller. Det är inte heller samme regissör som varit i farten, den här gången är det Tarsem Singh (som gjorde THE CELL och vars släkt ligger i ständig fejd med Fantomen) som hållit i spakarna. Dock är det samma producenter, återigen handlar det om grekisk historia och mytologi, och liksom fallet var med 300, är det mest uppbyggt med hjälp av datorer.

Mickey Rourke, iförd skägg och ärrat ansikte, spelar den onde, onde, onde kung Hyperion, som gillar att dra runt med sin jättearmé och döda folk. Nu vill kungen ha tag i något som kallas Epirus pilbåge - en fräsig pryl som liksom kan skjuta iväg fräna pilar även om man, öh, inte har några pilar på sig. Hm, var det inte i det italienska barbarrafflet CONQUEST det förekom en sådan? Jösses, har Hollywood snott från Lucio Fulci?
Henry Cavill är bonden Theseus, som är polare med gubben John Hurt, som tydligen lärt Theseus hur man fajtas, men när Hyperion anfaller och kungen själv skär halsen av Theseus' morsa, ja då får den muskulöse och välfriserade unge bonden tammefan nog. Han har fängslats, men rymmer tillsammans med en uppkäftig typ som heter Stavros och spelas av Stephen Dorff, och en sierska (Freida Pinto) som kan se in i framtiden så länge hon är oskuld. Fast efter att ha fått ihop det med Theseus försvinner hennes krafter ganska snabbt. Det är ungefär som när James Bond sabbade Solitaires karriär som spåtant.

Uppe på Olympen häckar Zeus (Luke Evans) och ett gäng andra dystra gudar. De skådar ut över Jorden, men enligt urgamla lagar får gudar inte rycka in och hjälpa människorna.

Jaa ... Och sedan blir det fajting. Och fajting. Och fajting. Hyperion låter steka tre brudar inlåsta i en stor metallko. Gudarna rycker in ändå och krossar skallar.
IMMORTALS är rätt tjusig att titta på. Den är bitvis till och med väldigt tjusig. Tyvärr är filmen i 3D, vilket förstås innebär att allting är för mörkt, men de datorgenererade miljöerna är flotta och mäktiga. Allting är överdimensionerat. Det ser inte särdeles realistiskt ut, det är som om autentiska miljöer fått sig en fantasybehandling, och tankarna går både till opera och Tinto Brass' CALIGULA.

En del actionscener är också bra. Tyvärr innehåller filmen alldeles för mycket CGI-gore och allting ser lite för artificiellt ut, men det är mycket slaktande, hinkvis med blod och ibland fylls duken av avhuggna huvuden som far genom luften i slowmotion.

... Men annars brister det ganska rejält. Storyn är något alldeles oerhört oengagerande. Jag kan inte påstå att jag rycktes med, att jag brydde mig det minsta, att jag ville bry mig. Rollfigurerna är trista. Visst, Stephen Dorff försöker väl tillföra något mer till sin figur, och visst är Mickey Rourke härligt ond - men resten är ett gäng traderövar. Theseus är en pisstrist hjälte. Freida Pinto är en av världens vackraste tösabitar, men hennes roll här är inget kul. Stephen McHattie dyker upp i ett par korta svener inan han blir halshuggen.

IMMORTALS har inget som helst driv i berättandet, det är träigt och ointressant - och filmen är högtravande och fullkomligt humorbefriad.
... Eller nästan humorbefriad. För så fort gudarna dyker upp blir det hysteriskt komiskt - men det är säkert inte meningen. Men herregud! Några snubbar som fjompar omkring i guldtangas, guldkjolar, guldmantlar och bär fjolliga guldprylar som huvudbonader? Det ser fan inte klokt ut! De står där på sina glänsande marmortrappor och intar dramatiska poser och ser allvarliga ut och stånkar fram gudomliga haranger. Sicka ena!

Nej, IMMORTALS är alltså inget vidare. Möjligtvis aningen bättre än nyinspelningen av CLASH OF THE TITANS. Vilket inte säger så mycket. Se om DVD-aktuella julkalendern STJÄRNHUSET med Sif Ruud och Johannes Brost istället.

En av filmens producenter heter förresten Ken Halsband.







(Biopremiär 11/11)

torsdag 4 augusti 2011

Här har vi minsann Stålmannen

Här har vi första bilden på Henry Cavill som Stålmannen i Zack Snyders MAN OF STEEL. Han ser ut att vara ute och visa upp sin nya, fina gummidräkt.



söndag 30 januari 2011

Newsflash! Han är den nye Stålmannen!

Breaking News

Date: January 30, 2011


Forward to a Friend
Henry Cavill is Superman. Warner Bros. Pictures and Legendary Pictures have announced that the British thesp has been cast for the "Superman" reboot, which will be directed by Zack Snyder.

måndag 6 september 2010

DVD: Blood Creek

BLOOD CREEK (Nordisk Film)
Ibland kan regissörer göra de mest udda, oväntade ting. Det är förvisso inte ofta, men det händer. Joel Schumacher är kanske inte den mest respekterade filmregissören i världen, men han ägnar sig trots allt främst åt prestigeprojekt - som till exempel THE PHANTOM OF THE OPERA.
Jag tycker att Schumacher är en rätt slätstruken regissör, jag vet inte om han har någon speciell, egen stil, mer än att han - som John Badham - är en komptetent hantverkare. Men jag blir ändå förvånad över att det är han som gjort BLOOD CREEK - en liten splatterfilm.
BLOOD CREEK gick knappt upp på bio i USA. Jag läste en recension skriven av en kille som av en slump sett att filmen gick en kort tid på en avsides biograf. Recensenten gissade att distributören inte visste hur de skulle hantera filmen. Det kan jag förstå.
Denna mycket konstiga film känns som en typisk direkt-på-DVD-film; en traditionell B-film, som snofsats upp med hjälp av Schumachers handlag. Estetiskt ser det hela ut som en biofilm.
Det hela börjar 1936 i West Virginia. På en gård bor en tysk familj. En dag får de besök av herr Wirth (Michael Fassbender); en tysk i fotsid läderrock. Man är inte ute och cyklar om man gissar att Wirth är nazist, och han besöker inte familjen av de skäl han uppgett. Nej, han är på jakt efter en runsten.
Hitler och Tredje Riket var ju som bekant ohemult intresserade av det ockulta. Här babblar Wirth om vikingar som besökte Amerika långt innan fuskaren Columbus. Dessa vikingar lämnade kvar magiska runstenar. Tänk, den här familjen har en sådan inmurad i en vägg i källaren! Wirth traskar ner dit för att känna på dess kraft.
Hopp till nutid. Evan Marshall (Henry Cavill) bor i trakten av tyskarnas farm. Hans bror Victor (Dominic Purcell) har försvunnit och tros vara död, men se på fan, en natt återkommer Victor - skitig, långhårig och dan. Victor rakar huvudet, beväpnar sig och tar med sig brorsan ut för att visa var han hållit hus - och hämnas.
De går till farmen, och vilka bor där, om inte samma tyska familj som 1936. De har knappt åldrats alls. Det är magiska tricks på gång. Men vi ska inte skylla på familjen, de är egentligen snälla och har varit fångar i 71 år. Nej, skyll på Wirth. Han bor i källaren och har blivit något slags monster med slarvig ansiktsmask. Han laddar upp sina övernaturliga krafter med hjälp av runstenen, och så lever han jävel. I en stor container på tomten förvaras de fångar som behövs för Wirths ritualer.
De två bröderna gör sitt bästa för att stoppa Wirth. De skjuter och slår på olika fiender som dyker upp då och då.
BLOOD CREEK är en enda röra. Tydligen hade de strul med manuset, som ändrades och skrevs om. Det märks. Det här är bara förvirrat och konstigt. Vad håller alla på med? Och varför? Tempot är högt och filmen hinner aldrig bli tråkig, men jag kan inte påstå att jag brydde mig nämnvärt om vad som försiggick. Det sölas med blod och det är våldsamt, men här finns ingen tillstymmelse till spänning eller skräckstämning. Eller humor, för den delen. Jag förstår inte vad filmskaparna tänkt på.
Men som sagt, det hela är rätt snyggt genomfört...
Förresten, är månne herr Wirth inspirerad av dr Freudstein i THE HOUSE BY THE CEMETERY? Den gode doktorn höll sig ju också vid liv i en evighet, utan något annat syfte än att han kunde, och han bodde också i en källare som han knappt lämnade. Vad är det för mening med att leva för evigt och man konstant häckar i en källare?