Visar inlägg med etikett Helena Bergström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Helena Bergström. Visa alla inlägg

tisdag 10 november 2015

Bio: En underbar jävla jul

Foton copyright © 2015 Alexander Kallas & Peter Mokrosinsk, Sweetwater Production AB 

Julfilmer finns det många, väldigt många, men när det gäller svenska sådana är det främst två man tänker på: FANNY OCH ALEXANDER och TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN - och då är den förstnämnda inte ens en regelrätt julfilm; det är julfirandet i början man tänker på. Gammaldags, stämningsfullt, frejdigt.

I Helena Bergströms nya film EN UNDERBAR JÄVLA JUL vill gayparet Simon (Anastasios Soulis) och Oscar (Anton Lundqvist) fira en gammaldags, stämningsfull jul med släkten. Det går sådär - och halvvägs in i filmen säger de att det i stället blev så Bergmanskt det kan bli.

Anton Lundqvist är son till Maria Lundqvist, och hon spelar Simons mor, medan Robert Gustafsson gör hans far, som är jurist. Han är allmänt tvär, torr, trist och homofobisk. Hon är ungefär likadan. Helena Bergström själv gör Oscars mor, som är frånskild från fadern Michalis Koutsogiannakis - men båda två dyker upp. Till julaftonsfirandet kommer även syskon, syskonbarn, en mormor, och Helena Bergströms unge pojkvän, som är muslim.

Simon och Oscar har nyligen köpt en fallfärdig villa tillsammans med kompisen Cissi (Rakel Wärmländer), som är gravid i nionde månaden. Vad de inte berättat för sina föräldrar, är att det är Simon och Oscar som är fäder till barnet. Det ska bli deras julklapp till familjerna. En julklapp som väl inte riktigt går hem.
Helena Bergström, som även är en av manusförfattarna, har säkert tänkt göra något i stil med den ohemult populära TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN, men hon lyckas ungefär lika bra som Simon och Oscar lyckas göra sina familjer glada. Jag har svårt att tänka med att EN UNDERBAR JÄVLA JUL blir någon större framgång. För att vara en komedi är den nämligen inte speciellt rolig.

Maria Lundvist lyser i sin roll och är den som ibland lyckas vara kul, och visst blänker det till ibland, men som helhet är detta mer julförstämning än julstämning. Det är drama, det är lite ångest - ja, det är lite för mycket Bergmanskt.
De som förväntar sig att Robert Gustafsson ska vara rolig, och det lär 100% av publiken göra, lär bli gruvligt besvikna. Han är bara sur. Först på slutet går han igång i en lång (improviserad?) monolog om allt han inte gillar. Michalis Koutsoguiannakis är sympatisk som hårt arbetande grek, som försöker se positivt på allting. 88-åriga Inga Landgré är lite lustig emellanåt, som när hon berättar att hon enligt ett test visade sig vara Sverigedemokrat.

Slutet på det hela kommer knappast som en överraskning. Rikard Wolff spelar julvärd i TV i några snuttar som är roligare än resten av filmen. När eftertexterna rullar spelas en hemsk cover på "Tänd ett ljus". Det tekniska hantverket är det inget fel på, men resultatet är inget att hänga i julgranen.

Tänk att det ska vara så svårt att göra en julkomedi som bara är rolig och stämningsfull. Det blir väl till att se om ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL. Igen.








(Biopremiär 13/10)

söndag 24 augusti 2014

Bio: Medicinen

Foton copyright © 2014 Tony Nutley, Sweetwater production AB 
Som vi har längtat! Men äntligen är väntan över - här har vi en ny film av Colin Nutley. Denne regissör som förgyller både biosalonger och vår tillvaro.
... Och de av er som anar en viss ironi i ovanstående meningar är rätt på det. Colin Nutley, som senaste attackerade 2010 med den värdelösa ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT, gör ju inte en människa glad. Eller ... Jo, det gör han tydligen. Häromveckan förhandsvisades nya filmen MEDICINEN för Bioklubbens medlemmar, och på klubbens Facebooksida ville man sedan veta vad folk tyckte. I princip kommenterar jag aldrig på sådana sidor, men efter att ha sett medlemmarnas omdömen kunde jag inte låta bli. Kommentarerna kom från 100% kvinnor och alla - alla - tyckte att filmen var fantastiskt rolig och bra. Jag hade sett filmen på en märkligt tidig pressvisning för flera månader sedan och skrev "Årets sämsta svenska film" i kommentarfältet. Något som fick främst män att klicka på Gillaknappen.
MEDICINEN bygger på Hans Koppels roman med samma namn. Jag har inte läst boken - och filmen är gjord "fritt efter" den. Colin Nutley brukar ju inte ha några egentliga manus, utan låter skådespelarna improvisera fram dialog och scener. Åtminstone har det hävdats att filmerna görs på detta sätt. Och nog låter det som om många scener improviserats fram i den här filmen, eftersom de håller på för länge och dialogen går på tomgång i cirklar.
Helena Bergström (Surprise!) spelar Johanna, journalist på det glassiga magasinet Dolce Vita. Hon är frånskild, gillar inte att hennes ex är ihop med en yngre kvinna, hon har taskigt med pengar, och hennes artikelidéer gillas inte på tidningen, där hon vantrivs. För att få lite extra pengar tackar Johanna ja till att bli försökskanin och testa en ny medicin - och när hon får tabletterna berättar läkaren (Nina Gunke) att några av försökskaninerna får verkningslösa tabletter. Just det - redan här kan man gissa vad det hela går ut på och hur det kommer att sluta. Ingen överraskning här, inte.
Johanna börjar att äta sin nya medicin - och genast genomgår hon en personlighetsförvandling. Hon blir tack vare dessa piller väldigt självsäker och kaxig - och kåt. Hon överraskar sig själv genom att låta sig bli uppraggad av en lesbisk tjej (Petra Mede), som hon har sex med. Och hon käftar emot sina jobbiga kollegor på tidningen. Tänk, vilken bra medicin. Synd att man lät läkaren prata om placeboeffekt redan i början av filmen.
MEDICINEN är en otroligt dålig film som på flera sätt känns direkt amatörmässig. Precis som oftast är fallet i svensk film, skildras livet på tidningsredaktionen på ett märkligt, orealistiskt sätt. Ewa Fröling gör chefredaktören, en överdriven, närmast surrealistisk rollfigur som aldrig verkar ha satt sin fot på en riktig tidningsredaktion. De rätt osympatiska kollegorna görs av Maria Lundqvist, Katarina Ewerlöf och Susanne Thorson. Det är troligen meningen att de här personerna ska vara roliga, men det är de inte. Begåvade skådespelerskor har kastats bort på skräp.
Ingenting i filmen är roligt. Det här är bara långt, utdraget, och osannolikt dumt. Folk babblar. Folk gör konstiga saker.
Om det inte vore på grund av en detalj, hade jag gett filmen en överkryssad dvärg i betyg. Nu blir det en etta ändå - tack vare Cecilia Forss. Jag gillar henne - hon har en enorm utstrålning och är här den enda som lyckas vara lite rolig i eländet.
Jag hoppas att folk inte får för sig att detta är en "kvinnlig film" som främst vänder sig till- och uppskattas av kvinnor. Kvinnor - och svenska folket - förtjänar bättre filmer än det här.
Årets sämsta svenska film.







(Biopremiär 29/8)

-->



onsdag 27 februari 2013

Bio: Julie

Foton copyright © Tony Nutley Sweetwater Production AB

När jag var liten var jag rädd för TV-teatern. Jag tyckte att det var synnerligen otäckt med dessa avskalade TV-uppsättningar där folk pratade tillgjort och konstigt, och ofta bråkade. Det vilade något mardrömsaktigt över det hela. Jag gissar att det är därför jag fortfarande har svårt för teater. Dramatisk teater. För det teatrala. Och jaglär knappast ändra min inställning. Fast å andra sidan, varför ska jag behöva göra det? Det finns ju mängder av annat annat titta på.

Dock tillhör inte JULIE dessa mängder.

Detta är Helena Bergströms tredje film som regissör efter SE UPP FÖR DÅRARNA, som jag inte har sett, och den usla SÅ OLIKA. Och JULIE får mig att tänka på ett gammalt dammigt TV-drama. Nej, jag blir inte rädd när jag ser filmen, men herregud - det här har ju för fan inte på bio att göra!

JULIE är ännu en filmatisering av Strindbergs (August, inte Anita) pjäs "Fröken Julie" - det finns redan åtminstone ett 30-tal film- och TV-versioner. Varför man skippat "Fröken" i titeln den här gången vet jag inte. Kanske ser det tuffare ut utan? Som RAMBO!
Nadja Mirmiran innehar titelrollen, Björn Bengtsson (från BRÖDERNA KARLSSON, den tredje mest lästa filmrecension jag skrivit här på TOPPRAFFEL! efter SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA och EN GÅNG I PHUKET) är Jean, som jobbar för överklasskexet Julies far och som är förlovad med Kristin (Sofi Ahlström Helleday), som alltså inte är Klabbarparns fru. Det är midsommarafton och ett lokalt folkdanslag i folkdräkt dansar på gården, och Julie limmar på Jean, och, ja, det kommer förstås att gå åt helvete med det mesta och sluta i tårar.

Bergström och hennes team har inte gjort någon ansträngning alls att försöka göra det här filmiskt. Rollfigurerna fäller Strindbergs repliker så som de är skrivna (antar jag; jag tänker inte kolla), utan att det någon enda gång känns som ett naturligt samtal. Visst, pjäsen är skriven 1888, men ändå. Och det här är ett kammardrama. Folk rör sig oftast i ett kök. Eller rör sig och rör sig, de sitter ner. Eller står stilla. Och artikulerar.

Välmeriterade Jens Fischer står för filmfotot, men här är det bara platt och oinspirerat. Som sagt: det ser ut som en TV-pjäs. Och inte en från 2013, utan som något från 1970-talet.

Jag tycker att JULIE är skittråkig - men det är ju klart, gillar man teater och den här pjäsen, kan man säkert uppskatta det här. Men eftersom det här inte har på en bioduk att göra, sätter jag ett specialbetyg:














(Biopremiär 1/3)

torsdag 15 december 2011

Bio: Någon annanstans i Sverige

Foton copyright (c) Tur med vädret AB
När jag var barn, var jag rädd för TV-teater. De där märkliga, svenska pjäserna Sveriges Television var så stolta över att visa. Okej, om de var speciellt märkliga vet jag inte, men jag upplevde dem som väldigt obehagliga; långt mer skrämmande än alla monster i världen.
Folk som betedde sig konstigt. Som pratade konstigt. De befann sig i dystra hem, stämningen var mörk och dyster. Ingenting kändes naturligt. Folk kunde stå med ryggen mot varandra och prata. Kanske i varsitt rum och prata. Ibland pratade de inte alls. De stod och tittade på varandra, innan någon till slut sa något onaturligt. Och väldigt ofta var folk förbannade på varandra. Till skillnad från monster, var förstås vuxna människor som grälade något jag kunde relatera till; därför blev det fan så mycket otäckare.
Detta är säkert grava efterkonstruktioner från min sida, jag minns bara det jag inte gillade. Men, jag misstänker att dessa TV-pjäser lade grunden till mitt ointresse för teater.
Kjell-Åke Andersson har bland annat gjort MIN STORE TJOCKE FAR, JULORATORIET och 2008 års sämsta film; VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN. Hans nya film lanseras som "En djupt tragisk komedi" - och det är inte utan att jag kommer att tänka på gammal svensk TV-teater. Eller svensk dramatik rent allmänt. Fast det ligger nog nära till hands att dra till med att den här filmen känns som om Björn Runge försökt sig på att göra en komedi. Och jag känner mig märkligt kluven till resultatet.
Robert Altmans SHORT CUTS spökar fortfarande hos svenska filmskapare; just denna film (som jag personligen inte minns speciellt mycket av) brukar lyftas fram som inspirationskälla och föredöme, och Anderssons film - efter manus av ONDSKAN- och ARN-författaren Hans Gunnarsson - påminner en hel del om Altmans film. Filmen öppnar med bilder på en springande kvinnas ben och bilder på ett blodsöligt köksgolv. Därefter träffar vi Björn Gustafson (den riktige, inte den där unge komikern), som förhörs av en polis - tydligen har Gustafson (som blivit väldigt gammal) skjutit någon. Och så rullas händelserna upp. Vi får följa några olika par i- och i närheten av en osedvanligt trist håla någon(annan?)stans i Sverige.
Mikael Persbrandt och Sofi Helleday är på väg till hans föräldrar (Meg Westergren och Sten Ljunggren), eftersom farsgubben fyler 70. Helena Bergström och Lars Roosmann är nyinflyttade och bjuder hem grannarna Marie Richardson och Jacob Nordensson. Men Richardson har även en sexuell relation med Peter Andersson, som vunnit sex miljoner på Lotto och sitter hemma och deppar, super och kedjeröker. På en sunkig vägkrog sitter Björn Bengtsson och Jons Inde och planerar ett inbrott i en av villorna i hålan. Sussie Ericsson går en kvällskurs i engelska och är trött på sin ofta bortreste make Mats Bomgren. Lars Lind är en präst som agerar berättarröst, medan Peter Lorentzon är en bisarr byfåne (med övernaturliga krafter?) som går omkring och betraktar vad som sker.
Det är illa ställt i dessa relationer. Roosmann är en känslokall väktare som närmast förgriper sig på sin fru. Ljungren är en fördomsfull gubbjävel som hatar bögar, flator, invandrare och allt annat - "Hur vet du att han inte röstar på sverigedemokraterna?" frågar Helleday Persbrandt och vill genast åka hem igen. Westergren sitter mest och kedjeröker och tittar på TV. Småstadstristessen - eller den svenska tristessen - är total.
Här finns många scener där folk befinner sig i samma rum utan att prata. Eller där de konverserar med de befinner sig i varsitt rum. Lars Linds berättande är pretentiöst. Dialogen är ofta mystisk. Den emotionella misären är nästan total - och självklart är filmen grynig och lika grå som vädret.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att det här är lite småkul emellanåt. Och det är medvetet kul. Dessa människor är ibland smått parodiska, liksom handling och situationer. Westergren och Ljunggren dricker whisky från bag-in-box (och blandar med cola) medan de tittar på skräp-TV. Inde och Bengtssons scener tenderar rak komedi. Flera scener är absurda. En Elvisstaty i Peter Anderssons trädgård vitrar sönder. Och upplösningen är ganska lyckad; när vi till slut får reda på vad som hänt och vem eller vilka Gustafson har skjutit.
Helena Bergström får förstås tillfälle att både gråta och få utbrott, och nej, jag kan inte med henne. Jag har aldrig gillat henne. Byfånen är ett onödigt inslag. Som helhet blir det alldeles för grått och trist.
Jag tvekar vad gäller betyg. Funderar lite på att vara snäll - men beslutar mig för att inte ta i. Trots allt är detta långtifrån en film jag kommer att minnas.







(Biopremiär 16/12)



torsdag 23 december 2010

Bio: Änglagård - Tredje gången gillt

Foton copyright © Tony Nutley, Sweetwater Produktion AB
Tillåt mig börja med ett erkännande. Ett fullkomligt omtumlande avslöjande.
Jag har inte sett de två första ÄNGLAGÅRD-filmerna!
Nix.
När den första ÄNGLAGÅRD kom 1992 hade jag ännu inte börjat skriva i NST (det skedde först '93), recensera biofilm och därmed se det mesta på repertoaren. Och det fanns ju ingen som helst an´ledning för mig 1992 att se en Colin Nutley-film med Helena Bergström, eller hur? Alla andra gick och såg den - folk till och med rekommenderade den för mig - och jag blev bara mer och mer avskräckt. 
Eftersom jag inte såg den första filmen, struntade jag förstås i del två, som kom 1994. Den slaktades visst av en enhällig kritikerkår.
Men nu har jag sett del tre. Inspelad sexton år efter del två. Jag såg den förra veckan.
Eftersom jag inte hade någon aning om vad som hände i de tidigare filmerna, hittade jag på en egen version. Helena Bergströms Fanny organiserade hemliga MMA-turneringar på en ö. Rikard Wolff var hennes främsta fighter. Jakob Eklund var en CIA-agent som infiltrerade tävlingarna för att avslöja en drogkartell.
Tyvärr stämde detta inte alls. Jag hade inte en siffra rätt. En kollega berättade att Fanny istället försökte ta reda på vem som är hennes far. Jaha. Roligare än så var det inte.
Det märkliga är att medan jag såg ÄNGLAGÅRD 3: THE CRACKDOWN, kändes det som att jag hade sett de tidigare filmerna. Bra - för jag kan ju inte påstå att jag lockades att se dem.
ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT är verkligen filmskapande på gräsrotsnivå. Det påstås ju att Colin Nutley inte arbetar efter ordentliga manus, utan låter skådisarna improvisera fram dialog och scener efter ett löst synopsis. Om detta verkligen stämmer låter jag vara osagt, men den här filmen har tammefan inte mycket till manus. Tillståndet är skandalöst illa på den fronten.
Tydligen brann Änglagård ner i förra filmen. Fanny bor på Mallorca, där hon driver ett hotell. Eller om det nu är en restaurang. Hon har även en femtonårig dotter; Alice, som spelas av Molly Nutley; Helena Bergströms riktiga dotter. Tösen vill plötsligt åka till Västergötland för att ta reda på vem som är hennes far. Tydligen har hon ingen aning om detta - och Fanny vet fortfarande inte vem hennes egen far är; är det Sven Wollter eller Tord Peterson?
Så till-
sam-
mans med läder-
bögen Zacc (Wolff) åker de till Sverige. Därefter följer en oändlig rad sketcher och lösryckta scener. Ja, det här är osannolikt illa gjort. Det känns som om filmmakarna har tagit en säsong av HEM TILL GÅRDEN eller en liknande serie och klippt ner den till två timmar. Och då inte på ett logiskt sätt, utan genom att behålla snuttar ur samtliga 50 avsnitt eller så. Hopp, hopp, hopp, hopp, hopp. Det här är jättekonstigt. Det känns som om filmen bygger på ett gammalt manus av Claes Eriksson från 80-talet; en parodi på TV-serier av den simplaste sort.
Precis allting i ÄNGLAGÅRD 3 är otroligt ointressant. Är det vuxna människor som gjort den här filmen? Riktar den sig till en vuxen publik? Beter sig moderna svenskar på landsbygden på det här sättet? Varför vet Fanny fortfarande inte vem som är hennes farsa? Och varför vet inte dottern vem hennes farsa är? Varför har inte Fanny berättat det - eftersom hon vet om det? Och framför allt: varför springer alla runt på bygden och skvallrar om detta och annat, som vore det en skandal på 1800-talet?
Maria Lundquist dyker upp i ett par scener som förestån-
dare för en lant-
handel och hon är jätterolig. Hon berättar att det enda som hänt de senaste sexton åren, är att hennes make har opererat öronen. Men denna och hennes andra scener har ingenting med någonting att göra. Det är bara inslängda sketcher. Plötsligt får Fanny för sig att hon ska öppna spa i prästgården. Då förvandlas filmen till en ren amatörfilm.
Genom hela filmen slängs det in en massa klipp ur de två tidigare filmerna. Därmed medverkar även nu döda skådisar som Ernst Günther och Viveka Seldahl. Och därmed bjuds vi på några nakenscener.
Finns det inget posivt att säga om den här filmen? Jo. En sak. Jens Fischer står för ett utomordentligt filmfoto. Det är mättat och fullt av liv, det är flott och ser ut som riktig biofilm. Det får oss i publiken att känna dofterna av den idylliska svenska sommargrönskan.
Och det är väl just denna idyll som kommer att få svenska folket att vallfärda för att se ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT. För det kommer de säkert att göra. Detta är väl julens enda breda publikfilm, och tydligen älskar svenska folket sådant här.
Även om det hela egentligen är under all kritik.
I ett par scener bjuds det på omotiverad steppdans.






(Biopremiär 25/12)

onsdag 4 november 2009

Bio: Så olika

Romantik signerat Helena Bergström, kan det vara något?
Nej, det kan det bannemig inte! Kraftigt inspirerad av LOVE ACTUALLY och antagligen sponsrad av Stockholms turistbyrå, har Bergström (både manus och regi) snott ihop en banal, förvirrad och stökig film som knappast lär falla någon i smaken.
Vi träffar en rad par som inte har det sådär jättebra i sina förhållanden. En tjej på ett TV-bolag har ihop det med en divig programledare. En argsint politiker har en jobbig ex-make. Johan Widerberg är förlovad med Rikard Wolff, men tveksam. Och Philip Zandéns politiker har det inte så bra ihop med Nina Gunke (känd från Mac Ahlbergs porrfilm MOLLY - FAMILJEFLICKAN). För att inte tala om Rolf Lassgård, som inte är glad alls tills han får se Wolf som Strindberg på teatern och blir kär.
Och vad händer? Jo, eftersom det ska spelas in ett allsångsprogram på Skansen där Widerberg jobbar, får TV-bruden ihop det med honom. Zandén får ihop det med den arga politikern. Wolff får ihop det med Lassgård. Gunke får ihop det med politikerkvinnans ex-make. De enda som har ihop det hela tiden och är sympatiska, är Siw Malmkvist och Fredrik Ohlsson, som ju är gifta även i verkligheten.
SÅ OLIKA är illa genomtänkt och illa skriven, den är dum och tråkig, och full av osympatiska rollfigurer. Möjligtvis med undantag för Zandén som ser ut som en tafatt folkpartist. Johan Widerberg ser skitkonstig ut och har en rälig, stirrande blick. Han är väldigt mycket kortare än Wolff, så de ser skojiga ut tillsammans.
När man tror att det inte kan bli mycket värre, dyker Arvingarna upp och alla stämmer upp i "Eloise".
Så ofta tillfälle ges, får vi rundvandringar på Skansen och i stadshuset, och ibland ute på idyllisk landsbygd.
Av någon anledning står det inte vem som spelar vad i eftertexterna, men påfallande många i eftertexterna heter Bergström i efternamn. En kollega påpekade att hela filmteamet syns i en scen, vilket jag tyvärr inte noterade. I övrigt består filmen nästan bara av närbilder, ibland extrema närbilder så att alla blemmor syns.






(Biopremiär 6/11)












fredag 28 augusti 2009

Tillbaka från Filmdagarna

Okej, så var det hela över.
Och gissa vad:
Jag såg sjutton filmer i år igen. Max antal som gick att se av 30-någonting filmer.
Och gissa vad:
Jag har åter blivit lite sjuk. Nästan ingen sömn, mycket sprit, lite mat... Jag är otroligt sliten och gissar att jag drabbats av hosta. Åtminstone halsont.
Och som den ambitiöse unge man jag är, vad tror ni jag ska göra ikväll? Jo, gå på bio, såklart, och se två filmer som inte hanns med under Filmdagarna.
Min recension av DISTRICT 9 kommer inte att dyka upp förrän under helgen; jag orkar inte skriva nu. Detsamma gäller kvällens premiärer, förstås.
Men jag kan ju kort rapportera lite om några kommande filmer det visades klipp ur eller trailers för:

SNABBA CASH
Tio minuter och tre scener visades, introducerade av producenten samt huvudrollsinnehavaren Joel Kinnaman. Det såg för jävligt ut. En ren amatörfilm. Förvisso var det förstås långt ifrån klart, klippen var ruffiga, men ändå - det bådar inte gott.

SÅ OLIKA
Helena Bergström visade 15 minuter ur sin kommande film hon skrivit och regisserat. Men såg jag inte den här filmen för några år sedan? Då medverkade bland andra Hugh Grant, Colin Firth och Alan Rickman, och den hette LOVE ACTUALLY. Och i den slapp man hysteriska, skrikande medelålders kvinnor med påsar under ögonen i närbild.

ALICE IN WONDERLAND
Jag har aldrig riktigt gillat Alice i Underlandet och numera är jag van att bli lite besviken på Tim Burton - men den här kommande 3D-filmen såg fullkomligt makalös ut. Snygg som fan och bra 3D-effekter.

A CHRISTMAS CAROL
Mer 3D, den här gången av Robert Zemeckis. Den här gången i princip helt animerad, även om det bland andra är Jim Carrey och Colin Firth som blivit motion captured. Ansiktena är lite väl groteska, men annars visade det här sig vara osannolikt snyggt. Fast barn lär skita på sig av skräck, ett spöke som dök upp såg mest ut som en zombie ur en skräckfilm.