Visar inlägg med etikett Helen Sjöholm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Helen Sjöholm. Visa alla inlägg

onsdag 22 december 2021

Bio: Tills solen går upp

Foton copyright (c) Nordisk Film

När jag, innan jag såg den, läste innehållsreferatet till Peter Dalles nya film på IMDb, undrade jag vad i hela friden det här var. Det lät hur flängt och konstigt som helst. Det här kan den väl ändå inte handla om? tänkte jag.

Men jo, det gör den.

Mikael Persbrandt spelar Peder, som jobbar på ett företag där han sitter och placerar pengar dagarna i ända. Han brukar då och då gå till ett antikvariat, där han tittar på en flera hundra år gammal bok som handlar om drömmar, och som är skriven på ett påhittat språk. Boken är dyr som poker.

Peder är lyckligt gift, men en dag träffar han på sin tidigare kärlek Hanna (Vanna Rosenberg). De fikar och de gamla känslorna dem emellan verkar återuppstå. Det kan de omöjligt gå med på, även Hanna är lyckligt gift. De två träffas ett par gånger till, men så kan de inte hålla på, de vill inte förstöra sina respektive äktenskap.

Hannas make (Peter Dalle) är en snäll herre som uppenbarligen är rik som ett troll. Hanna driver ett litet förlag, men det verkar gå hur bra som helst, för hon har råd att köpa ett dyrt golfset till sin man (han i sin tur låter bygga ett sommarhus utomlands till henne). Peder verkar också tjäna bra med stålar, men hans väna hustru (Helen Sjöholm) vinner på en lott och säger "Nu är vi rika". Hon köper den där boken om drömmar till Peder i julklapp.

Eftersom boken är skriven på ett påhittat språk, kan Peder inte läsa den. Men han tipsas om en person som kanske kan tyda boken - en jävligt dålig skådespelerska som bor i en lägenhet utan elektricitet. Hon verkar förstå vad det står i boken, och på någon vänster börjar även Peder begripa.

Nu uppstår märkligheter: tack vare boken, som ligger på Peders sängbord, kan Peder och Hanna träffas i sina drömmar. De bestämmer när de ska somna och på vilken plats (i drömmen) de ska träffas, och så - POFF! De möts på olika exotiska platser. Och på något sätt verkar det som om det som sker i drömmarna också sker på riktigt - efter en ridtur i en dröm, vaknar Hanna upp med blåmärken. Peder beter sig alltmer konstigt, och familjen undrar hur det står till med honom.

TILLS SOLEN GÅR UPP är ännu en film i genren "svenska skådespelare på semester". Filmens drömscener är inspelade i bland annat Dominikanska republiken och i Sydtyrolen. Filmen verkar mest ha gjorts för att filmmakarna ville åka utomlands.

Filmen börjar rätt hyfsat, det är jul och julstämning, det är trevligt, och det första mötet mellan Peder och Hanna är lite småkul. Men, så fort de börjar drömma, spårar filmen ur totalt. Det blir bara dumt, konstigt, och det känns ogenomtänkt - hur den där boken fungerar förklaras aldrig. Bitvis känns det här som de sämsta TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, främst FREDDY'S DEAD: THE FINAL NIGHTMARE, där folk kan somna precis när de känner för det och mötas upp i sina drömmar.   

Vidare verkar Peter Dalle inte riktigt veta vilken typ av film han vill göra. Är det en romantisk komedi, eller en romantisk fantasyfilm? För att råda bot på filmens brist på humor, är företaget Peder jobbar på något slags bisarr parodi på Wall Street. Chefen är knäpp, och två av de anställda (Björn Gustafsson och Filip Berg) ägnar sig konstant år excentriska aktiviteter på kontoret, som till exempel bågskytte. Den överdrivna crazyvärlden på företaget passar inte ihop med resten av filmen. Tematiskt finns här vissa likheter med Woody Allens MIDNATT I PARIS, men Allens film är betydligt bättre.

Det dyker upp en lång rad kända ansikten i små cameoframträdanden. Per Andersson jobbar i en kamerabutik, Rachel Mohlin jobbar på ett sjukhus, för att nämna två. Konstigaste cameon dyker upp när de firar något på Peders företag. I ett hörn står en man övertäckt med ett lakan. De drar av lakanet, och där står Tommy Körberg. Han säger ingenting. Slut på scenen.

TILLS SOLEN GÅR UPP är nog tänkt att vara julens stora dramakomedi för hela familjen. Jag vet inte. Jag vet inte vad folk kommer att tycka när de ser den här. Jag satt mest och stirrade häpet på duken och undrade vad det var jag tittade på, och hur det här projektet kunde godkännas. Peter Dalle är väl egentligen ingen dålig regissör, ibland kan han få till det, men den här nya filmen är inte bra - alls. Däremot är den skitkonstig.



 

 

 

(Biopremiär 25/12)

tisdag 6 december 2011

Bio: Simon & ekarna

Foton copyright (c) Dan Lausten/Nordisk Film

Så får den då premiär, Lisa Ohlins "skandalfilm" SIMON & EKARNA, baserad på Marianne Fredrikssons bästsäljande roman. Om jag läst boken? Tror ni verkligen att jag lockas att läsa en bok som heter "Simon & ekarna"? Låter ju otroligt träigt. Stureplansvarianten "Simon & stekarna" ger jag inte heller mycket för. Däremot skulle jag inte ha något emot den skånska köttfrossarversionen "Jöns & söndagsstekarna".

Skandalfilm? Hur menar jag nu? Jo, så här är det: en gång i tiden var Lisa Ohlin filmkonsulent. Björn Runge skulle regissera SIMON & EKARNA och fick ett Letter of Intent på först nio miljoner, en summa som senare höjdes till tio mille. Därefter hoppade Runge av. Ohlin ersattes som filmkonsulent av Lars G Lindström. Ohlin tog över regin av filmen - och Lindström gav den stöd på nytt, tolv miljoner. Turerna är betydligt fler i det här fallet, men självklart har bidragssoppan väckt ont blod hos många i filmbranschen.

Det blev en film till slut, en dyr historia tänkt att bli en blockbuster. Frågan är bara om den blir det utanför Sverige. Eller ens här.
Versionen jag såg i somras hade engelska förtexter. Första textskylten var felstavad. Om den version som nu går upp på bio har svenska förtexter vet jag inte, men det antar jag.

Nå, vad är det då vi får se?

Historien om en ung mans uppväxt i skuggan av andra världskriget. Lille Simon (Jonatan S Wächter, hm, varför har svenska barnskådespelare ofta så udda och högborgerliga namn?) bor i Göteborg med sina fattiga arbetarklassföräldrar. De häckar i en skabbig stuga och farsan (Stefan Gödicke, udda namn även där) knegar och har sig. Simon är en lillgammal typ som mest sitter i sin favoritek och läser böcker, något farsan inte tycker om - han vill att ungen ska bli en rejäl knegare han med, ingen högfärdig typ, och helst ska han kunna boxas som en redig karl. Men modern (Helen Sjöholm) är öm, förstående och kärleksfull. Fast hade jag haft en son som pratade som lille Simon hade jag också blivit orolig.

Simon börjar på en skola för högfärdiga, något farsan absolut inte tycker om. På skolan lär Simon känna en judisk pojke, de blir bästa vänner och tillbringar mycket tid i det judiska hemmet. Föräldrarna är tyskar och farsan driver en bokhandel. Gott om pengar har de också.
Sedan växer Simon upp till Bill Skarsgård och fortsätter att bråka med sin ofta avigt inställda far, men ibland är de sams, men det uppskattas inte att Simon lyssnar på klassisk musik. Och inte accepteras gåvor och pengar från den rike tysken.

Simon upptäcker kärleken, men han upptäcker även att han kanske inte är den han tror han är, så han reser iväg för att ta reda på sitt ursprung.

SIMON & EKARNA försöker vara episk, men den känns förhållandevis minimal. Vart gick alla pengar? Scenerna från 1940-talets Göteborg inskränker sig i stort sett till en gata samt några fasader; skolan och lite annat. Merparten av filmen utspelar sig i det fattiga hemmet. De "påkostade" scenerna med flygplan och tyska soldater och annat är få.
Vad värre är, är att filmen känns som ett sammandrag av en TV-serie. Vissa rollfigurer som spelar viktiga roller i Simons liv medverkar alldeles för lite för att man ska bry sig. Ofta blir det klyschigt och överdrivet, Simons farsa spyr ur sig övertydliga repliker, och den av allt att döma utbredda antisemitismen i Sverige, som är viktig för filmens handling, tar man inte heller vara på - bland annat på grund av det hoppiga berättandet. Emellanåt, när det är tänkt att vara väldigt dramatiskt eller till och med tragiskt, kom jag på mig med att sitta och fnissa lite.

Filmfotot är snyggt på det där typiska svenska sättet. Vykortsbilder men återhållsamt. Påkostad filmmusik, men inte särskilt minnesvärd. Skarsgård har inte många ansiktsuttryck, men Jan Josef Liefers som den judiske bokhandlaren är riktigt bra.

Hur filmen står sig jämförd med romanen har jag förstås ingen aning om, men jag tycker mest att SIMON & EKARNA är småtrist och ointressant.







(Biopremiär 9/12)