Visar inlägg med etikett Helen Mirren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Helen Mirren. Visa alla inlägg

tisdag 5 februari 2013

Bio: Hitchcock

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Filmcensuren var tuff i Sverige långt in på 1990-talet. Och den var ännu tuffare innan dess. Inte ens stora, respekterade, geniförklarade filmkonstnärer gick säkra. Ta en titt på den här klipplistan från oktober 1960:
Jo, det handlar förstås om Alfred Hitchcocks PSYCHO. Fullkomligt vansinnigt - man klippte ner filmens mest berömda scen, och inte nog med det: tydligen var det skadligt att se folk städa toaletter på den tiden. Mottagandet av filmen i Sverige blev också besynnerligt. Till exempel skrev en stor svensk dagstidning något i stil med att det är synd att en konstnär som Hitchcock ägnar sig åt sådant här skräck - jag har tyvärr inte kvar boken med det exakta citatet.
Jag brukar hävda att PSYCHO är den bästa skräckfilm som någonsin gjorts. Det står jag för. Hur många andra 53 år gamla filmer är fortfarande otäcka första gången man ser den? Jo, jag känner människor som sett den i modern tid och skrämts. Själv såg jag den för första gången när jag var i femtonårsåldern och jag tyckte att den var ohyggligt spännande - det enda jag visste var att någon skulle  mördas i duschen; jag hade ingen aning om vem - och vem mördaren var. Sedan dess har jag sett PSYCHO otaliga gånger. Det här är en film man ständigt återvänder till, och vid varje titt hittar man nya detaljer man missat tidigare.
Eftersom Fox bara försett pressen med en (1) bild, får jag illustrera med annat.
Jag brukar även hävda att Hitchcock var världens bäste regissör. Långtifrån allt han gjorde var bra, han gjorde flera ljumma och några direkt kassa filmer, men han höjer sig högt över mängden.
Nu kommer filmen om inspelningen av PSYCHO, för regin står spelfilmsdebuterande Sacha Gervasi; en manusförfattare som skrev THE TERMINAL och skaffade barn med Ginger Spice. Sicken en!
Anthony Hopkins är Alfred Hitchcock och filmen börjar 1959 med premiären på dundersuccén I SISTA MINUTEN (som ju är världens bästa film alla kategorier). Hitchcock är 60 och några bolagsmänniskor påpekar detta och låter antyda att han kanske bör lägga av när han är på topp. Dessutom har han problem med hälsan - han var ju en stadig bit, den där Alfred.
Hitchcock har inga som helst planer på att lägga av. Istället vill han återskapa sin ungdoms entusiasm och filmatisera en snaskig skräckroman. Valet faller på Robert Blochs lilla bok "Psycho", en berättelse inspirerad av the Wisconsin Ghoul, nekrofilen och prakttosingen Ed Gein - en man vars verk även inspirerade MOTORSÅGSMASSAKERN och DERANGED (båda kom 1974). Hitchcock är skyldig Paramount en sista film, men de vill inte producera PSYCHO - möjligtvis distribuera den. Därför tänker Hitchcock själv finansiera filmen, som ska bli en lågbudgetfilm i svartvitt. Budgeten slutade på $800 000, Hitch hade redan flyttat in till Universal, vilket är orsaken till att det berömda huset från PSYCHO står på Universals tomt.
Helen Mirren är Alfreds hustru, manusförfattaren Alma och den här filmens andra huvudperson. Hon har varit gift med Alfred i trettio år men känner att det nu börjar att knaka i fogarna. Hon spenderar dagarna med den flörtige Whitfield Cook (Danny Huston), som bland annat skrev RAMPFEBER och FRÄMLINGAR PÅ TÅG, och de arbetar på ett helt annat manus (som av allt att döma aldrig filmades - om det nu stämmer att de faktiskt skrev ett manus tillsammans). Istället anlitar Hitchcock Joseph Stefano (Ralph Macchio!) för att skriva PSYCHO.
Filmen börjar spelas in; Scarlett Johansson, Jessica Biel och James D'Arcy gör Janet Leigh, Vera Miles och Anthony Perkins, och Kurtwood Smith från ROBOCOP är den avigt inställde chefen för filmcensuren som har mängder av anmärkningar mot filmen. Och hela tiden plågas Alfred Hitchcock av mardrömmar om Ed Gein, som spelas av Michael Wincott.
Jag ska inte komma här och påstå att jag är någon expert på inspelningen av PSYCHO, men jag får intrycket att man tagit sig stora friheter i HITCHCOCK, som bygger på en bok. Jag gissar att väldigt mycket är ren hittepå - bland annat verkar inspelningen av duschmordet vara en ren efterkonstruktion. Det påstås förresten att Hitch inte ens var närvarande då; att det var Saul Bass som regisserade scenen, men om så verkligen var fallet låter jag vara osagt.
Men oavsett filmens sanningshalt är detta en synnerligen bra, trevlig och underhållande film. Nu är jag förvisso svag för filmer som handlar om filminspelningar, i synnerhet i det gamla Hollywood, och inte blir det sämre av att det den här gången handlar om en av mina absoluta favoritfilmer. Det är en fascinerande värld och fascinerande miljöer. Filmskapandet ligger oerhört långtifrån de filmprojekt jag är inblandad i. På nästan alla sätt.
Det är dock inte utan att jag undrar vilka som kommer att se den här filmen. Finns det tillräckligt många movie buffs? Kommer "vanligt" folk att ha något att hämta här? Ingen aning. Dock går det alldeles utmärkt att se filmen enbart för dess skådespelare. HITCHCOCK har bara fått en Oscarnominering; den för smink och hår, men Hopkins och Mirren borde allt ha fått varsin nominering. Anthony Hopkins är kanske inte så lik Alfred Hitchcock till utseendet, men nog för att han låter och känns som den legendariske regissören. Scarlett Johansson och Jessica Biel ser inte alls ut som Leigh och Miles; jag inbillar mig nästan att de hade varit mer porträttlika om de bytt roller med varandra - men detta hindrar inte töserna från att vara bra i sina roller. James D'Arcy är faktiskt hyfsat lik Perkins även till utseendet. Som Hitcocks assistent Peggy ser vi Toni Collette, som är riktigt festlig i rollen. Danny Elfman står för den tidstypiska filmmusiken.
Slutligen kan jag inte låta bli att nämna att HITCHCOCK är en film från Fox - och som till större delen utspelar sig hos konkurrenten Paramount. Hmm...






(Biopremiär 8/2)




onsdag 4 maj 2011

Bio: Brighton Rock

Foton copyright (c) PAN Vision
YOUNG SCARFACE. Så hette den i USA, den brittiska noirklassikern BRIGHTON ROCK från 1947 i regi av John Boulting och baserad på Grahsam Greenes roman från 1938. I Sverige döptes filmen till LAGT KORT LIGGER och fick inte premiär förrän 1957 (!).
Tyvärr har jag inte sett den här filmen, som ofta omtalas i väldigt positiva ordalag. Lord Richard Attenborough innehar huvudrollen som den unge smågangstern Pinkie, på väg upp i Brightons undre värld - och enligt uppgift är det hårdkokt, tufft och skuggorna ligger tunga filmen igenom.
Den här nyinspel-
ningen är Rowan Joffes (son till Roland) lång-
films-
debut; tidigare har han gjort ett par TV-filmer. Tonåringen Pinkie spelas den här gången av Sam Riley, som var Ian Curtis i CONTROL.
Pinkie är en sociopat, han är både religiöst och känslomässigt förvirrad, och i öppningsscenerna bevittnar han hur en rödhårig skurk (Sean Harris) från ett rivaliserande, mäktigare gäng mördar en kille i Pinkies gäng.
Pinkies gäng ser till att mörda den rödhårige, men kaféägarinnan Ida (Helen Mirren) misstänker vilka som ligger bakom.
På Idas kafé jobbar tonårstjejen Rose (Andrea Riseborough) som inte bara vantrivs med Ida och sitt jobb, hon hatar även livet - och hemma måste hon dras med sitt as till farsa. Av en slump träffar Rose Pinkie och trots att de är väldigt omaka blir de ett par. Rose blir av någon anledning förälskad i gangstern, åtminstone ser hon honom som någon som kan förändra hennes liv radikalt - medan han inte verkar hysa några större känslor för henne, tvärtom pratar han om att han hatar henne.
Självklart är romansen dömd att gå under på ett spektakulärt sätt. I synnerhet som Brightons mäktigaste gangster mr Colleoni (Andy Serkis) är ute efter Pinkies gäng. Och Pinkie blir bara allt mer galen.
Jag kände mig väldigt villrådig efter pressvisningen av BRIGHTON ROCK. Kluven. Rimligtvis borde jag tycka mycket om den här filmen. Den har intressanta miljöer, en klassisk story och en bra skådespelaruppsättning - förutom Mirren och Serkis syns även John Hurt och Phil Davis, den sistnämnde är en sådan där fantastisk karaktärsskådis vars ansikte man känner igen, men aldrig minns namnet på. Här är han gangstern Spicer.
Men det här funkar inte. Bristerna är för många, filmen svajar. Form-
mässigt pendlar stilen med att se ut som en påkostad bioproduktion och ett billigt TV-drama med statiska bilder på folk som sitter och pratar. Den nästa konstanta ödesmättade, dramatiska filmmusiken med körer och hela balunsen blir nästan löjeväckande.
Men det största problemet är nog Sam Riley. Riley fyllde 31 tidigare i år, men ska föreställa tonåring - något jag inte fattade förrän jag läste det. Han ser ut som Leonardo DiCaprios onda bror, och hans rolltolkning är fullkomligt enkelspårig. Han har ett enda ansiktsuttryck filmen igenom, han är groteskt osympatisk och det är fullkomligt omöjligt att förstå vad Rose ser i honom. Visst, hon söker spänning, något nytt. Men han är fullkomligt charmbefriad - han är bara ett as. Nu är även Rose lite psykiskt instabil, men jag köper det inte.
Av någon anledning är handlingen framflyttad till 1964, vilket inte fyller någon större funktion. I synnerhet som det hela ser ut att utspela sig 1950. Plötsligt dyker det upp några maffiga, imponerande scener där ett enormt gäng åker vespa, följt av en gigantisk sammandrabbning mellan mods och rockers. Men så här i efterhand när jag tänker efter förstår jag inte riktigt vad detta hade med handlingen att göra, mer än att fungera som ett tumult man kan utföra mord obemärkt i.
Ibland går tankarna till Scorseses SHUTTER ISLAND, det är möjligt att Joffe ville göra något i den stilen, men han lyckades inget vidare. BRIGHTON ROCK hade fungerat bättre direkt på DVD. Nu när jag letar lite cfakta om filmen konstaterar jag även att kritiken hemma i England till större delen var rätt nedgörande. Vi rekommenderas se versionen från '47 istället.
Men Brighton är onekligen en fascinerande plats. Jag har aldrig varit där, men väl på en annan, liknande engelsk badort. Det är pittoreskt, gulligt - och alltid dåligt väder.






(Biopremiär 6/5)

onsdag 17 november 2010

Bio: RED

Foton copyright (c) Nordisk Film

De senaste dagarna har jag skrivit om filmer baserade på böcker jag inte läst. Senast HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA, DEL 1, och dessförinnan om IGELKOTTEN. Den sistnämnda fann jag sebar och dessutom njutbar utan att känna att jag borde ha läst boken först. Den förstnämnda hängde jag inte med i alls - precis som fallet var med TWILIGHT- och SAGAN OM RINGEN-filmerna.

RED bygger på en tecknad serie från DC Comics, och nej, jag har inte läst den heller - men jag hade inga problem med att begripa vad det gick ut på.

Fallet med Harry Potter och de andra är vanligt i Hollywood idag. Filmskaparna verkar ta för givet att man läst böckerna, eller åtminstone är väldigt insatt i berättelsernas världar och persongallerier. Men om man måste läsa en bok för att kunna se och förstå filmversionen, ja då har man självklart misslyckats fatalt som regissör. Jag har aldrig träffat på någon som sagt "Jag begrep inte GUDFADERN, jag borde nog läst romanen innan." Eller detsamma om BORTA MED VINDEN.

RED står för Retired Extremely Dangerous - och tyvärr minns jag inte vad översättaren dragit till med på svenska. Jag vill minnas att det var något rätt fånigt och desperat.
Bruce Willis är Frank Moses, en pensio-
nerad CIA-
agent som vantrivs något kolossalt med sitt nya, händelsefattiga liv. För att liva upp tillvaron brukar han riva sönder checkarna med pensionspengarna och ringa upp Sarah (Mary-Louise Parker) som jobbar på kontoret som skickar ut checkarna - han gillar helt enkelt att prata med henne.

Men så plötsligt dyker det upp ett gäng tungt beväpnade män, anförda av agenten Cooper (Karl Urban) och gör ett försök att röja undan Moses. De lyckas skjuta Moses' hus i småbitar, men målet kommer undan.

Moses letar upp Sarah, eftersom han miss-
tänker att hon också är ett tilltänkt offer; deras samtal har avlyssnats, och trots att hon protesterar hejvilt, släpas hon iväg på en actionpackat äventyr av ett mer ... udda slag.
Även andra, pensionerade agenter befinner sig i farozonen, så Moses letar upp dessa: den 80-årige charmören Joe (Morgan Freeman), den eleganta Victoria (Helen Mirren) och den bindgalne Marvin (John Malkovich). De är alla fortfarande synnerligen kompetenta mördare och våldsverkare, som nu lever trista liv som pensionärer. Okej, Victoria åtar sig ibland ett och annat uppdrag.

Av allt att döma vet dessa åldringar lite för mycket om saker och ting, och de kommer en enorm konspirationsteori på spåren - flera höjdare, bland annat vicepresidenten, verkar vara inblandade.
RED är en rätt märklig film som inte liknar något annat. Den är proppfull med fantastiska karaktärsskådespelare, som borde få biopubliken - åtminstone den vuxnare delen - att göra vågen i bänkraderna: Richard Dreyfuss, Brian Cox, och blimey om inte den alltid lika härlige gubbstrutten Ernest Borgnine, 93 år gammal, medverkar även han. Och för att glädja oss fans av 80-talsaction och rejäla filmhårdingar, är James Remar med, dock i en alldeles för liten biroll.

Det handlar om action-
kome-
di av det mer bisarra slaget. Handling-
en är lätt vansinnig. Humorn kan ligga i märkliga grejor som att huvudpersonerna bär lustiga kläder för varje ny scen (varifrån kommer dessa kläder?).

Som actionfilm är det högljutt - det smäller riktigt rejält emellanåt, ibland pepprar folk på varandra i en evighet. Fast det är relativt oblodigt; det här är en PG-13-film, och först mot slutet yttras dialogens enda "fuck".

Det är inte varje dag man får se en skådespelaruppsättning som den här brista ut i överdrivet serietidningsvåld. Undrar hur det här skulle se ut i en svensk version - om det gjordes en svensk film i vilken älskade aktörer i 60- 70-årsåldern pangade loss med automatvapen. Jag tror inte man fått några svenskar att ställa upp på sådana här upptåg.

Samtidigt är det något med filmen som inte känns helt rätt. Kanske är det en viss ton av independentfilm och icke-traditionellt berättande. Lite åt samma håll som SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, om än långt ifrån lika utstuderat. Detta intryck förstärks av de ironiska musikvalen. Jag svajar lite vad gäller betyget. En trea eller en fyra? Jag gillar filmen, den är underhållande, cool och actionpackad. Men den känns inte klockren hela vägen.

I en scen plockar Marvin fram en "Swedish K"; en svensk k-pist.





(Biopremiär 19/11)

fredag 16 juli 2010

Bio: The Last Station


Det här blir en kort recension - för allvarligt talat har jag inte så mycket att säga om det här tysk-brittisk-ryska dramat om Leo Tolstojs sista tid i livet, året är 1910.
    Christopher Plummer är Tolstoj, den då mest berömde författaren i världen. Han sitter på sitt gods på landet och det är idylliskt och grant, men han vill avsäga sig allt; hans åsikter blir närmast en religion. Hans hustru Helen Mirren är inte med på noterna och sätter sig på tyvären, hon vill fortsätta sitt överklassliv.
    Unge James McAvoy anländer till godset för att bli Tolstojs nye assistent. Han möter även kärleken. Paul Giamatti medverkar också som den som mest driver på vad gäller Tolstojs politiska åsikter och livsåskadning.
    Tolstoj lämnar godset men får lunginflammation och dör på en järnvägsstation.
    Filmen är ofta väldigt tjusig, skildringarna från godset för tankarna till Paris eller kanske Skagenmålarna. Det är långtifrån det skitiga, fula Ryssland med folk i hucklen vi är vana vid (fast det dyker upp mot slutet).
    Det är förstås väldigt välspelat; både Plummer och Mirren Oscarsnominerades för sina insatser. Och det är mycket lösskägg. Ibland är det intressant, i synnerhet det faktum att godset konstant var omgivet av den tidens paparazzi.
    Men jag tappade intresset ungefär halvvägs in. Det blev allt lite småtradigt.
    TANGO & CASH-regissören Andrei Konchalovsky är en av filmens producenter.
    Nu ska jag gå iväg på en ölprovning.
    Hej då!








(Biopremiär 16/7)