Visar inlägg med etikett Helen Mirren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Helen Mirren. Visa alla inlägg

måndag 12 juli 2021

Bio: Fast & Furious 9

Foton copyright (c) UIP

Ööööön-ööööön-ööööön! Brum-brum-brum! Tut-tut! Pang! BOOOOM!

... Ovanstående är ett kort referat av FAST & FURIOUS 9, som är den tionde filmen i serien. Den förra filmen, FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, var dock en spinoff, så den ska visst inte räknas till den vanliga filmserien. Synd, eftersom HOBBS & SHAW var betydligt bättre än de övriga filmerna. Inte minst för att vi slapp köttfärslimpan Vin Diesel. 

Jag har recenserat de flesta filmerna i serien, och varje gång skriver jag att jag inte minns ett dugg av vad som hänt tidigare och vilka rollfigurerna är. FAST & FURIOUS 8 kom 2017, och gissa vad: jag minns absolut ingenting av den! Det är helt blankt. Men, tydligen dök Charlize Theron upp som skurken Cipher i den, eftersom hon är med lite grann i denna nya film. Större delen av sina scener spenderar hon i en låda.

Det hela börjar lite förvirrande med en biltävling där en ung man som heter Dom assisterar sin farsa, som tävlar. Dom, det är ju namnet på Vin Diesels rollfigur. Det visar sig att det här är en tillbakablick, Vinnie Bennett spelar Dom som ung. Det är bara det att Bennett är 28 år och ser inte alls ut som en ung Vin Diesel. Dom har en lillebror, Jakob, som är huvudet kortare. Senare kommer vi att se Jakob som vuxen - då spelas han av John Cena, som är betydligt längre än Vin Diesel. Uppenbarligen fortsatte Jakob att växa i vuxen ålder. Nå - vad som händer i denna prolog, är att bilen pojkarnas farsa kör inte bara kraschar, den den kraschar så hårt att bilen sprängs i luften. Fadern överlever icke.

Hopp till nutid. Dom har en liten son han döpt till Brian, efter Paul Walkers rollfigur - Walker omkom i verkliga livet, men i filmen lever hans rollfigur än, dock syns han aldrig. Dom pratar med sin grabb om Gud, eftersom det här är en religiös film. På Doms gård häckar även Letty (Michelle Rodriguez). Några andra i gänget dyker upp. Kurt Russells kostymkille har skickat ett mystiskt och avbrutet meddelande. De beger sig iväg för att hitta en teknisk mackapär som ser ut som en kalott i metall. Men då dyker Jakob upp och knycker prylen. Dom har inte sett Jakob på evigheter. Jakob tillhör skurkarna. Han jobbar för Cipher, som alltså sitter i en låda. Eller, låda och låda, hon är inlåst i en glasbur.

Alla jagar alla. En massa människor från de tidigare filmerna ansluter sig, och jag har ingen aning om vilka de är, eftersom jag helt och hållet glömt bort dem. De reser jorden runt. Ett kung fu-slagsmål i Japan hade kunnat vara bra, om det gått att se vad som sker, men filmmakarna viftar för mycket med kameran och klipper för snabbt. De stjäl en supermagnet som de förvarar i en lastbil, vilket leder till ett par ganska kreativa biljakter, där allt av metall far iväg genom luften, mot magneten. Den avslutande, evighetslånga biljakten med gigantiska fordon parallellklipps med två killar som gör bil i rymden för att komma åt en satellit. Nej, jag skojar inte. Med jämna mellanrum får vi se återblickar på Dom och Jakob som unga, de låg ofta i luven på varandra.

Michael Rooker har en liten roll som mekaniker. Gal Gadot dyker upp några sekunder. Charlize Theron fäller en kul replik om Yoda och en hand i röven. Helen Mirren medverkar lite grann och kör sportbil skitfort i London. Hennes roll borde varit större. Hela filmen borde handlat om hennes figur. 

På slutet är det dags för lille Brian att be bordsbön på en grillfest, det är viktigt, tycker Dom. Vi har fått veta att familjen är det viktigaste av allt. Och Gud. En bil parkerar utanför huset, vi ser inte föraren, men det är underförstått att det är Brian från de tidigare filmerna. Spoilar jag för mycket? Nädå. Här finns inget att spoila. FAST & FURIOUS 9 är bara en massa scener staplade på varandra.

Dwayne Johnson medverkar inte alls, men sitter man kvar en stund under eftertexterna, avbryts dessa för en kort scen med Jason Statham. Om det följer ytterligare en scen efter eftertexterna vet jag inte, eftersom jag gick ut.

Justin Lin är återigen regissör, han gjorde del fyra, fem och sex. Två timmar och 23 minuter varar det här. Jag lämnade IMAX-salongen lite lomhörd och med lätt huvudvärk. Som vanligt. Det är en öronbedövande film, med ett överflöd av actionscener och jakter, som den här gången är klippta på ett sätt som gör det svårt att se vad som sker. Hysteriskt är bara förnamnet. Men trots några bra inslag, är det här bara tråkigt och påfrestande. Och jag kan inte med Vin Diesel.

I Amerika heter visst den här filmen F9: THE FAST SAGA. FAST & FURIOUS 10 är redan utannonserad. Förstås.


 

 

 

 

 

(Biopremiär 14/7)

torsdag 1 augusti 2019

Bio: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Foton copyright (c) UIP Sweden

När jag för två år sedan recenserade FAST & FURIOUS 8, avslutade jag med att skriva "Jag gissar att jag om två år kommer att skriva om FAST & FURIOUS 9 och påpeka att jag inte minns någonting alls av åttan." Förvisso är det inte FAST & FURIOUS 9 jag skriver om nu, men jodå, jag minns ingenting av åttan. Inte mer än att Dwayne Johnson och Jason Statham var med.

Till skillnad från rätt många andra, är jag inte speciellt förtjust i FAST & FURIOUS-filmerna, även om de, i likhet med MISSION: IMPOSSIBLE-serien, blivit bättre med åren. En orsak till att jag inte gillar FAST & FURIOUS är att den vansinnigt triste Vin Diesel medverkar. Jag förstår inte vad folk ser i honom. I de senare filmerna i serien medverkar ovannämnda Dwayne Johnson och Jason Statham. Det är ju de här två jag vill se, inte Vin Diesel.

Uppenbarligen är det fler än jag som tycker så, för här får vi en så kallad spin off-film som bara handlar om Johnsons och Stathams rollfigurer; Luke Hobbs och Deckard Shaw. ATOMIC BLONDE och DEADPOOL 2-regissören David Leitch har regisserat en film som inte bara visar sig vara en buddy movie och actionkomedi, utan även en frejdig TJOFLÖJT-film!

Handlingen är föredömligt enkel, rättare sagt: till skillnad från alldeles för många actionfilmer idag, går det nästan att förstå vad HOBBS & SHAW handlar om. Vanessa Kirby spelar Hattie, som är något slags brittisk agent som i London lyckas stjäla ett virus en ond organisation är ute efter. Hattie stjäl viruset genom att injicera kapslarna i sin egen hand. Hattie jagas av onda och goda, och måste hittas innan kapslarna löses upp, vilket skulle leda till att inte bara Hattie stryker med, utan miljoner människor.

De som anlitas för att hitta Hattie är Hobbs i USA, och Shaw i London. Det är bara det att de två inte vet om att de handplockats för att samarbeta. Hobbs och Shaw hatar varandra och bråkar konstant, de pikar varandra oavbrutet.

Idris Elba spelar torpeden Brixton, som jagar Hattie - ja, han jagar förstås även Hobbs och Shaw. Shaw känner Brixton sedan tidigare - inte nog med det, Shaw har till och med dödat Brixton en gång, han sköt honom i huvudet. Brixton har dock återupplivats av skurkarna som något slags terminator. Han är genetiskt modifierad och har mekaniska kroppdelar.

Jo, med den cyborgliknande Brixton, och Hobbs and Shaws närmast övermänskliga skicklighet och stryktålighet, närmar sig HOBBS & SHAW superhjältefilmen. Men det är inget jag klagar på.

Det tog drygt 90 minuter innan jag tittade på klockan när jag såg den här filmen. Det får sägas vara ett bra betyg - jag brukar börja titta på klockan efteren kvart. Men jag tyckte att de två första tredjedelarna av HOBBS & SHAW var ohemult kul. Jag gillar Dwayne Johnson och i synnerhet Jason Statham, jag gillar deras gnabbande, Vanessa Kirby visar sig också vara kul, när Brixton gör entré frågar en polis vem han är, varpå Brixton svarar "Skurk", och vem kan motstå en sådan replik? Slagsmålen är uppfinningsrika och välkoreograferade, och Ryan Reynolds, som inte står med i rollistan, spelar en hysteriskt rolig CIA-agent i ett par scener. Även Kevin Hart medverkar utan credit. Eddie Marsan spelar en nobelpristagare, och Helen Mirren återkommer från de tidigare filmerna.

... Men efter de inledande 90 minuterna började jag skruva på mig. Huvudpersonerna anländer till Hawaii, där Hobbs' familj bor, och det är där slutstriden ska ske. Och detta håller på i 45 minuter. Visst finns det några kul inslag under slutuppgörelsen, men jag hade hunnit tröttna och ville mest att filmen skulle ta slut. Vad är det med filmproducenter idag? Varför måste HOBBS & SHAW vara två timmar och femton minuter? Om de rundat av efter 90 minuter hade vi fått en fartfylld, rolig och ganska perfekt actionkomedi. Nu blev det allldeles för utdraget och segt.

Trots dessa invändningar gissar jag att jag tycker att detta är den bästa FAST & FURIOUS-filmen hittills. Jag gissar, eftersom jag alltså inte minns de tidigare filmerna.

FAST & FURIOUS 9, nästa film i den ordinariefilmserien, får premiär våren 2020.

 

 

 

 

(Biopremiär 2/8)

fredag 2 februari 2018

Bio: Winchester - House of Ghosts

Foton copyright (c) SF Studios
Ja, jösses. Det är nästan en prestation att använda ett så bra ämne som Winchester Mystery House - och sedan nästan misslyckas totalt.
Winchesterkåken i San Jose i Kalifornien, läste jag om för första gången för 25-30 år sedan. Jag tyckte att det var otroligt fascinerande - en tant som fått för sig att hon hemsöktes av andar, och därför kände sig tvingad att konstant bygga ut huset på de mest bisarra sätt. Hantverkare jobbade dygnet för att bygga vad som till slut kom attt bli 161 rum, samt trappor och dörrar som inte ledde någonstans. En gigantisk labyrint. När jag var lärarvikarie på 90-talet berättade jag ibland om huset, och ungarna tyckte att det var roligt med trappor som går rakt upp i taket.
Filmen WINCHESTER, som i Sverige fått den helsvenska titeln WINCHESTER - HOUSE OF GHOSTS, har regisserats av The Spierig Brothers; det vill säga Michael och Peter Spierig, vilka tidigare gjort DAYBREAKERS och JIGSAW; den sistnämnda har jag inte sett. Bröderna Spierig har även skrivit på manuset, och Peter Spierig står för filmmusiken.
WINCHESTER inleds lite kul. Först kommer en hel radda logotyper för Australiska bolag och institut - och därefter börjar filmen med textskylten "San Jose, California, USA". Filmen är alltså inspelad i Australien. Australiske skådespelaren Jason Clarke spelar doktorn Eric Price, som 1906 anlitas av gevärtillverkaren Winchester för att avgöra om änkan Sarah Winchester är sinnessjuk eller ej. Helen Mirren spelar Sarah Winchester, som ärvde en förmögenhet av sin make och som nu äger halva företaget. Hon anses dock vara knäpp, eftersom hon hävdar att andarna efter de som dödats med det berömda Winchestergeväret spökar i huset, och hon måste ständigt bygga nya rum för att fånga dem - och därefter försegla dörrarna med tretton spik.
Dr Price, som sörjer sin döda hustru och som själv varit död några minuter efter en skottskada, tycker förstås att tanten Winchesters snack är dumheter, men där skiter han sig på tummen. Det dröjer inte länge innan han börjar se- och höra spöken i det stora, märkliga huset. Spöken som inte är så snälla.
"Det dröjer inte länge" skrev jag här ovan. Rent allmänt dröjer ingenting i den här filmen. Det brölar på redan i öppningsscenerna, i vilka det spökar hejvilt. WINCHESTER förlitar sig helt på så kallade jump scares, och bröderna Spierig fläskar på med sådana precis hela tiden. Visst hoppar man till - det är svårt att undvika, eftersom hög musik tutar samtidigt som något snabbt dyker upp i bild.
Filmen går från en BÖ!-effekt till en annan, och däremellan är det faktiskt rätt tråkigt. Man lyckas väva in jordbävningen i San Francisco 1906, under vilken Winchesterhusets tre översta våningar rasade samman. Och vet ni vad som inte är otäckt i spökfilmer? Jo, hyllor som välter, väggar och tak som rasar, folk som kastas omkring, och ett helvetes oväsen.
Det är synd att pågarna inte skrev ett bättre manus. Det här huset är fantasieggande. Helen Mirren är förstås bra som Sarah Winchester, inledningen med en besatt pojke med en säck över huvudet är rätt bra, här och var ploppar det upp en och annan scen som funkar, och jag gillar bilderna från husets besynnerliga interiörer - även om det till största delen är studiobyggen. Men som helhet är det här trist och ospännande, och ibland lite väl dumt. Det vore kul att se en film om det här huset som inte vänder sig till tonåringar med dåligt tålamod.









(Biopremiär 2/2)
-->

måndag 10 april 2017

Bio: Fast & Furious 8

Foton copyright (c) UIP Sweden

Då är det åter dags för svenska biografer att håva in pengar i mängder. Ungefär vartannat år kommer det en ny FAST & FURIOUS-rulle, och landets alla tonåringar går man ur huse för att fylla salongerna kväll efter kväll efter kväll. När jag pratat om saken med biografpersonal, har de sagt att FAST & FURIOUS är det som går bäst - med bred marginal. Förväntade kassapjäser har en tendens att underprestera; superhältar med mera. Visst drar de mycket folk, men aldrig så mycket som förväntat. Men de här bilåkarfimerna går för utsålda hus - och biograferna i storstäderna får ofta kalla in vakter för att hålla ordning under de stökiga visningarna.

I original heter den här nya filmen THE FATE OF THE FURIOUS. Åtminstone i Europa har den döpts om till FAST & FURIOUS 8. För regin står F Gary Gray, som gjorde STRAIGHT OUTTA COMPTON. Och ja, filmen tar väl vid ungefär där den förra slutade. Hur den nu slutade.

Varje gång jag skriver om de här filmerna, påpekar jag att jag inte minns ett dugg av den förra filmen. Så är det förstås även den här gången. Det enda jag minns av FAST & FURIOUS 7 är ett montage med den då nyligen avlidne Paul Walker. Jo, och så var ju Jason Statham med. Av FAST & FURIOUS 6 minns jag bara en stridsvagn. Fast nu ljuger jag. Jag tittade på min recension och såg där en bild på stridsvagnen. Det är onekligen fascinerande att man lyckas göra så här extremt lättglömda filmer. Jag menar, jag kommer ju ihåg vad som händer i DÖDLIGT VAPEN- och DIE HARD-filmerna, jag kan till och med hålla isär de väldigt många FREDAGEN DEN 13:E-filmerna. Men FAST & FURIOUS? Det är omöjligt.

FAST & FURIOUS-serien har gått från bilåkaraction med deckarinslag, till något slags biljaktsbaserade agentfilmer à la MISSION: IMPOSSIBLE. Dom Toretto (Vin Diesel) och hans gäng far jorden runt och bekämpar terrorister och annat slödder. Den här gången spelar Charlize Theron den onda Cipher, som tvingar Dom att byta sida för att hjälpa henne att stjäla ett massförstörelsevapen. Hobbs (Dwayne Johnson) och resten av teamet jagar Cipher och Dom - fast självklart förstår vi att Dom inte blivit skurk på riktigt.

Förra gången försökte Deckard Shaw (Statham) döda Dom och hans team. Det gick inte så bra. Den här gången släpps Shaw ut ur fängelset för att hjälpa våra hjältar.

Jag vet inte om FAST & FURIOUS 8 är bättre än sjuan, men den är nog lite roligare. Jason Statham är rätt kul här, i synnerhet när han spelar mot Helen Mirren, som oväntat har en liten roll. Fast hans långa fajt under vilken han bär på en bebis är snodd från John Woos HARDBOILED. Jag gillar Dwayne Johnsons sätt att slåss - han lyfter upp sina motståndare och kastar dem på andra motståndare.

Kurt Russell är tillbaka som agentbossen mr Nobody, vilket lyfter filmen, och den här gången har han med sig en ung, grön agent spelad av Scott Eastwood. Eastwood är så lik sin far attt det nästan är distraherande - han ser  ut som en ung Clint Eastwood, han rör sig som den ung Clint Eastwood, och han pratar som en ung Clint Eastwood.

Clint?

FAST & FURIOUS 8 är en minut kortare än den förra filmen - men är förstås fortfarande lång som ett ösregn. Slutuppgörelsen håller säkert på i fyrtio minuter, om inte mer. Fast i princip halva filmen är slutuppgörelsen. Det körs bil, flygplan och ubåt. Saker sprängs i luften. Hundratals bilar regnar över en gata. Ett inledande race på Kuba är riktigt bra.  Det är för långt, men inte alltför tråkigt. Bortsett från Vin Diesel. Denne deghög är en av filmhistoriens tristade och mest charmbefriade filmhjältar. Det är tur att karismatiska killar som Jason Statham, Dwayne Johnson och Kurt Russell medverkar.

Filmen slutar med att alla ber bordbön.

Jag gissar att jag om två år kommer att skriva om FAST & FURIOUS 9 och påpeka att jag inte minns någonting alls av åttan.

 

 

 

 

(Biopremiär 12/4)


torsdag 21 april 2016

Bio: Eye in the Sky

Foton copyright (c) Scanbox
Häromveckan satt Helen Mirren hos Graham Norton och pratade om sin roll som brittisk överste i Gavin Hoods thriller EYE IN THE SKY. "Är inte hon för gammal för den rollen?" undrade min sambo. Jag vet inte. Vi är ju vana vid att se lastgamla manliga officerare på film, men aldrig kvinnliga sådana. Finns det 70-åriga kvinnliga överstar som fortfarande är i tjänst? Oavsett vilket funkar Mirren i rollen.
EYE IN THE SKY, som är en brittisk produktion, handlar om modern krigföring. Krig på distans. Krig som närmast är som datorspel. En handfull av Östafrikas mest efterlysta terrorister har lokaliserats i Kenya. I Nevada sitter en pilot och styr ett förarlöst flygplan, som övervakar byn och huset där terroristerna sitter och förbereder en självmordsbombning. I England sitter överste Katherine Powell, som styr operationen. I en annan byggnad befinner sig general Frank Benson (Alan Rickman i sin sista roll) tillsammans med några politiker; de följer operationen och ska godkänna de beslut Powell tar.
Alldeles intill huset i vilket terroristerna sitter bor en liten familj; mor, far och liten dotter. För att vi ska känna för den här familjen, och i synnerhet för dottern, får vi se att de kärleksfulla föräldrarna uppfostrar flickan på västerländskt sätt; fadern undervisar henne och hon får lov att leka - något som inte uppskattas av en del bybor, eftersom de är fanatiska muslimer. Varje dag skickas flickan ut för att sälja bröd. Just som Powell gett order om att avfyra en Hellfire-robot mot huset i Kenya, upptäcker piloten (Aaron Paul) och hans kollega (Phoebe Fox) att den lilla flickan sitter med sina bröd utanför huset. De vill absolut inte döda ett oskyldigt barn. En moralisk kamp utbryter. Om de inte dödar terroristerna kommer otaliga oskyldiga att sprängas i luften - samtidigt vill piloten och politikerna inte ha ett litet barns död på sitt samvete. På plats i byn finns en agent; en lokal kille, som ska försöka locka bort flickan innan roboten avfyras.
Den teknik som visas upp är fascinerande. Folk sitter på andra kontinenter och styr över liv och död. Samtidigt undrar jag hur den lokale agenten lyckas styra sin utrustning så perfekt som han gör: han skickar iväg en liten radiostyrd, flygande skalbagge, försedd med kamera, och lyckas styra in den i terroristernas hus, där han landar den på en takbjälke. Hur ser agenten var han kan landa? Hur undviker han att krocka med till exempel taket ovanför kameran, utanför bild?
Alldeles i början är EYE IN THE SKY hyfsat spännande, men efter ett tag avtar spänningen, och det ganska rejält. Det är hela tiden hyfsat uppenbart hur det kommer att sluta. Det är diskussionerna om moral som är den egentliga handlingen, inte thrillermomentet. Filmen vinner på sina fina skådespelare.
Ibland är det lite småroligt. Alan Rickmans rollfigur introduceras när han står i en leksaksaffär för att köpa en docka till sin dotter, eller kanske sitt barnbarn - och köper fel. Englands utrikesminister (Iain Glen) har blivit matförgiftad och sitter och bajsar när han måste ge sitt tillstånd till attacken. USA:s utrikesminister (Michael O'Keefe) är i Kina och spelar pingis när han får ett viktigt samtal i ärendet. Regissör Gavin Wood har en roll även han.
I eftertexterna kan vi läsa "In loving memory of Alan Rickman".







(Biopremiär 22/4)

-->

onsdag 10 februari 2016

Bio: Trumbo

Foton copyright (c) Scanbox
Tänk vad fel man kan ha. Jag har alltid trott att det var senator Joseph McCarthy som inledde häxjakten på kommunister i USA - men tydligen tog han bara över det hela, när jakten eskalerade i slutet av 1940-talet.
TRUMBO har regisserats av Jay Roach, vilket känns lite oväntat. Roach är mest känd för till exempel de tre Austin Powers-filmerna, och senast gjorde han komedin RIVALERNA. Hans nya film är ett drama byggt på verkliga händelser.
Manusförfattaren Dalton Trumbo gick med i kommunistpartiet 1943. Han var framgångsrik i Hollywood, men plötsligt var han inte längre välkommen. Politiker, och framför allt den mäktiga skvallerkrönikören Hedda Hopper, kastade sig över Trumbo och hans vänner med samma åsikter; Arlen Hird, Edward G Robinson, med flera. Hopper och hennes anhang var skoningslösa, Hollywoodkommunisterna hängdes ut som landsförrädare, John Wayne gick i taket, och Trumbo kastades i fängelse.
I egenskap av filmbuff som även fuskar lite med filmmanus och annat i branschen, älskar jag förstås filmer om Hollywood, och i synnerhet de som bygger på autentiska händelser. Jag vet inte hur pass nära sanningen TRUMBO ligger, men jag köper det här - och jag har förstås sett flera filmer Dalton Trumbo skrev; för inte så länge sedan såg jag om PRINSESSA PÅ VIFT från 1953, på vilken han inte satte sitt namn.
Den roligaste delen av TRUMBO, är när han släpps ut ur fängelset och för att tjäna pengar söker upp bröderna Frank och Hymie King, vilka äger B-filmsbolager King Brothers Productions. Frank King undrar varför Trumbo kommer till dem - "We make shit!", säger han. Trumbo och hans svartlistade manusförfattarvänner börjar för låga arvoden och under falska namn massproducera B-filmsmanus. "Vi har köpt en gorilladräkt, vi måste göra en gorillafilm!" kommenderar Frank King. Plötsligt levererar Trumbo ett manus till King Brothers som är bättre än vanligt - så pass att han vinner en Oscar för bästa manus. Filmen heter GITANO - DEN OBESEGRADE. Problem uppstår, eftersom den "Robert Rich" som skrivit filmen inte existerar. Det är lite intressant att bröderna King låg bakom en Oscarvinnare - men trots detta fortsatte de att producera B-film.
Först när Kirk Douglas och Otto Preminger anlitade Trumbo för att skriva SPARTACUS respektive EXODUS, båda kom 1960, kunde Trumbo åter sätta sitt riktiga namn i förtexterna.
Bryan Cranston är Oscarnominerad för sin insats i titelrollen, och jag tycker mycket väl att han är värd guldgubben. Åtminstone mer än Leonardo DiCaprio för THE REVENANT; DiCaprio går mest omkring och grymtar och håller ett och samma känsloläge. Cranston är väldigt bra som Dalton Trumbo. Helen Mirren gör Hedda Hopper, och det är en riktig Mirren-roll: hon är makalöst elak.
Diane Lane gör den hårt prövade hustrun Cleo Trumbo, Elle Fanning är dottern Niki, medan John Goodman briljerar som Frank King, en rejäl John Goodman-roll. Karln är född att spela B-filmsmoguler; han gjorde en sådan även i Joe Dantes MATINÉE.
Dean O'Gorman är väldigt lik Kirk Douglas, medan David James Elliott inte är alltför lik John Wayne. Michael Stuhlbarg är kanske inte jättelik Edward G Robinson, men han känns rätt i rollen. Det visas klipp ur gamla journalfilmer och långfilmer, och skådespelarna från TRUMBO har på ett övertygande sätt redigerats in i dessa.
Tyvärr kan Jay Roach inte hålla sig, och ser till att det ibland blir lite väl sentimentalt och präktigt, framför allt mot slutet, då det hålls tal och grejor, som vore detta ännu en film om en amerikansk hjälte spelad av Tom Hanks. Vilket det inte riktigt är.
Men jag gillar TRUMBO. Det är en intressant film om en intressant tid, och som sagt: det är alltid kul med filmer om det gamla Hollywood. I synnerhet B-filmsbranschen. När får vi se en film om James H Nicholson och Samuel Z Arkoff, männen som drev American International Pictures? Eller om regissören Bert I Gordon?
Plus i kanten för att Dalton Trumbo ofta låg i badet när han skrev sina manus.








(Biopremiär 12/2)

-->

tisdag 28 juli 2015

Bio: Kvinnan i guld

Foton copyright (c) Scanbox

 
Förra året hade filmen THE MONUMENTS MEN premiär; en trevlig film som fick märkligt ljum kritik. Filmen handlade om den konst som nazisterna stal under kriget - och nu kommer det ytterligare en film på samma tema.


Kvinnan i guld som titeln på Simon Curtis' (MY WEEK WITH MARILYN) film åsyftar, är porträttet "Adele" av Gustaf Klimt. Adele Bloch-Bauer (Antje Traue) var moster till Maria Altmann (Helen Mirren), som flydde Wien och nazisterna, för att hamna i Los Angeles. När filmen börjar är det 1998 och den unge advokaten Randy Schönberg (Ryan Reynolds) besöker Maria - jag satt hela filmen igenom och undrade vilken relation Randy hade till Maria; jag trodde de var släkt eller gamla vänner, men så verkar inte vara fallet. I vilket fall:


Tavlan "Adele" hängde hemma hos den judiska familjen Altmann i Wien, men den beslagtogs av nazisterna. Den hamnade på ett flott galleri i Wien, där den sedan hängde tills Maria Altmann kom på att hon ville ha den tillbaka. Tavlan tillhör egentligen hennes familj och det är trots allt hennes moster på tavlan. Randy låter sig övertalas och tillsammans med Maria åker han till Österrike. Fallet blir förstås ganska komplicerat, eftersom galleriet självklart inte vill släppa ifrån sig tavlan eller att den ens lämnar dess hemland. Randy ser då till att stämma Österrike!

Hur det går kommer inte som någon överraskning - man hade ju knappast gjort film på den här storyn om Randy och Maria misslyckades. Dessutom känner kanske en del till att tavlan numera hänger i Los Angeles. Vägen fram till detta förutsägbara slut är aningen ojämn.


Stora delar av filmen; närmare hälften, utspelar sig i Wien på 1920-talet och under andra världskriget, och är på tyska. Dessa scener är betydligt bättre och mer intressanta än Randys och Marias flängande mellan olika personer och rättegångar. Ryan Reynolds och främst Helen Mirren gör bra ifrån sig, men Mirrens rollfigur är lite konstig; jag tycker att Maria Altmann framstår som en lite osympatisk och hagalen kärring. Tavlan må vara stulen, men den hängde ju redan på ett fint galleri där den fick uppskattning - 1998 sköttes galleriet knappast av nazister. Jag förstod aldrig riktigt varför Maria tvunget vill ha den tillbaka 50 år senare. Visst, det görs högtravande försök att förklara detta - men som sagt: den hängde bra där den hängde.

Katie Holmes gör en rätt menlös roll som Randys gravida fru. Charles Dance och Jonathan Pryce dyker upp i småroller - och båda spelar amerikaner. Randys avslutande anförande i rätten är fint och tjusigt och korrekt på alla sätt, medan stråkarna filar på. En del repliker, i synnerhet Marias, är lite platta och teatrala. Jag skrattade när Marias österrikiske far, som dittills bara pratat tyska, i sin sista scen säger "From now on we shall speak the language of your future!" till sin dotter, som i scenen därpå tillsammans med sin make (Max Irons) dribblar bort några nazister på stan och äntrar ett flygplan till frihetens land - där "Adele" förstås också måste hänga.


KVINNAN I GULD är lite allt möjligt. Lite bra. Lite intressant. Lite rolig. Lite tråkig. Den oerhört tjusiga Antje Traue är den största behållningen.






 

(Biopremiär 31/7)

onsdag 10 september 2014

Bio: 100 steg från Bombay till Paris

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag läste häromdagen en intervju med Lasse Hallström i vilken ha sa att han är vegan och därför är hans nya film 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS ren matporr för honom. Det låter lite konstigt. Om han nu dreglar och blir hungrig av att filma en massa läckra maträtter, varför väljer han då att vara vegan? Om det inte är av medicinska skäl?

Jag brukar inte gilla Lasse Hallströms filmer. En kollega kallar dem "europeiska filmer för amerikaner som inte pallar se europeiska filmer". De brukar med få undantag vara sentimentala och slätstrukna. Utkalkylerade. Därför blev jag lite förvånad när den här nya filmen visade sig vara rätt rolig och trevlig.

Titeln 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS är lite märklig. I original heter filmen THE HUNDRED-FOOT JOURNEY och bygger på en roman som på svenska heter "En fransk curry - 100 steg från Bombay till Paris" av Richard C Morais. Bombay, ja, kanske. Paris - nej. Titeln åsyftar två restauranger som ligger mittemot varandra med trettio meters avstånd, den ena indisk, den andra fransk, i en fransk by som inte ligger ens i närheten av Paris. 30 METER FRÅN INDIEN TILL FRANKRIKE vore således en mer passande titel.

... Jag håller visst redan på att sväva ut här, märker jag. Nå, vad handlar då det här om? Jo, förstår ni, i centrum har vi familjen Kadam från Indien. De har flytt sitt hemland, modern i familjen har dött, och nu drar de runt i Europa och bedriver restaurangverksamhet - familjen har ett djupt, oerhört passionerat förhållande till mat.
Mitt ute på den franska vischan går familjens bil sönder. Den söta fransyskan Marguerite (Charlotte Le Bon) kommer till undsättning och de hamnar i en liten pittoresk by. Alldeles i utkanten av byn ligger en gourmetrestaurang försedd med en Michelinstjärna. Restaurangen drivs med järnhand av den känslokalla madame Mallory (Helen Mirren) och Marguerite jobbar där. På andra sidan vägen, trettio meter bort, ligger en tom, lätt förfallen byggnad. Entreprenören och familjefadern Papa Kadam (Om Puri) köper kåken för att öppna indisk restaurang där. Något Mallory absolut inte uppskattar. Rivaliteten utvecklas till krig mellan de två restaurangerna. Samtidigt fattar Marguerite och Papas skicklige kock till son Hassan (Manish Dayal) tycke för varandra.
Komedi med inslag av romantik och drama - och enorma doser matporr. Så kan väl 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS beskrivas. Och det är inte så dumt. Det är en lättviktig och lättglömd film, men det är trevligt. Helen Mirren är strålande, Om Puri är en skojig herre, och Charlotte Le Bon är det sötaste sedan Audrey Tautou - och jag kan aldrig motstå cyklande fransyskor i sommarklänning. Filmen är skjuten på plats i Frankrike, miljöerna är vackra och pittoreska, det ser precis så romantiskt ut som vi vill att Frankrike ska göra. Folk pratar engelska med fransk accent - enligt Helen Mirren beroende på att den amerikanska publiken inte kan läsa undertexter.
... Och så frossas det i matbilder. Se inte filmen hungrig. Herregud, vad gott det ser ut! Och när man inte får se mat, pratas det om mat. Recept och ingredienser gås passionerat igenom. Blev du hungrig av THE LUNCH BOX kommer du inte att stå ut med den här filmen.

Två timmar lång är filmen, lite för lång och utdragen, lite för förutsägbar, men som sagt: trevlig och mysig. Man lyckas till och med få in en politisk kommentar när medlemmar av ett franskt rasistiskt parti slår till mot indierna.







(Biopremiär 12/9)

onsdag 14 augusti 2013

Bio: RED 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Retired and Extremely Dangerous. RED. Jag minns att jag tyckte rätt bra om den första filmen, som kom 2010 och som byggde på en serietidning från DC Comics jag inte läst. Men ärligt talat minns jag ingenting. Inte mer än att det var mycket action och att rollfigurerna var pensionärer, ofta bytte kläder och såg tokiga ut.

Bioframgångar leder ofta till uppföljare och nu återvänder de flesta från originalet i RED 2, i regi av TV-regissören Dean Parisot. Vad det handlar om den här gången är lite luddigt - men det spelar ingen roll. Pensionerade agenten Frank Moses (Bruce Willis) lever numera ett lugnt liv med sin fjälla Sarah (Mary-Louise-Parker), men den halvknäppe kollegan Marvin (John Malkovich dyker upp och behöver Fransks hjälp - dessutom har ju Frank inte dödat någon på evigheter och så kan det ju inte fortsätta. Frank vägrar - men ett par minuter senare dödas Marvin av en bilbomb.

... Vill Marvin att vi ska tro. För det var bara ett trick för att få Frank att hjälpa honom. En massa skumma agenter tror att Frank vet var atombomben Nightshade, en riktig domedagsmaskin, finns. Frank har aldrig hört talas om bomben, men blir tillsammans med sina vänner jagad av agenter och hitmen över hela världen. Helen Mirren återkommer som den superproffsiga mörderskan Victoria, Catherine Zeta-Jones är ett ryskt bombnedslag, Brian Cox gör en annan ryss, Byung-hun Lee (Storm Shadow i G.I. JOE-filmerna) är världens skickligaste hitman, Anthony Hopkins är den förvirrade professorn som suttit inlåst i 32 år och som byggde bomben, och Meal McDonough är en redigt obehaglig och ond agent.
Återigen handlar det om en bagatell, RED 2 är ingen film man minns - men det är väldigt underhållande precis hela tiden. Det är skojigt, humöret är glatt, och humorn bygger mest på att folk dödas på olika ovanliga sätt. Alla dödsfall tas med en axelryckning. Victoria diskuterar relationer medan hon löser upp ett lik i ett badkar. RED 2 är en väldigt våldsam film, det är action mest hela tiden; förvisso PG-13-action, men ändå. Märkligt nog är filmen tillåten från elva år i Sverige. Visst, inget blod och inga svordomar, men hundratals människor slaktas under 116 minuter.
Actionscenerna är väl iscensatta och välkoreograferade - och välfilmade. Det känns skönt att se en  actionfiolm där man verkligen kan se vad som sker - till skillnad från i till exempel ELYSIUM. Lee är en jäkel på kung-fu och slåss snyggt.


Det är även trevligt att se Bruce Willis i något vettigt, efter sumprullar som A GOOD DAY TO DIE HARD och G.I. JOE: RETALIATION. Det är väldigt kul att 68-åriga Helen Mirren fortfarande får spela sexig femme fatale. 49-åriga Mary-Louise Parker är rolig och ohyggligt charmig. 45-åriga Catherine Zeta-Jones får anses vara ungdomen i filmen.

Filmens förtexter består av animerade serierutor.






(Biopremiär 16/8)

onsdag 31 juli 2013

Bio: Monsters University

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
HITTA NEMO och UPP i all ära, men jag har alltid tyckt att MONSTERS, INC. är Pixars bästa och roligaste film. Nu har jag förvisso inte sett den sedan den kom 2001, men jag minns den som väldigt, väldigt kul.
Här har vi en senkommen uppföljare (en stor del av målgruppen var inte ens född 2001!) som inte helt oväntat blivit en fläskig kassapjäs i USA, där den hade premiär förra månaden. Men den fick inget vidare bra kritik därborta i Amerika.
När jag bänkade mig för att se MONSTERS UNIVERSITY var jag fullt medveten om att jag skulle få se en betydligt svagare film än originalet - men jag hade verkligen inte förväntat mig att filmen skulle vara så här svag.
Regissören Dan Scanlon är ny, men flera av figurerna från förra filmen är tillbaka - om än i yngre tappning. Det hela börjar med att den lille mobbade huvudfotingen (eller vad han nu är) Mike Wazowski går på lågstadiet och med klassen gör studiebesök på Monsters , Inc. där skrämmarna jobbar - de där viktiga monstren som samlar in barnskrik, vilket behövs för att monstersamhället ska fungera. Lille Mike bestämmer sig genast för att han ska bli en skrämmare när han blir stor.
En del år senare börjar så Mike på univesitetet där han tänker utbilda sig till just skrämmare. Här lär han känna den store och ludne Sully, eller James P Sullivan, som han egentligen heter. Sully är son till en legendarisk skrämmare och tror att allt ska gå enkelt, men så är inte fallet.
På universitetet huserar de vanliga grupperna - eller klyschorna: de buffliga, kaxiga och elaka killarna i den hippaste skolklubben; de spända brudarna; de mobbade nördarna. De sistnämndas klubb heter Oozma Kappa och de, enlige de coola killarna, mesiga och töntiga Mike och Sully hamnar förstås hos nördarna. Och eftersom det här är en amerikansk film, handlar det om riktiga nördar - här i Sverige har ju ordet kapats och används som något positivt; om en bankdirektör är specialintresserad av opera kan han säga "Jag är operanörd". Vilket förstås är en skitdum utveckling.
Nå. Vad som sedan händer är förstås att Mike och hans nya kompisar måste hävda sig. Det hålls tävlingar och grejor, och de måste bevisa att de också duger trots att de är så små, rara och bortkomna.
... Och det här är inte speciellt roligt. Det är nästan så att jag vill gå så långt att jag påstår att MONSTERS UNIVERSITY inte är rolig alls. Åtminstone inte för mig i egenskap av vuxet karlskrälle. Småungar lär skratta åt filmen i vilket fall, de tycker säkert att figurerna ser skojiga ut. Men för min del räcker inte det. Att filmen utspelar sig i skolmiljö gör också att det hela känns mer barninriktat. Roligast i hela filmen är ett slags snigelliknande, superlångsamt monster som dyker upp i början - och efter eftertexterna.
Helen Mirren från CALIGULA gör rösten till den här typen.
Animationstekniskt är det här förstås utmärkt och 3D:n stör inte. För en gångs skull pressvisades filmen med engelskt originaltal, så vi fick Billy Crystal som Mike, John Goodman som Sully, Steve Buscemi som Randy, Alfred Molina gör visst ett monster, medan Helen Mirren ger röst åt en sträng dekanus. Men det hjälper inte så mycket. MONSTERS UNIVERSITY är rätt tråkig och jag höll på att nicka till ett par gånger.







(Biopremiär 31/7)

-->