Visar inlägg med etikett Hedvig Häggman-Sund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hedvig Häggman-Sund. Visa alla inlägg

onsdag 12 december 2018

Bio: Bamse och dunderklockan

Bilder copyright (c) Nordisk Film
Har ni tänkt på att svenska skådespelare ofta halvviskar, eller pratar väldigt mjukt, när det gör röster till animerade filmer eller radioteater? Det är lite märkligt. Jag undrar varför det är så. Direkt efter BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN såg jag den amerikanska SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE i sin engelska originalversion, och i den pratar alla normalt. Men - i Bamsefilmen halvviskas det förhållande ofta.
Okej. Ännu en långfilm om Bamse - och man nu kan kalla en 62 minuter lång film för långfilm. Detta är den tredje i raden; det har kommit en nya vartannat år, och den förra; BAMSE OCH HÄXANS DOTTER, var rätt kass och dum.
BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN, återigen i regi av Christian Ryltenius, är lite bättre, även om jag är besviken på att titelns dunderklocka inte alls är en klocka som dånar eller smäller i luften, utan en blomma. Dessutom handlar filmen inte om en blomma, utan om många. Således borde filmen heta BAMSE OCH DUNDERBLOMMORNA OCH INTE ALLS EN DUNDRANDE KLOCKA.
Jag vet inte om dunderklockorna figurerar i de tecknade serierna om Bamse, men enligt den här filmen behövs de när farmor lagar dunderhonung. Bamses farmor, alltså. Bamses farfar hittade blommorna på en ö för längesedan och farmor förvarar dem i ett skåp på vinden. Bamses farfar verkar vara död - fast det kan ju också vara så att han lämnat farmor för en raffig söderhavsflicka. Farmor gör inte så mycket annat än kokar dunderhonung, går och lägger sig, och tar en farlig tid på sig för att gå över golvet för att öppna ytterdörren, så hur kul är hon, egentligen?
Två skurkaktiga töser tar sig in på farmors vind för att själa en skattkarta. Då råkar de sätta vinden i brand. Farmor bara ler godmodigt när hon släcker elden, eftersom en eldsvåda som bekant inte är så farligt. Men! Alla dunderklockorna har brunnit upp! Nu kan hon inte koka dunderhonung till Bamse!
Skalman och Lille Skutt tar båten till den där ön för att hämta nya blommor, medan Bamse, som tycker om att jonglera med barn, måste stanna hemma. Bamse hoppas att inget hemskt händer, eftersom han inte kan bli världens starkaste björn under en tid.
Den skurkaktige Reinard Räv är förälskad i Mickelina, som har byns leksaksaffär. Han tänker att hon nog inte vill veta av honom, eftersom han är en skurk. Då får han den jättebra idé: han ska bli superhjälte! Tillsammans med sina skurkaktiga polare iscensätter Reinard diverse rån och katastrofer, och superhjälte-Reinard kommer till undsättning. Reinard blir folkets idol! Bamse behövs inte längre! Hur ska det gå?
Enligt filmens pressida får Bamse lära sig något viktigt: att bara vara sig själv räcker mycket längre än man tror. Själv fick jag lära mig att en lömsk och självisk superhjälte är en roligare huvudperson än Bamse. Av en annan film fick jag lära mig att med mäktiga krafter följer ett stort ansvar.
Animationstekniskt är det här riktigt bra - med undantag för att vissa moment och rörelser tar lite för lång tid, som om de rör sig i slowmotion. Ibland måste röstskådespelarna göra konstpauser mitt i meningar för att munrörelserna ska stämma hyfsat, "Hej på dig ... Bamse!" säger en gammal tant vid ett tillfälle. Miljöerna är snygga. Den begåvade Hedvig Häggman-Sund är inblandad i figurdesign, storyboards och en del annat - hennes namn listas fyra gånger i eftertexterna.
Scenerna med Reinard som superhjälte är rätt kul; bäst är när han fantiserar om att vara superhjälte, och vi får några sekunder tecknade i en helt annan stil. Fast detta lär bara vuxna tycka är kul, liksom några parodier på tidningsomslag som snabbt skymtar förbi.
I egenskap av medelålders karl tycker jag dock att filmen är småtråkig; det är en rätt seg timme, och det blir i vanlig ordning lite väl präktigt. Precis som i de tidigare filmerna blir handlingen lite konstig mellan varven - eldsvådan jag beskriver ovan är ett exempel. Men små barn lär förstås gilla filmen. Förhoppningsvis tjatar de på sina föräldrar att de ska köpa en Bamsetidning på väg hem från bion. Då tycker jag att föräldrarna även ska passa på att köpa ett nummer av 91:an. Det gynnar nämligen mig.  
Först nu, när jag skrivit klart min recension, upptäckte jag att den här filmen har premiär först nästa fredag. Nå, då slipper jag skriva om den då.










(Biopremiär 21/12)

torsdag 19 juni 2014

Serier: Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr

IGÅR, IDAG OCH IMORGON BLIR ALDRIG MER SOM FÖRR
av Daniel Ahlgren, Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund, Lars Krantz, Jimmy Wallin, Li Österberg
Apart Förlag
Innan jag satte mig ner för att skriva den här recensionen beslutade jag mig för att ta en promenad. Och vem träffade jag på under denna promenad? Jo, Daniel Ahlgren - mannen bakom boken jag skulle skriva om. Hej Daniel, trumpetade jag, jag ska skriva om ditt nya album! Hur mycket vill du ha för att skriva något snällt? svarade han.
Jag ville inte ha någonting. Men visst är det ett problem när man känner personerna bakom de verk man ska recensera. I det här fallet känner jag samtliga medverkande - utom Li Österberg. Jag vet inte om jag ens har träffat Österberg. Men oavsett vilket: nej, jag är inte köpt. Jag skriver vad jag tycker och tänker om det här albumet.
Senast jag skrev om Daniel Ahlgren var när hans Ove - den 34-årige hårdrockaren kom ut i Japan, den recensionen kan ni läsa HÄR. Han går från strength to strength, den gode Daniel. Sedan ett antal år tillbaka ägnar han sig åt att göra superhjälteserien S3, som handlar om en svensk gymnasieskola där vissa av eleverna har superkrafter - och frågan är om detta inte är hans främsta projekt hittills. Jag personligen var väl aldrig Daniels största anhängare i början, när det mest handlade om vardagsrealism och Daniel själv. Men jag har ju aldrig varit inne på den typen av serier. I och med S3 grottar Daniel ner sig i de prylar han växte upp med och som format honom - och då främst serietidningar. Det här känns passionerat. Fast jag får väl erkänna att jag läst långtifrån allt i S3-sviten. I början gick den i serietidningen Kapten Stofil, men samlingsalbumen gavs ut av Bakhåll - och de har varit mer eller mindre osynliga ute i handeln. Nu ligger han på ett annat förlag; Apart.
Daniel Ahlgren
Daniel Ahlgren har skrivit samtliga manus till episoderna i detta nya album, dock har han tagit hjälp av några andra tecknare. Albumet är copyright 2007-2014 - så länge har det varit på gång. Anledningen till att det tagit så lång tid, är att en av tecknarna (inga namn, men han har skägg) aldrig färdigställde sin episod. Daniel själv har tecknat de två episoder som inleder boken, varav den första tidigare publicerats i antologin "Allt för konsten X". Denna episod, den klart roligaste i albumet, är i färg - och det visar sig att Daniels bilder gör sig alldeles utmärkt i färg. Avsnittet handlar om att de unga, svenska superhjältarna har maskerad med temat Konstiga och obskyra superhjältar.
Därefter följer en rad lösryckta nummer ur påhittade serietidningar. Vi får ett tidningsomslag och sedan en serie ur tidningen. Först har vi Atomica nr 1 ("Ny tidning!") av Daniel Ahlgren. Här blir den mystiske hjälten Järngeten, som ingen vet vem det är och var han kommer ifrån, fullkomligt uppslukad av just Atomica nr 1.
Därefter följer Alfapojken nr 11, som tecknats av Hedvig Häggman-Sund och Joakim Gunnarsson. Här tänker Alfapojken tillbaka på när han var barn och lekte superhjälte med Starkast-i-världen-pojken - en grabb som inte hade superkrafter. Hedvig är ju en av Sveriges skickligaste serietecknare och serien ser glassig och läcker ut - synd att den inte är i färg.
Hedvig Häggman-Sund, skiss, och Joakim Gunnarsson, tusch
En gosse som jobbar bäst i svartvitt är skräckserietecknaren Lars Krantz. Han bidrar med ett nummer av tidningen Kaninmannen; en serie inspirerad av både hårdkokta deckare och Lovecraft - och nog för att det är hårt, alltid. Lars' tunga skuggor lämpar sig synnerligen väl för detta manus.
Sist i boken hittar vi Äventyrliga serier med Morgondagens Hjältar nr 33, som till större delen tecknats av den skäggige Jimmy Wallin. Här upptäcker Exploding Boy; en kille med Prins Valiant-frisyr, att Prince of Uranus och Indexboy har rest i tiden och råkat ändra historiens gång. Nio av seriens sidor, lustigt nog sidorna i mittpartiet, är tecknade av Li Österberg. Hon tecknar inte alls som Jimmy och för att vara ärlig: hon är långtifrån en lika bra tecknare som de övriga medverkande, det ser lite amatörmässigt och fanzineaktigt ut jämfört med resten av sidorna. Å andra sidan har hon tecknat några sidor då det reses i tiden, så det funkar rätt bra ändå - som om tidsresenärerna hamnar i en värld där allt ser ut så här. Och hon tecknar inte fult och kasst.
Lars Krantz
Tecknarna i all ära, men det är Daniel Ahlgren och hans manus som är albumets stora stjärna. Visst handlar det om bagateller, men det är udda, kluriga och fascinerande historier, och persongalleriet är bra och inspirerat. Framför allt är Daniel en hejare på att skriva dialog - hans dialog sopar banan med det de flesta andra svenska serieskapare stoppar in i pratbubblorna. Här pratar folk som riktiga människor. Och de här figurerna må ha superkrafter och superhjältedäkter, men de är trots detta vanligt folk som sällan är ute på superhjälterier. De sitter mest och hänger och umgås och har vardagliga problem - som andra gymnasieelever.
Li Österberg
Det känns väldigt skönt med ett svenskt seriealbum helt fritt från sunkiga mensskämt, dryga Möllankids, och som faktiskt innehåller "riktiga serier" - det här är serier av människor som älskar serier och behärskar konstformen. Det är inte bildsatta noveller; det är inte sidor fulla av text istället för teckningar. Och av någon anledning är det väldigt, väldigt ont om sådana serier i dagens Seriesverige.
Spring och köp, pojkar och flickor!

-->



tisdag 7 januari 2014

Serier: Ordningen upprätthålls alltid

ORDNINGEN UPPRÄTTHÅLLS ALLTID
Diverse tecknare efter noveller av Pär Thörn
Apart Förlag

Jag har gått lite grann som katten runt het gröt när det gäller det här seriealbumet - av diverse skäl. Dels har jag haft en massa annat att ta itu med, dels känner jag ett flertal av de medverkande tecknarna, dels har jag haft svårt att få tummen ur. Ja, och sedan blev det jul.

"23 grafiska novelletter" står det på omslaget - vad nu en "novellett" är. Det engelska ordet "novelette" betyder ju kortroman, men i det här fallet motsvarar ordet kortnovell. Det handlar om korta serienoveller - fast den här boken innehåller egentligen väldigt få serier.

Jag har omnämnt Pär Thörns korta kriminalberättelser ett par gånger tidigare här på TOPPRAFFEL! i samband med att de, både i form av noveller och serieadaptioner, har förekommit i tidningen Agent X9, och jag får väl erkänna att jag varit rätt kritisk, framförallt beroende på att de tecknare som gett sig på adaptionerna inte gjort några regelrätta serier av novellerna.

Samtliga berättelser är uppbyggda på samma sätt. De börjar med att huvudpersonen presenterar sig med sitt namn och säger att han eller hon  är död - "Jag heter Marcus Johnson och jag är död," inleds till exempel novellen som inleder denna samling. På oftast fyra sidor redogörs sedan för händelserna som ledde fram till huvudpersonens död, och samtliga berättelser avslutas med "Ordningen upprätthålls alltid". Novellerna är inspirerade av hårdkokta deckare, men som den poet Pär Thörn är, ligger de ganska långt ifrån gamla gulnade Manhattanpockets i översättning av Karl-Rune Östlund. Det handlar om existentiella kriminalberättelser snarare än deckare och thrillers; somliga inspirerade av verkliga händelser, och albumet vinner på att läsas i ett svep. De ständiga upprepningarna vad gäller uppbyggnaden tillför då en hel del, när jag tidigare läst en löstryckt novell i X9 har denna mest känts poänglös.

På releasefesten för den här boken läste Pär Thörn upp några av novellerna. Inte helt oväntat fungerade de bättre framförda på detta sätt; som ren prosa. Ett stort antal av Sveriges främsta serietecknare - och en del, ähum, mindre bra sådana - medverkar i boken, men ytterst få har brytt sig om att göra seriebearbetningar. Det här handlar till större delen om illustrerad prosa. Bilderna illustrerar det som sägs i texten och det händer oftast för mycket mellan rutorna för att det ska kunna kallas serier. Ibland är bearbetningarna rätt oinspirerade, i ett fall illustreras till exempel tidens gång med en bild på en klocka. Det är tecknarna själva som står för bearbetningarna; Thörn har inte skrivit några seriemanus.

Fanny M Bystedt har gjort den bästa och mest originella bearbetningen, i hennes fall handlar det faktiskt om en serie. I textplattorna berättas det om en kvinna som planerar att mörda kungen. I bilderna skildras dock hur kvinnan jagar älg. Det är kanske inte så grafiskt spännande, men Bystedt har tänkt till och gjort något eget.
Nicolas Krizans bidrag
De två bästa historierna är "Självbedragaren", tecknad av Nicolas Krizan, och den sista; "Skriftställaren", i vilken det är Pär Thörn själv som är död, och som har illustrerats av Stina Hjelm. Jag har känt Nicolas Krizan i över trettio år, på 1980-talet var han stor stjärna i seriefandom, men nu är det längesedan jag sett någon ny serie av karln. "Självbedragaren", som handlar om en herre som agerar agent för serieskapare och som dör på Bokmässan i Göteborg, är fantastiskt snygg. Jag önskar verkligen att Nicolas får tid, ork och lust att börja teckna serier igen.

Skräckserietecknaren Lars Krantz bidrar med en mörk och grafiskt tilltalande grej om en kille som tror sig vara Kurt Wallander - och Lars har valt att porträttera honom som Kenneth Branagh. Dennis Gustafssons bidrag har jag skrivit om tidigare, medan Allan Haverholm står för en elegant, vackert tecknad episod - han är samtidigt den som främst representerar "illustrerad prosa". Hedvig Häggman-Sund tillhör Sveriges absolut bästa tecknare; tyvärr är hon fortfarande rätt okänd bland massorna, och här samarbetar hon med pojkvännen Joakim Gunnarsson. En annan av Sveriges främsta tecknare är Jimmy Wallin, vars fem sidor som väntat är slickade. En som inte kan kallas en av Sveriges bästa serietecknare, är Henrik Bromander. Han är snarare en av Sveriges absolut sämsta serietecknare - det är trots allt sina manus han kommit fram på, berättelser som uppskattas i vissa kretsar, trots de oförlåtligt dassiga teckningarna. Här har han förstås inte skrivit manus själv och resultatet ser för jävligt ut. Oscar Hjelmgren står för två klatschiga sidor, medan ett par serier tecknats i något slags mangastil. Boken avslutas med några sidor extramaterial där Pär Thörn berättar om bakgrunden till några av berättelserna.
Lars Krantz' bidrag.
"Ordningen upprätthålls alltid" spretar hejvilt och jag hade förstås uppskattat om innehållet vore jämnare grafiskt sett. "Fy fan vad fult!" utbrast en kompis till mig som bläddrade i albumet och först fick upp de krattiga bidragen. "Typiskt svenskt skit!". Och det är inte utan att jag undrar hur resultatet hade blivit om Pär Thörn hade skrivit seriemanus efter sina noveller och verkligen utnyttjat seriemediet - vilket de flesta av tecknarna alltså inte gjort.

Mina invändningar till trots: detta är alls icke något dåligt album och på det hela taget är det rekommendabelt. Jag har dessutom en känsla av att boken kommer att gå hem hos folk som sällan läser serier. Som till exempel dagstidningarnas seriekritiker.