Visar inlägg med etikett Heath Ledger. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Heath Ledger. Visa alla inlägg

lördag 2 januari 2010

Bio: The Imaginarium of Dr. Parnassus

Ibland dyker de upp ändå, de där filmerna som inte fick Malmöpremiär - om än försenade. THE INFORMANT kommer visst om en vecka, och igår hade Terry Gilliams THE IMAGINARIUM OF DR. PARNASSUS premiär, efter att ha dykt upp annorstädes i Sverige häromveckan - filmen hade urpremiär i Cannes i maj 2009.
"Somebody, please give Terry Gilliam a break!" skrev en bekant efter att Heath Ledger gått och dött. Få regissörer har väl haft så mycket otur som Gilliam, med hans avbrutna DonQuixote-film som främsta exempel - fast han ska visst göra ett nytt försök vad gäller den.
Terry Gilliam är en oerhört trevlig herre, och när han var i Lund med BRÖDERNA GRIMM tilldelades han Jan-Olof Rydqvist-diplomet (tidigare mottagare var Ole Søltoft och Santo). Jag gillar honom som regissör, jag gillar hans stil och estetik - men jag gillar inte alltid hans filmer (jag hatade FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS), åtminstone har jag upptäckt att jag sällan känner för att se om dem. Det bästa han gjort tycker jag är THE CRIMSON PERMANENT INSURANCE; hans prolog till MONTY PYTHONS MENINGEN MED LIVET.
THE IMAGI-
NARIUM OF DR. PARNAS-
SUS är en hopplös filmtitel, svår att komma ihåg. Eftersom filmen inte pressvisades gick jag på premiären. När jag tidigare på dagen hämtade ut min biljett, stod det en ung kille i kön bredvid mig och bad om en biljett till något som lät som THE IMAGE OF DR. ANUS.
Vad filmen också är, är en ... film som inte är som andra. Jag kan inte avgöra om det här är en av de mest irriterande pretentiösa filmer jag sett eller inte. En del biobesökare lämnade visningen, bland annat gick en hel familj efter en halvtimme. På sätt och vis kan jag förstå familjen, om de förväntat sig en skojfrisk komedi, eller en regelrätt saga med Heath Ledger.
Christopher Plummer är titelns doktor. Han är tusen år gammal och har sålt sin själ till Djävulen (Tom Waits). Han reser runt i England med ett teatersällskap, bestående av lille Percy (Verne Troyer, som fyllde 40 igår), Anton (Andrew Garfield) och dottern Valentina (Lily Cole). De har ett slags uppfällbar teaterscen, på vilken de framför surrealistiska skådespel, och på scenen finns en magisk spegel. Går man igenom den, hamnar man i en värld baserad på sina fantasier.
Parnassus har dealat med mr Nick - Djävulen - igen, för att få tillbaka sin ungdom. Detta i utbyte mot att Nick får Valentina på hennes sextonårsdag. Nu ångrar sig förstås doktorn och försöker hindraöverlämnandet. Då dyker den mystiske Tony (Heath Ledger) upp.

THE IMAGI-
NARIUM OF DR. PARNAS-
SUS är fantastisk att titta på. Den fullkom-
ligt exploderar av surrealistiska, märkliga, absurda, vackra bilder - och den moralitet till story som finns, drunknar i fyrverkerierna. Det blir en väldig massa hoppande in och ut genom spegeln, en massa bisarra världar, allt kombinerat med teatralisk dialog och ibland sorgsen tango på soundtracket, vilket gör att det känns lite arty-farty. Detta är till mångt och mycket en typisk filmfestivalfilm - sådana har ju nästan blivit en egen genre.
Jag var aldrig någon beundrare av Heath Ledger. Hans frånfälle löstes efter en del tankearbete med att låta andra skådespelare dyka upp som alternativa versioner av Tony i de olika världar han kastar sig in i. Ledger var väl en okej skådis, men de övrigaTonyarna spelas av betydligt bättre skådisar: Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell.
Jag älskade avsnittet med Jude Law - det ser ut som en live action-version av Gilliams gamla, tecknade inslag ur MONTY PYTHONS FLYING CIRCUS; komplett med ett stort polishuvud som skjuter upp ur marken. Det dyker även upp ett gäng poliser i kjol, som dansar och sjunger den klämmiga sången "We Like Violence".
Men som helhet känns Gilliams film som en enda osorterad röra, som om han inte riktigt vetat vad för typ av film han ville göra; om det hade blivit annorlunda om Ledger inte satt tofflorna låter jag vara osagt. Och som sagt, det har en tendens att bli väldigt pretentiöst, något som understryks av den högtravande dialogen och skådespeleri med yviga gester.
Men det är onekligen tjusigt att titta på det hela. Efter eftertexterna blir bilden svart under en minut eller två, medan en konstig elektronisk variant av filmmusiken spelas; det låter som en mobilsignal.
Peter Stormare har en liten roll som rullstolsbunden president.






(Malmöpremiär 1/1)