Bio: Det blåser upp en vind

Bilder copyright (c) TriArt Film

Varje gång en ny - eller gammal - film från Studio Ghibli får biopremiär, blir den samlade svenska kritikerkåren alldeles till sig i trasorna. Alla utom jag. Denna japanska studio gör alltid filmer som har två saker gemensamt: de är alltid otroligt snygga - och de är oftast mördande tråkiga. Åtminstone de som haft svensk premiär de senaste åren. UPPE PÅ VALLMOKULLEN är ett rejält sömnpiller, LÅNAREN ARIETTY och PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET några bättre.

DET BLÅSER UPP EN VIND ska vara regissören Hayao Miyazakis sista film och handlar om den närsynte Jiro, som inte kan bli pilot, vilket han drömmer om, och istället blir flygplanskonstruktör - inspirerad av den italienske flygplansritaren Caproni. Jiro är en fiktiv figur, en kombination av ingenjören Jiro Horikoshi och författaren Tatsuo Hori, men mycket av det som sker i filmen bygger på sanna händelser. Vi får följa Jiro från att han är  en ung pojke, via jordbävningen i Kanto 1923, till Japans inblandning i kriget. Det blir en hel del politik, Japans relationer till andra länder, främst Tyskland, skildras på ett nytt sätt. På vägen träffar Jiro den söta Nahoko, som han senare gifter sig med - och som blir sjuk och hostar blod.

DET BLÅSER UPP EN VIND är otroligt snyggt animerad. Ingen 3D här, inte, det är klassisk tecknad film, och det är extremt skickligt gjort. Men! Jag tycker att det är är ... fantastiskt tråkigt. Tempot i detta över två timmar långa drama är långsamt, många pratar med dämpade röster, och musiken är saggig. Jo, det ska vara vackert, känsligt, poetiskt, symbolfyllt. Men även om jag egentligen är hyfsat intresserad av flygplansbyggandet - jag läste Pilot som barn - blir jag uttråkad. Jag tycker även att kärlekshistorien med den sjuka Nahoko blir nästan löjeväckande sentimental.

De förekommer en del europeiska figurer i filmen och dessa är den enda som har försetts med ordentliga karaktärsdrag utseendemässigt. De har rynkor, buckliga näsor, olika frisyrer och så vidare. Alla japanska figurer ser i princip likadana ut - de är tecknade i vanlig, könlös mangastil. Blanka ansikten med stora ögon. Något jag har svårt för. Men det är lite kul att de europeiska figurerna pratar japanska med till exempel tysk och italiensk brytning - det hör man  inte alltför ofta!

Jag känner återigen att det här är en sådan där film jag inte har så mycket att säga om. Om man nu älskar Studio Ghibli, och det är det många som gör, lär man belåtet slicka i sig det här. Vi andra gäspar. Mitt betyg nedan är kanske i hårdaste laget, men jag tror inte att jag kan sätta något annat. Sorry.

(Biopremiär 4/4)

Bio: Uppe på Vallmokullen

Bilder copyright (c) TriArt Film

Enda orsaken till att UPPE PÅ VALLMOKULLEN går upp på bio i Sverige, torde vara att det är en ny film från Studio Ghibli, i regi av Gorō Miyazaki, son till legenden Hayao Miyazaki. Och Studio Ghibli, det ska man ju tycka om, det är animerad kvalitetsfilm. 

Studio Ghibli gör även förbannat tradiga filmer.

Jag kollade upp mina recensioner av några av dem. PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET, LÅNAREN ARRIETTY och NAUSICAÄ FRÅN VINDARNAS DAL. Fantastiskt snyggt animerade - och sövande. Dock har nämnda filmer något som kan tilltala en svensk publik, svenska familjer - och svenska barn. Det har inte UPPE PÅ VALLMOKULLEN.

Eftersom pressvisningen av BERÄTTELSEN OM PI blev en timme försenad, missade jag pressvisningen av UPPE PÅ VALLMOKULLEN, så jag såg den på en ordinarie visning igår. Ganska liten publik. Längst bak satt två barnfamiljer med små, små barn. Det dröjde inte länge innan jag - som satt långt fram - hörde ungarna tissla och tassla. "Mamma! Mamma! Mamma! Titta här!", "Mamma! Mamma! Vad blir det till middag?". De ägnade sig åt allt annat än filmen. Av förståeliga skäl. Förvisso är filmen på japanska med svensk text - vilket jag tackar för. Men innehållsmässigt är det här rätt ... märkligt.

Filmen utspelar sig 1964. OS ska hållas i Tokyo och då vill man riva Konanskolans klubbhus för att göra plats för olympiska prylar. Den lilla flickan Umi går på Konanskolan. Hon bor tillsammans med sina syskon med sin farmor. Hennes morsa är på vift, hennes farsa är död. Därför hedrar Umi farsans minne varje morgon med att hissa en flagga till hans minne. En pojke, Shun, vars far är sjöman, ser flaggprocessen varje morgon. Han intresserar sig för Umi.

... Men mest handlar det här om intrigerna kring klubbhuset. De vill ju behålla det! De rustar upp det för att visa hur fint det är. Sedan måste de ta tag på skolchefen i Tokyo. Snacka om rafflande politiska intriger!

... Eller. Nej. Det här är inte rafflande alls. "Finstämt" vill nog en del kalla det här. "En av de tråkigaste tecknade filmer jag någonsin sett," säger jag. Handlingen är ju fullkomligt ointressant. Varför skulle jag bry mig om de här ungarnas klubbhus? De marscherar runt där på närmast militäriskt sätt och det känns bara ... japanskt och främmande. Jag kan omöjligt engagera mig i sådant här.

Animationstekniskt imponerar det. Med ett undantag: figurernas ansikten. Alla ser i princip likadana ut. Dessutom har de med få undantag rätt stela och nollställda ansiktsuttryck. Det är väldigt okänsligt och rätt irriterande. Då och då dyker det upp figurer med extremt överdrivna ansiktsuttryck, som brukligt är i manga och animé. Fast jag gillar verkligen att det handlar om klassisk, "platt" 2D-animering och inte sterilt datamög.

Filmens miljöer är tjusigt skildrade. Synd bara att de är så få. För det här är ett dialogdrivet drama. Det lär främst gå hem hos hängivna animéfans.

(Biopremiär 21/12)

Bio: Ponyo - på klippan vid havet

För inte så längesedan skrev jag om Hayao Miyazaki och hans Studio Ghiblis animerade filmer i en krönika i Helsingborgs Dagblad. Jag skrev något kort om att de alltid är tjusigt tecknade, men oftast alldeles för långa, långsamma och trista - i synnerhet för mig som inte är så förjust i japansk animé.
Miyazakis filmer är typexempel på den sorts barnfilmer filmkritiker födda på 1940-talet uppskattar och tycker att barn ska gilla. Långsamt och oamerikanskt. Jag har ingen aning om hur jag hade mottagit de här filmerna om jag vore barn, men jag minns ju från min egen barndom att jag bara ville se Hanna-Barbera-grejor och westerns, och aldrig på de saker vuxna rekommenderade.


PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET; Miyazakis senaste verk, ska visst bygga på HC Andersens "Den lilla sjöjungfrun", men det kan jag inte riktigt uttala mig om, eftersom jag inte har några som helst minnen av vad den sagan handlar om. Och nej, jag har faktiskt inte sett Disneys film heller.

I vilket fall, den här filmen handlar om femårige Sosuke som bor med sin unga morsa Lisa i ett trevligt hus på en klippa vid havet. Farsan är jämnt ute på havet i ett fartyg. Lisa jobbar på ålderdomshem.

I havet huserar en mystisk, långhårig trollkarl som heter Fujimoto. Han har en massa döttrar, som ser ut som något slags guldfiskar, och en av dessa råkar få i sig magiska drycker och hamnar på klippan, där Sosuke hittar henne. Han döper fisken till Ponyo, och när Ponyo slickar i sig en droppe blod från Sosukes finger, förvandlas hon till en mänsklig flicka - men med magiska krafter.

Detta innebär även att naturen av någon anledning sätts i obalans - och trakten drabbas av en tsunami! Jajamen - det här är en glad tsunamisaga! Ponyo och Sosuke beger sig ut i en båt på de översvämmade gatorna för att leta upp Lisa. Och så dyker Ponyos mor, den gigantiska Havsgudinnan, upp och trollar och har sig. Fujimoto är lite elak och vill ha tillbaka Ponyo som fisk i havet.

Well, well. Handlingen är minst sagt konstig. Den är kanske självklar för japaner, men jag vet inte. Den här berättelsens logik finns inte i mitt universum. Fast det är ju klart, jag är ju lite inskränkt.
Som alltid är berättartempot långsamt. Filmen är 101 minuter lång, men känns oändligt mycket längre. Första halvan av filmen, fram till tsunamins ankomst, är mördande trist. För mig. Därefter tar det sig med en hel del fantasifulla scenerier med fiskar som simmar omkring mellan byggnader under vatten och överfulla båtar som glider fram längs vägarna. Scener som borde dykt upp långt tidigare för att fånga mitt intresse. Hade jag sett den här filmen på DVD, hade jag stängt av efter en halvtimme.

Men visst är det snyggt tecknat. Otroligt välgjort. Förstås. Och i 2D, som vi ju inte är bortskämda med idag. I synnerhet de stormiga vågorna imponerar; de ser ut som tagna från gamla japanska tavlor. Den pampiga musiken framförs av vad jag gissar är en gigantisk orkester med kör och grejor - medan de lustiga eftertexterna ackompanjeras av en glad, struttig barnsång.

Tack vare att PONYO är så snygg kan den få det betyg den får. Men den är fortfarande rätt tråkig och besynnerlig.

Filmen, som är dubbad till svenska, innehåller en märklig dialog om amning.

(Biopremiär 11/9)

DVD: Nausicaä från Vindarnas dal

DVD: NAUSICAÄ FRÅN VINDARNAS DAL (PAN Vision)

För en tid sedan skrev jag - jag minns inte om det var här i TOPPRAFFEL! eller i Helsingborgs Dagblad - om när jag först försökte mig på att läsa manga i slutet av 1980-talet, när VIZ och First Comics började släppa titlar som Crying Freeman och Lone Wolf & Cub. I dessa tidningar fanns annonser för en serietidning som hette Nausicaä, vilken tydligen var berömd och jag undrade hur fan titeln skulle uttalas. Men jag fick aldrig tag på tidningen.

I början eller mitten av 90-talet rotade jag bland en massa gamla hyrfilmer hos en lumphandlare, jag tror det var hos en knalle på Landskronakarnevalen. Hos honom hittade jag en film som hette WARRIORS OF THE WIND. Och ja, det var - titeln till trots - en svensk utgåva av NAUSICAÄ. Jag minns dock inte om den var dubbad till engelska eller svenska; jag tror det var en amerikansk version. Och jag reagerade på ordet "warriors" i titeln, eftersom det knappast handlade om en tuff krigsfilm.

Nu finns filmen i japansk originalversion på DVD i Sverige, och eftersom omslagets baksida pryds av en rad tidningscitat, har den visst gått på bio här nyligen - något jag totalt missat.

NAUSICAÄ FRÅN VINDARNAS DAL får väl klassas som fantasy, eller möjligtvis science-fantasy. Filmen utspelar sig i en värld där en massa jätteinsekter huserar i ett döende landskap bara för att kriga, medan människorna krigar i ruttnande djungler. I den här världen finns också den väldigt fridfulla Vindarnas dal, och där bor prinsessan Nausicaä. Hon skulle kunnat heta Gun eller Kerstin eller något annat begripligt, men nej, hon heter Nausicaä, komplett med Mötley Crüe-stavning. Nå, denna prinsessa kan kommunicera med jätteinsekterna, vilket är bra, eftersom hon kämpar för en fredlig planet.

Det här är en film från 1984 av Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli. Miyasaki har blivit väldigt uppmärksammad i Sverige de senaste åren, han har av kulturelit och kritikerkår klassats som den tecknade filmens mästare och man måste tycka om honom och hans fina, poetiska och fantasifulla filmer. Problemet är bara att Miyazakis filmer ofta är rätt trista och åt helvete för långa. DET LEVANDE SLOTTET slutar ju aldrig. NAUSICAÄ varar i 112 minuter, vilket förstås är alldeles för länge. Men nu tillhör NAUSICAÄ de bättre av Studio Ghiblis filmer. Kanske för att det är science-fantasy, vilket tilltalar mig mer de andra filmernas genrer.

Fast det är ju klart, jag är ju ingen större anhängare av animé. Scooby-Doo och klassisk Kalle Anka är alltid bättre. Jag har lite problem med den könlösa figurdesignen i manga och animé. Jag tycker fortfarande att science-fiction-TV-serien COBRA från tidigt 80-tal, dubbad av Tomas Bolme, är den tveklöst bästa animén. Den, och gamla robotserier som GOLDRAKE och MAZINGER Z. Ja, och så sådana där animerade skräckfilmer med tentakelsex, förstås.

Intressant nog tycker jag även att animé oftast vinner av att dubbas till begripliga språk som svenska och engelska. Jag minns en pressvisning i Cannes av en animérulle som tävlade, jag minns inte vilken det var. Jag satt bokstavligen och läste mig igenom filmen, eftersom det var extremt mycket dialog, och jag missade därmed vad som hände i bild i själva filmen! Den engelska elektrontextningen befann sig dessutom en bra bit under duken och de franska undertexterna, vilket förstås gjorde sitt till.