Visar inlägg med etikett Harry Styles. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Harry Styles. Visa alla inlägg

tisdag 18 juli 2017

Bio: Dunkirk

Foton copyright (c) Warner Brothers
Den franska staden Dunkerque heter Dunkirk på engelska. Det står det även genomgående på den svenska textremsan till den här filmen. Men - Dunkerque heter inte Dunkirk i Sverige, utan Dunkerque.
I månadsskiftet maj-juni 1940 utspelades slaget vid Dunkerque, då brittiska trupper evakuerades och flydde per båt hem till England, medan de tyska bomberna regnade över dem. Christopher Nolan har nu gjort en film som handlar om detta - och faktiskt inget annat. Dessutom verkar han utgå från att publiken känner till allt om denna episod ur andra världskriget.
Nolans förra film; INTERSTELLAR, tyckte jag var värdelös - ett sömnpiller utan like. DUNKIRK är bättre, betydligt bättre. Dock har jag en känsla av att den stora, breda publiken inte riktigt kommer att uppskatta det här. Någon egentlig handling saknas, nämligen.
Vi får följa tre parallella historier, vilka utspelas ungefär samtidigt. Den helt okände Fionn Whitehead spelar den ung, brittisk infanterist, som i fiendens kulregn ensam flyr genom Dunkerque och hamnar på stranden, där trupperna står uppradade i väntan på undsättning. Tommy hamnar på en av båtarna, men faran är långtifrån över.
Den alltid strålande Mark Rylance gör en civil sjökapten, som tillsammans med sin som och ytterligare en ung kille beger sig ut för att rädda överlevande soldater. De hittar en chockad soldat (Cillian Murphy) guppande på en båtspillra och plockar ombord honom - vilket leder till problem.
Uppe i luften far några Spitfires omkring och pangar ner Messerschmittar och Heinkel-bombplan. En av Spitfirepiloterna spelas av en mycket känd skådis, vilket vi inte får se förrän i slutscenerna. En annan pilot, den som det fokuseras mest på, görs av Jack Lowden.
Man får mycket krig, panik, ångest och klaustrofobi för pengarna. DUNKIRK känns extremt realistisk. Fast när jag kom ut från pressvisningen visste jag inte riktigt vad jag tyckte. Inga av rollfigurerna presenteras närmare, dialogen är ytterst knapp - det är i princip bara Mark Rylance och Kenneth Branagh, som spelar en officerare bistert vandrande på en pir, som har längre dialogscener.
... Men det här är otroligt snyggt gjort. Detaljrikedomen är enorm, filmfotot av Hoyte Van Hoytema är så fantastiskt att det säkerligen kommer att Oscarnomineras - och kanske till och med vinna. Hans Zimmer bidrar med rätt minimalistisk filmmusik, vilken förstärker de imponerande scenerna.
Allra bäst är scenerna som involverar flygplan. När jag var barn brukade jag läsa serietidningen Pilot, och jag gillade i synnerhet de serier som handlade om Spitfires, till exempel Battler Britton. Det är något magisk med det legendariska Spitfireplanet och allt det representerar. Flygscenerna i DUNKIRK ger en gåshud. De är häpnadsväckande skickligt filmade och så snygga  att man baxnar.
Den omtumlande totalupplevelsen kompenserar bristen på regelrätt handling och engagerande rollfigurer.
Bland övriga medverande ser vi James D'Arcy, och minsann om inte popsnöret Harry Styles har en roll. Styles gör inte bort sig, men det är en aning distraherande med en One Direction-gosse som soldat.
Stort plus för att DUNKIRK bara varar en timme och 46 minuter!
I Göteborg, Malmö och Stockholm visas DUNKIRK på 70mm (av dessa biografer har Royal i Malmö störst duk, Stockholm minst). Jag såg den på 70mm, och jag funderar på om jag tidigare sett någon film i detta format - med undantag för en specialvisning av DESSA FANTASTISKA MÄN I SINA FLYGANDE MASKINER för några år sedan. Den filmkopian såg ut att ha legat nerstoppad i en låda småsten sedan 1965; den var repig, hoppig, massor med filmrutor saknades, och färgerna var urtvättade - de hade lika gärna kunnat visa filmen på Super-8.
DUNKIRK på 70mm är förstås skitsnygg, det här ska visst vara den mest avancerade, flotta 70mm-filmen någonsin - men ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte om jag hade sett någon större skillnad om jag sett filmen på en vanlig, digital visning. Möjligtvis om jag suttit och jämfört filmerna sida vid sida.
Nu är fler 70mm-filmer på väg. Först ska ÅR 2001 - ETT RYMDÄVENTYR vevas i repris, och därefter kommer Kenneth Branaghs nyinspelning av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN.
 







(Biopremiär 19/7)






tisdag 3 september 2013

Bio: One Direction: This Is Us 3D

Foton copyright (c) UIP Sweden
I vintras hade jag aldrig hört talas om One Direction. En god vän och kollega - som dessutom är yngre än jag - frågade på Facebook om någon kände till det här brittiska pojkbandet som tydligen är ohemult populärt. Det hade i alla fall inte jag. Och innan jag såg den här filmen hade jag faktiskt aldrig hört gossarna. För så är det ju idag: numera är det fullt möjligt att missa hitlåtar och populära artister. När jag växte upp var kanalerna i media så pass begränsade att det inte gick att undvika hitlåtar. Till och med på 1990-talet gick det att hänga med hyfsat och MTV visade fortfarande musik. Men numera finns det ohyggliga mängder artister jag bara känner igen från tidningsrubriker - jag har aldrig hört dem.
... Och detta har nog bara delvis att göra med att jag blivit gammal. För idag är det enkelt att att välja precis den underhållning man vill ha.
ONE DIRECTION: THIS IS US 3D hade premiär under Malmö Filmdagar och pressvisades inte. Jag fick gå på en ordinarie visning. Jag hörde att de två första föreställningarna på enorma Royal i Malmö var helt utsålda - men tydligen betades bandets hela fanskara av på dessa visningar. När jag såg filmen ett par dagar senare bestod publiken av mig och sex (6) tonårstjejer. Töserna suckade drömskt och fnissade nervöst. Jag gäspade.
Morgan Spurlock har regisserat den här filmen. Det låter ju lite konstigt. Tydligen hade han själv hört av sig och velat göra filmen, men frågan är varför. Spurlock har gjort riktigt, riktigt bra filmer, som THE GREATEST MOVIE EVER SOLD; hade han månne några baktankar med det här projektet? Planerade han att granska företeelsen pojkband?
Uppenbarligen inte. THIS IS US är nämligen inte mycket till dokumentär. Det här är bara levande idolbilder; en film för fansen - vilka uteslutande består av unga töser. Och Martin Scorsese och Chris Rock, vilka båda dyker upp under varsin minut. Filmen går i samma spår som JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER, vilket inte är en komplimang, och tankarna går även till den inte alltför lyckade THIS IS IT.
Jag visste förstås ingenting om One Direction. Jag fick inte veta alltför mycket när jag såg filmen. En av gossarna heter Niall Horan, vilket ät förstås är kul, och en annan heter Harry Styles. Horan och Harry och deras vänner - fniss! De brakar engelska med lite bonnig accent och två av dem verkar ha lite talfel.
Jag får veta att de fem medlemmarna tävlade var för sig i X Factor på TV, de vann inte, men Simon Cowell (som även producerat den här långfilmen) satte genast ihop dem till ett band och de fick visst miljoner fans på bara ett par dagar. Eller veckor.
I filmen får vi i glassiga bilder se hur de fem pojkarna flyger Jorden runt och uppträder inför skrikande och gråtande fans. Mycket mer än så får vi inte se. Bandet upptar 90% av filmen, få andra uttalar sig och intervjuerna med dessa är korta och intetsägande. Alla ställer upp i hyllningskören. Pojkarnas föräldrar medverkar; deras morsor är typiska bleka engelska tanter - med ett undantag, en av dem ser ut som en filmstjärna. De bor i typiska trista kåkar i HEM TILL GÅRDEN-miljö. Plötsligt köper en av bandmedlemmarna en lyxigare kåk i present till sim morsa. Sicken en!
Musiken de framför är osedvanligt slätstruken - den är verkligen enkelriktad. Inga låtskrivare intervjuas. Vi får inte heller några intervjuer med medlemmarna i bandet som kompar de fem skuttande gossarna. Av allt att döma är One Direction bara fem nickedockor det går att tjäna pengar på i väntan på nästa fenomen som småflickorna tycker är söta.
Horan och hans vänner tycker om att spexa och toka sig, fattas bara, och här och var har Spurlock klippt in sketchartade scener där det blir knasigt värre. Ibland klär gossarna ut sig och tokar till det på stan. Då plötsligt börjar det hela att närma sig de gamla Beatlesfilmerna. Och jag undrar varför de inte gjorde en film i den stilen istället - en crazykomedi om fem lustigkurrar som ibland spelar och sjunger.
Filmiskt sett är THIS IS US kompetent och slickat. Men jag tillhör förstås inte målgruppen. Jag är trettio år för gammal - och man. Jag blev uttråkad ganska omgående. Tråkigast är det när de uppträder. Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta det här, men jag är snäll.
Tyvärr är detta inte en ny KISS MEETS THE PHANTOM OM THE PARK - den kanske bästa rockfilmen.







(Biopremiär 28/8)

-->