Visar inlägg med etikett Harry Dean Stanton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Harry Dean Stanton. Visa alla inlägg

fredag 27 oktober 2017

Bio: Lucky

Foton copyright (c) Njutafilms
Tidigare i år har vi fått se LOGAN och LOGAN LUCKY på bio - och nu kommer LUCKY. Lite lustigt.
LUCKY är en film jag sett fram emot och hade höga förväntningar på. Harry Dean Stantons sista film! Skådespelaren John Carroll Lynchs regidebut! Mestadels lysande kritik utomlands!
Jag måste säga att mina förväntningar inte infriades. Det dröjde inte länge innan jag satt och undrade vad det var för pretentiöst dravel jag satt och tittade på. Enligt distributören är det här "en meditation kring dödlighet, ensamhet, andlighet och mänsklig samvaro" - och redan den beskrivningen borde ju fått mig att ana ugglor i mossen. Finns det något värre än andliga resor?
Harry Dean Stanton är förstås alldeles utmärkt i titelrollen. Lucky är en kedjerökande 90-åring som bor i en liten håla i öknen. Han börjar varje dag med ett gymnastikpass mellan cigarretterna, sedan spenderar han dagarna med att gå omkring och svära och muttra, och sitta på ett kafé och lösa korsord. Alla hans gamla vänner är döda, och en dag trillar han själv ihop. Dock visar det sig att det inte är något fel på honom - han har bara blivit gammal. Hans tid är inte kommen, han är ett medicinskt under, så han börjar röka två paket om dagen istället för ett.
Under filmens gång träffar Lucky diverse gestalter - och det är dessa möten jag finner irriterande. Filmens dialog är nämligen ytterst teatral och konstruerad, och folk sitter och håller långa, pretentiösa monologer. Tom Skerrit (84) kommer in på kafét och håller en lång, existentiell monolog om en episod han råkade ut för under andra världskriget. På stampuben sitter David Lynch och pratar om sin havssköldpadda som rymt - en typisk David Lynch-scen.
Det känns som att sitta och titta på en pjäs - och det är sällan jag tycker om att titta på pjäser. Och pjäser hör hemma på teatern.
Emellanåt blir det rätt roligt. På en fest brister Stanton plötsligt ut i en sång på spanska och ackompanjeras av en mariachiorkester.
Slutscenerna är jättefina, i synnerhet den allra sista närbilden på Harry Dean Stanton, och under eftertexterna spelas en sång som handlar om Stanton. Men ärligt talat: jag tyckte att det här var en tradig film. Om jag sett den på TV hade jag bytt kanal. Med andra ord - den här filmen är typisk för sådana som får höga betyg i svensk press.
Mot slutet säger Lucky "light up" flera gånger, eftersom han vill tända en cigarrett - och varje gång står det "supa till det" i den svenska texten.









(Biopremiär 27/10)
-->

tisdag 6 mars 2012

Bio: This Must Be the Place

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Avdelningen för konstiga och framför allt pretentiösa filmer. Americana the Italian way. THIS MUST BE THE PLACE är en italiensk-fransk-irländsk samproduktion i regi av Paolo Sorrentino. I övrigt vetefan vad det här är.

Sean Penn spelar den överårige, sedan länge pensionerade rockstjärnan Cheyenne; amerikan, men boende i Dublin med sin fru sedan 35 år (spelad av Frances McDormand). Cheyenne bor i en enorm, pampig kåk. Han klär och sminkar sig som Robert Smith i The Cure, men i övrigt påminner han mest om Ozzy. Cheyenne är en udda typ och han plågas av det faktum att två unga killar begick självmord efter att ha lyssnat på hans låtar - deppiga popsånger som skrevs enbart för att det var inne med sådana.

Denne gamle rockstjärna - vars musik vi aldrig får höra - släpar runt på sin dramaten. Han går på stan. Han handlar fryspizza. Han ser ut och rör sig som en 75-åring med för mycket smink.
Så nås han av beskedet att hans far, som han inte pratat med på 30 år, ligger för döden hemma i New York. Cheyenne åker dit, farsgubben har dött, familjen är judisk och fadern (Fritz Weaver gör hans röst som voice over) var en överlevare från Auschwitz. Judd Hirsch dyker upp som den stenhårde nazistjägaren Mordecai Miller, som berättar att Cheyennes far ville hämnas allt som hände under kriget. Cheyenne får för sig att fullfölja denna hämnd, och beger sig ut på en odyssé i bland annat New Mexico för att hitta en viss Aloise Lange, En nazist som kom undan, och skjuta honom med en enorm revolver han inköper på vägen.

THIS MUST BE THE PLACE är en märklig historia - eller soppa. Bitvis intressant, men som helhet funkar den inte alls. Det som fungerar väl är de av allt att döma David Lynch-inspirerade bitarna. Med jämna mellanrum dyker det upp udda figurer eller skruvade situationer, ofta fullkomligt absurda. Cheyenne spelar bordtennis med några killar på ett fik. En jönsig kypare (eller vad han nu är) bjuds hem på middag. Att Harry Dean Stanton (som fyller 86 i sommar) medverkar förstärker Lynchkopplingen. Scenerna med Hirsch känns hämtade från en rakare komedi.
Filmfotot är tjusigt, miljöerna ofta lika tjusiga eller fascinerande, men i övrigt har filmen en massa problem - vid sidan av att det är ibland provocerande långsam.

Sean Penn och hans Cheyenne är det största problemet. Berättelsen hade eventuellt funkat bättre om Penn spelat en amerikansk hårdrockare i USA som ger sig ut på denna odyssé. Varför bor han i Dublin? Varför är han depprockare? Vad har det med historien att göra? Absolut ingenting. Och varför fortsätter han att klä och sminka sig som han gjorde under sin rockkarriär? Och varför i helvete beter sig- och låter Sean Penn som han gör?

Först visste jag inte vad jag skulle tro. Är detta en bra rollprestation - eller Penns sämsta någonsin? När filmen väl tog slut konstaterade jag att detta är en riktigt usel gestaltning. Cheyenne pratar långsamt med parodiskt ljus, pipig röst, och han har det fånigaste skratt/fniss vi hört på evigheter. Han verkar mer inspirerad av Ozzy än Robert Smith, han går som om han skitit på sig, han rör sig alltid långsamt. Ibland får han konstiga utbrott och ofta verkar han bakom flötet. Sean Penn spelar över som om världen är på väg att gå under.

Sorrentinos film må ha en del bra skådespelarinsatser och roliga inslag, men det här är ingen bra film. Scenerna och händelserna verkar inte höra ihop. Det är bara konstigt och intetsägande. Det är skruvat för sakens skull. Och slutscenen är ... dum.

David Byrne står för filmmusiken och medverkar i en scen som sig själv. Dessförinnan får vi se ett liveframträdande med honom; här är scenografin fullkomligt fantastisk. Till skillnad från den här filmen, alltså.







(Biopremiär 9/3)