Bio: Där kräftorna sjunger

Foton copyright (c) Sony Pictures

En grej jag numera inte har någon som helst koll på, är bästsäljare. Romaner, alltså. När jag växte upp läste min morsa alltid de senaste bästsäljarna, det låg ofta tegelstensromaner på säng- och soffbord. Jag läste dem förstås inte, men jag noterade titlar och författare. Under större delen av 1990-talet extraknäckte jag som lärarvikarie, på en och samma skola, och i personalrummet diskuterade lärarna - alla utom tre var kvinnor - ofta nya och populära romaner. Själv kom jag aldrig längre än till Stephen King när det handlar om bästsäljarförfattare - om vi inte ska räkna de som publicerades i kioskdeckare under flera decennier, som Mickey Spillane.

I takt med att medieutbudet blev oöverskådligt och det gick att få tag på allt möjligt obskyrt utan större problem, försvann dessa böcker ur mitt liv. Jag tror inte ens att jag hade hört talas om Harry Potter innan filmerna kom. Uppenbarligen kommer det fortfarande ut en massa romaner som "alla" plötsligt ska läsa, idag konsumerar folk ljudböcker på löpande band, man lyssnar på böcker samtidigt som man gör något annat. Själv sitter jag och skriver hela dagarna, så jag kan inte lyssna på ljudböcker samtidigt. När jag skrivit klart för dagen ser jag en film eller två. Sedan går jag och lägger mig, och då läser jag ibland böcker. Oftast något dammigt från 70-talet.

Delia Owens roman "Där kräftorna sjunger" kom ut på engelska 2018, och på svenska 2020. Förra månaden, juli 2022, hade den sålt 15 miljoner exemplar världen över. Ett par vänner till mig berättade att deras fruar läst- och gillat den. 

På IMDb beskrivs filmversionen, i regi av Olivia Newman och producerad av Reese Witherspoon, som "Drama, mystery & thriller" - så jag blev onekligen förvånad när jag såg filmen. Herregud, tänkte jag. Det här är ju för fan som Succéromanen ur Allers! Ett romantiskt triangeldrama av enklare sort. En berättelse som bekräftar mina fördomar om den här typen av bästsäljare. Var det inte mer? Nu är det förstås möjligt att boken har ett större djup och fler dimensioner än filmen, men jag kände verkligen att jag inte tillhör målgruppen för den här. Jag kan tänka mig att målgruppen uppskattar filmen betydligt mer än jag gjorde.

DÄR KRÄFTORNA SJUNGER inleds med att huvudpersonen Kya Clarks (Daisy Edgar Jones) berättarröst redogör för skillnaden mellan våtmarker (marsh) och träsk (swamp). Det är 1969 och liket av en ung man hittas i North Carolinas våtmarker. Den döde heter Chase Andrews (Harris Dickinson), och genast misstänks Kya för att ha mördat honom. Kya går under öknamnet the marsh girl - men trots den inledande monologen översätts det som träskflickan i den svenska texten. Antagligen för att våtmarksflickan inte låter så bra på svenska. Hon bor ensam i ett ruckel, den här Kya, och hon anses vara konstig - därför måste hon vara mördaren.

Kya kastas i häktet och en oerhört snäll, pensionerad advokat (David Strathairn) åtar sig att försvara henne. Men först måste hon berätta om sig och sitt liv. Vad som följer är ett rättegångsdrama som varvas med historien om Kyas hårda uppväxt, och hur hon som ung vuxen finner sig själv.

Kyas far var en brutal alkis som ständigt misshandlade sin familj. När modern fick nog lämnade hon hus och familj. Därefter lämnade Kyas syskon, Kya bodde ensam kvar med sin hemske far, men en dag var även han försvunnen. Kya var väl då i tioårsåldern, och hon bodde ensam kvar i huset.

Som tonåring träffar hon en stilig ung man, Tate Walker (Taylor John Smith), och de två blir hopplöst förälskade. Tate lär Kya läsa och hon ägnar dagarna åt att rita av naturen runt hennes ruckel. Tate uppmanar henne att bli författare. 

När Tate börjar studera på ett universitet försvinner han ur Kyas liv. Hon sörjer. Istället träffar hon Chase Andrews, som är påträngande och bufflig i sina försök att förföra henne. Chase är en svin, visar det sig, han påminner en hel del om Kyas far.

DÄR KRÄFTORNA SJUNGER är bland annat en film om gruppmentalitet. Människorna i den lilla staden gaddar ihop sig mot Kya, hon måste vara skyldig till Chases död. Dessutom är det här den amerikanska södern på 60-talet, så rasism och fördomar frodas. De enda som bryr sig om Kya under hennes uppväxt är ett äldre svart par som driver en liten butik. 

Det funkar säkert bättre i boken, men i filmen känns det konstigt att alla plötsligt misstänker träskflickan för att ha mördat Chase. I synnerhet som det inte ens är säkert att han mördats. Det känns för simplistiskt. Stora delar av handlingen är lite för simpla, och ibland tenderar filmen parodi, som när Kya och Tate upplever naturens magi och lyckliga hoppar runt bland dansande löv, eller när de ger fjädrar till varandra.

Mycket verkar fattas i filmatiseringen, jag undrade allt hur lilla tioåriga Kya klarade sig alldeles ensam där i huset i tio år. Det framstår nästan som om hon hade en lycklig, om än ensam, uppväxt efter att farsan försvunnit. Ett lyckligt naturbarn

Filmfotot är utmärkt. DÄR KRÄFTORNA SJUNGER handlar lika mycket om naturen som om Kya, därför får vi se en massa bilder på våtmarkerna och djurlivet där. Fåglar, insekter - och snäckor. Massor av snäckor. Det är mycket solnedgångar och motljus, det är skirt och romantiskt. Det är ibland smörigt. Kya är väldigt söt och sympatisk, snarare än konstig - trots att hon alltså bor helt ensam i ett ruckel, är hon en förtjusande och intelligent ung kvinna med perfekta tänder och nytvättat hår. I filmens slutminut får vi en oväntad twist.

Som jag skrev ovan tillhör jag inte den här filmens målgrupp. Nu är det förstås fullt möjligt att uppskatta en film ändå, men i det här fallet känns det verkligen som att filmen inte är riktad till mig. Mitt omdöme blir därför orättvist. Det är svårt att tycka illa om den här filmen, Daisy Edgar Jones och några av de andra gör bra ifrån sig i rollerna, filmen är grann att titta på, det är lika småtrevligt som småtråkigt, och det är fullkomligt humorbefriat. Filmen får mig att tänka på butiker som säljer magiska kristaller och självhjälpsböcker om att finna sig själv.

Tyvärr får vi inte se några kräftor som sjunger.

Det här visste ni inte: jag må skoja om Allers ovan, men jag har faktiskt skrivit noveller i Allers. Och nej, jag skojar inte.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 19/8)

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: The King's Man

THE KING'S MAN (Disney)

2015 och 2017 kom KINGSMAN: THE SECRET SERVICE och KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE, två filmer som bygger på en tecknad serie av Mark Millar och Dave Gibbons. Åsikterna gick isär om de här två actionkomedierna om en superhemlig, brittisk säkerhetstjänst. Våldet var blodigt, humorn ibland vulgär, och den andra filmen var extremt tramsig. Men jag, i egenskap av tramsig, gillade dem.

Dessa två filmer regisserades av Matthew Vaughn, och det är även han som gjort denna nya film (som inte pressvisades i Göteborg när den gick upp på bio, jag såg den nu på Blu-ray). THE KING'S MAN är en så kallad prequel, den utspelar sig före de tidigare filmerna. Filmen berättar om hur organisationen Kingsman uppstod.

Hjälten i de två tidigare filmerna var ynglingen Eggsy (Taron Egerton), men huvudperson denna gång är en viss Orlando Oxford, hertig av Oxford, som spelas av Ralph Fiennes - och han är ingen yngling, Fiennes fyller 60 till jul. THE KING'S MAN inleds med en prolog som utspelar sig i Sydafrika under boerkriget 1902, där pacifisten Orlando hamnar mitt i en strid. Hans hustru skjuts ihjäl - framför ögonen på deras son Conrad. Orlando beslutar sig för att jobba med att försöka avstyra den här typen av konflikter innan de sker.

Hopp tolv år framåt i tiden. Orlando bor på ett enormt gods. Conrad (Harris Dickinson) har vuxit upp till en ung man. Orlando har en chaufför som heter Shola (Djimon Hounsou) och ett hembiträde som heter Polly (Gemma Arterton), och både Shola och Polly anlitas av Orlandos organisation för att skydda Storbritannien. De är bra på att slåss och skjuta, Shola och Polly. Borta i Ryssland är Rasputin (Rhys Ifans) ett problem, och han måste stoppas. Orlando misslyckas med att skydda Franz Ferdinand i Sarajevo, och första världskriget är ett faktum. Det verkar som om allt som sker i världen vid denna tidpunkt egentligen är planerat; en väldigt ondskefull person ligger bakom allt.

Om det lilla handlingsreferatet ovan känns förvirrat, beror det på att filmens första hälft är rätt spretig - jag hade lite svårt att hålla ordning på allt som hände, det är lite ofokuserat. Det är många namn, många länder, och många händelser. Vad går allt ut på, vart ska allt detta leda?

Under filmens andra hälft styrs det mesta upp, och den sista halvtimmen är ett rafflande spionäventyr.

Tonen skiljer sig den hel del från de två tidigare filmerna. Här finns en del humor, men allt trams är borta. THE KING'S MAN är till stora delar en ganska seriös thriller, byggd på autentiska historiska händelser. Ibland blir filmen ett allvarligt drama. Ett flertal fina karaktärsskådespelare syns i rollerna - Charles Dance, till exempel. Daniel Brühl är också med.

Orlando Oxford föredrar att oskadliggöra fienden med hjälp av svärd, vilket föranleder ett flertal fäktningsscener. Filmens actionscener är bra, en del fajter är koreograferade som dansnummer. Den scen som utmärker sig mest, är en knivstrid mellan skottar och tyskar i ingenmansland mitt i natten. En suggestiv och ganska obehaglig scen.

THE KING'S MAN är en snygg och välspelad film. Bitvis lite seg och rörig, men jag kan tänka mig att den blir bättre när man ser om den. En liten epilog får mig att vilja se vad som händer härnäst.

Blu-ray-utgåvan innehåller en 90-minuter lång dokumentär om inspelningen. Jag har ännu inte sett hela, men i början säger Matthew Vaughn något jag själv tänkt på: ingen verkar riktigt förstå varför första världskriget utbröt. Om det inte vore för händelser som skedde av en ren slump i Sarajevo, hade kriget troligen aldrig utbrutit. Om Vaughn har rätt vet jag inte - men det var ju ett jävla konstigt krig på alla sätt.

Bio: The Darkest Minds

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Hollywood gör ännu ett försök att skapa en ny HUNGER GAMES. THE DARKEST MINDS bygger på den första av fem böcker författade av Alexandra Bracken. Jag har aldrig hört talas om Bracken och hennes böcker, men jag läser att hon är ung, hon debuterade när hon var ännu yngre, och hon har bland annat skrivit en Stjärnornas krig-bok.
Jennifer Yuh Nelson (KUNG FU PANDA 2 och 3) har regisserat, och i huvudrollen ser vi Amandla Stenberg, som var med i den första HUNGER GAMES-filmen.
Utan förvarning drabbas världen av en mystisk smitta. Jag antar att det är hela världen som drabbas - men vi får bara se vad som sker i USA. Jag kan förstås ha fel, men om enbart USA drabbats blir historien ännu mer ologisk än den redan är.
Okej, den här smittan, ja. Plötsligt dör 98% av alla barn yngre än 18. Snabbt och oförklarligt. Hur vet smittan om ungarna hunnit passera 18? De överlevande två procenten utvecklar olika superkrafter, barnen delas in i olika grupper; de vanligaste mutanterna kallas gröna och anses ofarliga, medan den minsta gruppen, de orangea, även är de mäktigaste och därmed de farligaste. De vuxna är livrädda för dessa barnmutanter och regeringen håller dem därför inspärrade i läger.
När Ruby är tio år gammal hamnar hon i ett läger, där det visar sig att hon är orange - eller brandgul,som vi sa när jag var barn. Sex år senare har hon vuxit upp till Amandla Stenberg. I lägret finns en läkare (Mandy Moore), som visar sig tillhöra en organisation som kallar sig Ligan. Ligan fritar Ruby från lägret, men eftersom det är oklart om Ligan står på de ondas eller de godas sida, rymmer Ruby.

Ruby träffar på ett litet gäng tonåringar som driver omkring i en skåpbil. De letar efter en mytomspunnen plats där barn och ungdomar lever fritt. Tillvaron för de under 18 är nämligen hård - de jagas av militären och av prisjägare. Lite trevligt får dock Ruby ha melllan varven, eftersom hon blir kär i Liam (Harris Dickinson), som kör skåpbilen.
Som alltid, när det gäller den här typen av ungdomsfilmer, tillhör jag inte målgruppen. Jag är mer intresserad av de vuxnas värld i THE DARKEST MINDS, vad de onda militärerna sysslar med, och varifrån den mystiska smittan kommer. Jag föredrar också hårdare action, även om ett par scener i Nelsons film är överraskande brutala och otäcka.
Ungarnas superkrafter är ibland lite oklara och högst varierande, och jag undrar varför det är så svårt för dem att fly från regeringens soldater. De borde enkelt kunna bekämpa fienden med hjälp av sina övernaturliga trix.

Ruby och hennes vänner är dock sympatiska och inte sådär irriterande som ungdomar ofta är på film. Handlingen känns som en kombination av X-MEN och valfri zombiefilm. Självklart finns här en förrädare, som visar sig vara precis den vi tror att det är. Allting leder fram till nästa film, och alla obesvarade frågor ska väl då få sina svar. Om nu filmen inte floppar och uppföljarna därmed skrotas.
På filmaffischen ser vi hur Ruby liksom löses upp i konturerna. Detta är en effekt som förekommer ett par gånger mot slutet av filmen, och som får sin förklaring. Jag konstaterar att detta är den andra filmen jag ser i år i vilken folk löses upp - den första var AVENGERS: INFINITY WAR. Upplösning är visst grejen i år.
THE DARKEST MINDS är inte tråkig, effekterna är rätt bra, grundpremissen är intressant, men jag kommer inte att vänta andlöst på nästa del. Vad femtonåringar tycker om det här vet jag inte, men antagligen upplever de filmen som betydligt mer rafflande än vad jag gör. Låtarna på soundtracket är  fullkomligt vedervärdiga, och det förekommer en scen med skogsdisco.

 








(Biopremiär 10/8)
-->