Visar inlägg med etikett Harald Hamrell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Harald Hamrell. Visa alla inlägg

onsdag 24 september 2014

Bio: Pojken med guldbyxorna

Foton copyright (c) Nordisk Film
Som barn älskade jag TV-serien POJKEN MED GULDBYXORNA, som sändes första gången 1975. Jag lånade även Max Lundgrens bok, som kom redan 1967, men jag minns inte om jag faktiskt läste den. När jag tänker efter har jag nog inte sett TV-serien sedan 1970-talet. Jag minns absolut ingenting! Rättare sagt: jag minns väldigt lite. Fragment av scener - och T-shirten Harald Hamrell hade på sig i huvudrollen som ynglingen Mats.
I Ella Lemhagens nya filmatisering av boken, bär Mats (Lukas Holgersson) en likadan T-shirt - och det är ju rätt kul. I övrigt är det nog en hel del som skiljer långfilmen från den gamla TV-serien. Det hela börjar med att Mats och hans kompis David (Olle Krantz) råkar ut för några mobbare och Mats' byxor görs obrukbara. Vid en container hittar han ett par byxor, trevligt nog i hans storlek. När han senare traskar iväg till en seriebutik för att komplettera sin samling mangapockets upptäcker han att han har en hundralapp i fickan. Ja, inte bara en - han kan dra fram hur många som helst! Byxorna är magiska.
1975 års guldbyxpojke.
Mats hemförhållanden är inte de bästa, och nu har han tvingats flytta hem till sin slarver till farsa (Shanti Roney). Men byxorna gör genast livet lite roligare - Mats och David köper genast en massa statusprylar, de äter på restaurang, de lär känna den tuffa tjejen Livli (Nina Sand), som är en hejare på att skjuta slangbella, och så figurerar en originell lodis; Zeke (Jimmy Lindström), som visar sig vara intelligent och blir en resurs. Efter ett tag får ungarna lite dåligt samvete och vill göra något gott med pengarna, och börjar skänka miljoner till välgörenhetsorganisationer.
Det ljuva livet varar inte hur länge som helst. Det visar sig att ett gäng skurkar anförda av den onde, tyske företagaren William Otto (Kurt Ravn) är på jakt efter byxorna. Dessa skurkar lyckas få reda på att Mats har brallorna och filmen förvandlas till en rafflande actionthriller.
När Ella Lemhagen besökte BUFF i början av året och visade klipp ur filmen, sa hon att hon var lite rädd för att den skulle bli barnförbjuden. Jo, det låter rätt otroligt, men hon var rädd att hon gjort en lite för tuff film. Nu försågs filmen med 11-årsgräns, men den nya POJKEN MED GULDBYXORNA är onekligen en överraskande tuff film - något den vinner på. När jag var barn tyckte jag att det var så fånigt i barnfilmer att alla skurkar var rätt snälla och aldrig försökte skada hjältarna på riktigt. I Lemhagens film är skurkarna verkligen onda, de är beväpnade, de torterar och misshandlar Mats' farsa, och det blir vilda jakter och duell med slangbella - och som så många andra bra actionfilmer, utspelas slutuppgörelsen på ett stålverk (Jfr COBRA och TERMINATOR 2).
Vore jag i tioårsåldern hade jag antagligen älskat den här filmen, jag hade tyckt att den var hur cool och spännande som helst - och vem vill väl inte ha ett par brallor med obegränsade mängder pengar i fickorna?
Som vuxen har jag en del anmärkningar - antagligen typiska vuxenanmärkningar. Logiskt sett håller det här inte riktigt. För det första: det är 2014. Borde inte Mats istället ha ett guldbankkort eller en guldapp? Och det är ingen som reagerar på att några ungar köper dyra prylar och betalar kontant. De äter på dyra restauranger, de till och med bokar en svit på ett hotell. Allt kontant. Men det är väl sådant en tioåring inte tänker på; att det är otroligt misstänkt om det kommer en pojke med flera tusen spänn i fickan.
Ett par scener med Zeke är lite onödiga och slutscenerna känns lite avslagna, men på det stora hela är detta ett lyckat toppraffel för den yngre publiken.
... Och vad som är lite kul är att Harald Hamrell; alltså 70-talets Mats, och som nu främst är regissör, har en liten roll som polis.







(Biopremiär 26/9)

-->



fredag 18 juni 2010

Bio: Beck - Levande begravd

Foton: Bengt Wanselius, copyright © Nordisk Film

Låt mig först börja med att diskutera svenska språket. Jag vet inte var det kommer från - missbruket av ordet "karaktär". Hur länge har det förekommit? Femton år? Tjugo? Jag kan inte påminna mig att det förekom när jag började skriva om film.

I förtexterna till LEVANDE BEGRAVD står det att manuset är "baserat på Maj Sjöwall och Per Wahlöös karaktärer".

Så fan heller!

Manuset är baserat på Sjöwall & Wahlöös gestalter; på deras romanfigurer. I filmen har dessa blivit rollfigurer. Dessa rollfigurer bör lämpligen besitta karaktärer för att bli intressanta, men om de verkligen har samma karaktärer som Sjöwall och Wahlöö har och hade låter jag vara osagt. Det är dock knappast troligt.

Att översätta det engelska ordet "character" med "karaktär" är så gott som alltid felaktigt; det är en anglicism. Om det nu inte är en gestalts personliga drag som åsyftas.

Nå.

Jag har bara sett de Beckfilmer som biovisats. Jag har aldrig sett de som släppts direkt på DVD, jag har aldrig sett filmerna på TV. Alltså har jag bara sett några stycken i serien, och den senaste jag kollade var således I STORMENS ÖGA, som jag gav en enda syndig dvärg i betyg. De är nämligen oftast skitdåliga, de här filmerna.



Nu har vi kommit fram till vad som uppges vara den allra sista filmen i serien - åtminstone med denna laguppställning. Det skulle inte förvåna mig om man inom en snar framtid skapar en ny Beckserie. Varför inte med Pierre Lindstedt som Martin Beck?

Som oftast är fallet, är det Harald "Pojken med guldbyxorna" Hamrell - mordoffer i KOMMISSARIE SPÄCK - som regisserat LEVANDE BEGRAVD, och det börjar faktiskt riktigt hyfsat med en tät prolog, i vilken Jessica Zandén i rollen som åklagare anländer till en bensinmack för att tvätta bilen. En maskerad man har gömt sig i baksätet och inne i biltvätten drogar har Zandén, som senare hittas levande begravd i en sandlåda. Hon hinner dö innan man får upp henne.

Denna prolog berättas till större delen utan filmmusik och det känns som om  man försöker närma sig skräckfilmen.

...Men därefter blir det genast sämre. Beck och Gunvald Larsson tror att det är ett MC-gäng som ligger bakom, eftersom Zandén försökt sätta dit dem - men så hittas även en MC-ledare nergrävd i en lådda. Således är det en tosig seriemördare som är i farten, en person som verkar hämnas någonting. Frågan är bara vad, vad han är ute efter, och varför han medvetet sprider ledtrådar omkring sig. Beck hittar ett citat på en lapp, han tycker sig känna igen det och går till en bokhandel. Expediten vet vilken bok citatet kommer från och plockar fram boken. Märkligt nog verkar Beck inte känna igen boken. Men om han inte läst den, hur fan kunde han känna igen en mening ur den?

Logik är inte den här filmens starka sida. Filmen har inga starka sidor alls. På sätt och vis är detta en svensk giallo - men stopp och belägg, vissa regler får man väl ändå hålla på? Här sitter man och gissar vem som är mördaren, och när denne väl demaskeras blir det ett antiklimax utan like. Fast det är ju lite kul att mördaren maskerar sig som mördaren i Arne Mattssons MASK OF MURDER.


I början av filmen finns en rätt kul scen där Gunvald och unge, fegare polisen Oskar Bergman besöker en MC-klubb och Gunvald får agera Dirty Harry. Men i övrigt går storyn från A till Ö. Herregud, här finns till och med en klassisk Mördaren-står-bakom-kylskåpsdörren-scen!

Grannen som alltid tjafsar om stänkare dyker upp ett par gånger och är bisarr, i synnerhet under en dramatisk scen mot slutet, då han omotiverat står i tamburen och viftar med en gurka och säger något om den finska gurkleken.

I vanlig ordning förstår jag inte vad det här ska upp på bio att göra - kolla gära min recension av CAPTAIN AMERICA II jag skrev häromdagen för ett resonemang om detta. Det hela är rudimentärt och TV-mässigt, med mycket talking heads.

Dock är LEVANDE BEGRAVD aningen bättre än I STORMENS ÖGA, vilket innebär att jag trots allt kan ge filmen en tvåa i betyg. Om än en svag sådan. Detta är väl fungerande deckarunderhållning för dem som inte kräver så mycket. Och jag vet att många kollar på de här filmerna enbart för att se Micke Persbrandt som Gunvald Larsson.

Nu får tyskarna allt ta och hitta en annan, svensk deckargestalt och exploatera.

...När jag tänker efter är det förresten ingen större skillnad på BECK - LEVANDE BEGRAVD och KOMMISSARIE SPÄCK. BECK är lite tråkigare, men det är väl allt.




 

(Biopremiär 21/6)

måndag 31 maj 2010

Bio: Kommissarie Späck

 Foton: Alexandra Aristarhova © 2010 Sonet Film AB
För femton år sedan eller något i den stilen pratade jag och några polare om att göra en parodi på svenska polisfilmer. Vi hade en titel - DEN UTSKRATTADE POLISEN - och några gags. Fast vi kom aldrig längre än så. När nu Fredde Granberg gör debut som långfilmsregissör är det med "filmen vi aldrig gjorde".
    Jag har väl aldrig tillhört Granbergs främsta anhängare; jag tittade sällan på BYHÅLA (1991) med Ronny och Ragge, SNUTARNA (1994) var väl inte särdeles lyckad, och DR MUGG (2002) och HEM TILL MIDGÅRD (2003) har jag aldrig sett. Det är möjligt att jag dyrkat de här grejorna om jag vore yngre; jag var ändå hyfsat vuxen redan '91. Och jag är några år äldre än Fredde Granberg. De som var barn när BYHÅLA gick verkar älska serien. Granberg har jag bara träffat som hastigast en gång, han kom fram och skakade hand på Parkbaren i Göteborg för några år sedan. Han gav ett sympatiskt intryck.
    KOMMISSARIE SPÄCK är ett försök att göra en svensk film i samma tradition som TITTA VI FLYGER, TOP SECRET och DEN NAKNA PISTOLEN - filmer som i sin tur var inspirerade av 1950-talets MAD med alla så kallade eyeball kicks. Det har aldrig tidigare gjorts i Sverige, vilket ju är lite märkligt.

    Filmen öppnar med att Beckregissören Harald Hamrell spelar regissören Harald Hamrell, som blir brutalt mördad när han lagar middag. Polisen anländer till brottsplatsen och kommissarie Späck (Leif Andrée) misstänker genast att det handlar om ett självmord. Till saken hör att Hamrells kropp är genomborrad med ett stort antal knivar och köksredskap. Eftersom några andra lik också hittats, är Späck säker på att det är en seriesjälvmördare som härjar.
    Den ständigt ätande Späck och hans alltid fly förban-
nade kollega Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) förses med en ny partner, den alltid muntra och våldsbenägna Irene Snusk (Cecilia Frode), som av någon anledning är baserad på Lara Croft från TOMB RAIDER - vilket är lite märkligt. Vad har TOMB RAIDER med svenska poliser som Beck och Wallander att göra?
    Att försöka återge mer av handlingen är egentligen meningslöst. Det handlar bland annat om en liga som säljer piratkoperade filmer; filmer som inte gått upp på bio än, som DET SJUNDE INSEGLET 2, GÖTA KANAL 5 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - ÄNNU EN GÅNG. Men detta är förstås sekundärt. KOMMISSARIE SPÄCK skulle kunna handla om vad som helst, det går bara ut på att spruta ut så många skämt per minut som möjligt.
    Filmen börjar fantastiskt bra med en parodi på THX-loggan. "Denna film visas i ADHD". Därefter blir det svajigare. De senaste årens amerikanska filmer i genren har varit mer än lovligt usla; EPIC MOVIE och MEET THE SPARTANS och de där. De enda som riktigt kan stuket, är Zucker, Zucker och Abrahams, som skapade genren med TITTA VI FLYGER! 1980. Nej, Fredde Granberg är ingen Zucker eller Abrahams.
    KOMMISSARIE SPÄCK satsar självklart på "hit or miss", om ett skämt inte funkar kommer det ett nytt några sekunder senare. Tyvärr blir med oftare miss än hit. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Ett problem är att jag inte tycker att Leif Andrée är rolig. Det är något med hans uppenbarelse och spelstil som gör att jag inte skrattar åt honom. Hedenberg som argsinte Grünvald funkar mycket bättre.

    Tajming är A och O i sådana här filmer, och där brister det också en del. Men vad som är positivt, är att filmen håller bra tempo, den blir aldrig tråkig, och förutom Harald Hamrell, dyker flera kända ansikten upp: Ulf Malmros har en videobutik, Markoolio är en pundare, Dogge Doggelita är ett pizzabud, och Kjell Bergqvist är strikt polis. Späcks chef, Margareta Orehn, spelas av Per Morberg.
    Nu såg jag filmen på en pressvisning, vilket innebar väldigt få personer i salongen och alla satt knäpptysta mest hela tiden. Det var inte precis partystämning. Och även om jag är kritisk till filmen, kan jag ge mig fan på att jag hade tyckt den var jätterolig om jag klämt ett gäng öl innan och satt i en fulsatt salong; eller om jag såg den på DVD med några polare och en back öl. Det är den typen av film. Kanske borde jag inte sett och recenserat KOMMISSARIE SPÄCK nykter.
    Något jag reagerade på när jag såg filmen, var att den är så våldsam och blodig - jag hade förväntat mig en familjevänlig komedi, men det radas upp en väldig massa splatter. Minst sagt förvånande. Jag frågade maskinisten vilken åldersgräns KOMMISSARIE SPÄCK har, och han sa att filmkopian inte var försedd med åldersgräns när den anlände. Jag tog en titt på Biografbyråns hemsida, och konstaterade att den granskats två gånger. Först blev den tillåten från femton år, därefter fick den elvaårsgräns. Men längderna förvirrade - versionen med lägre åldersgräns är längre än den barnförbjudna. Jag kontaktade Biografbyrån för att reda ut det hela. Så här svarade de:
KOMMISSARIE SPÄCK har granskats tre gånger. De två första gångerna saknade filmen för- och eftertexter och vissa effekter var ofullständiga. Den första granskade versionen fick åldersgräns 15 år (71 min). I den andra inlämnade versionen hade man tonat ned vissa våldsscener och filmen fick 11-årsgräns (74 min). Och slutligen lämnades en komplett 35:mm-kopia av filmen in. Åldersgräns: 11 år, Längd: 81 min.
    Motiveringen till åldersgränsen är egentligen mycket roligare än filmen:
"Flera blodiga våldsscener, bl a en man som genomborras av en förskärare och en man som upprepade gånger hugger sig själv i torson medför att filmen bedöms kunna orsaka psykisk skada hos barn under 15 år."
    Jodå! Tänk på det när du ser KOMMISSARIE SPÄCK! Du riskerar att drabbas av psykisk skada.
    Själv fick jag psykiska men av SEX & THE CITY 2, och den var barntillåten.
    Eftersom Granberg och hans bolag själva klippte i filmen innan omgranskning, innebär detta att KOMMISSARIE SPÄCK är den första film som självcensurerats för att få lägre åldersgräns sedan THE LEAGUE (2003).







Biopremiär 4/6

söndag 23 augusti 2009

Bio: Beck: I stormens öga

Jag kommer inte ihåg när jag senast såg en Beckfilm med Peter Haber. Jag minns att jag såg den allra första. Såg jag den på video? Eller på bio? Har jag sett någon av dem på bio? Jag minns inte. Liksom Wallanderfilmerna, är Beckserien sådana där filmer som rullar utan ljud på TV:n på en pizzeria. Jag tittar aldrig på dem. Det skulle aldrig falla mig in att se en Beckfilm i brist på annat.
 Nu har åter en film i serien biopremiär. Varför gick jag och såg den med tanke på min inställning till serien? Därför att den pressvisades direkt efter INGLOURIOUS BASTERDS. 
 Snacka om att blanda högt och lågt på samma dag!
 BECK: I STORMENS ÖGA börjar med att en norsk kvinna och hennes lille son jagas av några lömska typer. Hon SMS:ar Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt, såklart) för att få hjälp, men när han kommer fram, hittar han bara kvinnans sönderbrända lik. Det visar sig att SÄPO hade span på kvinnan, som Larsson tio år tidigare hade haft en romans med. Det visar sig även att kvinnan inte alls är död, det var ett annat lik som hittades. Norskan tillhör ett gäng militanta aktivister, men vill dra sig ur - men det är inte det lättaste. Nu ska de spränga kärnkraftverk och ha sig. Gunvald Larsson luskar i fallet på egen hand och får bannor av såväl SÄPO som Martin Beck och de andra poliskollegorna.
 Beck själv är knappt med alls. Han är förkyld och sitter mest hemma. Hans granne Ingvar Hirwall, som vill bjuda på en stänkare, har av någon anledning nu flyttat till en lägenhet med balkongen snett under Becks.
 Vad som är positivt med den här filmen, är att Gunvald Larsson skjuter ihjäl flera av skurkarna och torterar en kille för att få svar. Det är sällan man ser sådant i svenska polisfilmer. Larsson själv visar sig vara hur seg som helst, under filmens gång lyckas han bli skjuten, påkörd och trilla i en hamnbassäng, men det är inget som bekommer honom.
 Men annars är den här filmen en skymf mot biopubliken. Vad ska den upp på bio och göra? Det här är bara ännu en slentrianmässigt gjord TV-deckare. Det är något otroligt ointressant och visset. Ospännande och tråkigt. För att försöka få lite nerv i berättandet viftar man ibland lite med handhållen kamera, vilket bara blir irriterande när det handlar om statiska dialogscener. Som vanligt är Peter Haber hur trist som helst och när han behagar visa sig i filmen, stånkar han mest "Men Gunvald...!"
 Regissör Harald Hamrell dyker upp i en liten roll. Han har blivit rätt lik Mark Hamill.

(Biopremiär 26/8)