VOD: The Rhythm Section

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Plötsligt dök en ny trailer trailer upp med alltför jämna mellanrum i mina flöden i sociala medier. Blake Lively fajtas och har sig i något som heter THE RHYTHM SECTION och som nu finns att se på diverse streamingplattformar. Det såg lovande ut, så jag såg filmen.

Filmen bygger på en roman från 1999 av Mark Burnell, det är visst den första i en serie böcker. För regin står Reed Morano, av en ren tillfällighet fyller hon 43 just idag när jag skriver detta. EON, bolaget bakom James Bond-filmerna, har producerat.

THE RHYTHM SECTION gick upp på bio i USA i januari, här i Sverige har den nu förpassats direkt till streaming. Detta beror inte enbart på att biograferna håller stängt. Efter att jag sett filmen läste jag nämligen att det är den största floppen på 14 år bland de filmer som haft premiär på över 3 000 biografer i USA. Filmen kostade ungefär 50 miljoner dollar att göra, och sammanlagt drog den in knappt sex miljoner runt om i världen. En förlust på 44 miljoner dollar, alltså.

Jag förstår varför filmen råfloppade. Det här är nämligen jävligt dåligt.

Den amerikanska skådespelerskan Blake Lively spelar den brittiska tjejen Stephanie Patrick. Hennes familj har omkommit i en flygolycka. Ett par år efter katastrofen lever hon av någon oförklarlig anledning som prostituerad. Varför då? För att hon saknar sin familj? För att hon inte ville behålla sitt jobb, vad det nu kan ha varit?

En dag dyker det upp en journalist hos Stephanie. Han säger att olyckan inte alls var en olycka, det var ett terrordåd, och han har kommit på vem som låg bakom. Och nu vill han av någon anledning att Stephanie ska hämnas, eller vad det nu är han vill. Han mördas kort därpå.

Utan större problem hittar Stephanie den misstänkte, men avstår från att skjuta honom. Istället åker hon till Skottland, där hon i en stuga i obygden hittar MI6-agenten Iain Boyd (Jude Law), som verkar tycka att det är en bättre idé att utbilda Stephanie till mördare, än att låta MI6 ta hand om fallet. Den helt oerfarna Stephanie får en kort utbildning i att slåss, skjuta och köra bil, och hon får även bada i kallt vatten, och därefter anses hon lämplig att skickas iväg till främmande länder för att jaga terrorister. Hon har inga större problem att hitta skurkarna.

Inte nog med att THE RHYTHM SECTION är alldeles för långsökt och ologisk, det är dessutom en mördande tråkig film. Den actionpackade trailern ljuger. Det här är märkligt amatörmässigt. Filmen saknar nerv helt och hållet, här finns ingen puls, ingen rytm, det är remarkabelt ospännande, och det går frustrerande långsamt. Filmfotot är tråkigt. Morano verkar inte veta hur man berättaren historia, och de relativt få actionscenerna är illa iscensatta. Filmmusiken är sövande - enligt förtexterna är det Hans Zimmer som står för musiken, men det är Steve Mazzaro om komponerat; Mazzaro ingår i Zimmers team.

Det finns ingen som helst anledning att se den här filmen.

Bio: Interstellar

Foton copyright (c) Warner Brothers/Fox
Christopher Nolan! Jag ska ta reda på var du bor! Sedan ska jag söka upp dig! Och sedan ska jag ... gömma din cykel!
Jag kollar lite på de recensioner av Nolans filmer som finns här på TOPPRAFFEL! och konstaterar att jag nog varit lite för snäll mot dem. Batmanfilmerna började bra med BATMAN BEGINS, men blev sämre efterhand (nej, jag tyckte inte att Jokern var fantastisk i THE DARK KNIGHT) och jag skulle inte gett en fyra till THE DARK KNIGHT RISES. Och jag hade glömt att jag gav en trea till INCEPTION, en film jag minns som riktigt trist. Nolan stod även för det ganska usla manuset till den hyfsat misslyckade MAN OF STEEL, som jag nog inte borde gett en trea i betyg. Jag recenserade aldrig Nolans hyllade debutfilm MEMENTO, men den gillade jag inte alls - om det inte vore för dess gimmick; att den berättas baklänges, hade ingen brytt sig, eftersom storyn egentligen är totalt ointressant och allt annat än originell.
Christopher Nolans yngre bror Jonathan står för manuset till nya filmen INTERSTELLAR, ett manus som enligt uppgift först hamnade hos Steven Spielberg. Nu blev det aldrig någon Spielbergfilm - istället fick vi detta vanity project.
Åh, herregud.
Snacka om bajsnödig film.
INTERSTELLAR utspelar sig i en nära framtid och det håller på att gå åt skogen för mänskligheten. Matthew McConaughey spelar Cooper, en hejare till att vara bonde, men en ännu större hejare till att flyga rymdfärjor, vilket var hans tidigare yrke. Men bäst av allt är han på att vara älskvärd om öm far till sin dotter Murph.

Plötsligt råkar Cooper och Murph snubbla över ett topphemligt NASA-projekt. Ja, de nästan bokstavligt talat snubblar över det. Michael Caine och Anne Hathaway sitter i en anläggning och funderar på om det finns en framtid för mänskligheten därute i rymden. De behöver Cooper som rymdpilot - men om han kliver ombord på skeppet och ger sig ut lär han aldrig få återse sin dotter.
Nu blir förstås rymdresan av ändå, de far ut i världsrymden för att utforska ett maskhål ...
... Och sedan blir det pretentiöst mumbo-jumbo. Och vet ni vad jag inte gillar? Just det: mumbo-jumbo. I synnerhet inte tråkigt mumbo-jumbo. Och INTERSTELLAR är skittråkig.
Hoyte Van Hoytema står för filmfotot, så filmen ser förstås väldigt bra ut. Och jag ska inte klaga på skådespelarna. Förutom de ovannämnda får vi bland annat se Jessica Chastain, Matt Damon, Casey Affleck, Topher Grace, Ellen Burstyn och John Lithgow. Men vad hjälper det när filmen är så här trist och högtravande och flummig? 169 minuter varar den. Varför gör den det? Vad är det för fel på 90 minuter? GRAVITY är en liknande film - och den varar bara 91 minuter. Det är dessutom en betydligt bättre film.
Hans Zimmer ligger bakom mycket strålande filmmusik. Till INTERSTELLAR har han bidragit med sitt kanske sämsta score. Det låter som om Zimmer och hans entoniga synt har gått vilse på att new age-kollo. Musiken understryker verkligen filmens tråkighet.
Jag var fortfarande på vift när filmen pressvisades, så jag såg den istället på en så kallad smygpremiär. Den var välbesökt - och större delen av publiken stånkade och stönade missbelåtet när filmskrället äntligen gick i mål. De tyckte att det här var lika pretto och trist som jag.
Om det inte vore för filmfoto och skådisar hade jag satt ett ännu lägre betyg.

(Biopremiär 7/11)

-->

Bio: Sherlock Holmes

Foton: Alex Bailey © 2008 Warner Bros. Ent. Inc.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Sherlock Holmes. Visst, jag gillade - och gillar fortfarande - BASKERVILLES HUND och några av de andra filmerna med Basil Rathbone och Nigel Bruce, men det är väl mest för att de är så härligt stämningsfulla med sina dimmiga Londonstudior. Men själva figuren upplever jag som rätt trist. En överlägsen och charmbefriad robot. Det är möjligt att jag gav mig på att läsa någon av böckerna som barn, men idag skulle det aldrig falla mig in att läsa dem.
Regissören Guy Ritchie, då? Nä, honom har jag heller aldrig gillat. Alla var ju så otroligt imponerade av LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS, men jag tyckte att den var lite för hipp för sitt eget bästa, ochSNATCH ännu mer så. SWEPT AWAY har jag bara sett utan ljud på en krog, REVOLVER har jag inte sett alls, och förra årets ROCKNROLLA var rätt misslyckad i sina ansträngda försök att vara cool.

Trots detta hade jag höga förväntningar på Guy Ritchies SHERLOCK HOLMES. Dels har ju Robert Downey Jr huvudrollen, och han har de senaste åren seglat upp som min favoritskådis bland nu aktiva sådana. Och konceptet kändes rätt fräckt; en mer actionbetonad tolkning av Conan Doyles rätt uttjatade hjälte. Nå, skulle filmen leva upp till mina förväntningar?

Det dröjer inte många minuter innan jag känner ett stort välbehag inom mig och får lust att utbrista "Wow!" och "Ja!" samtidigt: filmen öppnar nämligen med att Holmes, dr Watson (Jude Law) och ett gäng poliser slår till mot den utstuderat onde, Gestapoliknande superskurken lord Blackwood, som iförd en kåpa håller till i en krypta, där han ska offra en ung kvinna fastspänd på ett altare. Oj! Genast kändes det som att jag hamnat i en rafflande fransk sensationsroman från tidigt 1900-tal!Arsène Lupin, kanske, eller Fantomas. Eller i ett seriealbum av Jaques Tardi. Det är fantastiskt snyggt och stämningsfullt.

Blackwood grips och hängs - men det dröjer inte länge innan han plötsligt är tillbaka från de döda. Väldigt mystiskt. Sherlock Holmes har hunnitsunka till sig i sin lägenhet, där han bland annat försökt uppfinna en ljuddämpare till pickadollor, men Watson - som går i giftastankar - klampar bryskt in. Holmes kopplas in på fallet med den återuppståndne Blackwood och de mord han tros ligga bakom.
 
Sherlock Holmes är en rackare på kamp-
sport och tjänar pengar på att fajtas i slåsstävlingar, och under en sådan dyker plötsligt hans gamla flamma Irene Adler (Rachel McAdams) upp. Hon må vara ett liderligt stycke, men är opålitlig och jobbar av allt att döma åt skurkarna.

Det går hårt fram i denna film, som är en blandning av precis allt: pusseldeckare, CSI, kung fu-film, James Bond, Indiana Jones, steampunk och Da Vincikoden. Jag fruktade ett tag att det här skulle bli en enda mastodontisk röra, som WILD WILD WEST - men mot alla odds funkar Ritchies film, och det mer än utmärkt.

Robert Downey är en strålande hjälte. Jag har aldrig gillat Jude Law, men som den haltande Watson är han bra. Mark Strong som lord Blackwood är lite halvkul, men han är till förvilling lik Andy Garcia. Och så har vi ju den förtjusande Rachel McAdams, som jag skulle falla pladask för om hon plötsligt kom in här och nu.

Tekniskt sett är SHERLOCK HOLMES strålande, med bra berättande och maffiga miljöer och lysande foto; slutuppgörelsen i Tower Bridge, som håller på att byggas upp, är magnifik. Jag satt länge och försökte komma på vad Hans Zimmers musik påminner om, men så slog det mig: kyss Karlsson, det låter ju precis som Bruno Nicolais score till Jess Francos COUNT DRACULA! Och det är riktigt, riktigt bra.
 
Någon anmärker kanske på att Holmes inte bär sin deer stalker-
hatt, på att han röker rak pipa, och på att han är alldeles för fysiskt aktiv. Men detta är absolut ingen nackdel, tvärtom. Precis som när en spelkort med Jokern visas upp i slutet av BATMAN BEGINS, börjar Holmes' ärkeskurk Moriarty att omnämnas mot slutet här, så en uppföljare lär säkert komma. Och en sådan ser jag gärna.

SHERLOCK HOLMES är spännande, rolig och makalöst underhållande. Det här, och inte AVATAR, är vinterns stora filmäventyr!

 



(Biopremiär: 1/1)