Bio: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Foton copyright (c) SF Studios

Tage Danielssons bok "Sagor för barn över 18 år" från 1964 läste jag åtskilliga gånger under min uppväxt. Jag tyckte att den var bra och rolig, och nu när jag skriver detta, känner jag att jag borde läsa om den - det är nog minst 30 år sedan jag läste den.

I en senare, reviderad upplaga av denna bok finns "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", vilken ju blev tecknad film av Per Åhlin 1975. Denna 23 minuter långa film har visats på SVT varje julafton sedan dess. Det är en film många citerar och refererar till. Det är inte konstigt, eftersom det är en mycket bra film, den är rolig, tänkvärd, och stämningsfull - även de som inte står på Tage Danielssons sida politiskt verkar uppskatta filmen.

Nu har Karl-Bertil Jonsson blev långfilm med manus och regi av Hannes Holm, en kille som ibland gör riktigt bra filmer, och som ibland lyckas lite sämre. Hans nya film, SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON, alltså, hamnar någonstans mittemellan - mest för att den känns som ett enda stort "Varför?". Vi har redan novellen och Åhlins film, storyn är inte längre än så, det finns inget behov av att dra ut den till ungefär en timme och 45 minuter.

Ja, den nya filmen är alltså drygt 80 minuter längre än den tecknade versionen. För att lyckas med detta, har man varit tvungen att lägga in en ny parallellhandling - och denna handling blir så dominerande att huvudpersonen Karl-Bertil nästan hamnar i skymundan.

Simon Larsson spelar Karl-Bertil Jonsson, vars familj är så rik att hans ömma moder (Jennie Silfverhjelm) försöker få dem att prata franska hemma. Jonas Karlsson gör Tyko, fadern som äger ett varuhus. Allt vi får se i Åhlins film finns också med i Holms version, Dag Malmberg gör en HK Bergdahl som är trevligt lik den tecknade versionen, här finns en gubbe som får servettringar trädda över näsan, och en gatflicka som trycker en slips mot sin barm, dock bär hon BH i långfilmen. Vad som inte är med, är hakkorset på flaggspelet.

Men så har vi då parallellhandlingen. Vera (Sonja Holm) heter en flicka, som med sin sjukliga lillasyster bor på ett hem för föräldralösa flickor, vilket drivs av en kvinna spelad av Vanna Rosenberg. Vera stjäl på stan, det är fattigt och eländigt, och hon och systern längtar efter att få återse sin mor. Nu verkar det som att lillasystern kommer att bortadopteras, så allt är eländes elände.

Karl-Bertil träffar förstås på Vera, och blir förälskad i henne. Förutom att, inspirerad av Robin Hood (Adam Pålsson), stjäla julklappar från de rika och ge till de fattiga, måste han nu även hjälpa Vera. Denna parallellhandling är makalöst sentimental; det är en rejäl snyftare, snarare än en rolig julsaga - eller en allegori, som ju Danielssons berättelse är.

Åhlins film innehåller anakronismer, vilka understryker att berättelsen är tidlös. Holms film verkar placerad i en specifik tid, men jag vet inte säkert. De pratar om att gå på bio och se den nya filmen BORTA MED VINDEN, som ju kom 1939 - men Tyko Jonsson har minsann köpt en TV till sin familj i i julklapp.

Filmen avslutas med en epilog som utspelar sig i nutid, i vilken Claes Månsson spelar den vuxne Karl-Bertil (som borde vara över hundra år). Denna epilog är fullkomligt onödig och tillför ingenting. När eftertexterna börjar rulla, börjar Claes Månsson hålla en variant på Tage Danielssons monolog om sannolikhet.

SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON har ett fint filmfoto och fina miljöer. Här finns gott om bra skådisar - bland de vuxna rollfigurerna. Barnskådespelarna pendlar mellan att vara lillgamla och lite halvkassa skådisar, som ju är brukligt. En del scener är skojiga.

Det är svårt att tycka illa om den här filmen, den kan säkert uppskattas av barnfamiljer - men som sagt, det är inte utan att jag undrar varför den gjorts. Jag hade hellre sett att Hannes Holm skrivit och regisserat en helt egen julberättelse, det hade kunnat bli mycket bättre än den här filmen.

För övrigt saknar jag förstås rösterna från den tecknade version, framför allt Tages berättarröst.

 

 

 

(Biopremiär 12/11)

Bio: Ted - För kärlekens skull

Foton: Ola Kjelbye (c) StellaNova Film

2018 års första recension är här. Redan om några veckor kommer jag att dela ut årets första femma i betyg - till en film jag såg i höstas. Nu blir det dock ett lägre betyg.

Jag har inget större förhållande till Ted Gärdestad. Han spelade inte den typ av musik jag lyssnar på, eller som jag har lyssnat på. När jag var barn tyckte jag dessutom att Ted såg rätt ding ut. När jag nu såg Hannes Holms film om Ted Gärdestad konstaterade jag att jag egentligen inte vissste så mycket om honom, hans liv och hans karriär - inte mer än att han var stor popstjärna på 70-talet, att han hade grava psykiska problem, att han gick med i en konstig sekt, och att han tog livet av sig 1997. Allt annat har jag missat - på grund av ointresse.

TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL är en A till Ö-film. Det är en traditionell filmbiografi och redovisar Ted Gärdestads liv i kronologisk ordning. Inget fel idet, ibland är det trevligt att slippa tillkrånglade krusiduller i försök att vara unik eller konstnärlig. Under filmens första timme skildras, kanske lite väl snabbt, vägen till stjärnorna under 70-talet, och under den andra timmen följer alla problem under 80-talet; rösterna i Teds huvud, urspårad karriär, den skumma sekten och allmänt mörker. Hannes Holm sätter punkt några år före självmordet, vilket nog är bra.

Ted Gärdestad spelas av den porträttlike Adam Pålsson, som även framför sångerna. Jag har aldrig tidigare noterat Pålsson, trots att jag sett några filmer med honom - till exempel var han med i Hannes Holms HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ, vilken jag utnämnde till 2010 år bästa svenska film. Ted Gärdestads låt "Himlen är oskyldigt blå" avslutar TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL.

Övriga skådespelare är mer eller mindre porträttlika, vilket ibland blir lite distraherande. Jonas Karlson ser rätt skön ut som Stikkan Andersson, men Karlsson spelar rollen precis som alla andra roller han gör. På 70-talet gifte sig Ted med Lotta Ramel. Hon görs av Happy Jankell, medan Lotta Ramels mor; Susanna Ramel, spelas av den riktiga Lotta Ramel. Niklas Strömstedt gör ett kort inhopp som sin far Bo Strömstedt.

Gustav Orvefors är inte alls lik Janne Schaffer, Edvin Bredefeldt är så olik Benny Andersson att jag först inte förstod att det skulle vara han. Tjejen som spelar Agneta Fältskog (jag hittar inte skådisens namn) pratar stockholmsdialekt modell 2017 och låter förstås inte som Fältskog. Om Peter Viitanen är lik Kenneth Gärdestad vet jag inte, men Hanna Alström funkar bra som Ann Zacharias.

Alla dessa skådisar som ska föreställa välkända personer gör att filmen ibland känns lite grann som en maskerad. Per Sinding-Larsen, iförd långhårig peruk, dyker upp som journalist under några sekunder. Det är förvisso skojigt, men man dras ur filmens verklighet och tänker istället "Ha ha, det är ju Per Sinding-Larsen!".

Den 29-årige Adam Pålsson ser ut att vara en 30+:are, och han ser likadan ut genom hela filmen - från de inledande scenerna där han är tonårig tennisstjärna och kämpar mot Björn Borg, till slutscenerna. Men han gör rollen bra.

Filmens första del, om hur Ted Gärdestad blir popstjärna, är förstås roligare och mer underhållande än den andra, mörka delen. Dialogen är bitvis lite sökt och onaturlig, vilket ju ofta är fallet i svensk film. Jag gillar de väl återskapade 70- och 80-talsmiljöerna, och som helhet är väl TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL en okej film. Om min relation till Ted Gärdestad vore större; om jag gillade honom och hans låtar, är det möjligt att jag skulle tycka riktigt bra om den här filmen. Men som det är nu tycker jag att TED med Mark Wahlberg är bättre.

(Biopremiär 3/1)

Bio: En man som heter Ove

Foton copyright (c) Nordisk Film

Ännu en sen recension, om än inte lika sen som den av SPECTRE. Jag var bortrest när EN MAN SOM HETER OVE pressvisades, och eftersom min sambo ville se den här, valde vi ett tillfälle när vi hade möjlighet att se den tillsammans. Det var allt en upplevelse att se den här på bio! Filmen visades i en stor salong på Biopalatset i Göteborg, det var fullsatt - och sambon och jag var yngst i publiken med ganska bred marginal. Det hördes mycket gubbljud i salongen under visningen - det vill säga rosslingar och liknande.

Jag undrade länge vem den där Fredrik Backman var. En helsingborgare som plötsligt började skriva krönikor i gratistidningen City - krönikor som kändes som dåliga imitationer av Stefan Lindqvists "Slagskott" i Helsingborgs Dagblad. Efter en tid flyttade Backman över till Metro, där han skrev samma typ av krönikor. Därefter försvann han från Metro - för att plötsligt bli bestsellerförfattare. Who saw that coming?

Av allt att döma är jag den ende som inte läst Backmans internationella bästsäljare "En man som heter Ove". Den har inte känts speciellt lockande. Men nu har jag alltså sett filmen.

... Och den lämnade mig ganska likgiltig.

Rolf Lassgård spelar den vresige, 59-årige änklingen Ove. Lassgård är sminkad för att se äldre ut - men till saken hör att Lassgård fyller 61 i vår! Ove saknar sin nyligen bortgångna fru och gör upprepade, misslyckade försök att ta livet av sig. Mest går han omkring som något slags polis i radhusområdet och skäller ut alla som inte följer alla petiga regler. När invandrartjejen Parvaneh (Bahar Pars) flyttar in med man och två barn, och Ove tvingas umgås med denna familj, börjar han att se ljusare på livet. Parallellt med detta skildras Oves liv som ung; då spelas han av Filip Berg.

Den tragikomiska berättelsen om Ove är regisserad av Hannes Holm. Holm har de senaste åren gjort ett par av de ohemult populära, men minst sagt lättviktiga Sunefilmerna - men Holm kan ju även göra riktigt bra film, som till exempel HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ. Därför är EN MAN SOM HETER OVE ett klanderfritt hantverk; det är bra tempo i berättandet, bra filmfoto, och Rolf Lassgård är utmärkt i titelrollen.

Men med undantag för en scen där Ove och grannen Rune tävlar om att köpa de nyaste bilarna; SAAB vs Volvo, tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Tvärtom är det här alldeles för sentimentalt för min smak. Dessutom är handlingen ibland aningen hoppig, antagligen beroende på att Holm velat få med så mycket som möjligt ur boken. Till exempel flyttar en ung, homosexuell kille in hos Ove - för att kort därpå försvinna ur handlingen. Här finns fler lösa trådar och obegripligheter.

Bland övriga medverkande hittar vi Ida Engvoll, Johan Widerberg (som trots sin mustasch fortfarande ser ut att vara tjugo), och lite överraskande Anna-Lena Bergelin (hon som tidigare hette Brundin).

En gång om året brukar det komma en stor, svensk publikfilm - en sådan där film som lockar till sig alla de där som går på bio just en gång om året. Högst. Förra året var det HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN, nu är det alltså EN MAN SOM HETER OVE. Svenska folket vallfärdar för att se den här filmen, och den går väldigt bra. Det här är en bättre film än HUNDRAÅRINGEN och publiken verkade nöjd när jag såg den. Min sambo tyckte att den var betydligt bättre än jag tyckte. "Den var ju så sorglig och fin!" sa hon.

Själv är jag inte så förtjust i sorgliga och fina filmer. Och jag blev inte sugen på att läsa boken.

Rolf Lassgård är bättre än filmen han medverkar i.

  

 

 

 

(Filmen hade biopremiär 25/12 2015)

Bio: Sune i fjällen

Foton copyright (c) Nordisk Film/Malin Holm
Jag skriver detta efter att ha varit på premiärvisningen i Malmö. Klockan 12.15. SUNE I FJÄLLEN, som inte pressvisades, visas ytterligare ett gäng gånger under dagen, och av ganska uppenbara skäl var det rätt glest i den stora salongen. Till skillnad från när jag såg de två första filmerna i trilogin; SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE och SUNE PÅ BILSEMESTER. Då hade skolklasser bjudits in och regissören Hannes Holm var på plats.
Hannes Holm tog tydligen illa vid sig av den kritik hans två Sunefilmer fick i pressen - ett fakrum som inte hindrade filmerna från att bli enorma publiksuccéer. Denna tredje gång har Holm nöjt sig vid att skriva manus tillsammans med den ene av figurens två skapare; Sören Olsson (den andre heter ju Anders Jacobsson och har inte regisserat EVIL ED). Regijobbet har överlåtits till långfilmsdebuterande musikvideofilmaren Gustaf Åkerblom från Malmö.

... Men annars är det sig likt - om än lite tröttare. Familjen Andersson är Sveriges motsvarlighet till familjen Griswald i ETT PÄRON TILL FARSA-filmerna, om än riktad mot en yngre målgrupp. I intervjuer hävdar filmskaparna att de den här gången faktiskt försökt sätt titelfiguren Sune (William Ringström) i centrum, efter att dennes klantige farsa Rudolf (Morgan Alling) tidigare stått i centrum. Nja, detta är väl en sanning med modifikation. Tjejtjusaren Sune är en rätt trist typ, lite besynnerligt lillgammal. Det är åter Rudolf som orsakar alla kaotiska scener genom att liksom bara vara dum i huvudet och osannolikt klantig - hur den mannen kan ha fru, tre barn och hus är en gåta. Jag antar att större delen av publiken faktiskt vill se Rudolf, snarare än Sune.
Sune är kär i Sophie (Kajsa Halldén), som ska till fjällen med sina jobbiga och snobbiga föräldrar. Tyvärr ska även en viss Sport-Santos (Malte Gårdinger; Pontus Gårdinger tackas i eftertexterna) till samma ställe i fjällen. Sune vill inte förlora sin kärlek till en töntig konkurrent, så han lyckas lura i sin familj att Sophies föräldrar har bjudit upp dem till sin fjällstuga.

Väl på plats utspelas en rad löst sammanhållna sketcher. De flesta slutar med att någon, oftast Rudolf, trillar. En scen med ett tält och en snöstorm är snodd från SÄLLSKAPSRESAN 2: SNOWROLLER.
Det är lite segare än i de tidigare filmerna. Särskilt kul är det inte - småungarna på min bänkrad satt mest och pratade om annat och tyckte att godiset var intressantare än filmen. Ett par något äldre gossar bakom mig skrattade dock. Julius Jimenes Hugoson, som spelar lillebror Håkan Bråkan, börjar bli för gammal för rollen; åtminstone för att fortfarande vara lite barnslig. En del händelser i filmen är i vanlig ordning lite för otroliga trots barnfilmsinramningen.
Vad jag tyckte var kul, är en scen där Sune drömmer mardrömmar om Sophie och Sport-Santos i fjällen - dessa drömmar ser ut som videon till Wham!s "Last Christmas"! Filmens ungar är utspökade i 80-tals munderingar och frisyrer - och den unga publiken lär inte första varför.
Under eftertexterna spelas "De ä bar å åk" med svenska skidlandslaget anno 1976.
Bra låt.

(Biopremiär 19/12)
-->

Bio: Sune på bilsemester

Foton copyright (c) Nordisk Film

För ganska exakt ett år sedan hade SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE biopremiär. Filmen fick genomgående ganska usel kritik, vilket gjorde regissören Hannes Holm rätt förbannad. Själv var jag rätt snäll mot filmen. Den dåliga kritiken till trots fick filmen svenska folket att gå man ur huse och filmen blev förra årets näst mest sedda film - eller var det näst mest sedda svenska film? Strunt samma - har har vi en ny film om Sune Andersson och hans familj.

Filmmakarna har i intervjuer sagt att det gått undan med den nya filmen; det har ju bara gått ett år sedan den förra - och jodå, det är väl hyfsat snabba puckar. Fast på 1970-talet gjorde Jess Franco åtminstone en film i månaden, och han klagade inte.

Titeln SUNE PÅ BILSEMESTER är egentligen missvisande. En bättre titel vore RUDOLF PÅ BILSEMESTER. Eller ETT PÄRON TILL FARSA I TYROLEN. För jag upplever det som att pappa Rudolf Andersson (Morgan Alling) är den egentlige huvudpersonen och filmen går lite i samma tradition som de gamla Chevy Chase-filmerna, om än barnvänligare och tramsigare. Den elvaårige tjejtjusaren Sune (William Ringström) känns mest som filmens straight man, han är inte den rolige och hans romantiska flickfantasier är ganska irrelevanta.

Den här gången börjar det hela på ett bröllop, där Rudolf tänker ge en gammal tavla till brudparet. Tavlan, som föreställer ett alplandskap, är målat av en viss Nyllet, och Rudolf och mamma Karin (Anja Lundkvist) fick den själva i bröllopspresent en gång i tiden. På bröllopet råkar dock Rudolf få veta att den fula tavlan är värd 900 000 kronor - om den är signerad. Och det är den inte. Så Rudolf behåller tavlan och packar in sin familj i Volvon för att köra till Tyrolen, där Nyllet bor.

Självklart går inget som planerat under semestern; kaos uppstår mest hela tiden, oftast på grund av Rudolfs klantiga beteende. Sune blir besviken eftersom den söta flickan Nicole, som föräldrarna berättat om, visar sig vara tjugo år äldre än han föreställt sig - fast Nicole har en dotter i lämplig ålder. Den jobbige lillebrorsan Håkan-Bråkan (Julius Jimenez Hugoson) ägnar sig mest om att fisa och bajsa, storasystern, vars namn nog aldrig nämns i filmen, pratar hela tiden i mobil och tycker att hon har tråkigt.

Det går egentligen inte att redogöra för handlingen, filmen består av en rad sammanfogade sketcher och rätt osannolika sammanträffanden. Sunes upphovsmän Anders Jacobsson och Sören Olsson står för manuset, och det är lite slarvigare ihoptotat den här gången. Kanske beroende på tidspressen. Av någon märklig anledning hamnar fokus väldigt ofta på bajs och kroppsljud.

Morgan Alling verkar ha kul i sin roll och ägnar sig mycket åt fysisk humor. Den unge Ringström, däremot ... Tja, det är kanske taskigt att ge sig på barnskådespelare, men ärligt talat: han är inte bra. Han är lite stiff, lillgammal och trist. Hugoson är betydligt bättre, om än mer irriterande.

Nu tillhör förstås inte jag målgruppen; jag uppskattade ett kul musikalnummer som parodierar SOUND OF MUSIC, men i övrigt var jag mindre road. Dock bevistades pressvisningen av några skolklasser och de små glyttarna verkade verkligen gilla filmen. De skrattade glatt när Rudolf gjorde bort sig och trillade - och när Håkan bajsade. Efter filmen pratade Hannes Holm med den unga publiken och de hade få invändningar. En liten flicka klagade på att hon inte hann läsa texten när det pratades italienska, men det var väl allt. Några ungar sa att det var den bästa film som gjorts.

Själv är jag besviken på att de gjort en film som utspelar sig i Tyrolen, men i vilken alla behåller trosorna på och inga klättrar på stegar. Här finns ingen Marie Ekorre i sikte - men tjejen som spelar den vuxna Nicole är lite lik Christina Lindberg.

Pluspoäng för att Rudolfs bil har bokstavskombinationen NST på nummerplåten.

Nästa år kommer SUNE I FJÄLLEN.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Sune i Grekland - All Inclusive

Foton copyright (c) Malin Holm

Jag har aldrig sett den ohemult populära julkalendern SUNES JUL som gick 1991 eller långfilmen SUNES SOMMAR från 1993. Därför har jag ingen som helst relation till Sune och lillebrorsan Håkan Bråkan, till pappa Rudolf och till de skådespelare som medverkade när det begav sig.

Fast när jag tänker efter har jag ingen relation till Anders Jacobsson och Sören Olsson heller. Inte mer än att jag lyssnade på BERTS DAGBOK på morgnarna på 1980-talet. Dock kan jag koppla in mig i en Kevin Bacon-kedja i sammanhanget: Anders och Sören skrev om Bert, Bert blev tecknad serie tecknad av Johan Unenge, Johan Unenges kusin heter Dan Unenge och är musiker, 1984 kallade Dan Unenge sig för Danny Young och komponerade filmmusiken till THE NINJA MISSION, förra veckan intervjuades jag till en kommane dokumentär om THE NINJA MISSION. Och ja, jag känner Johan Unenge.

Regissören Hannes Holm har jag större relation till. Karln gjorde ju förra årets bästa svenska film; HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ. Jag jag sedan dess gått och blivit bekant med Holm är inget som hindrar mig från att recensera nya SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE. Om Holm inte uppskattar vad jag skriver får vi väl slåss om saken. Bakom Stippes.

Svenska semesterresekomedier är en fin och älskad tradition. ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA. SÄLLSKAPSRESAN. SUNE I GREKLAND är årets tredje semesterresekomedi! Jodå, vi har ju under 2012 fått den festliga EN GÅNG I PHUKET och den mindre festliga KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM.

Familjen Andersson är en sådan där bisarr familj som bara finns på film - pappa Rudolf (Morgan Alling) är en klant och vandrande pinsamhet utan like, och man undrar hur han kan ha jobb, fru, tre barn och hus. Varje år åker familjen till Myggträsk, men den här sommaren blir det ändring på den fronten. Rodolfs chef frågar om Rudolf vill åka till Grekland i chefens ställe - vilket Rudolf tackar jag till, trots att det handlar om jobb. För sent får Rudolf veta att chefen trots allt bestämt sig för att åka själv, och nu kan Rudolf inte svika sin familj. Han pungar ut med 64 000 spänn och tar hela klövet till ett semesterparadis i Grekland.

Tjejtjusaren Sune (William Ringström) tar en paus från sin flickvän hemma i Sverige för att kunna uppleva romantik under resan, men väl på plats verkar han ha förlorat sin tjejtjusarkraft. Alla tjejer tycker att han är en tönt! Mamma Karin (Anja Lundkvist) träffar på en gammal gymnasiekompis som är där med sin fästman (Sunes hatade simlärare) och två barn. Sune blir genast förälskad i den truliga och buttra dottern (Malmötösen Feline Andersson från ISDRAKEN, som konstant bryter på skånska). Hon vill inte veta av Sune.

...Ja, och så följer en massa upptåg. Rudolf klantar sig konstant - och äter så mycket som möjligt av all gratismat, för att försöka få ut så mycket av sina 64 000. Håkan Bråkan försöker sno chips ur en kiosk. En självupptagen brud som var med i en talangshow på TV, Idol-Lisa (Madeleine Barwén Trollvik), råkar konstant illa ut och dimper i backen. Sune raggar på tösen, Rudolf försöker lappa ihop förhållandet med Karin, som är lite ... ansträngt.

Jag såg filmen tillsammans med två lågstadieklasser, och de verkade tycka att filmen var kul. Åtminstone för det mesta. Under den sista halvtimmen började de som satt närmast mig att skruva på sig. Det blev väl lite långt och jobbigt att sitta stilla så länge. Och jo, jag kände också att det var lite väl mycket tomgång emellanåt,en del transportsträckor, och någon egentlig handling finns här inte - SUNE I GREKLAND är mest en rad sammanfogade sketcher i vackra miljöer som känns hämtade från Joe D'Amatos ANTROPOPHAGUS.

Men jag får väl ändå säga att jag tyckte att det var trivsamt och underhållande. Jag skrattade flera gånger. Nej, jag kan inte låta bli att skratta åt repliker som "Varför gråter pappa när han bajsar?", men så blev jag ju aldrig äldre än tolv. Det påstås att Peter Haber är fantastisk som Rudolf i julkalendern - men jag har ju aldrig sett den. Därför accepterar jag Morgan Alling fult ut. Han är kul och genuint töntig. Sune har jag lite svårare för, han är lite för beskäftig och överdriven. Håkan Bråkan är mycket roligare och agerar mer naturligt.

Fast bäst i hela filmen är Madeleine Barwén Trollvik. Ge henne en birollsguldbagge! Hon är skitrolig! Det var länge sedan vi fick se någon ta så mycket stryk på svensk film! Hon snubblar övertygande och blomkrukan i huvudet är pricken över i:et. (Det är inte utan att jag undrar vad herr manusförfattarna Jacobsson, Olsson och Holm har emot popstjärneaspiranter)

Filmen innehåller även en kul blinkning till SÄLLSKAPSRESAN.

SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE lär gå bra på bio i jul; den är roligare och bättre än det mesta i familjefilmsväg det här året.

...Och det här är nog första gången någon lyckats få in en Joe D'Amato-referens i en text om Anders Jacobsson och Sören Olsson.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Himlen är oskyldigt blå

Foton copyright (c) Göran Hallberg & Jonas Ingestedt

"Himlen är oskyldigt blå" är en låt med Ted Gärdestad, men det fick jag läsa mig till. Det lär väl inte komma som en överraskning att jag aldrig lyssnade på Ted Gärdestad, förutom när han dök upp i Melodifestivalen. Kanske borde jag hört den här låten ändå, det har jag säkert, men jag har aldrig lagt den på minnet. Mitt främsta minne av Ted Gärdestad är en gång i mitten av 70-talet när jag var hemma hos farmor och farfar i Kävlinge. Farmor tittade på NYGAMMALT, som hon ansåg vara det bästa TV-programmet i mannaminne. Plötsligt ropade hon på mig och sa att "nu är det sån där pop", så jag fick allt komma och titta. Det var förstås Gärdestad.

Hannes Holms nya film HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ har redan blivit väldigt omskriven - framför allt på grund av sin chockerande öppningsscen. Ni har säkert redan läst om det. Martin (Bill Skarsgård) och en tjej klär av sig näck för att ha lite spontan 70-talssex.

Nyligen kom det ut en bok om svenska smek-
namn på könsorg-
anen. Det absolut bästa namnet på det manliga organet är "Stellan Skarsgård", vilket jag aldrig hört - men det är onekligen passande. Stellan har ju en benägenhet att hala fram talangen i var och varannan film.

När jag såg HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ tänkte jag först att, jösses, Bill Skarsgård slår ju farsan med hästlängder! För i öppningsscenen för Martin och tjejen en dialog medan hon nafsar och slickar på hans Stellan i närbild. Tjoflöjt!

Men så fick jag reda på att det var en realistisk attrapp. Då kan man ju undra lite. Eftersom alla ändå tror att det är Bills riktiga dragg, kunde de ju trots allt gjort det på riktigt. Eller så kunde han låtsas som om det vore hans; att han verkligen gjorde en Vincent Gallo.

Hannes Holm sa i en intervju att han valde att öppna filmen med denna "chockscen" för att visa att han inte drar sig för någonting, han la ribban (häpp!) högt, så att säga. Fast detta är ju ett beprövat grepp i skräckfilmen. Öppna med en blodig halshuggning och publiken sitter på helspänn i väntan på nästa chock, som kanske aldrig kommer.

Jag hoppas dock att denna fellatioscen inte drar uppmärksamheten från resten av filmen, eftersom HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ är årets bästa svenska film. Jag stegade in i salongen utan några som helst förväntningar, och kom ut leende, nöjd och belåten. Det finns hopp för svensk film!
Det är 1975 och Martin bor i en sketen lägenhet med sina föräldrar; Amanda Ooms och alkisen Björn Kjellman. Men så erbjuds Martin sommarjobb på Sandhamns seglarrestaurang i skärgården. Peter Dalle är Gösta, chef för stället, en ganska jovial kille som dock ställer väldigt hårda krav på sin personal och folk avskedas stup i kvarten.

Men Gösta bedriver även annan verksamhet - han är knarkkung. Han blir något av en fadersgestalt för Martin, men den senare dras in i den kriminella verksamheten.

Jag var bara en liten gosse 1975 och minns inte den verkliga Sandhamnsligan och skriverierna om denna. Dock har Holm tagit sig friheter vad gäller hur det egentligen gick till. Istället får vi en engagerande, rolig, gripande och underhållande film. Filmhösten verkar tillhöra Bill Skarsgård, som ju även är med i I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR, och han är utmärkt som Martin - men det här är Peter Dalles film. Han fullkomligt lyser som Gösta, han har aldrig varit bättre. När jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin betraktat honom som en seriös skådespelare, men killen imponerar stort. Han borde ha Guldbaggen som i en liten ask.

Gustave Lundh från Just D är en av Göstas sköna hant-
lang-
are, och även kommis-
sarie Späck har en roll.

Sedan är det förstås roligt att sitta och iaktta de coola 70-talsmiljöerna och alla detaljer. Jag må ha varit barn, men jag har starka minnen av tiden, och jag fylls av välbehag när jag ser en brun TV-kanna i plast och minns om en för mig problemfri, oskuldsfull idyll. Oj, sådana där glas drack vi saft ur i sommarstugan! Sådär såg grannarna ut när de hade semester! Det enda jag inte kan relatera till är en sunkig lägenhet. Det var bara farmor och farfar som bodde i lägenhet. Och Ingvar. Och de klasskompisar jag inte lekte med. Jag och mina kompisar bodde i villa och hade stora trädgårdar.

I vilket fall: HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ ska du självklart se. Annars kommer det att kännas som om du står där med brallorna nere, vädrande Stellan Skarsgård.









(Biopremiär 15/10)