Visar inlägg med etikett Hanna Alström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hanna Alström. Visa alla inlägg

måndag 1 januari 2018

Bio: Ted - För kärlekens skull

Foton: Ola Kjelbye (c) StellaNova Film
2018 års första recension är här. Redan om några veckor kommer jag att dela ut årets första femma i betyg - till en film jag såg i höstas. Nu blir det dock ett lägre betyg.
Jag har inget större förhållande till Ted Gärdestad. Han spelade inte den typ av musik jag lyssnar på, eller som jag har lyssnat på. När jag var barn tyckte jag dessutom att Ted såg rätt ding ut. När jag nu såg Hannes Holms film om Ted Gärdestad konstaterade jag att jag egentligen inte vissste så mycket om honom, hans liv och hans karriär - inte mer än att han var stor popstjärna på 70-talet, att han hade grava psykiska problem, att han gick med i en konstig sekt, och att han tog livet av sig 1997. Allt annat har jag missat - på grund av ointresse.
TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL är en A till Ö-film. Det är en traditionell filmbiografi och redovisar Ted Gärdestads liv i kronologisk ordning. Inget fel idet, ibland är det trevligt att slippa tillkrånglade krusiduller i försök att vara unik eller konstnärlig. Under filmens första timme skildras, kanske lite väl snabbt, vägen till stjärnorna under 70-talet, och under den andra timmen följer alla problem under 80-talet; rösterna i Teds huvud, urspårad karriär, den skumma sekten och allmänt mörker. Hannes Holm sätter punkt några år före självmordet, vilket nog är bra.
Ted Gärdestad spelas av den porträttlike Adam Pålsson, som även framför sångerna. Jag har aldrig tidigare noterat Pålsson, trots att jag sett några filmer med honom - till exempel var han med i Hannes Holms HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ, vilken jag utnämnde till 2010 år bästa svenska film. Ted Gärdestads låt "Himlen är oskyldigt blå" avslutar TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL.
Övriga skådespelare är mer eller mindre porträttlika, vilket ibland blir lite distraherande. Jonas Karlson ser rätt skön ut som Stikkan Andersson, men Karlsson spelar rollen precis som alla andra roller han gör. På 70-talet gifte sig Ted med Lotta Ramel. Hon görs av Happy Jankell, medan Lotta Ramels mor; Susanna Ramel, spelas av den riktiga Lotta Ramel. Niklas Strömstedt gör ett kort inhopp som sin far Bo Strömstedt.
Gustav Orvefors är inte alls lik Janne Schaffer, Edvin Bredefeldt är så olik Benny Andersson att jag först inte förstod att det skulle vara han. Tjejen som spelar Agneta Fältskog (jag hittar inte skådisens namn) pratar stockholmsdialekt modell 2017 och låter förstås inte som Fältskog. Om Peter Viitanen är lik Kenneth Gärdestad vet jag inte, men Hanna Alström funkar bra som Ann Zacharias.
Alla dessa skådisar som ska föreställa välkända personer gör att filmen ibland känns lite grann som en maskerad. Per Sinding-Larsen, iförd långhårig peruk, dyker upp som journalist under några sekunder. Det är förvisso skojigt, men man dras ur filmens verklighet och tänker istället "Ha ha, det är ju Per Sinding-Larsen!".
Den 29-årige Adam Pålsson ser ut att vara en 30+:are, och han ser likadan ut genom hela filmen - från de inledande scenerna där han är tonårig tennisstjärna och kämpar mot Björn Borg, till slutscenerna. Men han gör rollen bra.
Filmens första del, om hur Ted Gärdestad blir popstjärna, är förstås roligare och mer underhållande än den andra, mörka delen. Dialogen är bitvis lite sökt och onaturlig, vilket ju ofta är fallet i svensk film. Jag gillar de väl återskapade 70- och 80-talsmiljöerna, och som helhet är väl TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL en okej film. Om min relation till Ted Gärdestad vore större; om jag gillade honom och hans låtar, är det möjligt att jag skulle tycka riktigt bra om den här filmen. Men som det är nu tycker jag att TED med Mark Wahlberg är bättre.







(Biopremiär 3/1)
-->

onsdag 20 september 2017

Bio: Kingsman: The Golden Circle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag gillade Matthew Vaughns KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som kom 2015 och som byggde på en tecknad serie av Mark Millar och Dave Gibbons. Denna agenthistoria om den brittiska underrättelsetjänsten Kingsman var underhållande, rolig och bitvis extremt våldsam. Dock hade jag inte förväntat mig att den faktiskt skulle gå så pass bra att vi skulle få en uppföljare. Men här är den nu, återigen i regi av Vaughn.

Tillåt mig att inleda recensionen med en varning:

VARNING!

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE varar två timmar och 21 minuter. Det finns ingen som helst orsak till att detta ska hålla på i nästan två och en halv timme. Filmen tar aldrig slut, den bara fortsätter och fortsätter med slutstrid efter slutstrid.

Att avslöja att agenten Harry (Colin Firth) inte dog i den första filmen kan knappast anses vara en spoiler. Han är liksom med på filmaffischen. Det tar ett tag innan han dyker upp - han befinner sig nämligen i Kentucky, där whiskydestilleriet och tillika underrättelsetjänsten Statesman håller honom inspärrad i en cell. Harry har tappat minnet och ägnar sig nu åt fjärilsstudier.
Den unge Kingsmanagenten Eggsy (Taron Egerton) är också tillbaka, och han måste ta sig till Kentucky och se till att Harry återfår minnet, så att han återigen kan bege sig ut på fältet i egenskap av superagent. En ny superskurk håller nämligen världen i ett järngrepp - Poppy (Julianne Moore). Hon har lyckats spränga alla Kingsmanagenter i luften - alla utom Eggsy och Merlin (Mark Strong).
Att redogöra för handlingen i den här filmen är svårt. KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE är nämligen sanslöst tramsig. Skurken Poppy, hennes djungelhögkvarter och hennes märkliga plan för att söndra och härska får Austin Powers-filmerna att framstå som seriösa, realistiska agenthistorier. Jag orkar inte gå in på vad planen går ut på.
En lång rad kända skådisar medverkar i filmen; några har större roller, några känns bortkastade. Channing Tatum är Statesmanagentren Tequila, hans chef görs av Jeff Bridges. Halle Berry har inte mycket att göra i rollen som, tja, jag vet inte riktigt vad hon har för funktion på Statesman. Michael Gambon figurerar som hastigast som Kingsmans chef. Elton John spelar sig själv, han har kidnappats av Poppy. Elton har en actionscen. I slowmotion.

Roligast i filmen är scenerna som utspelar sig i Sverige. Eggsys flickvän är prinsessan Tilde av Sverige (Hanna Alström). Hennes föräldrar, det vill säga svenska kungaparet, görs av Björn Granath och Lena Endre. Detta blev Björn Granaths sista film.

Nå. Trots att det här alltså är åt helvete för långt och osannolikt tramsigt, är filmen ändå rätt hyfsad. Den är ganska okej. Den innehåller väldigt mycket action. En hel del scener är kul. Skådisarna lyfter filmen. Målgruppen lär inte klaga. Så, jag låter mitt betyg klättra upp ett snäpp.

tisdag 27 januari 2015

Bio: Kingsman: The Secret Service

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Historier om en slarver till tonåring som rekryteras av en superhemlig säkerhetstjänst och utbildas till toppagent är en gammal fin genre. På 1980-talet kom filmer som OM BLICKAR KUNDE DÖDA och NEVER TOO YOUNG TO DIE med Gene Simmons som skurken; hermafroditen Ragnar. På senare år har vi sett den inte alltför lyckade STORMBREAKER och de två filmerna om AGENT CODY BANKS.

Jag förväntade mig faktiskt ännu en snäll familjefilm när jag satte mig ner för att se KINGSMAN: THE SECRET SERVICE - eller åtminstone ett äventyr med PG-13-gräns i USA. Det visade sig att jag hade väldigt fel. Det här är en engelsk film i regi av Matthew Vaughn, mannen bakom KICK-ASS och X-MEN: FIRST CLASS, som ju är den bästa X-Men-filmen, och liksom KICK-ASS bygger filmen på en tecknad serie av skotten Mark Millar (som även skrev serien som WANTED byggde på om som hade ett liknande tema), Dave Gibbons tecknade. Nej, jag har inte läst serien.
Actionkomedin KINGSMAN: THE SECRET SERVICE är en fullkomligt vansinnig film och först visste jag inte riktigt vad jag skulle tro. Efter ett tag kom jag på mig med att verkligen gilla det här. Kingsman är en superhemlig brittisk underrättelseorganisation där agenternas kodnamn är hämtade från Arthursagan - och chefen (Michael Caine) går under namnet Arthur. Colin Firth spelar organisationens främste agent; Galahad, och i inledningen dödas hans vän och kollega Lancelot.

Lancelot har en liten son; Eggsy, och sjutton år senare ska en handfull handplockade ungdomar utbildas till Kingsmen - Eggsy (Taron Egerton) har vuxit upp till en kriminell slyngel och har av diverse skäl valts ut som en av kandidaterna. Att Eggsy är en loser understryks av att han heter Unwin i efternamn. Utbildningen är förstås hård och livsfarlig, och de som inte klarar testerna skickas hem, eventuellt i en bodybag. Till slut återstår bara Eggsy och den söta Roxy (Sophie Cookson), som Eggsy intressant nog aldrig försöker lägga an på.

Samuel L Jackson spelar datageniet Valentine - och är en av filmhistoriens fjantigaste superskurkar. Han är en klassisk Bondskurk med storhetsvansinne; med hjälp av ett SIM-kort som delas ut gratis till världens befolkning, kan han kontrollera folk och få dem att utplåna varandra, så att bara en överlägsen ras finns kvar på Jorden. Ungefär som Hugo Drax i MOONRAKER. Men Valentine är en sanslös fåntratt; han klär sig som en tonårig hiphopare, han läspar, och han är fantastiskt osofistikerad. Hans högra hand kallas Gazelle (Sofia Boutella); en sexig, kampsportskunnig brud med rakbladsvassa benproteser.
Kingsman: The Secret Service publicity still of Colin Firth & Tom Prior


Mark Strong gör Merlin, som är något slags motsvarighet till Q, och självklart är det till slut bara Eggsy, Roxy, Galahad och Merlin som kan sätta stopp för Valentine.

Ja, jösses! Filmen öppnar med en helikopterattack mot ett ökenslott i mellanöstern, och när delar av muren sprängs i bitar, kommer stenarna farande och bildar förtexterna. Detta sätter liksom tonen för filmen. Allting är extremt överdrivet. Precis som i KICK-ASS är språket genomgående grovt, med väldigt mycet "fuck", och filmen är ultravåldsam - dock är det fullkomligt omöjligt att ta det myckna våldet på allvar. Det är för mycket CGI-blod, ingenting ser realistiskt ut, striderna är superkoregraferade och lite åt MATRIX-hållet, eller, tja, det påminner rätt mycket om Hit-Girls slagsmålsorgier. I en lång, blodig scen massakrerar Galahad vad som verkar vara hundra pers i en kyrka.

Det är inte utan att jag undrar hur man fick en massa aktade karaktärsskådespelare att ställa upp på det här - men de verkar alla ha kul. Jag gissar att de haft roligt när de fått leka James Bond. Colin Firth är otroligt elegant; han får Bond att framstå som en slashas, vilket kontrasterar både mot ultravåldet och mot Eggsys slummiga hem och de drägg och suputer han umgås med; det blir som om Ken Loach möter SNOBBAR SOM JOBBAR. Misär och glassighet.

En del inslag är extra vansinniga. Med på ett hörn finns Sveriges statsminister (norrmannen Bjørn Floberg) och Sveriges kronprinsessa Tilde (Hanna Alström från bland annat EN GÅNG I PHUKET och TILLBAKA TILL BROMMA). Hon har ett par repliker på svenska - och jag undrar förstås hur hon hamnade i den här filmen.

KINGSMAN: THE SECRET SERVICE är lång, bullrig, men jag kan inte säga annat än att jag tyckte att det här var skitkul! Till skillnad mot de flesta filmer på repertoaren vill jag - och kommer jag - att se om den här. Jag antar att en hel del lär avsky filmen, men det struntar jag i. Det här är så långtifrån tråkigt man kan komma. Filmen innehåller även en av årets mest bisarra repliker: "If you save the world we can do it in the asshole!" - bara en sådan sak.

Mark Hamill dyker upp som en liten tjock, skäggig, engelsk professor.








(Biopremiär 30/1)