Bio: The Woman in Black

Foton: Nick Wall. © 2011 Squid Distribution LLC, The British Film Institute. All Rights Reserved.

Då når den så svenska biografer till slut, den oerhört framgångsrika THE WOMAN IN BLACK - den mest inkomstbringande engelska filmen på bra länge. Jag har ingen aning om varför det dröjde så länge; det är flera månader sedan den gick upp i Danmark och i England har den nu hunnit släppas på DVD.

THE WOMAN IN BLACK. Det är en roman från 1983 av Susan Hill. Jag har inte läst den, men jag stod häromveckan och fingrade på den trevligt tunna lilla volymen, som nu kommit i olika nyutgåvor. 1989 blev boken pjäs - en pjäs som har spelats oavbrutet sedan dess. Samma år kom en TV-film - och den har jag sett. Denna TV-version är känd för att vara oväntat otäck, flera vänner till mig som såg den innan jag fick möjligheten, berättade om hur nackhåren reste sig - och om en specifik scen som kan få den mest härdade att hoppa till. För ett par år sedan skrev jag om TV-filmen, ni kan läsa texten HÄR. Och ja, Den Där Scenen fick även mig att hoppa till och sätta kaffet i vrångstrupen. Dock hade filmens manusförfattare, legendaren Nigel Kneale, tagit sig vissa friheter med bokens handling och slut, han döpte till och med om huvudpersonen från Arthur Kipps till Arthur Kidd.

Hur pass mycket denna nya bioversion skiljer sig från boken har jag förstås ingen aning om (jag måste ta och skaffa boken någon gång!). Den här gången handlar det om en stor film från anrika Hammer Films - och detta är det bästa de fått ur sig sedan återkomsten för några år sedan (Även svenska Film i Väst är inblandade på någon vänster). Mest uppmärksamhet har dock denna Hammerversion fått för att huvudrollen innehas av Daniel Radcliffe i sin första stora filmroll efter Harry Potter-filmerna.

Radcliffe spelar den unge advokaten Arthur Kipps, som sörjer sin hustru som dog i barnsäng fyra år tidigare. En del har ansett att Radcliffe är alldeles för ung för rollen, men jag har inga problem med detta. Han är 22, ser lite äldre ut, och det känns inte otroligt att Kipps blev far vid 18 års ålder - vi pratar trots allt förra sekelskiftet här.

Den plågade Kipps har problem med ekonomin och sitt jobb, och för att få behålla det senare måste han gå igenom en massa kvarlämnade papper efter en nyligen avliden kvinna som bodde i The Eel Marsh House - en enorm kåk som ser ut precis som vi förväntar oss av dess namn. Kipps anländer till den närliggande byn och alla där är allt annat än gästvänliga. Han tvingas bo på en vind och ingen vill prata om huset. De vill att han ska åka hem igen. Kipps mutar en kusk att motvilligt köra till huset.
Genast börjar egendomliga saker att hända. Kipps hör ljud, dörrar slås igen, speldosor börjar spela, och när han tittar ut genom fönstret ser han en svartklädd kvinna stående vid gravstenarna i trädgården. En kvinna som snart även dyker upp inne i huset.

Inne i byn börjar barn plötsligt att dö på hemska sätt. Kipps umgås med den rike mr Daily (Ciarán Hinds), den enda vänliga människan i byn, och vars fru blivit galen efter att deras son drunknat under mystiska omständigheter. Snart konstaterar Kipps att det finns ett samband mellan kvinnan i svart och alla döda barn.

THE WOMAN IN BLACK, i regi av James Watkins som gjorde EDEN LAKE, har fått övervägande bra kritik utomlands. Ofta mycket bra kritik. Därför var mina förväntningar höga. Dessutom älskar jag spökfilmer. Men problemet med spökfilmer är att filmskaparna ofta misslyckas totalt - i synnerhet under de senaste decennierna. Bästa spökfilmen är förstås DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (1963), ett annat bra exempel är THE CHANGELING från 1980. Men numera verkar folk tro att det ska spöka och smälla och fläskas på med effekter precis hela tiden. Se bara på nyinspelningarna av just DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE och HUSET SOM GUD GLÖMDE (okej, i det senare fallet var originalet inget vidare det heller). Till detta kommer senare års Found Footage-spökfilmer, som PARANORMAL ACTIVITY-serien. Medvetet fult och primitivt, och vi tvingas sitta och vänta en timme innan det överhuvudtaget händer något.

Watkins film är en traditionell, gammaldags spökhistoria. Det är en gammaldags film. Och ja, jag gillar det, det känns uppfräschande att se sådant här i dagens filmklimat.

Tempot är förhållandevis långsamt, klippningen är inte hysterisk. Stora delar av filmen består i att Kipps ensam går omkring i det stora, hotfulla huset.

Och nog för att det är hotfullt, alltid.

THE WOMAN IN BLACK har en sådan där härlig, mysig spökstämning. Och jag måste erkänna att jag emellanåt tyckte att det var riktigt kusligt - och ja, jag hoppade till ett par gånger.

Det finns några inslag som alltid funkar i spökfilmer. Speldosor. Porslinsdockor. Ansikten i fönster och speglar. Dörrar som långsamt öppnas av sig själv. En gungstol som gungar. Allt detta - och mer - återfinns i filmen. Eel Marsh House är smått fantastiskt med sina vindlande korridorer och uppstoppade djur täckta med spindelväv.

Vidare vinner filmen på sina utmärkta skådespelare, ett enastående filmfoto (den gråa, höstlika tonen är perfekt), bra musik av Marco Beltrami, och jag satt aldrig och tänkte att Titta, där kommer ju Harry Potter. Efter pressvisningen hade jag ett par smärre invändningar, men faktum är att jag redan glömt bort vilka de var. Möjligtvis är där några hoppa till-effekter för mycket.

I en av de många artiklar och intervjuer jag läst innan jag såg filmen berättar James Watkins att kvinnan i svart är med i fler scener än man först noterar. Jag satt självklart hela tiden och letade efter henne, och jo, ibland noterade jag hennes gestalt i ett hörn i bakgrunden, bakom ett träd, eller var hon nu var.

Jag ser gärna fler filmer som den här!

... Och Hammers logga i början är läcker.

(Biopremiär 27/4)

DVD: The Resident

THE RESIDENT (Nordisk Film)

Som bekant är gamla fina brittiska bolaget Hammer Films tillbaka - men än så länge har de inte gjort så mycket väsen av sig, med undantag för LET ME IN, som dock floppade på bio.
THE RESIDENT har det knappt pratats om alls; själv hade jag helt missat att den överhuvudtaget gjorts, förrän en tysk bekant i våras nämnde att han sett den på en filmfestival någonstans. Han passade även på att påpeka att den var kass.
Nu finns filmen ute på DVD i Sverige, den släpptes för en dryg månad sedan, och efter att ha sett den konstaterar jag att ... jag inte har så mycket att säga om den.
Hilary Swank, som även varit med och producerat, är Juliet, som flyttar in i en lägenhet i en av de där gamla charmiga kåkarna i New York det finns så gott om i skräckfilmer. New York och New York, för säkerhets skull har man spelat in det mesta av filmen i New Mexico.
Den här stora och märkligt billiga lyan håller dock fortfarande på att renoveras av Max (Jeffrey Dean Morgan); hyresvärden och byggnadens ägare själv, en trevlig herre som Juliet snart blir lite förtjust i. I kåken bor även Max' gamla farfar (Christopher Lee), som beter sig rätt märkligt.
Snart börjar dock Juliet känna att hon inte är ensam i sin nya bostad. Är det månne någon som spionerar på henne? Någon som går in i lägenheten när hon inte är där? I så fall, vem kan det vara? Kan det vara Max? Är han egentligen en tosing och alls inte den han utger sig för att vara?
Klart det är Max! Det behöver man inte se filmen för att räkna ut. Det står klart på en gång. Extra lätt att räkna ut vem det är blir det när man konstaterar att antalet misstänkta är en person. Max.
Inte nog med att Max renoverat lägenheten, han har även byggt en massa gångar och passager och grejor, så det går hur lätt som helst att ta sig mellan olika lägenheter. Max blir allt tosigare för att till slut bli våldsam.
Om vi sett allt förr? Så klart vi har. Åtskilliga gånger. Att man sett något tidigare behöver ju inte innebära att filmen automatiskt blir dålig, inte om det hela är bra gjort. Men THE RESIDENT är bara lam, trist och intetsägande. Filmen är fullkomligt befriad från spänning och överraskningar. Det är svårt att förstå vad Hilary Swank såg i projektet och varför Hammer ville göra den. Regissör är en finne som heter Antti Jokinen och som tidigare gjort dokumentärer och TV-serieavsnitt för finsk TV.
Dock är det trevligt att få se Christopher Lee i en för honom lite ovanlig roll. Och han är förstås det enda som påminner om Hammers forna glansdagar. Inte för att jag vill att Hammer åter ska börja producera Dracula- och Frankensteinfilmer, men jag förväntar mig mer av dem än en sådan här tretton på dussinet-film, som dessutom lika gärna kunde vara gjord för TV.

Första teasern till Hammers The Woman in Black

"The Woman in Black" är en modern klassiker i spökgenren. 1989 blev boken en uppmärksammad TV-film som jag recenserar HÄR. Och nu har återuppståndna Hammer filmatiserat historien igen, med Daniel "Harry Potter" Radcliffe i huvudrollen. Här är den första teasern:

Bio: Let Me In

 Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Som säkert är bekant vid det här laget, blev jag inte särdeles överförtjust i Tomas Alfredsons LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Jag hade inte läst John Ajvide Lindqvists roman när jag såg filmen, och jag har fortfarande inte läst den - filmen fick mig inte att vilja läsa den.

Jag har några kollegor som faktiskt håller med mig, men annars brukar folk förvånat höja på ögonbrynen när jag hävdar att LÅT DEN RÄTTE är extremt överskattad och att jag absolut inte förstår dess storhet. Speciellt i utlandet älskas Alfredsons film. Herregud, inte nog med att den fått lysande kritik av mainstream- såväl som skräckkritiker världen över och vunnit horder av priser, nej, den har ju också röstats fram som Årets Bästa Film av skräckfansen i tidningar som Fangoria och Rue Morgue.

Och jag undrar om världen råkat ut för något slags kollektiv hjärntvätt.

Är det det faktum att det pratas svenska i filmen som lett till framgångarna? Känns den väldigt exotisk? Består hela publiken av mobbade tonåringar som känner utanförskap och relaterar till handlingen?

Jag tyckte att Alfredsons film var väldigt snygg. Jag tycker i princip att handlingen är intressant.

Men. LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN är ju inte det minsta spännande. Den funkar inte som skräckfilm. Tomas Alfredson har dessutom upprepade gånger sagt att han inte gillar skräckfilm. Istället fokuserade han på utanförskapet hos de två huvudpersonerna; den mobbade pojken och vampyrflickan. Med betoning på grabbens jobbiga situation hemma och i skolan.

Jag tyckte att det här var samma typiska, svenska mobbingdrama och misärskildring vi sett otaliga gånger förut - fast försedd med vampyrer och sökt, konstlad dialog. Jag har alltså inte läst boken, men i filmen tillför vampyrinslaget inget speciellt. Vad hade vampyrism med allt att göra?

Jag gav filmen en tveksam trea och jag har inte orkat se om den sedan pressvisningen.

Nu får så till slut den amerikanska nyinspelningen en väldigt sen svensk biopremiär - filmen är redan DVD-akuell i USA och England. Regissör är Matt Reeves, vilket först inte bådade vidare gott, eftersom jag inte precis gillade hans CLOVERFIELD. Fast det är klart, CLOVERFIELD var så långtifrån LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN man kan komma, så kanske skulle Reeves få till det ändå på någon vänster. Och så började en väldig massa positiva recensioner ploppa upp utomlands. Jag började känna att det här kommer antagligen att bli bättre än det svenska originalet. 

Och det blev det.

Bäst av allt är de första sekunderna. Klassiska brittiska bolaget Hammer Films har ju återuppstått och detta är en av deras första nya produktioner - och deras nya logga är något alldeles makalöst snygg. Oj!

Så börjar då själva filmen - och vi känner verkligen igen oss från förra gången. Nästan.

Istället för Blackeberg befinner vi oss i en snöig håla i New Mexico. Året är 1983 och vi hamnar i ett bostadsområde av en typ vi sällan ser i amerikanska filmer. En vanlig hyreskasern där arbetarklassen bor. Det ser väldigt svenskt ut. Och jo, stämningen i Reeves film är identisk med den i Alfredsons. Fotot påminner nästan om Cronenbergs gamla 70-talsverk, förresten.

Kodi Smit-McPhee är tolvårige Owen; den mobbade killen som lär känna vampyrflickan, som här heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (Hit Girl i KICK-ASS!). Richard Jenkins spelar den äldre mannen som är Abbys beskyddare, medhjälpare - och eventuellt gamle älskare?

Men så kommer vi till tilläggen i Reeves version - Reeves står förresten även för manus. En stor del av filmen ägnas åt Elias Koteas, som gör en polis som är satt på den bisarra mordvåg som drabbat trakten. Tydligen har Reeves stoppat in en del material från Lindqvists bok, som ströks i Alfredsons film. Var månne Alfredson rädd att dessa scener skulle förvandla hans film till en mer regelrätt skräckfilm?

Skådespeleriet är mycket bättre i LET ME IN än i LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. De fyra huvudpersonerna är mer än utmärkta, och kemin mellan Smit-McPhee och Moretz bättre än i den svenska filmen. Dialogen är bättre skriven och rollfigurerna, framför allt barnen, agerar mer naturligt.

LET ME IN fungerar också som skräckfilm. Okej, jag kan väl inte påstå att jag tyckte det var spännande, kanske beroende på att jag visste vad som skulle hända. Men skräckstämningen är mer påträngande. Splatterscenerna är bättre gjorda och mycket blodigare än i originalet - samtidigt som den eventuella spirande romansen mellan människa och vampyr är mer övertygande. Owen och Abby är inte två skitkonstiga ungar den här gången.

Ett par scener där Abby hoppar omkring som en uppspeedad loppa när hon dödar folk ser dock inget vidare ut. Vissa scener är nästan helt identiska med de motsvarande i Alfredsons original. Precis som i originalfilmen är det märkligt ont om vuxna på den skola Owen går på och där han ideligen utsätts för förnedrande mobbing. Owens morsa spelas av Cara Buono, men vi får aldrig se hennes ansikte - onekligen ett intressant grepp.

Det visade sig alltså att det är med svenska vampyrer som med Wallander. Vad gäller den sistnämnde kom ett gäng engelsmän över hit och gjorde en egen version som är betydligt bättre än den svenska. Och nu har alltså ett gäng amerikaner tagit en framgångsrik svensk biofilm och gjort en version som åtminstone jag tycker är betydligt bättre än originalet.

Ska vi skåda in i framtiden, tror jag att den kommande amerikanska versionen av MÄN SOM HATAR KVINNOR kommer att bli fan så mycket bättre än den svenska... 

Vad är det jag sitter och skriver? Jag som så ofta beklagar mig över remakes...!

Okej. Eftersom jag gav LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN tre syndiga dvärgar i betyg och eftersom jag tycker att Matt Reeves version är bättre, kan betyget den här gången inte bli något annat än: 

 

(Biopremiär 1/4)

Ytterligare en döing

Engelske regissören Roy Ward Baker har gått hädan, 93 år gammal. Förutom en lång rad klassiska långfilmer, bland annat för Hammer, regisserade han massor av avsnitt av TV-serier som SNOBBAR SOM JOBBAR, HELGONET, THE AVENGERS och JASON KING.

Hammer House of Beer

Att gamla fina Hammer Films är tillbaka är ingen nyhet. Men vad som är en nyhet, är att de hittat på ett nytt sätt att dra in pengar till sina produktioner: de säljer öl.
Med start i september kommer man att kunna köpa en rad ölsorter från Hammer House of Beer, försedda med gamla Hammerfilmaffischer som etiketter. "Coffin Ale, a very pale ale, Dracula's Desire, a deep, blood-red bitter, and the very strong, full-bodied IPA Curse of Frankenstein". De kommer även att finnas på fat.

Annat nytt från Hammer, är att de i höst börjar fimatisera Susan Hills spökhistoria THE WOMAN IN BLACK - tidigare har det gjorts en TV-film efter den; jag har inte sett den, men den  anses vara fruktansvärt creepy även av härdade skräckfans. James Watkins som gjorde EDEN LAKE regisserar, för manus står Jane Goldman som  jobbade på KICK-ASS, och i huvudrollen ser vi Daniel Radcliffe - jepp, Harry Potter. Fast han lär nog inte spela den svartklädda kvinnan.

En film jag länge velat se #11

FRIGHTMARE (1974)

England har en stolt och fin tradition när det gäller skräckfilm. Mest kända är förstås Hammer Films, som göt nytt liv i de klassiska gamla monstren med start 1958, men vi hade ju även Amicus, som främst producerade antologifilmer.

Och så har vi Pete Walker, ibland krediterad som Peter Walker. Denne playboy, född 1939, hade en ganska kort karriär i filmbranschen, han föredrog att ägna sig brudar, bilar - och reklam, om jag inte missminner mig. Mellan 1968 och 1983 regisserade han sexton filmer, varav de flesta blivit något slags klassiker i skräckfilmskretsar. Han började dock med sexfilmer. Eller nakenfilmer, eller vad man ska kalla dessa ganska pryda skapelser. Leena Skoog medverkade i FOUR DIMENSIONS OF GRETA (1972) som var i 3D; en ganska rutten film, vill jag minnas - fast kopian jag såg var så suddig att filmen närmast var endimensionell.

Jag skulle tro att den första Pete Walker-film jag såg var THE FLESH AND BLOOD SHOW (1972 den med) som jag hyrde på Storgatans Video i Landskrona i mitten av 1980-talet; det var en kortlivad videobutik som hade en väldig massa gamla, utgångna filmer - det var till exempel där jag hyrde DEEP RED.

Upplösningen på THE FLESH AND BLOOD SHOW, som jag tyckte var rätt usel, var i 3D och det stod inget om detta på omslaget. Precis när mördaren skulle avslöjas blev det blått och grönt och rött och osebart. Jag fick lyssna mig till vem det var som låg bakom morden.

Jag gick genast tillbaka till butiken, klagade och hyrde två nya filmer: SCHIZO (1976) och THE COMEBACK (1978), även de av Pete Walker.

Alldeles i början av 90-talet hade jag faktiskt en betalkanal: den bisarra FilmMax, den enda kanalen värd pengar. De visade bara gamla coola saker och på nätterna gammal svensk porr, och de betade av några Pete Walker-filmer, som fräna topprafflet HOUSE OF WHIPCORD (1974).

Walkers sista film blev den klart under-

skattade THE HOUSE OF LONG SHA-

DOWS (1983) med en rad klassiska skräckskådisar, som Christopher Lee, Vincent Price och Peter Cushing.

...Men hans mest kända och beryktade film är nog FRIGHTMARE (1974). En film jag läst mycket om i alla år. En film jag hört mycket om. Men. Av någon anledning har jag aldrig sett den. Förrän nu.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. FRIGHTMARE är känd för att ha chockat sin publik när den kom med sitt för tiden grova våld; det var en film som använde sig av motordrivna verktyg och en borrmaskin flera år innan Abel Ferraras DRILLER KILLER. Walkers film kom samma år som MOTORSÅGSMASSAKERN och på sätt och vis är detta en engelsk variant - om än långtifrån lika bra och klassisk som Hoopers sågfilm.

Men det enda jag visste om FRIGHTMARE var att Sheila Keith; en dam känd från flera Walker-filmer, skulle spela kannibal och mörda med borrmaskin. Jag hade ingen aning om vad filmen egentligen handlar om.

Filmen börjar med en svartvit prolog, i vilken en man går över ett nöjesfält och fram till en husvagn. Han knackar på dörren och blir insläppt av någon vi inte ser. Kort tidsklipp, och vi ser mannen död och blodig. Ännu ett tidsklipp och Äkta paret Edmund Yates (Rupert Davies i sin sista roll) och Dorothy (Keith) döms för en rad snaskiga mord och skickas till mentalsjukhus, där de ska sitta tills de är friska.

Här följer förtexter under vilka filmen skiftar till färg, och så är det nutid - det vill säga 1974. Struliga, femtonåriga Debbie (Kim Butcher) har en våldsam, äldre pojkvän och hamnar i bråk med en bartender (Michael Sharvell-Martin from DAVE ALLEN SHOW!) inne på en nattklubb. Ungdomarna blir utkastade, men de väntar ut bartendern och attackerar honom när han är på väg hem. Det bär sig inte bättre än att de slår ihjäl honom.

Betydligt mer skötsam är Debbies äldre syster Jackie (Deborah Fairfax), som dejtar den torre psykologistudenten Graham (Paul Greenwood). Men Jackie och Debbie har en hemlighet: de är nämligen döttrar till Edmund och Dorothy! Inte nog med det - det äkta paret är utsläppt från sjukhuset och bor nu på en liten gård. Om nätterna brukar Jackie smita ut och besöka dem i smyg.

Fast Edmund, som verkar ganska normal, misstänker att frugan trillat dit igen - att hon åter blivit knäpp. Och Jackie drömmer mardrömmar om morsan.

Folk börjar försvinna i trakten - jodå, de besöker Dorothy för att bli spådda i tarotkort, men eftersom tanten är tosig i huvet tar hon kål på sina kunder och borror dem i skallen med en borrmaskin, eller spetsar dem på ett glödgat spett.

Graham börjar luska i fallet och för att få reda vad som hände en gång på 50-talet, besöker han Basil Exposition. Nej, det är en polis eller doktor eller vad han nu var, men hans utläggning är typexempel på dålig exposition: han berättar backstoryn rätt upp och ner.

Som barn levde Dorothy under fattiga förhållanden och en dag tvingades föräldrarna att tillaga dotterns tama kanin till middag. Då slog det slint för tösen, så hon började döda och äta djur - och med tiden avancerade hon till människor! Jajamen, gott folk, kärringen är spågumma och kannibal! Shit pommes frites!

Basil Exposition säger även att han alltid misstänkt att Edmund egentligen var oskyldig, att han ljög och låtsades vara galen bara för att han älskar Dorothy och vill vara med henne.

Debbie och hennes pojkvän tar sig ut till farmen. Där råkar killen ut för ett intimt möte med en högaffel (som censurerades när filmen hade premiär i sitt hemland). Debbie bryr sig inte, hon hejar på sin knäppa morsa. Sedan anländer Graham... Och efter honom Jackie... Och...

Okej, jag ska kanske inte avslöja hur det slutar, men slutscenerna är både matiga och blodiga.

Precis som de flesta andra Pete Walker-filmer, har FRIGHTMARE en billig, lite grå och skitig look, vilken skänker filmerna en aningen nasty atmosfär, till skillnad från till exempel Hammerfilmernas slickade sagostämningar. Regimässigt är det också ganska enkelt; jag vet inte riktigt vad Pete Walker hade för stil - han hade nog ingen stil alls, det är ganska rudimentärt.

Men vad han hade, var ofta en rad riktigt bra karaktärsskådespelare som ger det hela en viss klass, och han hade en massa söta brudar. Som här i FRIGHTMARE. Jag är väldigt förtjust i tjejerna i huvudrollerna.

Den här filmen har alltså ett rykte om sig att vara väldigt våldsam och blodig, men det är den inte. Visst, det sprutas klarröd färg i några scener, men i övrigt är det rätt tamt. Jag tycker snarare att FRIGHTMARE är en rätt mysig liten rysare. Och handlingen är egentligen rätt fånig och ologisk, vilket kanske förtar lite av effekten. I en scen går förresten Jackie och Graham på bio (där man får röka i salongen) och ser BRAKFESTEN! Romantiskt värre. Fast de lämnar föreställningen.

Men det här är alldeles utmärkt underhållning! Lite grann som HEM TILL GÅRDEN i splatterupplaga. En perfekt film för alla som gillar galanta damer, blod och gubbar i gråa eller bruna kostymer och vilda polisonger.

Jag är lite förvånad över att denna och andra Pete Walker-filmer inte finns på DVD i Sverige. För visst borde väl en Pete Walker Collection kännas ganska passande för bolag som Njutafilms och Studio S. Ska vi behöva starta en namninsamling?

Tvekade inför betyget, funderade ett tag på snäppet högre.

Låt de andra komma in

I oktober har den amerikanska nyinspelningen av LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN; LET ME IN, premiär - med Chloë Moretz som vampyrtösen. Tydligen har man skrivit om manuset en del och anpassat det till Amerika, och huvudpersonerna är omdöpta till Owen och Abby. Inte mig emot. Som kanske är bekant tycker jag att Tomas Alfredsons film är oerhört överskattad och jag har svårt att förstå dess framgångar i utlandet. Ungar som fäller konstruerade repliker är inte precis vad jag gillar, hur stämningsfullt fotot än är.
I vilket fall, i oktober kommer inte bara en ny film, utan även en amerikansk graphic novel från Dark Horse. Serieförfattaren Marc Andreyko skriver en historia som ska spinna vidare på John Ajvide Lindqvists figurer och mytologi. Vem som tecknar har jag ingen aning om. Vi får väl hoppas att det inte är Liv Strömqvist.
Därefter vill jag gärna se LET ME IN-crossovers. TWILIGHT: LET ME LOVE. BLADE IV.