Visar inlägg med etikett Halle Berry. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Halle Berry. Visa alla inlägg

tisdag 14 maj 2019

Bio: John Wick: Chapter 3 - Parabellum

Foton copyright (c) Nordisk Film

Våldspornografi i sin ädlaste form!

Parabellum är latin och betyder "rusta för krig". Parabellum är också en namnet på en pistol designad av Luger - och nu även undertiteln på den tredje filmen om supermördaren John Wick, återigen spelad av Keanu Reeves, och återigen i regi av Chad Stahelski.

JOHN WICK blev en lite oväntad framgång när den hade pemiär 2014. En film med enkel handling (John Wick är en fd hitman som får sin bil stulen och hund dödad, John Wick slår tillbaka), men med enastående action. 2017 kom uppföljaren JOHN WICK: CHAPTER 2, som väl inte var lika bra som den första filmen, men som ändå höjde sig över nästan allt som görs i actionsvängen nuförtiden.
Idag, på 2010-talet, får John Wick - både filmserien och gestalten - i princip ensam representera fetaction.

... Och är det fetaction man är ute efter, kan man omöjligt göra ett bättre val än att se JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM. Ni kommer inte att tro era ögon!

Denna tredje film börjar exakt där den förra filmen slutade: John Wick springer, han är på flykt. CHAPTER 2 slutade med att Wick sköt ihjäl en ond snubbe och tillika medlem av The High Table inne på hotellet Continental, som är en frizon för lönnmördare. På grund av detta utesluts Wick ur det enorma, världsomspännande lönnmördarsällskapet, som styrs av The High Table. Wick får en prissumma på 14 miljoner på sitt huvud, och snart är alla - det känns verkligen som precis alla i hela världen - ute efter honom och miljonerna. Wick lyckas ta sig från New York till Casablanca, där han letar upp Sofia (Halle Berry), som är en lönnmördare som står i skuld till Wick. Hon hjälper honom att panga förföljare. Asia Kate Dillon spelar en domare från The High Table, som går omkring och styr och ställer över folks liv, Anjelica Huston gör en bister, rysk madam, och gamle, fine Mark Dacascos (CRYING FREEMAN, VARGARNAS PAKT) är en av dem som är ute efter Wick. Ian McShane och Laurence Fishburne återkommer från de tidigare filmerna.
John Wick-filmerna utspelar sig i en egen värld. Det må se ut som New York och Casablanca, men det här är snarare ett neonblänkande paralllelluniversum. En värld där ingen ägnar sig åt något annat än mord - och att undika att mördas. Inga av rollfigurerna i de här filmerna har något privatliv, ingen pratar om något som inte har direkt med handlingen att göra. Döda eller dödas, det är det enda som gäller.

Och i PARABELLUM dödas det. I parti och minut! Filmen inleds lite försiktigt med att John Wick tar livet av en motståndare med hjälp av en inbunden bok. Vi har ju tidigare sett hur Keanu Reeves i snutfilmen STREET KINGS förhör en misstänkt genom att slå honom i huvudet med en telefonkatalog, men här tar han hanterandet av litteratur ett steg längre. Bokscenen följs av en otrolig scen där Wick och två slemma typer kastar knivar på varandra. Dussintals med knivar. Och därefter använder Wick hästar som mordvapen i en remarkabel scen. Och så fortsätter det.
Tyvärr varar PARABELLUM hela två timmar och tio minuter, vilket är för länge - det blir en eller ett par fajter för mycket, och jag kände mig övermätt på slutet. Men! Om filmen vore tjugo minuter kortare, hade jag troligen satt högsta betyg på den här filmen. För så här är det:

JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM innehåller de bästa actionscener jag sett på tio - kanske tjugo - år! Det är är häpnadsvägande! Fajterna och eldstriderna i filmen är bättre än de i de två första filmerna tillsammans - och bättre än allt annat i genren. Uppfinningsrikedomen är stor och stridskoreografin är så välgjord att man blir svettig. Filmen innehåller inslag med balettdansöser - och det passar bra, eftersom PARABELLUM är en enda stor, blodsölig, ultravåldsam slaktbalett.

Dessutom är actionscenerna bättre filmade än allt annat idag. Man ser vad som händer! Striderna filmas oftast i helbild, ibland i halvbild; Chad Stahelski vill visa upp vad de här människorna kan göra framför en kamera. Det här är väldigt långt från de sönderklippta fajterna i till exempel Jason Bourne-filmerna.

Hollywood Reporter skrev att om du inte gillar den här filmen, då har du gått och sett fel film. Jag håller med, och det är synd att filmen håller på lite för länge.

Slutet ger en vink om att en fjärde film kan komma.

För övrigt slår PARABELLUM rekord i antal scener där schäfrar biter pungen av folk. Bara en sådan sak!







(Biopremiär 15/5)

onsdag 20 september 2017

Bio: Kingsman: The Golden Circle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag gillade Matthew Vaughns KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som kom 2015 och som byggde på en tecknad serie av Mark Millar och Dave Gibbons. Denna agenthistoria om den brittiska underrättelsetjänsten Kingsman var underhållande, rolig och bitvis extremt våldsam. Dock hade jag inte förväntat mig att den faktiskt skulle gå så pass bra att vi skulle få en uppföljare. Men här är den nu, återigen i regi av Vaughn.

Tillåt mig att inleda recensionen med en varning:

VARNING!

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE varar två timmar och 21 minuter. Det finns ingen som helst orsak till att detta ska hålla på i nästan två och en halv timme. Filmen tar aldrig slut, den bara fortsätter och fortsätter med slutstrid efter slutstrid.

Att avslöja att agenten Harry (Colin Firth) inte dog i den första filmen kan knappast anses vara en spoiler. Han är liksom med på filmaffischen. Det tar ett tag innan han dyker upp - han befinner sig nämligen i Kentucky, där whiskydestilleriet och tillika underrättelsetjänsten Statesman håller honom inspärrad i en cell. Harry har tappat minnet och ägnar sig nu åt fjärilsstudier.
Den unge Kingsmanagenten Eggsy (Taron Egerton) är också tillbaka, och han måste ta sig till Kentucky och se till att Harry återfår minnet, så att han återigen kan bege sig ut på fältet i egenskap av superagent. En ny superskurk håller nämligen världen i ett järngrepp - Poppy (Julianne Moore). Hon har lyckats spränga alla Kingsmanagenter i luften - alla utom Eggsy och Merlin (Mark Strong).
Att redogöra för handlingen i den här filmen är svårt. KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE är nämligen sanslöst tramsig. Skurken Poppy, hennes djungelhögkvarter och hennes märkliga plan för att söndra och härska får Austin Powers-filmerna att framstå som seriösa, realistiska agenthistorier. Jag orkar inte gå in på vad planen går ut på.
En lång rad kända skådisar medverkar i filmen; några har större roller, några känns bortkastade. Channing Tatum är Statesmanagentren Tequila, hans chef görs av Jeff Bridges. Halle Berry har inte mycket att göra i rollen som, tja, jag vet inte riktigt vad hon har för funktion på Statesman. Michael Gambon figurerar som hastigast som Kingsmans chef. Elton John spelar sig själv, han har kidnappats av Poppy. Elton har en actionscen. I slowmotion.

Roligast i filmen är scenerna som utspelar sig i Sverige. Eggsys flickvän är prinsessan Tilde av Sverige (Hanna Alström). Hennes föräldrar, det vill säga svenska kungaparet, görs av Björn Granath och Lena Endre. Detta blev Björn Granaths sista film.

Nå. Trots att det här alltså är åt helvete för långt och osannolikt tramsigt, är filmen ändå rätt hyfsad. Den är ganska okej. Den innehåller väldigt mycket action. En hel del scener är kul. Skådisarna lyfter filmen. Målgruppen lär inte klaga. Så, jag låter mitt betyg klättra upp ett snäpp.

onsdag 21 maj 2014

Bio: X-Men: Days of Future Past

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
1974 läste jag om X-Men för första gången. Fast då hette de X-Männen och serien gick i den kortlivade tidningen Det bästa ur Marvel med Conan. Avsnitten var tecknade av Neal Adams - och jag fattade inte vilka det var som var X-Männen - jag trodde att det var de gigantiska, onda robotarna The Sentinels som var X-Men. Jag ritade egna X-Men-serier - vilka handlade om The Sentinels.
Jag gjorde ett försök att läsa den revampade versionen av X-Men när Atlantic gjorde ett misslyckat försök att ge ut den alldeles i början av 80-talet, och sedan när Semic tog över - och gav sin tidning det fåniga namnet X:en (!). Men jag fastnade aldrig, X-Men var aldrig lika kul som Spindelmannen och det blev hela tiden allt svårare att hänga med i Marvels mutantuniversum. De senaste 20-25 åren har det knappt gått att kunna köpa ett enstaka nummer av en av de otaliga amerikanska mutanttidningarna; om man inte läser alla och verkligen hänger med, är det omöjligt att begripa vad som försiggår. Det är ungefär som med STAR TREK.
För mig har X-Men på film funkat bättre. Framförallt gillade jag den förra filmen; X-MEN: FIRST CLASS, som berättade om uppkomsten av professor Xaviers mutantskola och relationen till Magneto och hans onda mutantgäng. Och här har vi så ännu en X-men-film - superhjältefilmerna står som spön i backen just nu, det var ju inte längesedan de senaste filmerna om Spindelmannen och Kapten Amerika hade premiär. Således kommer det nu att gå tre Marvelfilmer samtidigt på svenska biografer!
X-MEN FIRST CLASS regisserades av Matthew Vaughn, men nu är Bryan Singer - som låg bakom de två första filmerna - tillbaka i registolen. Det har väl ingen missat - karln har ju verkligen hamnat i skottgluggen den senaste månaden, efter att ha anklagats för att ha förgripit sig sexuellt på en kille. Singer ligger lågt just nu. Att Singer anklagades för samma brott redan 1998 när han gjorde APT PUPIL verkar ha glömts bort - och då rann det hela ut i sanden. X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST är baserad på en populär cykel i serietidningen. Själv har jag inte läst den. Jag nämner STAR TREK här ovan - och det är inte utan att jag tänker på STAR TREK när jag ser Singers nya film. Dels tänker jag på långfilmen STAR TREK: GENERATIONS, i vilken man sammanförde folket från originalserien med de från THE NEXT GENERATION, men jag associerar till STAR TREK rent allmänt. Framför allt i öppningsscenerna. Det är tio år in i framtiden och mutantkriget verkar i princip hade ödelagt Jorden. Professor Xavier och hans X-Men slåss mot The Sentinels, och det är ett jävla röj i en mörk, dystopisk framtidsvärld. Och jag undrar vad som försiggår. Jag känner inte igen så många av figurerna. De har säkert varit med tidigare i marginella roller, men jag minns dem inte.
Sentinelsrobotarna är byggda för att utrota mutanter, och de konstruerades av en viss dr Bolivar Trask (Peter Dinklage). Han mördades på 1970-talet av Mystique (Jennifer Lawrence), som tillfångatogs - och hennes mutantkropp användes för att skapa antimutantrobotarna. Xavier (Patrick Stewart) kommer på att om man kan resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på Trask, kan Jordens undergång undvika. Således fixar den unga mutanten Kitty Pride (Ellen Page) så att Wolverines (Hugh Jackman) framtida själ förflyttas till Wolverines kropp - 1973. Där, på 70-talet, ska Wolverine leta upp de 50 år yngre Xavier (James McAvoy), Magneto (Michael Fassbender) och Mystique.
Den här gången är det inte längre lika roligt som det var i Vaughns film. X-Men-filmerna handlar om de stora frågorna, de är allegorier om utanförskap och främlingsfientlighet, och med undantag för den klasiske actionhårdingen Wolverine, är det inte så mycket tjoflöjt. Singers film är mörkare och mer högtravande. Öppningsscenerna i framtiden fick mig att rygga tillbaka - här är dialogen riktigt vissen. Påfallande tafflig. Och det känns som om man hamnat mitt i en TV-serie man aldrig tidigare tittat på. Patrick Stewart känns gammal och trött. När de väl hamnar på 70-talet tar det sig dock. Förvisso ser det aldrig någonsin ut som 70-tal; filmen är för glassig - det vore coolare om de inte bara klädde ut skådisarna, utan även lät det se ut som amerikansk, gritty 70-talsfilm, men så är tyvärr inte fallet. Men Wolverine gör sig fint i 70-taksoutfit, och de yngre upplagorna av Xavier och Magneto är roligare.
Det hela håller på alldeles för länge - det gör ju alla filmer numera - och jag blir inte klok på om kontinuiteten hänger ihop. Slutet blir lite intressant - eller kanske bara knasigt. Vi får i alla fall en väldig massa cameos under slutminuterna. Här och var kom jag på mig med att undra vad som försiggick. Richard Nixon figurerar i ett rätt märkligt sammanhang.
Specialeffekterna är fullkomligt fantastiska och 3D:n funkar riktigt bra. Actionscenerna är maffiga, och det är gott om action. Men det är inte utan att jag tycker att det hela har en tendens att bli lite småtrist emellanåt - precis som jag tycker att STAR TREK blir. Och tänk, i en scen dyker plötsligt Kapten Kirk från just STAR TREK upp på en TV-skärm, så jag var nog inte ensam om att tänka i de banorna.
Anna Paquin återkommer som Rogue - men hon blev i princip helt bortklippt. Hon syns tre sekunder på slutet. Trots detta trumpetas hennes namn ut med stora bokstäver i eftertexterna. Halle Berry är även hon tillbaka som Storm, men  rollen är högst marginell.
Den som sitter kvar tills eftertexterna rullat klart belönas med en bonusscen som säkert bygger upp till något viktigt i mutanternas universum.
... Men allvarligt talat: är det inte dögs nu för en riktigt hederlig, gammaldags, färgglad tjoflöjtsuperhjälte? Gummimannen? Kapten Marvel? Krypto? Jag menar, nu kan vi det där med mörker och dystopier.
  






(Biopremiär 23/5)

-->



torsdag 2 maj 2013

Bio: The Call

Foton copyright (c) Sony Pictures
Regisören och manusförfattaren Larry Cohen, främst verksam i B-filmsfacket, har nischat sig genom att ofta skriva thrillers baserade på gimmickar - en kille fångad i en telefonkiosk i PHONE BOOTH, en kille och ett potentiellt offer letar efter en buseman med hjälp av mobiltelefoner i FINAL CALL (CELLULAR). Jag kom att tänka på Cohen när jag såg Brad Andersons (mest känd för THE MACHINIST) THE CALL, men Cohen har inget med filmen att göra.
Gimmicken här är att hjältinnan Jordan (Halle Berry med ett fågelbo på huvudet) jagar en seriemördare via den larmcentral hon jobbar på. Det börjar inte så bra för Jordan i den här berättelsen: hon är den bästa de har på larmcentralen, men när hon ska hjälpa en förtvivlad tonårstjej som ringer när en tosing håller på att bryta sig in, gör hon en tabbe: samtalet bryts, Jordan klickar på Återuppringning, tosingen hör telefonsignalen och hittar därmed tonåringen, som senare hittas mördad och skalperad.
En tid senare kidnappas ännu en ung tjej; Casey (Abigail Breslin). Det är samma tosing som är i farten - en kille i pilotsolbrillor och lätt hängande käke. Han stuvar ner Casey i bagageluckan på sin bil och kör iväg med henne. Dock missar han att Casey har en kontantkortstelefon i fickan, så Casey ringer 911 och hamnar hos Jordan. Nu måste Jordan lugna tösen, ta reda på var hon befinner sig och försöka hjälpa henne att rymma - medan poliser i bilar och helikoptrar letar efter tosingen.
Poliserna i den här filmer är inte altför duktiga. Rättare sagt, Jordan visar sig vara ännu bättre än dem, eftersom hon på eget bevåg beger sig ut för att hitta Casey. Något som leder till en oerhört utdragen upplösning, där vår buseman gör comeback efter comeback, och logiken haltar på e mest besynnerliga sätt.
Lite oväntat utmynnar THE CALL i ganska blodsölig skräck med drag av tortyrporr - men i övrigt påminner det här mest om en TV-deckare. Och det är inte särskilt spännande. Eller ens underhållande. Tvärtom, THE CALL är rätt tråkig, filmen är i det närmaste ett sömnpiller - om man inte är väldigt lättskrämd.
Mördarens motiv begrep jag inte. Okej, mördarens bla-bla-bla hade bla-bla-bla och bla-bla-bla - så därför kidnappar han unga, blonda tjejer som han skalperar och mördar? Öh ... Va? Varför då? Varför gör han det? Det har ju liksom inte med hans livstragedi att göra.
Mördaren spelas av en som heter Michael Eklund, och emmelanåt spelar han över på de mest festliga sätt. Han tar i för kung och fosterland när han tosar sig. Dreglar och har sig. Det är ju lite kul, men det gör inte den här filmen mer sevärd. Och är inte Halle Berry lite för bra för det här?
... Fast de allra sista scenerna är hyfsat coola.
Vänta med att se THE CALL tills den visas på TV. Om du nu nödvändigtvis måste se den.







(Biopremiär 3/5)



onsdag 20 februari 2013

Bio: Cloud Atlas

Foton copyright (c) Noble Entertainment

En kväll för ett par veckor sedan gick jag förbi Filmstaden Storgatan precis när publik strömmade ut på Davidshallsgatan. "Kan någon berätta vad i helvete det var jag just såg?" sa en kille. "Påminn mig om att jag aldrig mer ska se en film som är tre jävla timmar lång!" stånkade en tjej.

Det var CLOUD ATLAS som hade förhandsvisas, en film baserad på en bästsäljande roman av David Mitchell - och en riktigt fet flopp på bio. Hundra miljoner dollar kostade filmen att göra, och det har den inte spelat in. Av uppenbara skäl.

De forna bröderna Wachowski, Larry och Andy, har ju nu gått och blivit syskonen Wachowski, eftersom storebror Larry har bytt kön och blivit storasyster Lana. Det hade förstås varit roligare om de bytte kön båda två, så att bröderna Wachowski plötsligt blev systrarna Wachowski, men så roligt får vi inte ha det. Nä, de här syskonen regidebuterade 1996 med trevliga thrillern BOUND och 1999 fick de en jättehit med MATRIX. Därefter har det gått utför. MATRIX RELOADED hade sina stunder, men när jag såg MATRIX REVOLUTIONS kände jag verkligen för att lämna salongen. Och detta följde de upp med monumentalfloppen SPEED RACER. Uppenbarligen var Wachowskis ett one hit wonder.

Tom Tykwers på sin tid hajpade SPRING LOLA såg jagförst när den kom på DVD - och jag blev inte så där jätteimponerad. Var det allt? THE INTERNATIONAL kändes mest som ett magplask; en tafflig Europudding. Däremot ser jag att jag gav Tykwers film TRE en trea i betyg - men jag kommer knappt ihåg den filmen.

CLOUD ATLAS är regisserad av trion Tykwer, Wachowski och Wachowski. De tre har även skrivit manuset och varit med och producerat.

Det borde de inte ha gjort.

Nu har jag inte läst Mitchells roman, men det går säkert att göra en utmärkt filmatisering av den - om man gör den som en femtontimmars TV-serie, som någon sa. Den här 172 minuter långa biofilmen är allt annat än bra - och jag känner nu att jag nog borde ha skrivit min recension direkt efter pressvisningen häromveckan, eftersom mina minnen av filmhelvetet bleknar allt mer för varje minut. Jag undrar också vad i helvete det var jag såg. Det här är sex stycken berättelser som utspelar sig under olika tidsåldrar; under olika århundraden och till och med på olika planeter, och de berättas parallellt. Uppstyckade i korta avsnitt. Det klipps hela tiden och det hoppas fram och tillbaka.

Redan öppningsscenen fick mig att undra. En hårt sminkad Tom Hanks sitter utspökad på en planet (eller var det Jorden i framtiden?) och håller en lång monolog - som inte funkar alls. Högtravande, pretentiöst - och taffligt genomfört. Och så fortsätter det! Ett fartyg får problem när det seglar över Söderhavet, ett mord i San Francisco ska lösas på 1970-talet, i ett framtida Korea hålls klonade människor som slavar och så vidare ... Och samma skådespelare återkommer i olika roller i berättelserna. Hanks, Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Susan Sarandon, Hugo Weaving, och väldigt många fler. Oftast är de hårt sminkade eller kraftigt maskerade. Så till den milda grad att man bara ser gummimasken och inte rollfiguren. Titta, där är Hugh Grant igen! Ibland spelar män kvinnor och vice versa. Och i slutändan leder det hela fram till att störst av allt är kärleken. Eller något sådant.

CLOUD ATLAS känns som att bläddra i några nummer av Heavy Metal och skumläsa avsnitt av följetongsserierna. Korta snuttar som var för sig blir poänglösa, och som sammansatta inte blir sådär väldigt mycket bättre. Och precis som i Heavy Metal, är det oftast flashigt utfört. Plötsligt kastas vi in i feta actionscener; imponerande scenerier och fantastiska effekter. Här finns till och med en del splatter. And it doesn't make sense.

Stora delar av filmen känns som skolteater. Emellanåt spelar Tom Hanks över så att tulpanerna vissnar och latexmaskerna flagnar.

Jag vill faktiskt gå så långt att jag kallar CLOUD ATLAS osebar. Det här är mördande tråkigt, segt, förvirrande, dumt, irriterande och allt möjligt annat, negativt. Det spelar ingen roll att filmen är stjärnspäckad och ibland tjusig att se på. Det här går ju inte att titta på.

Det är precis som om Tom Tykwer och Lana och Andy Wachowski inte vet hur man berättar på film.




 

(Biopremiär 22/2)

torsdag 22 december 2011

Bio: New Year's Eve

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Kommer du ihåg filmen VALENTINE'S DAY som kom häromåret? Inte? Bra.
...
...
...
... Fast har jag sagt A får jag väl säga B. VALENTINE'S DAY var en romantisk soppa i regi av Garry Marshall och hade typ halva Hollywood i rollen. Små korta, rätt poänglösa, romantiska och framför allt sentimentala och sockriga historier berättades parallellt för att sedan vävas ihop på slutet, då alla rollfigurerna visade ha med varandra att göra, de var släkt med varandra eller bodde ihop eller var vänner och Luke var bror till Leia medan R2-D2 var en dammsugare. Det hela var rätt anskrämligt.
Rotten Tomatoes heter en sajt som samlar amerikanska filmrecensioner och jämför betygen. Filmerna hamnar på en skala från 0% till 100%, beroende på antalet positiva recensioner. NEW YEAR'S EVE lyckades med konststycket att nå upp till 4% efter sin premiär i USA. Sällan har en film blivit så utskälld - ett faktum som förstås inte hindrade filmen från att bli en kassapjäs, om än en som självklart kommer att snabbt dö efter jul- och nyårshelgerna.
Garry Marshall återvänder som regissör, och han har min själ lyckats med konststycket att göra en ännu sämre film, efter ett ännu sämre manus (av Katherine Fugate, som behöver en motorsågslavemang). Precis som förra gången medverkar halva Hollywood, inklusive de två hästarna.
Hästabettet Hillary Swank ansvarar för den där tidskulan som ska släppas ner på Times Square på tolvslaget, något som påstås vara en händelse människor över hela världen är otroligt intresserade av; alla tittar på TV-sändningen. Jasså? Jag känner ingen utanför USA som tittar. Vem bryr sig om en sådan pryl? Åtskilliga timmar efter vårt eget tolvslag? Swank får dock problem när kulan fastnar på väg upp under dagen?
Den kokta hästen Sarah Jessica Parkers 15-åriga dotter vill fira nyår på Times Square med några kompisar och kyssa sitt kärleksintresse, men se det får hon inte.
Serietecknaren Ashton Kutcher fastnar i en hiss tillsammans med sångerskan Lea Michele.
Jon Bon Jovi ska framträda på Times Square och på en fest, och på festen finns Katherine Heigl (som har skitstora bröst). De var en gång förlovade, men han lämnade henne och nu är hon vresig.
Cancerpatienten Robert De Niro vägrar ta mediciner och ligger och dör, medan syster Halle Berry vakar över honom.
Michelle Pfeiffer säger upp sig från jobbet och hälften så gamla Zac Efron flänger runt med henne på stan så att hon kan förverkliga sina drömmar.
Jessica Biel ska föda barn.
Vi ser även Cary Elwes, Alyssa Milano, Common, Seth Meyers, Sarah Paulson, Til Schweiger, Carla Gugino, James Belushi, Larry Miller, Penny Marshall, Ludacris, Hector Elizondo, John Lithgow, samt ytterligare några hundra skådisar ...
... Och det är fullkomligt hopplöst. Det är fruktansvärt. En massa bra skådisar, extremt kompetent och slickat hantverk - och ett värdelöst manus. Hade man gjort en lågbudgetfilm med helt okända skådisar på det här manuset, hade ingen sett filmen. Rättare sagt, ingen producent skulle nappa på manuset.
Sentimentalt är bara förordet. Stora delar är direkt löjeväckande. Och precis när man trodde att det inte kan bli värre, gör Jon Bon Jovi sitt framträdande och sjunger en trudelutt - och tammefan och inte Lea Michele brister ut i samma låt i hissen samtidigt när Kutcher ber henne sjunga en stump. Åh, herregud, vad dumt ...
... Och de komiska inslagen är usla.
Jösses. Det här är så tunt att man riskerar skärsår.
Fast det är klart, gillar du att läsa Det Bästa-versioner av Harlequinromaner kan det här vara något för dig. Och om inget annat får vi veta lite mer om den där tidskulan. Fast inte fan kommer jag att titta på den på nyårsafton.








(Biopremiär 25/12)