Visar inlägg med etikett Haley Bennett. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Haley Bennett. Visa alla inlägg

onsdag 9 november 2016

Bio: Kvinnan på tåget


Foton copyright (c) Nordisk Film

En farlig massa människor har läst Paula Hawkins roman "Kvinnan på tåget". Jag har självklart inte läst den. Dessutom har de vänner som faktiskt läst den ("Min fru läste den och gav den sedan till mig ...") berättat hur fruktansvärt tradig boken är. Tate Taylor, som gjorde NICEVILLE, står för filmatiseringen, vilken påstås vara mindre tråkig än boken - men det säger inte så mycket. KVINNAN PÅ TÅGET är inte den tråkigaste film jag sett, men definitivt en av de glåmigaste.

I ett grått och trist USA åker Rachel (Emily Blunt) tåg. Två gånger om dagen. Till och från sitt jobb - om hon nu har ett jobb. Hon är nyligen frånskild, deprimerad, och har gått och blivit alkis. Hon häller över sin vodka i sportiga plastmuggar och dricker med sugrör så att ingen ska se att hon super på tåget. Dessutom utmanar hon Helena Bergström när det kommer till att snora och snyfta. Sällan har det snorats så mycket i en amerikansk film.

Varje dag passerar tåget Rachels drömhus. Genom fönstren ser hon den unga Megan (Haley Bennett), som har ett passionerat förhållande med en kille som heter Scott (Luke Evans). Megan råkar dessutom jobba som barnflicka hos Rachels före detta make Tom (Justin Theroux), som har barn med en ny kvinna; Anna (Rebecca Ferguson).

En dag ser Rachel Megan stå på balkongen och vänslas med en annan man än Scott - och kort därpå rapporteras Megan som försvunnen. Allison Janney spelar polisen som utreder fallet, och hon tror inte på Rachels snack om vad hon sett - Rachel är ju en jobbig, förvirrad alkis.
Första halvan av Taylors film är ett grått drama. Det berättas ur tre synvinklar; ur Rachels, Megans och Annas. Berättandet hoppar mellan dessa tre kvinnor - och det hoppas även i kronologin. Alla tre är lika glåmiga. Megan har något slags diagnos och förför män och har sig; hon ska nog uppfattas som sexig, men känns mest som kylslagen filmmjölk. Rachels berättarröst är entonig och sövande.

Halvvägs in ändras filmen spår och blir någt slags thriller. Visst är vissa element i storyn lite överraskande - men filmen blir aldrig spännande. Det är för fesjonket och glåmigt för det. Jag antar att Emily Blunt är bra som kvinnan på tåget, men sorgsna, snoriga kvinnor är inte min likör. För övrigt gillar jag inte likör. De flesta likörsorter är odrickbara. I synnerhet bananlikör.
Alldeles på slutet chockar Tate Taylor publiken med ett förvisso kort, men rejält oväntat splatterinslag. Det livade upp filmen något - i synnerhet del två att splattereffekten.

Med tanke på hur vissen den här filmatiseringen är, måste boken vara extremt tråkig.

Själv har jag 21 volymer Alfred Hitchcock och tre deckare på bokhyllan och som väntas på att läsas. De är inte glåmiga.









(Biopremiär 9/11)

onsdag 21 september 2016

Bio: The Magnificent Seven

Foton: Sam Emerson & Scott Garfield © 2016 Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc. and CTMG. All rights reserved. ALL IMAGES ARE PROPERTY OF SONY PICTURES ENTERTAINMENT

Först kom Akira Kurosawas DE SJU SAMURAJERNA (1954). Sedan kom John Sturges' westernversion avden; 7 VÅGADE LIVET (1960). Eftersom denna blev en succé följdes den 1966 upp med Burt Kennedys SJU KOMMER TILLBAKA (fast det var inte alla sju från första filmen), Herman Hoffmans DE 7 SLÅR TILL IGEN kom 1969, och Lee Van Cleef red i George McCowans DE 7 RIDER IGEN 1972. 1980 flyttades de sju till rymden i Jimmy T Murakamis KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, och 1998 var de tillbaka i vilda västern i en TV-serie som varade två säsonger.

När de sju sitter upp till häst igen 2016 kan filmen självklart inte heta 7 VÅGADE LIVET på bio i Sverige. Hur skulle det se ut? En svensk titel på en amerikansk film? Nej, för att få pang-pang-sugna grabbar av alla kön att se filmen, måste den förstås heta THE MAGNIFICENT SEVEN även här.

Westerngenren är ju inte alltför vital nuförtiden, men jag har trots allt recenserat en del sådana de senaste åren. BONE TOMAHAWK, THE HATEFUL EIGHT, THE HOMESMAN, för att nämna några stycken. Dock är nog THE MAGNIFICENT SEVEN den första traditionella westernfilmen jag recenserat sedan dunderfloppen THE LONE RANGER. Fast när jag tänker efter var inte den heller alltför traditionell, så bröderna Coens TRUE GRIT ska kanske räknas som den senaste.

När sambon och jag satt i sommarstugan i somras och zappade mellan kanalerna på TV:n, dök plötsligt 1960 års 7 VÅGADE LIVET upp. Fast vi tittade inte på den. Dels för att den redan börjat, dels för att sambon aldrig vill se på cowboyfilmer. Det är åtminstone 25 år sedan jag såg filmen, kanske 30. Jag har den så att säga inte i färskt minne.
TRAINING DAY och THE EQUALIZER-regissören Antoine Fuqua har regisserat denna nya version, och han har med sig Denzel Washington från dessa filmer. Washington spelar Sam Chisolm (i originalet hette han Chris Larabee Adams), stenhård delgivningsman. Han klär sig som spaghettiwesternhjälten Sartana och intruduceras likadant som Clint Eastwoods namnlösa spöke i MANNEN MED OXPISKAN; han materialiseras när han kommer ridande i den dallrande hettan.
Det är 1879 och den mexikanska byn från originalet är utbytt mot staden Rose Creek, som terroriseras av den fullkomligt samvetslöse Bartholomew Bogue. Peter Sarsgaard är lysande som Bogue - han svettas konstant, han ser sjuk och fullkomligt galen ut. Emma Cullen (Haley Bennett) får nog när hennes make dödas av Bogues män, så hon letar upp Chisolm och ber om hjälp. Chisolm i sin tur samlar ihop sex män som ska hjälpa honom att besegra Bogues armé: spexaren Josh Faraday (Chris Pratt), prickskytten Goodnight Robicheaux (Ethan Hawke), den knivsvingande kinesen Billy Rocks (koreanen Byung-hun Lee), den tomahawkkastande bjässen Jack Horne (Vincent D'Onofrio), mexikanen Vasquez (Manuel Garcia-Rulfo), och den pilbågsförsedde comancheindianen Red Harvest (Martin Sensmeier). Jodå, de sju har olika egenskaper, som det ska vara i den här typen av film. Fast de har inte lika bra egenskaper som i den italienska krigsfilmen 5 MÄN FÖR HELVETET från 1969, i den är en av dem akrobat och de släpar runt på en studsmatta under uppdragen.
Nå. Nu ska de sju träna upp befolkningen i Rose Creek så att de kan slå tillbaka när Bogues armé anfaller. Det kommer att gå åt mycket kulor och dynamit, och hjältarna kommer att få tillfällen att dö heroiskt när de räddar staden.

Eftersom jag älskar westerns hoppades jag att THE MAGNIFICENT SEVEN skulle vara jättebra. Tyvärr är den inte det. Den är helt okej, den är bra - men inte mer. Filmer faller lite mellan två stolar. Den är inte tillräckligt lättsam som klassiska 50-talswesterns, och den är inte lika stenhård som till exempel Clint Eastwoods filmer. När det inte är action; när rollfigurerna bara sitter och pratar, blir det lite småtrist, dialogen är inte tillräckligt bra, rollfigurerna är inte tillräckligt intressanta. Peter Sarsgaards skurk är inte med tillräckligt mycket.

Å andra sidan bjuds det på mycket action, och det är bra, fläskig action. Och ibland räcker det med att ett gäng karlar kommer ridande över prärien till mäktig musik för att jag ska känna nackhåren resa sig.
James Horner och Simon Franglen står för filmmusiken. Eftersom Horner, som även skrev musiken till KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, omkom under arbetets gång, är filmen tillägnad hans minne. Elmer Bernsteins klassiska ledmotiv spelas under eftertexterna.

Jag skulle gärna vilja att THE MAGNIFICENT SEVEN blir en publikframgång; det är ju en western och sådana vill jag se många fler av, men jag tror inte att det här kommer att bli någon större kioskvältare.








(Biopremiär 23/9)