Jag tog och såg om "Creepshow" ...

När jag recenserade CREEPSHOW 2, hyfsat aktuell på Blu-ray, igår, nämnde jag att jag inte tyckte att George A Romeros film från 1982 är något vidare. Jag avslutade min recension med att skriva att jag nog borde se om den, kanske tycker jag att den är bättre idag.

Och vet ni vad jag gjorde? Jag såg om CREEPSHOW, efter att inte ha sett den på 25-30 år. 

Så. Tyckte jag att den var bättre den här gången?

Svar:nej. Men! Den här gången kom jag fram till varför jag inte tycker att filmen håller.

CREEPSHOW består av fem korta historier, plus en ramhandling, författade av Stephen King direkt för den här filmen. Historierna, liksom filmen som helhet, är inspirerade av- och en hyllning till 1950-talets skräckserier från EC Comics - ni vet; Tales from the Crypt, The Vault of Horror och så vidare.

Filmen är utformad för att likna en serietidning. Grälla färger, animerade inslag, scener som inramas med hjälp av serierutor, textplattor. Estetiskt sett gjorde Romero aldrig en snyggare film. Vidare figurerar en hel del bra namn i rollistan, det är gott om välkända skådespelare här.

Problemet är berättelserna. Fyra av de fem historierna är remarkabelt tunna. De är inte färdigutvecklade. Det känns som om man tagit första, bästa roliga idé och använt den rakt av, utan att putsa till- och justera den; utan att utveckla idén.

Serierna i EC Comics' tidningar var oftast sju-åtta sidor långa. Stephen Kings historier känns som de tre-fyra sista sidorna av en sjusidorshistoria. Här finns ingen egentlig uppbyggnad. Även om det handlar om korta berättelser, måste det hela byggas upp för att engagera.

Den första historien heter "Father's Day". Här spelar Viveca Lindfors en gammal tant som i sin ungdom slog ihjäl sin elake, krävande far medan han satt och ropade efter tårta. Tanten besöker faderns grav, och han kliver då plötsligt upp ur graven som en zombie, och skriker efter tårta. Han går runt och har ihjäl folk, och fixar sedan en tårta med ett avhugget huvud på.

Den här historien känns lite grann som någon av mina egna skräckserier från trettio år sedan, något som gjordes för ett fanzine och utan större baktankar. "Hö hö, tänk om det kom en zombie som vill ha tårta!" Problemet med "Father's Day" är att den bara känns som "Var det här allt?". Här finns ingen ordentlig, slagkraftig poäng.

Filmens andra historia heter "The Lonesome Death of Jordy Verrill", och den känns mer eller mindre som ett plagiat på H P Lovecrafts novell "Färg bortom tid och rum". Stephen King själv spelar den korkade bondlurken Jordy Verrill, som bor ensam på en gård. En natt slår en meteorit ner utanför gården. Jordy fantiserar om att han ska sälja meteoriten och bli rik, men när han rör vid den, och vid kletet som rinner ur den, blir han smittad av något slags rymdvirus. Det börjar växa ogräs inte bara på tomten och huset, utan även på Jordy. Snart är allt täckt av gräs, Jordy är en gräsvarelse, och han skjuter sig i huvudet. 

... Och det är allt. Ingen twist på slutet. Ja, bortsett från att grönskan antagligen lär sprida sig ännu mer.

Därefter följer "Something to Tide You Over". Här känns det som om vi kommer in i slutet av en film. Vi har missat allt som hänt tidigare, och får bara upplösningen. Leslie Nielsen spelar en hämndlysten herre som kommer hem till Ted Danson. Danson har varit otrogen med Nielsens fru, och för detta ska Danson straffas. Hustrun också. Så, Nielsen gräver ner Danson upp till halsen på en strand, och när tidvattnet rullar in kommer Danson att drunkna. Hustrun har blivit nergrävd hon också. Nielsen videofilmar de två, och Danson skriker att han minsann ska ge igen. Jodå -- Danson och hans älskarinna återkommer som zombies, och de gräver ner Nielsen på stranden.

Återigen är det här en alldeles för banal och simpel historia. Den borde inletts långt innan Nielsen besöker Danson, för att skapa ett engagemang i rollfigurerna. Som den är nu, känns historien mest som en vits berättad av någon som inte kommer ihåg alla detaljer.

Den fjärde historien; "The Crate", är den bästa, och det är även den längsta. Historien i sig är enkel; en vaktmästare hittar en låda från 1800-talet. Denna visar sig innehålla ett mystiskt monster som äter upp folk. Hal Holbrook kommer på att detta monster kan komma väl till pass. Holbrook har nämligen en alkoholiserad och skitjobbig hustru, spelad av Adrienne Barbeau, som han vill bli av med. Således lurar Holbrook ner frugan i källaren där lådan finns.

Längden på denna berättelse innebär att rollfigurerna faktiskt introduceras ordentligt, det finns plats för lite karaktärsutveckling också. Handlingen byggs upp på ett bättre sätt än i de andra historierna.

Den sista historien, "They're Creeping Up on You!", är bara poänglös. E G Marshall spelar en elak affärsman som sitter ensam i sitt sterila, vita penthouse. Han har problem med kackerlackor. Han pratar i telefon med en rad människor som är förbannade på honom. Kackerlackorna blir fler. Kackerlackorna dödar Marshall. Slut.

Jag kan mycket väl tänka mig att om filmskaparna skurit ner det till fyra, eller kanske bara tre, historier, och utvecklat dessa ordentligt, med början, mitt och slut, och presenterat rollfigurerna, hade det här kunnat bli bättre än det blev.

Vi är inte många som har invändningar mot CREEPSHOW. De flesta verkar älska filmen, många tycker att de här historierna är jätteroliga. Jag förstår inte riktigt varför. Kanske är det filmens estetik som förför och får folk att tycka att det här är bättre än det är? Namnen King och Romero?

Teckningarna i serietidningen som förekommer i filmen är gjorda av den gamle EC-tecknaren Jack Kamen. På 80-talet släpptes även ett seriealbum som byggde på filmen. Det var tecknat av Bernie Wrightson (som då fortfarande stavade sitt namn Berni). Detta album kom faktiskt även ut på svenska - men först 1991. Det gavs ut av ett förlag som hette Smilex, de gav bara ut ett seriealbum. Jag hade detta album, men jag minns ingenting alls av det.

 

Bio: Promised Land

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

När jag för några dagar sedan var på bio - på en vanlig visning med en vanlig publik - visades trailern till ELYSIUM innan huvudfilmen. När Matt Damon dök upp utbrast en kille i publiken "Määtt Dääjmön!", vilket förstås var hysteriskt kul. I en intervju för en del år sedan sa Trey Parker att Matt Damon är en rätt cool kille, men när de fick se Matt Damon-dockan (till TEAM AMERICA) tyckte han och Matt Stone att den såg efterbliven ut.

Jag har alltid tyckt att Matt Damon är en rätt trist snubbe. Åtminstone när han figurerar i thrillers och actionfilmer. Han ser ju egentligen mest ut att jobba på en bensinmack. Och därför är han till sin fördel i PROMISED LAND, som är den första film han skrivit manus till (tillsammans med John Krasinski) sedan WILL HUNTING. Jag har inte sett WILL HUNTING. Den verkade så oerhört tråkig. Damon och Ben Affleck fick en Oscar för sitt manus - men några år senare berättade en känd manusdoktor (var det William Goldman?) att han skrivit om hela manuset för att få det att fungera.
Liksom WILL HUNTING är PROMISED LAND regisserad av Gus Van Sant - en extremt ojämn herre som gjort dunderfloppar som EVEN COWGIRLS GET THE BLUES, den fullkomligt onödiga remaken på PSYCHO, de närmast osebara arthousefilmerna ELEPHANT och LAST DAYS, och kul grejor som TILL VARJE PRIS (vilken jag faktiskt glömt bort tills jag nu såg titeln listad). Till skillnad från experiment som LAST DAYS, är PROMISED LAND ett tekniskt sett traditionellt drama, om än med bitvis nästan dokumentära inslag.

Ett drama om naturgas, kan det vara något? Nä, det låter ju hur trist som helst. Och det borde det också vara - om man inte är mossmus (tack för det uttrycket, Kalle!) och går loss på sådant här. Matt Damon och Frances McDormand är Steve Butler och Sue Thomason, som jobbar åt företaget Global. Global sysslar med något som kallas fracking; att spruta in vatten blandat med kemikalier i marken, så att den spricker och naturgas frigörs. En hårt kritiserad metod, eftersom den kan medföra hälsorisker.

Steve och Sue åker runt i de fattigare delarna av USA (jo, det här är ju USA, och där finns det fortfarande stora områden som betraktas som fattiga) för att övertala befolkningen att gå med på att upplåta marken till fracking, något den fattiga och hårt slitande bönderna kan tjäna stora pengar på. Men när de kommer till en liten anonym håla på vischan går saker och ting inte som de tänkt sig. Vid ett möte med byborna opponerar en gammal lärare (Hal Holbrook, som nu är 88 år gammal!) sig och påtalar faran med det hela.

Steve och Sue kämpar dock vidare. Steve råkar även bli betuttad i en trevlig skolfröken i byn (Rosemarie DeWitt), medan Sue attraheras av charknutten (Titus Welliver) som äger en butik som säljer bensin, vapen och gitarrer. Det ser ut som om det ska gå att övertala byborna att skriva på så att Global kan sätta igång och borra.

"Määtt Dääjmön!"

Men så anländer en viss Dustin Noble (Krasinski), en rabiat miljöaktivist - och genast blir projektet tufft att genomföra för global. Den karismatiske och entusiastiske Noble for med sig folket och Global smutskastas. Steve och Sue måste tänka till och ta till alla knep för att vinna tillbaka folkets förtroende.

Tonen i PROMISED LAND är lågmäld och det hela känns väldigt realistiskt. Filmen är något alldeles välgjord och välspelad; jag gissar dessutom att många av statisterna är folk från orten. Många bilder från den här gråa lilla hålan ser ut att vara "på riktigt", den gamle sheriffen som står på sin terass, folk som bara hänger, en amerikansk flagga som slött vajar i en nedgången trädgård - det ser ut som bilder vi sett åtskilliga gånger i nyheterna på TV när det vanliga, trista Amerika ska skildras.

PROMISED LAND är en bra och intressant film, här och där är den även riktigt rolig (vilket är McDormands förtjänst), och Damon är till sin fördel som trist lakej åt Global; en snäll kille som bara gör sitt jobb. Det är kul att återse Hal Holbrook - ni vet, skurken i MAGNUM FORCE. Men jag väljer trots detta att bara sätta en trea i betyg. Mot slutet dyker det upp en twist jag inte riktigt köper - rättare sagt, jag köper att liknande saker säkert sker, men inte på samma överdrivna sätt som i den här filmen. Jag gillar inte heller den avslutande moralkakan Steve Butler plötsligt plockar ut ur ugnen - det blir för tillrättalagt. Och ett tredje skäl till att jag inte sätter en fyra, är det faktum att jag säkerligen aldrig kommer att se om den här filmen. Till skillnad från NINJA III: THE DOMINATION.

 





(Biopremiär 2/8)

Bio: Lincoln

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Vid sidan av FLIGHT, har ännu en Oscarsnominerad film biopremiär den här helgen. Tolv nomineringar har den fått, Steven Spielbergs LINCOLN, bland annat för Bästa film, Bästa regi och Bästa manliga huvudroll. Och ja, detta är en typisk film som vinner en massa Oscars. Sådant här brukar gå hem hos the Members of the Academy. Storslaget, "viktigt", amerikansk historia, stora känslor och lite svulstigt - allt förstärkt att John Williams insmickrande filmmusik.
Vad som är lite - eller rättare sagt: mycket - intressant med LINCOLN, är att den var en så kallad Limited Release på bio i USA. Till skillnad från Spielbergs övriga filmer, som alltid går upp på tusentals biografer över hela landet, visades den här på ett mindre antal utvalda ställen där den ansågs dra publik. Tydligen är Abraham Lincoln inget amerikaner springer benen av sig för att se. Dessutom kom det flera Lincolnfilmer förra året. Först fick vi ju den rätt misslyckade ABRAHAM LINCOLN: VAMPIRE HUNTER, som följdes av den roligare låg-lågbudgetkopian ABRAHAM LINCOLN VS ZOMBIES.
På sätt och vis kan jag förstå att man inte gick ut på bred front med LINCOLN. Det är inte bara det att filmen är lång som ett ösregn; två och en halv timme. Nej, till större delen känns detta mest som filmad radioteater. Det här är nämligen ingen biografi över Abraham Lincolns liv från vaggan till teaterlogen. Istället fokuserar man på inbördeskrigets slutskede 1865.

Överspelets okrönte konung Daniel Day-Lewis gör titelrollen, och han är tack och lov rätt nertonad som presidenten. Här är Lincoln en vänlig, sympatisk, lågmäld och lugn man - hur han var i verkligheten har jag förstås ingen som helst aning om. Karln har ju blivit en myt. Nationen är splittrad och Lincoln måste göra allt för att förbjuda slaveri. Han måste få kongressen att rösta för ett förbud - och detta måste göras innan kriget tar slut, annars är det av diverse komplicerade anledningar för sent. Samtidigt gillar Lincoln inte att kriget måste fortsätta. Alldeles för många amerikaner stryker med och stoppas kriget på en gång kan stora mängder liv räddas.
LINCOLN öppnar med ett slag i gyttja. Blårockar mot grårockar, drivor av folk som spetsas på bajonetter. Bland nordstatarna finns ett färgat regemente. Ett par av dessa svarta soldater får kort därpå tillfälle att prata med den mycket förstående Lincoln. ett par vita soldater kommer fram och citerar berömda tal presidenten hållit. Jo, eftersom det här ju är en Spielbergfilm blir Abraham Lincoln nästan allsmäktig. Han är som en gud.
Nå, efter det inledande fältslaget består större delen av filmen av scener där folk sitter i möten och pratar och pratar och pratar. Eller står i talarstolar och pratar och pratar och pratar. Och jo, det blir lite väl sömnigt.

Ett flertal riktigt bra skådespelare medverkar, de flesta iförda peruker och lösmustascher. Vi hittar till exempel gamle, fine Hal Holbrook (född 1925) som politikern och generalen Preston Blair (vars far var utbildad vid något som heter Transylvania University), Tommy Lee Jones, David Strathairn, Joseph Gordon-Levitt, James Spader spelar en som heter Bilbo (!), och Sally Field är fru Lincoln.
Jag är intresserad av USA:s historia, jag är intresserad av inbördeskriget, och jag gissar att detta hänger ihop med min intresse för vilda västern-genren. Och jag borde egentligen finna LINCOLN synnerligen intressant. Men njä, det här är lite för tungrott. Lite för stillastående.
Fast med tanke på hur usla dagens unga - det vill säga den största biopubliken - brukar vara på historia, är det nog många som inte vet hur filmen kommer att sluta!
...Och en packe Oscarstatyetter lär den här nog få.

(Biopremiär 25/11)