Visar inlägg med etikett Hailee Steinfeld. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hailee Steinfeld. Visa alla inlägg

lördag 22 december 2018

Bio: Bumblebee

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Tider skola komma. Tider då det kommer en Transformersfilm som faktiskt är riktigt bra.
Vem hade väl väntat sig det?

Jag tyckte att den första TRANSFORMERS var rätt hyfsad. Därefter gick det utför. Vi fick en massa förvirrade, svårbegripliga, bombastiska, stökiga, tråkiga och åt helvete för långa filmer. Nu har man inte bara gjort en så kallad spin off-film om den lille gule transformern Bumblebee, man har även slängt ut Michael Bay som regissör. Ny i regissörsstolen är animatören Travis Knight, som debuterade med KUBO OCH DE TVÅ STRÄNGARNA, vilken jag inte sett, och som jobbat på PARANORMAN och THE BOXTROLLS.

Resultatet är en riktigt trevlig familjefilm som går i verkställande producenten Steven Spielbergs fotspår. BUMBLEBEE känns som en kombination av E.T. och Disneys Herbie-filmer.

Det börjar uppe i rymden på den där transformersplaneten. Det är fullt krig mellan Optimus Prime och hans snälla transformers, och de onda robotarna. De heter säkert någonting, men det är jag inte karl nog att komma ihåg.

Optimus Prime säger åt Bumblebee att flyga till jorden, så det gör han. När han landar i Kalifornien är det 1987, och i skepnad av en Volks Wagen gömmer han sig på en bilverkstad. Hailee Steinfeld spelar artonåriga Charlie, som besöker verkstaden varje dag för att meka. Hon önskar sig en bil (eftersom det här är en amerikansk film, är det viktigt att ha bil) - och hittar Bumblebee.
Charlie är ensam och lite mobbad i skolan, de elaka tjejerna är riktigt elaka, och som ofta är fallet är det lite svårt att köpa detta, eftersom Hailee Steinfeld bara ser ut som den filmstjärna hon är. Men den tafatte grannpojken Memo (Jorge Lendeborg Jr) är förälskad i henne.

Charlie tar hem Bumblebee, och gissa om hon blir förvånad när folkan plötsligt förvandlas till en robot. En snäll robot som på grund av sin klumpighet har en tendens att toka till det. Roboten har fått sin röst förstörd i ett slagsmål, och kan nu bara kommunicera med hjälp av sångtexter till 80-talshits!
John Cena leder ett gäng militärer som är på jakt efter Bumblebee. De onda robotarna har också anlänt till jorden.

Det är upp till Charlie och Bumblebee att rädda världen. Memo hjälper till, mest för att han vill hålla Charlie i handen. Det får han inte, men han är lika glad för det.
Med undantag för inledningsscenerna och slutet, slipper vi röriga, påfrestande robotaction i den här filmen. BUMBLEBEE är överraskande rolig och charmig. Huvudpersonerna är inte irriterande. Vore jag tio år skulle jag nog älska filmen. Flera inslag är riktigt smarta. Frågan är om målgruppen kommer att fatta någonting av alla 80-talsreferenser som haglar, men jag skrattade högt när Bumblebee dissar Morrissey. Charlie bär en Motörhead-T-shirt och frågar roboten om han är metal. Dock får vi aldrig höra Motörhead på soundtracket.

Man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se BUMBLEBEE i jul!








(Biopremiär 25/12)

onsdag 9 december 2015

DVD/Blu-ray/VOD: Barely Lethal

BARELY LETHAL (Scanbox)
Avdelningen för filmer jag ser utan att först läsa baksidestexten: jaha, det här är väl en lättsam actionfilm, tänkte jag när jag såg omslaget. Samuel L Jackson, Jessica Alba och ytterligare en tjej poserar med varsin pistol. Jag började titta - och efter en stund insåg jag att det här inte alls var vad jag förväntat mig. Dessutom är målgruppen en helt annan.
Det är Hailee Steinfeld (tjejen jag inte visste vem det var på omslaget) som har huvudrollen som Megan. Som liten och föräldralös hamnade hon på Prescott, en organisation som utbildar barn till mördare. Sam Jackson är hårdingen som tränar dem. Megan är bra på att slåss och ha sig, men är avundsjuk på de jämnåriga som lever ett vanligt tonårsliv. Hon ser drivor av filmer och TV-serier om tonåringar och high school.
När Megan skickas iväg för att tillfångata vapenhandlaren Victoria Knox (Alba), går allt inte enligt planerna. Megan glöms kvar i Tjetjeniens obygder och antas vara död. Detta utnyttjar Megan - och tillbaka i USA söker hon in på high school som utbytesstudent från Kanada. Hon hamnar hos en familj i en småstad, och upplärd av filmer som CLUELESS och MEAN GIRLS, beter hon sig som tonåringarna i dessa filmer - och blir till allmänt åtlöje. Hon blir även betuttad i en rockmusiker och god vän med en snäll kille, som förstås egentligen är kär i Megan.
De vanliga high school-intrigerna följer, ovänner blir till vänner, vänner visar sig vara kräk, och så dyker till slut Victoria Knox upp och Megan får visa vad hon går för.
... Jag kan mycket väl tänka mig att trettonåriga flickor tycker att det här är kul och underhållande. Jag som vuxen man tycker mest att det är lite visset och klichétyngt. Inget fel på klichéer om de är kul, men det här är en dussinfilm. Regissören Kyle Newman har tidigare gjort FANBOYS och en rad kortfilmer. Det mest intressanta med honom är att han är född i Morristown! Tyvärr i Morristown, New Jersey och inte Bengali.
Samuel L Jackson gör precis samma typ han spelar i alla filmer. Fast utan svordomar.
Det skulle inte förvåna mig om fler än jag tror att det här är en actionfilm.








(Filmen släpps den 21/12)

-->

tisdag 12 maj 2015

Bio: Pitch Perfect 2

Foton copyright (c) UIP Sweden
Avdelningen för oväntade uppföljare. Tydligen blev PITCH PERFECT en "surprise hit" när den kom 2013 - men jag har inget som helst minne av den. Inte mer än att den handlade om en grupp collegeflickor som sjöng a capella och tävlade i detta. Det var rätt märkligt. Jag ser här att jag gav den första filmen en trea, eftersom Anna Kendrick är söt och charmig, men någon måtta får det vara. Den lätte går jag inte på en gång till!
Den här gången har Elizabeth Banks tagit över regin; detta är hennes debut som långfilmsregissör, och detta faktum har fått distributören att trumpeta "Tjejer framför och bakom kameran!" - som om det då skulle bli bättre. Sanningen är att det inte är någon skillnad på PITCH PERFECT 2 och andra, liknande amerikanska komedier.
De överåriga collegetjejerna är tillbaka och filmen börjar med att skolans stolthet; a capella-gruppen Barden Bellas, ska uppträda för president Obama (som är inklippt). Det går åt skogen. Feta Amy (Rebel Wilsons rollfigur kallas så!) råkar spräcka byxorna när hon hänger upp och ner från taket, och flashar organet för publik och TV-kameror. Eftersom detta är pryda USA blir det stor skandal i hela landet. Bellas står inte högt i kurs, men de tänker inte ge upp, utan siktar på att tävla i VM i a capella-sång, som går av stapeln i Köpenhamn ("Var ligger Köpenhamn?" - "Jag vet inte, jag körde i geografi.").
Regerande världsmästarna Das Sound Machine från Tyskland är på turné i USA och dessa långa, maskinliknande typer gillar att trycka ner flickorna i Bellas. Bellas ledare, Beca (Anna Kendrick), har börjat att praktisera på en musikstudio, vilket hon av någon anledning håller hemligt. En ny, entusiastisk tjej har tillkommit i gruppen; Emily (Hailee Steinfeld), hennes mor (Katey Sagal från VÅRA VÄRSTA ÅR) vaer legendarisk Bellasmedlem på 1980-talet. Det uppstår en del romanser med fumliga killar i manliga a capella-grupper.
PITCH PERFECT 2 är en märkligt ofokuserad film, fylld av utfyllnadsscener. Under stora delar av filmen glöms tråden om VM i Danmark bort. Mot slutet åker Bellas plötsligt iväg på retreat för lite peppande girlbonding; ett fullkomligt meningslöst inslag. Manuset är väldigt slappt. På slutet hamnar de i Köpenhamn; vi får se Bellas gå genom Nyhavn ett par sekunder, innan de hamnar på jättetävling, förlagd på ett fält någonstans. Har det verkligen hållits ett VM i a capella-sång i Köpenhamn? Det ser onekligen autentiskt ut.
Nu innehåller dock filmen en del kul grejor. Das Sound Machine anförs av tysken Flula Borg (han heter så på riktigt!) och danskan Birgitte Hjort Srensen. De är så tyska man kan bli. Snoop Dogg dyker upp som sig själv och sjunger in en traditionell julskiva. Roligast är Elizabeth Banks och John Michael Higgins, som återkommer från förra filmen. De är radiokommentatorer och i synnerhet han säger de mest konstiga saker; han är sexistisk, rasistisk och korkad, helt utan att veta om det.
En som inte är kul, är Rebel Wilson. Hon har bara ett skämt: "Jag är tjock". Det blir bara dumt och lite pinsamt. I en scen sitter hon och bajsar utanför ett tält och säger att konsistensen är som yoghurt.
När Barden Bellas uppträder ser vi att de är tio stycken, men tre av dem har inga repliker i filmen och rör sig bara i bakgrunden. Märkligt.
Låtarna som framförs är välarrangerade och dito koreograferade, men repertoaren består av plågsamma mainstreamlåtar. Brittany Snow är också tillbaka från första filmen.
När filmen slutade och jag tittade på klockan, konstaterade jag att filmskrället varat i 115 långa minuter.








(Biopremiär 13/5)

-->

tisdag 15 februari 2011

Bio: True Grit

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

Först var berättelsen en roman av Charles Portis, och 1969 blev den en film, regisserad av Henry Hathaway, som fick den svenska titeln DE SAMMANBITNA. En rätt konstig titel, när man tänker efter. Vaddå, "sammanbitna"? Jag tyckte allt att de gjorde mer än att gnissla tänder i två timmar i den filmen.

John Wayne fick en Oscar för sin insats som Rooster Cogburn i DE SAMMANBITNA - men handen på hjärtat: jag har alltid sett den Oscarn som ett pris för lång och trogen tjänst, snarare än eminent insats. The Duke borde ha fått en Oscar redan 1956 för sin tolkning av uncle Ethan i John Fords mästerverk FÖRFÖLJAREN. I Hathaways film tycker jag snarare att Wayne gör något av en parodi på sig själv.
I denna första version spelar Kim Darby den fjortonåriga Mattie Ross som söker upp den försupne hårdingen Cogburn för att spåra upp Matties fars mördare. Wayne tyckte att Darby var den sämsta skådis han någonsin arbetat med och han gillade inte filmen. Även sångaren Glen Campbell medverkade som Texas Rangern La Boeuf - enligt Hathaway fick han rollen bara för att de skulle kunna få in en hitsång på soundtracket.

DE SAMMANBITNA blev dock en framgång och 1975 kom uppföljaren ROOSTER COGBURN, som i Sverige försågs med den tidstypiska titeln HUKA DIG ROOSTER... NU LADDAR HON OM! Stuart Millar stod för regin, men den här gången byggde filmmanuset inte på en litterär förlaga. Katharine Hepburn spelade en bestämd och påfrestande kvinna som behöver Cogburns hjälp att leta upp den slemme Anthony Zerbe, och njä, filmen är inget vidare - och fyra år senare var det dags för Wayne att uppsöka den stora saloonen ovan molnen.
Här kommer så bröderna Joel och Ethan Coens version - som inte är en nyinspelning av Hathaways film, utan en ny filmatiseing av romanen. Förvisso har jag under de senaste tio-femton åren vant mig vid att bli besviken på Coens, men den här gången var förväntningarna riktigt uppskruvade. Tio Oscarsnomineringar, bland annat för bästa film. Oväntad publiksuccé i USA. Jeff Bridges och Josh Brolin. Och bara det faktum att det är en Western - en traditionell Western, och ingen science fiction/fantasy/skräck-hybrid, typ JONAH HEX. När såg vi Western, denna den manligaste filmgenre, på bio senast? Vad jag minns har ingen gått upp sedan 3:10 TO YUMA.
Den här gången är unga Hailee Steinfeld lilla Mattie Ross - och hon är är mycket bra, och betydligt bättre än Kim Darby. Darbys Mattie var bara en lillgammal och påfrestande ungjävel i behov av en upprumpning. Steinfelds Mattie är väl också brådmogen, och minst sagt bestämd, men kommer undan med det.
Hennes farsa har blivit ihjälskjuten av en viss Tom Chaney (Brolin) och eftersom lagen verkar strunta i det, behöver Mattie någon som kan spåra upp Chaney och föra honom inför rätta, eller eventuellt döda honom. Mattie själv kan också tänka sig att döda Chaney, och släpar med sig sin fars gamla Colt Dragoon (trivia: Jonah Hex bar Dragoons i serien på 70-talet).
Mattie tipsas om den gamle försupne och enögde Reuben "Rooster" Cogburn, U.S. Marshal, en man som har true grit - vilket i den svenska texten översätts som "av rätta virket". Cogburn är förstås ytterst motvillig, varför skulle han åta sig ett uppdrag av en liten tösabit? Även om hon erbjuder honom pengar? Allra minst som hon insisterar på att följa med själv!
En Texas Ranger vid namn La Boeuf (en nästan oigenkännlig Matt Damon) dyker upp och hävdar att han redan är på jakt efter Tom Chaney i ett annat ärende. Och för att det ska bli en film av det hela bär det sig inte bättre än att Cogburn ger med sig och de alla tre rider ut för att hitta mördaren och hans grymma gäng.

Den största skillnaden mellan DE SAMMANBITNA och 2010 års TRUE GRIT, är att den förra mer är en tjoflöjtfilm. Tonen de var lättsammare, situationerna mer humoristiska, och själva äventyret mer, tja, äventyrligt. Den mest kända scenen i filmen från '69 är väl den där Cogburn tar tömmarna mellan tänderna och rider mot fienden, pangande med en picka i varje hand. Jag har inte läst boken, men jag gissade att denna scen inte återfinns där.
Nu är det fyra-fem år sedan, kanske mer, sedan jag såg Hathaways film, men det känns faktiskt som om de två filmerna följer samma händelseförlopp - jag känner igen scenerna och händelserna. Och Coens film är förstås inte helt humorbefriad, den genomsyras av en svart humor och det är förstås framför allt Bridges som får briljera och vara sammanbitet rolig som den gamle tuffingen.
Men Coens har gjort en mycket mörkare film. Det vilar mer thrillerstämning än frejdigt westernäventyr över TRUE GRIT. Actionscenerna är förhållandevis få, men betydligt hårdare - här skjuter man fienden rakt i ansiktet så att blodet sprutar (trivia: i verklighetens vilda västern tömde man ofta hela magasinet i sin motståndare för att verkligen vara säker på att han var död). Och döm om min förvåning när Bridges plötsligt tar tömmarna mellan tänderna och dundrar iväg mot fyra desperados! Slutscenerna skiljer sig dock mot Hathaways film.

Jag ville verkligen att TRUE GRIT skulle vara alldeles utomordentlig. Liksom alla kritiker som hoppades få tilldela ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT en etta eller till och med en nolla, hoppades jag få spika upp en stolt femma härunder. Men jag nöjer mig med en stark och manlig fyra. Jag har ett par små anmärkningar mot Coens film. Ja, främst är det en anmärkning. Kanske var det jag som var lite trött, men jag tyckte att filmen blev lite för snacksalig emellanåt. Här finns flera scener i vilka rollfigurerna har långa, långa utläggningar om egentligen irrelevanta saker. Och Westernhjältar ska ju vara tystlåtna! Det långsamma, något högtravande anslaget förstärks av Carter Burwells filmmusik, som enligt uppgift bygger på gamla psalmer.
Så, ja. Det blir aningen pratigt och segt. Men det hindrar inte TRUE GRIT från att vara en utmärkt film och den bästa nyproducerade Western du kommer att se på länge. Kevin Costners ypperliga OPEN RANGE är fortfarande den bästa Western som gjorts sedan Walter Hills THE LONG RIDERS 1980, vilken var den bästa sedan Clintans MANNEN UTANFÖR LAGEN 1976.
Om jag tror Jeff Bridges kan få en Oscar? Nja. Tyvärr tävlar han ju mot en viss Colin Firth. En stammande kung är en mer unik rollfigur än en tuff revolverman. Fast till skillnad från THE KING'S SPEECH, är TRUE GRIT en film jag kommer att se om. Flera gånger. Det är ju en Western!
I eftertexterna ber förresten Paramount om ursäkt för att vissa rollfigurer nyttjar tobak.
Och tänk, i samband med filmpremiären släpper Reverb förlag romanen TRUE GRIT i ny, svensk översättning!








(Biopremiär 18/2)