Visar inlägg med etikett HP Lovecraft. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett HP Lovecraft. Visa alla inlägg

tisdag 21 januari 2020

Bio: Color out of Space

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Jag brukade förr hävda att jag gillar HP Lovecraft. Men så tänkte jag efter. Det är egentligen främst Stuart Gordons filmatiseringar jag gillar; i synnerhet RE-ANIMATOR och FROM BEYOND - två filmer som egentligen inte har så mycket med Lovecrafts noveller att göra.

Jag har läst en hel del Lovecraft, och jovisst, en del historier är bra, men ofta tycker jag att de känns rätt otillfredställande och poänglösa - Lovecraft bygger upp en stämning; någonstans i New England finns ett mystiskt ställe, och där, i en avgrund, finns något obeskrivligt väsen, och sedan är det inte så mycket mer. Det är stämningarna och mytologin Lovecraft hyllas för, handling och brist på slut har fansen överseende med. De flesta av Lovecrafts berättelser är ganska omöjliga att göra film av.

Jag kommer ihåg att jag som ung tonåring i början av 1980-talet låg i sängen i mitt pojkrum och läste "Färg bortom tid och rum" (ursprungligen publicerad 1927 i tidskriften Amazing Stories) i en skräckantologi, och jag tyckte den var fantastiskt bra. Det är möjligt att den kan ha varit bearbetad för ungdomar, det minns jag inte. Drygt tio år senare läste jag om novellen i en annan utgåva, och då tyckte jag inte att den var lika bra. Nu, snart trettio år senare, minns jag inte novellen så väl, men jag har för mig att jag retade mig på slutet - jag kan ha fel, men i vanlig ordning saknades nog ett ordentligt slut. Det var bara obeskrivligt och kosmiskt.

Det är många som har sett fram emot den nya filmatiseringen av "Färg bortom tid och rum", filmen är ganska hajpad. Detta beror på att det är sydafrikanen Richard Stanley som gjort den. Trots att han egentligen inte har gjort speciellt mycket, har Stanley lite kultstatus - eller beror det kanske på att han inte gjort så mycket?

Efter att ha gjort några musikvideor långfilmsdebuterade Richard Stanley 1990 med robotrafflet HARDWARE. Jag såg om HARDWARE igår, efter att inte ha sett den på närmare trettio år. Jag kom egentligen inte ihåg så mycket, inte mer än ungefär vad den handlade om, och att Carl McCoy; sångaren i Fields of the Nephilim, är ute och traskar i öknen i början.

1990 skrevs det mycket om HARDWARE i genrepressen. Jag minns att jag på det stora hela gillade filmen, men att jag hade en invändning. Efter att nu sett om filmen förstår jag varför jag gillade den när den kom. Den innehåller allt jag tyckte var coolt på den tiden: cyberpunk, industrirock, robotar, splatter, och gestalter som klär sig som prisjägare i en spaghettiwestern. Jag har även samma invändning nu som jag hade 1990: storyn är för tunn och känns utdragen. Större delen av filmen utspelar sig i hjältinnans lägenhet, och storyn hade nog funkat bättre i kortare format i en TV-serie modell "The Twilight Zone". Storyn knycktes förresten från ett nummer av serietidningen 2000AD, vilket ledde till en del strul.

Men HARDWARE var en snygg film, och det här var på den tiden då det fortfarande var spännande med nya, unga regissörer och nya lågbudgetfilmer. Filmen gjordes förstås på 35mm, och Simon Boswell stod för filmmusiken, vilket innebär att den bitvis låter som en Dario Argento-film.

Redan efter denna debut började Richard Stanleys karriär att svaja. Nästa film, DUST DEVIL från 1992, blev mest omskriven för att producenten Miramax hatade den och klippte bort drygt 35 minuter från Stanleys version. Numera går det dock att se en förlängd version som kallas "Final Cut". Det är många som hyllar DUST DEVIL och kallar den ett mästerverk, men det är en ganska ogenomtänkt åsikt. Ärligt talat är filmen inget vidare, dels är manuset för tunt, men framför allt är dialogen och främst skådespeleriet fruktansvärt. Det är riktigt illa, ibland genant dåligt. Men filmfotot är snyggt.

1996 kom den film Richard Stanley kanske är mest känd för - beroende på att han fick sparken från inspelningen. THE ISLAND OF DR. MOREAU, den där vansinniga versionen med Val Kilmer och Marlon Brando med en hink på huvudet. Problemen under inspelningen var hur många som helst, och Stanley ersattes av John Frankenheimer. 2014 kom en dokumntär om inspelningen - LOST SOUL: THE DOOMED JOURNEY OF RICHARD STANLEY'S ISLAND OF DR. MOREAU.

Därefter ägnade Stanley sig mest åt dokumentärer, och han har visst rest runt en del tillsammans med Malmöfilmaren Henrik Möller. Jag träffade Richard Stanley för drygt tjugo år sedan. Han var väl trevlig och sa något om att han var ren, efter att ha tillbringad decennier med att ta droger. Kanske en förklaring till hans svajiga karriär.

Efter denna långa inledning är det kanske dags att komma till saken? COLOR OUT OF SPACE, alltså.
Jag måste säga att COLOR OUT OF SPACE är överraskande bra. Eller åtminstone betydligt bättre än jag trodde att den skulle bara. Jag misstänkte nämligen att den här filmen skulle vara totalt osebar, hundra procent kosmiskt mumbo-jumbo. Kanske kvasi-konstnärligt skit som Nicolas Cage-filmen MANDY (som många till min stora förvåning älskar, och vars producenter även ligger bakom denna film), eller kanske en syratripp som Jan Kounens spektakulära misslyckande BLUEBERRY.

Nicolas Cage håller på att förvandlas till något slags mer begåvad Steven Seagal, han gör alldeles för många filmer (för att kunna betala av alla sina skulder), de flesta släpps direkt på DVD i Sverige, och majoriteten av filmerna är riktigt dåliga. Men han kan ju fortfarande vara bra, Cage, om han får en regissör som håller honom i tyglarna.

I COLOR OUT OF SPACE spelar Nicolas Cage Nathan Gardner, som tillsammans med sin fru Theresa (Joely Richardson) och deras tre barn flyttat till en gård i New Englands obygd (fast filmen är inspelad i Portugal). Nathan och Theresa har haft problem med sitt förhållande, det har förekommit cancer, hon sköter sitt jobb från hemmet och spenderar dagarna bakom sitt skivbord, vad Nathan jobbar med tror jag inte framgår, och de tre barnen vantrivs på landet, i synnerhet den tonåriga Lavinia (Madeleine Arthur), som ägnar sig åt svartkonst och har självskadebeteende. Nathan har även ett gäng alpackor på gården. 

Plötsligt en natt dimper något från skyn ner i familjen Gardners trädgård. En stor, glödande sten från yttre rymden. Ganska omdelbart sker märkligheter och förändringar. Nathan förändras och blir alltmer aggressiv och galen, Theresa blir knäpp hon med, lillpojken Jack (Julian Hilliard) börjar prata med en gubbe som bor i brunnen, medan den övervintrade hippien Ezra (Tommy Chong), som bor i närheten, lyssnar på rymdvarelser som finns under golvet. Färgglada växter börjar gro på tomten, och grönsaker växer sig enorma. En stackars kille (Elliot Knight) som rest dit för att kolla upp om traktens vatten är dåligt vet inte vad han ska tro.

Allt detta leder så småningom fram till mutationer och ond, bråd död. Blodet flyter i strida strömmar.
Jag vill inte påstå att filmen är speciellt spännande eller otäck, och liksom andra Richard Stanley-filmer har den flera sega partier som borde trimmats - och nej, slutet är inget vidare. Men jag tycker ändå att detta är en underhållande och rätt cool skräckfilm. Den är kul, som vi skräckfans säger. Jag gillar att Stanley använder sig av samma godisartade färgskala som Stuart Gordon körde med på 80-talet, och jag gillar att man fläskar på med riktigt geggiga praktiska effekter; mutationer och grejor som för tankarna till både Brian Yuznas SOCIETY och till John Carpenters THE THING. Det är trevligt och gammaldags på ett bra sätt.

Och Nicolas Cage? Tja, han är återhållsam till en början, men halvvägs genom filmen börjar han gå genom taket med ännu en over the top-tolkning.

Nå - oavsett vad jag tycker om filmen, tycker jag att det är fantastiskt kul att den faktiskt går upp på bio i Sverige! Den kommer till exempel inte att biovisas i Danmark.

För övrigt har jag alltid tyckt att Stephen Kings novell "Weeds" från 1976, som som blev kapitlet "The Lonesome Death of Jordy Verrill" i George A Romeros CREEPSHOW, med King själv i titelrollen, är lite väl lik "Färg bortom tid och rum".
    







(Biopremiär 25/1)

lördag 17 juni 2017

DVD/Blu-ray/VOD: The Void

THE VOID (Njutafilms)
Eftersom det numera är Postnord som hanterar postgången, händer det ofta att saker och ting inte går som planerat. Till exempel struntade de i att dela ut ett paket med filmer till mig. Det låg på en hylla någonstans i över en månad, innan de utan motivering returnerade det till avsändaren. Det fick skickas på nytt - vilket innebar att jag alldeles för sent fick hem ett helt gäng mindre färska DVD-släpp. Men det är ju inget som hindrar mig från att skriva om dem - gamla är de inte.

Den kritikerrosade festivalfavoriten THE VOID var en av dessa kraftigt försenade filmer. För manus och regi står Jeremy Gillespie och Steven Kostanski, den senare har tidigare bland annat regisserat MANBORG - en film jag inte sett. Det räckte med trailern. Den såg ut som en sådan där film som medvetet gjorts för att den ska bli en kultfilm. Tillsammans har Gillespie och Kostanski snidat till specialeffekter till filmer som SUICIDE SQUAD och CRIMSON PEAK.

Förr brukade jag hävda att jag gillar HP Lovecraft - men det är en sanning med modifikation. Jag gillar Lovecraft i teorin, men jag är inte alltför förtjust i hans berättelser i praktiken. Det är modigt att erkänna detta! Man måste älska Lovecraft! Jag föredrar filmatiseringar som inte ligger alltför nära Lovecrafts originalberättelser - och filmer (och böcker och serier) som till viss del är inspirerade av Lovecraft, som THE BEYOND.

THE VOID är en kraftigt Lovecraft-inspirerad historia, som inleds med att en polis hittar en skadad man liggande på en väg. Polisen tar mannen till ett ganska folktomt sjukhus, och där börjar det genast hända märkliga saker. Sjukhuset omringas av mystiska människor iförda vita kåpor med en triangel för ansiktet. Inne i sjukhuset förvandlas folk till tentakelmonster. Och nere i källaren är det än värre - och dit ner måste förstås de överlevande ta sig vad det lider.

Till skillnad från alldeles för många moderna lågbudgetskräckfilmer, ser THE VOID ut som en riktig film, estetiskt sett. Filmfotot är bra. Effekterna är välgjorda och kladdiga. Rollerna görs av riktiga skådespelare - gamle fine Art Hindle (THE BROOD) dyker upp i en mindre roll.

Men - precis som i alldeles för många moderna skräckfilmer, är rollfigurerna alldeles för osympatiska, vilket gör det lite svårt att engagera sig. Jag struntar i om dessa irriterande, skrikande typer överlever eller ej. Slutet är inte heller särskilt tillfredställande, kanske beroende på att jag började tappa intresset när de väl kom ner i helveteskällaren. Det är med andra ord som i många av Lovecrafts träiga historier - de leder ofta inte fram till någonting.

Jag stämmer inte in i den enorma hyllningskören, men trots mina invändningar tycker jag att THE VOID är rätt okej. Den har dock redan börjat blekna i mitt minne - till skillnad från en annan film jag snart kommer att skriva om.

lördag 22 oktober 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Call Girl of Cthulhu

CALL GIRL OF CTHULHU (Rapid Stream Media)
Det är mycket HP Lovecraft nu. Framför allt är det mycket Cthulhu nu. Jag vet inte riktigt varför. Cthulhu och tentakelmonster bubblar upp för jämnan i sociala medier, i seriefanzines, i filmer; ja, lite överallt.
Ibland ljuger jag och påstår att Lovecraft tillhör mina favoritförfattare, men det stämmer inte. Jag gillar en del han skrivit, men långtifrån allt. Han är ingen betydande influens för mig. Egentligen är det väl Stuart Gordons och Brian Yuznas 80-talsfilmer jag gillar bäst.
Om CALL GIRL OF CTHULHU gjorts på 1980-talet, är det möjligt att det hade blivit en kul och slickad film som till exempel RE-ANIMATOR. Men nu är det här en film från 2014 - och det ser inte ut som något annat än en hemmagjord skräckkomedi av några unga killar.
CALL GIRL OF CTHULHU är ganska svår att sitta igenom i en sittning. Åtminstone för mig. Ja, jösses. Jag är för gammal för sådant här.
En ung konstnär vill bli av med oskulden. Han blir förtjust i en call girl. Hon har ett födelsemärke i form av ett tentakelmonster på ena skinkan. En massa Cthulhudyrkare härjar i trakten. Folk dödas. Folk förvandlas till monster.
Chris LaMartina heter killen som regisserat det här. Hans film har förhållandevis ambitiösa special- och make up-effekter, Det är mycket tentakler och grejor. De flesta av skådespelarna är rätt okej.
... Men det digitala filmfotot är fult. Filmen har en billig look. Filmskaparna körde en framgångsrik Kickstarterkampanj och lyckades skrapa ihop en hel del pengar; betydligt mer än vad som brukar spenderas på sådana här filmer. Det byggdes kulisser och grejor. Men det hjälper inte - det här ser bara ut som en billig, illa genomtänkt pryl om spelats in hemma hos regissören och hans kompisar.
Det görs alldeles för många filmer av den här typen idag. B-filmer som mer ser ut som hobbyprojekt än riktiga filmer. Så här vissna var aldrig de motsvarande filmerna på 80-talet.
Men som jag brukar säga: det är möjligt att jag skulle tycka det här var fränt om jag vore femton. Vilket jag inte är.














-->

torsdag 26 juni 2014

Serier: Från andra sidan

FRÅN ANDRA SIDAN - FEM FANTASTISKA BERÄTTELSER
Av Erik Kriek
Placebo Press
Ibland händer det att jag slänger ur mig att jag är Lovecraft-fan. Jag vet inte riktigt varför jag gör det - för det stämmer inte. Nej, det är inte så att jag tycker illa om HP Lovecraft och hans berättelser, men de har inte betytt något för mig. Jag läste väldigt mycket skräck när jag växte upp, jag läste mängder av novellsamlingar, i dessa fanns de flesta av Lovecrafts mest kända noveller - och jag har även köpt flera samlingsvolymer med enbart Lovecraft. Men det är mest för att man ska ha läst dessa stories, mest för att Lovecraft var en betydande författare. När jag tänker efter är det nog främst Stuart Gordons filmer; väldigt, väldigt fria tolkningar, som jag gillar mest - RE-ANIMATOR, FROM BEYOND, DAGON och kanske någon till.
Jag har läst Lovecraft på engelska och i flera olika svenska översättningar, och jag har läst många serieversioner av novellerna. Det nya, svenska serieförlaget har nu kommit med en samling serietolkningar av en tecknare jag aldrig hört talas om; holländaren Erik Kriek. En flott, inbunden volym med serier baserade på fem av Lovecrafts mest kända berättelser - och det känns allt lite ojämnt.
Det är alltid problematiskt att ge sig på Lovecraft. Många av hans noveller bygger helt och hållet på stämningar - och hans monstrum och världar är svåra att skildra i bild. "Dagon" är en av novellerna i detta album och i serieform blir berättelsen ganska poänglös. Det gäller även för den inledande "Främlingen", som mest känns tunn. Dessa två serier är dessutom mer illustrerade noveller än serier; de innehåller alldeles för mycket berättande text, text som bara återger vad som visas i bilderna. Dialog saknas och jag hade hellre sett att Kriek verkligen försökt skildra händelserna enbart med bilder och dialog, i synnerhet "Dagon".
De övriga berättelserna fungerar bättre - "Färg bortom tid och rum", "Från andra sidan" och framför allt "Skuggan över Innsmouth"; albumets längsta och bästa serie. Här låter Kriek figurerna interagera med varandra, även om han ramar in det hela med att huvudpersonen berättar i jag-form i textplattorna - vilket ju är vanligt hos Lovecraft.
Teckningsmässigt är detta ett elegant album. Erik Kriek tecknar i en stil som med sitt flitiga bruk av rastertoner för tankarna till Rand Holmes (och ibland även till Wally Wood). Tuschlinjerna är levande, skuggorna är tunga, och resultatet dryper av Lovecraftianska stämningar.
För min egen del hade det förstås varit kul om Kriek valt att göra serier på några av Lovecrafts mindre kända noveller, sådana som aldrig tidigare bearbetats - och det finns ju en hel del. Fast å andra sidan, det finns väl massor med människor där ute som aldrig har läst de här fem klassiska novellerna.
Jag noterar att den del kritiker varit lyriska över detta album. Jag är lite mer återhållsam, men tycker att "Från andra sidan" är ett klart rekommendabelt album, dess utgivning på svenska känns motiverad, och Placebo Press befäster sin position som ett förlag att hålla ögonen på.
Albumet inleds och avrundas med förord och en presentation av HP Lovecraft.




måndag 30 november 2009

Lyssna på Lovecraft

H.P. Lovecraft och ljudbok - då är jag säkert inte ensam om att tänka på Ernst-Hugo Järegård. Men det finns förstås andra som läst in berättelser av den gamle skräckmästaren. På engelska.

DEN HÄR sajten hittar man en rad mp3:or med inläsningar av de Lovecraftstories som är i Public Domain. Kan kanske vara något att lyssna på, nu när det är mörkt, kallt och jävligt därute...

fredag 24 juli 2009

DVD: H.P. Lovecrafts The Tomb

H.P. LOVECRAFT'S THE TOMB (Noble Entertainment)

"VARNING! Innehåller starkt provokativa och explicita våldsscener!" står det i en varningstriangel på omslaget till den här filmen. Det borde
snarare stå "VARNING! Ännu en film av Ulli Lommel och provocerande pissusel!". Alla som sett Lommels Serial Killer Collection vet vad de har att vänta sig.
 Tysken Ulli Lommel började som art house-snubbe i Tyskland, innan han kom till USA, där han gjorde den rätt udda skräckfilmen THE BOOGEY MAN, som fick den stora äran att visas upp i det beryktade Studio S-programmet 1980 och som distributören Studio S Entertainment kommer att släppa på DVD inom en snar framtid. Lommel gjorde ytterligare en rad B-filmer under 80-talet, men sedan blev det rätt tyst om honom. Jag vet inte vad han gjorde, han har kanske gjort film hela tiden, vad vet jag, men jag ska inte påstå att jag undrat.
 Men så kom Lommel för några år sedan på att man kan göra långfilm snabbt och billigt med videokamera, och genast kom det drösvis med skräckfilmer från honom. Jag har inte sett alla, men de jag sett är en ren pina att ta sig igenom. Ibland kan man skämta och säga att en film ser ut att ha spelats in på en dag - men i Lommels fall skulle jag inte bli förvånad om de verkligen ÄR inspelade på en dag vardera. De varar alla runt 80 minuter, har få miljöer, få skådisar, dialog och handling verkar improviserat och 75% av filmerna är utfyllnad med konstiga scener i slowmotion, filmsnuttar som spelas upp baklänges, omotiverade kameraåkningar och scener där folk inte gör någonting. Och så har Lommel öst på med en massa blod och kroppsdelar i gummi.
 På omslaget till den här står det att filmen är inspirerad av HP Lovecrafts novell "The tomb". Jag har inte järnkoll på Lovecraft och vet inte om han skrivit en novell med detta namn, men den kan knappast ha någonting gemensamt med den här ursäkten för film - mer än att namnet Charles Dexter Ward är snott från en annan, mer känd Lovecrafthistoria, och att den ene huvudpersonen hävdar att filmens mördare är besatt av Lovecraft.
 THE TOMB är snarare ett plagiat på SAW, fast med en budget på tre kronor och en familjepizza. Ett par blodiga och misshandlade människor vaknar upp i en lagerlokal (eller "förvaringshus" som det så lustigt står i baksidestexten) full av räliga dockor och prylar och likkistor och TV-monitorer som visar bilder på hur folk torteras och mördas. En mystisk kidnappare och mördare sitter gömd och pratar i en mikrofon och vill att de han tillfångatagit ska följa ledtrådar och avslöja hans identitet. Och sedan...
 ...händer det inte så mycket mer. Det händer i princip ingenting under de 81 minuter filmen varar. Ibland får vi se en kille jogga på en strand. Ibland får vi se en tjej gå över en parkeringsplats. Ibland får vi se en maskerad kvinna komma ridande. Ibland får vi se dessa scener uppspeedade. Ibland får vi se dem baklänges. Ibland får någon en yxa i päran. Ibland hittar man skrikande typer inspikade i likkistor. Vem är den mystiske mördaren? Vad vill han? Som om jag skulle bry mig...
 Återigen ser det ut som om filmen är inspelad på en dag. Det går i princip inte att titta på THE TOMB. Filmen är ett uthållighetstest. Grattis om du står ut till slutet.
 Du kommer att hata dig själv om du hyr eller köper THE TOMB.

 Filmen ingår förresten i Nobles skräckserie Dark Label. Innehållet i denna verkar bli väldigt ojämnt, men det finns åtminstone några bra, kommande titlar att se fram emot.