Visar inlägg med etikett HC Andersen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett HC Andersen. Visa alla inlägg

måndag 27 januari 2014

Bio: Frost

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Disneys senaste animerade långfilm FROST, i regi av Chris Buck och Jennifer Lee, har blivit väldigt kritikerrosad i USA och andra länder. Men det blev å andra sidan även TRASSEL, och den tyckte jag inte var något vidare.
FROST bygger löst - väldigt löst - på HC Andersens "Snödrottningen"; en saga jag inte minns någonting alls av. Har jag hört eller läst den - eller sett någon filmatisering? Troligen. Men det spelar ingen roll, eftersom Disneys variant är helt annorlunda. I centrum står två systrar; Anna och Elsa, båda prinsessor, varav Elsa ska bli drottning. Elsa har även superkrafter, visar det sig - som den värsta mutant kan hon med sina händer skapa snö och is, och det visar sig vara opraktiskt i längden. Hon har nämligen råkat se till att kungariket blivit till ett evigt vinterrike, och det är inte så kul. Så Elsa häckar i sitt isslott och anses vara ond - och även Elsa tror sig vara ond.
Anna är en tapper tös, hon beger sig iväg för att leta upp Elsa och försöka förmå henne att smälta snön så att det åter blir sommar. Med sig på färden har hon den rejäle skogskarlen Kristoff, som allt är lite betuttad i Anna, och Kristoffs käcke ren Sven. På vägen hittar de en talande, superoptimistisk snögubbe; Olaf, som längtar efter sommaren - han har aldrig upplevt sommar och har ingen aning om att han kommer att smälta i solen. In i handlingen rider även en prins som tydligen är perfekt som Elsas tillkommande. Eller Annas?
Problemet med FROST är att handlingen inte är något att hetsa upp sig över. Det är lite för tjejigt; lite för riktat till småflickor som gillar prinsessor - vilket småflickor av någon anledning gör. Anna är ännu en av de där Disneybrudarna som ska vara lite tuff och självständig, men i slutändan är rätt traditionell och bara blir ännu en prinsessa i mängden. Handlingen utvecklas även den till ännu en kärlekshistoria i mängden.
Det här är inte heller speciellt roligt. Det är främst Sven och framför allt Olaf som får stå för humorn, och för all del - Olaf är en kul figur. Dock ingår den där väldigt roliga scenen som visades i Kalle Anka-programmet på julafton, och som biovisats som teaser för FROST, inte i själva filmen. Synd.
Filmen innehåller alldeles för många sångnummer - och sångerna är hemska. Precis som de varit i alla Disneyfilmer som gjorts de senaste 20-30 åren. Musikallåtar av värsta sorten.
Däremot är det här snyggt. Ja, det är mer än snyggt - FROST är strålande snygg. Filmen är fullkomligt otrolig att titta på! I vanlig ordning visas det hela i 3D, men här har man verkligen utnyttjat tekniken. Det är djup i bilderna; det känns som om det utspelar sig på en scen framför oss - medan det snöar i biosalongen. Och figurernas kroppsspråk känns realistiskt.
Tyvärr pressvisades filmen i sin svenskdubbade version. Jag utgår förstås från att filmen förlorar på dessa slätstrukna, personlighetsbefriade svenska röster. Jag får väl se när jag ser om filmen på engelska - vilket jag brukar göra.
Som förfilm visas den nygjorda Musse Pigg-filmen GET A HORSE! - och den är genialisk. Genialisk! Bara den är värd biljettpriset! Filmen är regisserad av Lauren MacMullan, som därmed blev den första kvinna som ensam stått för en Disneyproduktion. GET A HORSE! är handanimerad och gjord i samma stil som de allra första Musse Pigg-filmerna. Svartvitt, 2D, charmigt och sjövilt. Efter ett par minuter händer det dock ett par minst sagt oväntade saker. Det här måste ses! GET A HORSE! är en av de bästa tecknade filmer som någonsin gjorts och den är fruktansvärt rolig. Walt Disneys röst återanvänds till Musses repliker.
Så - hur betygsätter jag då detta? Tja ... Det är lite svårt, men jag tror att FROST kommer att gå hem i stugorna; barn lär gilla den, och den är ju så otroligt tjusig. Och GET A HORSE! hamnar på en sexa på min femgradiga skala. Så är jag snäll, vilket jag är, kan jag sätta detta betyg - om än med tveksamhet:







(Biopremiär: 31/1)

UPPDATERING 3/2: Jag har nu sett om FROST med engelska originalröster. Ja, i vanligt ordning blev det hela lite - eller rätt mycket - bättre. Originalrösterna är roligare och mer passande, och flera scener funkar betydligt bättre - till exempel den med butiken vars innehavare pratar med skandinavisk accent.

-->



onsdag 9 september 2009

Bio: Ponyo - på klippan vid havet

För inte så längesedan skrev jag om Hayao Miyazaki och hans Studio Ghiblis animerade filmer i en krönika i Helsingborgs Dagblad. Jag skrev något kort om att de alltid är tjusigt tecknade, men oftast alldeles för långa, långsamma och trista - i synnerhet för mig som inte är så förjust i japansk animé.
Miyazakis filmer är typexempel på den sorts barnfilmer filmkritiker födda på 1940-talet uppskattar och tycker att barn ska gilla. Långsamt och oamerikanskt. Jag har ingen aning om hur jag hade mottagit de här filmerna om jag vore barn, men jag minns ju från min egen barndom att jag bara ville se Hanna-Barbera-grejor och westerns, och aldrig på de saker vuxna rekommenderade.


PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET; Miyazakis senaste verk, ska visst bygga på HC Andersens "Den lilla sjöjungfrun", men det kan jag inte riktigt uttala mig om, eftersom jag inte har några som helst minnen av vad den sagan handlar om. Och nej, jag har faktiskt inte sett Disneys film heller.

I vilket fall, den här filmen handlar om femårige Sosuke som bor med sin unga morsa Lisa i ett trevligt hus på en klippa vid havet. Farsan är jämnt ute på havet i ett fartyg. Lisa jobbar på ålderdomshem.

I havet huserar en mystisk, långhårig trollkarl som heter Fujimoto. Han har en massa döttrar, som ser ut som något slags guldfiskar, och en av dessa råkar få i sig magiska drycker och hamnar på klippan, där Sosuke hittar henne. Han döper fisken till Ponyo, och när Ponyo slickar i sig en droppe blod från Sosukes finger, förvandlas hon till en mänsklig flicka - men med magiska krafter.

Detta innebär även att naturen av någon anledning sätts i obalans - och trakten drabbas av en tsunami! Jajamen - det här är en glad tsunamisaga! Ponyo och Sosuke beger sig ut i en båt på de översvämmade gatorna för att leta upp Lisa. Och så dyker Ponyos mor, den gigantiska Havsgudinnan, upp och trollar och har sig. Fujimoto är lite elak och vill ha tillbaka Ponyo som fisk i havet.

Well, well. Handlingen är minst sagt konstig. Den är kanske självklar för japaner, men jag vet inte. Den här berättelsens logik finns inte i mitt universum. Fast det är ju klart, jag är ju lite inskränkt.
Som alltid är berättartempot långsamt. Filmen är 101 minuter lång, men känns oändligt mycket längre. Första halvan av filmen, fram till tsunamins ankomst, är mördande trist. För mig. Därefter tar det sig med en hel del fantasifulla scenerier med fiskar som simmar omkring mellan byggnader under vatten och överfulla båtar som glider fram längs vägarna. Scener som borde dykt upp långt tidigare för att fånga mitt intresse. Hade jag sett den här filmen på DVD, hade jag stängt av efter en halvtimme.

Men visst är det snyggt tecknat. Otroligt välgjort. Förstås. Och i 2D, som vi ju inte är bortskämda med idag. I synnerhet de stormiga vågorna imponerar; de ser ut som tagna från gamla japanska tavlor. Den pampiga musiken framförs av vad jag gissar är en gigantisk orkester med kör och grejor - medan de lustiga eftertexterna ackompanjeras av en glad, struttig barnsång.

Tack vare att PONYO är så snygg kan den få det betyg den får. Men den är fortfarande rätt tråkig och besynnerlig.

Filmen, som är dubbad till svenska, innehåller en märklig dialog om amning.









(Biopremiär 11/9)