Visar inlägg med etikett Guy Pearce. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Guy Pearce. Visa alla inlägg

torsdag 2 juli 2020

Netflix: Domino

Foton copyright (c) Netflix

Jag tittar på Brian De Palmas filmografi och konstraterar att han nu hamnat i den där gruppen uppburna regissörer som under en lång karriär nog gjort fler filmer som är likgiltiga, eller ibland riktigt dåliga, än bra. Vi associerar namnet De Palma med en rad bra, klassiska filmer från 1970- och 80-talen. Majoriteten av de filmer han fått ur sig sedan 90-talet har inte varit några större höjdare. Ett par har väl varit hyfsade.

Jag såg aldrig Brian De Palmas förra film; PASSION, men hans senaste - vilken dumpats direkt på Netflix - är ingen film som pekar på att De Palma är tillbaka i gammal god form. Tvärtom.

Har du undrat hur en TV-film om Kurt Wallander eller Martin Beck skulle se ut om den regisserades av Brian De Palma? Försedd med filmmusik av Pino Donaggio? DOMINO är svaret!

DOMINO är en med amerikanska mått mätt en lågbudgetproduktion. Drygt 50 miljoner kronor kostade filmen - som till större delen är dansk. En stor del av filmen spelades in i Köpenhamn, och inspelningen var, enligt De Palma, problematisk. Ingenting funkade och de danska producenterna betalade inte ut löner till filmteamet.

För manus står norrmannen Petter Skavlan, som tidigare bland annat skrivit KON-TIKI. Skavlan stod även för manuset till HAMILTON 3 med Mikael Persbrandt - en film som aldrig gjordes. Det är inte utan att jag undrar om Skavlan tog det manuset och skrev om det till DOMINO.
DOMINO börjar rätt bra. Nikolaj Coster-Waldau och Søren Malling spelar poliserna Christian och Lars i Köpenhamn. De blir kallade till ett lägenhetsbråk, där de i trappan springer på en lika skäggig som blodig karl från Mellanöstern. Christian har glömt sin picka hemma, så han lånar Lars' när han ensam går in i en lägenhet. Det hela visar sig vara betydligt värre än ett lägenhetsbråk. Christian hittar en bunden man som torterats och mördats. Utanför lägenheten drar den skäggige kniv och skär Lars i halsen, och flyr ut genom fönstret. Lars väser att Christian måste följa efter, så han klättrar ut på de varmröda köpenhamnska tegeltaken.

Här, i denna takklättrarscen, blir det klassisk Brian De Palma. Vilket i princip är detsamma som klassisk Hitchcock. Även Pino Donaggios musik doftar Hitchcock när Christian klättrar och snubblar omkring på-, och hänger från taken. Efter en stund undrade jag dock varför Christian gav sig ut på taken, och varför ingen annan ser var som sker däruppe. Polis borde ha varit på plats inom kort och det hade bara varit att vänta på att den skäggige skulle komma ner.
Nå. Dessa inledande scener är lite småtrevliga, men snart är det dags att lämna Köpenhamn. Lars avlider av sina skador. Några terrorister från IS härjar runt om i Europa och polisen Christian agerar plötsligt hemlig agent, och DOMINO blir HAMILTON 3. Tillsammans med kollegan Alex (Carice van Houten), som var Lars' älskarinna, reser Christian runt mellan några länder. Ibland dyker Guy Pearce upp som en lika märklig som ointresserad CIA-agent. Ibland blir det lite småtafflig action. Paprika Steen spelar Lars' hustru på kryckor. Göteborgaren Thomas W Gabrielsson spelar polischef. Nicolas Bro är också med någonstans.

DOMINO varar bara 89 minuter, vilket förstås är ett plus i dessa dagar, men det är en riktigt tråkig film. Och handlingen är dum. En del scener är riktigt korkade - här finns till exempel en scen i vilken Christian smyger sig på tre skurkar bakifrån och oskadliggör dem, och just som han är klar med detta får han ett mobilsamtal. Han mobil ringer alltså högt. Han hade inte mobilen på ljudlöst medan han smög omkring. Om den ringt tidigare hade han misslyckats och antagligen dödats.

Estetiskt sett ser DOMINO ut som en svensk TV-film. Brian De Palma måste ha sovit under inspelningen. Det här kan vara hans sämsta film.










(Netflixpremiär 1/7)

söndag 29 mars 2020

Bio/VOD: Bloodshot

Foton copyright (c) Sony Pictures

Det dök upp reklam för BLOODSHOT i mitt Facebookflöde. Nu går det att streama filmen online.

Jösses, jag hade helt glömt bort den här filmen. BLOODSHOT skulle ju gått upp på bio i Sverige den 13:e mars. Om den verkligen hann gå upp på Filmstaden i Göteborg innan den biografkedjan stängde på grund av coronakrisen vet jag inte - den pressvisades i alla fall inte. Dock har jag nu fått veta att filmen faktiskt visas på biografer som inte tillhör Filmstaden lite varstans i landet.

Dock förvånas jag över att BLOODSHOT inte förpassades till streamingtjänsterna direkt utan att passera gå. Vad ska det här skräpet upp på bio att göra?
Dave Wilson regidebuterar med BLOODSHOT. Filmen bygger på en serietidning jag aldrig läst. När Jim Shooter slängdes ut från Marvel Comics, startade han upp det nya förlaget Valiant. Jag tror att jag hade en eller ett par tidningar från Valiant, dock ingen med Bloodshot. Första numret av Bloodshot kom 1993, hur pass trogen förlagan Wilsons film är vet jag inte, men filmen får mig inte att vilja läsa serien.

BLOODSHOT känns som en "Best of" ihopklippt av andra, bättre filmer. Som något slags Greatest Hits of Futuristic Action Movies. 110 minuter déjà-vu. Vin Diesel spelar soldaten Ray Garrison, som i filmens tretton minuter långa prolog är ute på något uppdrag som går lite fel, och Ray och hans fru kidnappas. Både Ray och hustrun mördas.

Därefter vaknar Ray upp på en topphemlig, högteknologisk anläggning. Han har, som en Universal Soldier, återupplivats från de döda och försetts med superkrafter; han är superstark och hans kropp läker sig själv med hjälp av nanoteknik. Guy Pearce spelar dr Emil Harting, mannen bakom projektet, och han berättar allt för Ray. Ray minns dock inte vem han är.

Ray skickas ut på uppdrag, men får plötsligt RoboCop-flashbacks från sitt tidigare liv - hans minns sin fru och mordet på henne och sig själv. Innan vi hinner säga MATRIX och TOTAL RECALL visar det sig att allt Ray upplever är scener Emil knåpat ihop med sina datamaskiner. Ray manipuleras till att skickas ut på uppdrag om och om igen, han nollställs efter varje uppdrag. Det är förstås Emil som är bov här.

Men allt som sker i filmen är inte inplanterade händelser. En del sker på riktigt. Tror jag. Jag upplevde filmen som en jävla röra - eftersom jag inte brydde mig det minsta om rollfigurer och handling.
Det känns som om BLOODSHOT gjorts av en maskin. Man har matat in lite ingredienser i ena änden, och ut ur den andra änden kom en färdig film. Det här är fullkomligt själlöst och trist. Inte blir det bättre av att det är köttfärslimpan Vin Diesel som innehar huvudrollen. Han är plufsig, han ser ointresserad ut, han har samma likgiltiga känslouttryck och min genom hela filmen, och han sluddrar sina repliker. Med andra ord: han agerar precis som vanligt. Eiza González har den kvinnliga huvudrollen, hon är något slags medhjälpare till skurken, men byter sida - jag minns inte så noga. Alltså, jag såg filmen alldeles nyss, jag började skriva detta direkt efter eftertexterna, och jag har redan glömt bort vad jag såg.

Behållningen av filmen är en scen på några sekunder i vilken Vin Diesel går längs en trottoar i London. Det ser ut som om han har skitit i byxorna.

Jag tror inte att namnet Bloodshot nämns en enda gång i filmen.










(Biopremiär 13/3)

tisdag 16 maj 2017

Bio: Alien: Covenant

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag läser om min recension av PROMETHEUS, som kom 2012, och jag konstaterar att jag satte fel betyg. Jag satte en trea - men jag borde satt en tvåa. Jag minns absolut ingenting av den filmen - inte mer än att Michael Fassbender och Noomi Rapace var med. Det är allt. Ja, och att den var rätt pretentiös och tråkig.
I den recensionen berättar jag om mitt förhållande till ALIEN-filmerna. Sedan dess har jag sett om de fyra första filmerna - jag köpte härommånaden den gamla DVD-boxen ALIEN: QUADRILOGY, eftersom jag hittade den för typ två pund. Jag hade inte sett filmerna på evigheter. Det är bara att konstatera att det bara är ALIEN från 1979 som är riktigt bra. ALIENS är töntigare än töntigast, ALIEN 3 är mördande tråkig, medan ALIEN: ÅTERKOMSTEN faktiskt är rätt kul på ett skräpigt sätt.
... Men den här nya filmen, då? ALIEN: COVENANT? Jag har noterat att en hel del människor verkligen sett fram emot den här filmen, de har räknat dagarna. Oj, vad de har högt uppskruvade förväntningar. Oj, vad de (antagligen) kommer att bli besvikna.
Ridley Scott är tillbaka i registolen, och vad han har gjort, är samma  film - ALIEN, alltså - en gång till, fast betydligt sämre och tråkigare.
Rymdskeppet Covenant är på väg till en avlägsen planet. Ombord finns ett tusental kolonisatörer, samt en besättning på femton pers. En av dessa är androiden Walter (Michael Fassbender), en utveckling av androiden David, som var med i PROMETHEUS. Innan man hinner tänka PASSENGERS, råkar Covenant ut för en olycka och besättningen väcks upp. Skeppets kapten (James Franco i en minimal cameo på en bildskärm) dör. En mystisk signal brusar i form av en John Denver-sång, och besättningen beger sig till en mystisk planet.
På denna planet blir det ROVDJURET en stund, innan pyttesmå saker tar sig in i öron och näsa på ett par i besättningen. Ploff, så kommer det ut alienmonster ur dem på diverse blodiga sätt.
Men vem dyker upp då, om inte androiden David. Han har ensam häckat på planeten sedan förra filmen. Och han är inte god. Det märker man på att han tycker om Wagner. Nu har vi alltså Michael Fassbender i två roller. Den gode Walter känns igen på att han fått handen avbiten av ett monster.
ALIEN: COVENANT är en film som ställer frågor. Inte nödvändigtvis de frågor filmskaparna tror att de ställer. Nej, jag undrar istället vad de tänkte på när de skrev manus - har har vi ett av filmhistoriens häftigaste monster ... och så utnyttjar man det inte! Det är David som är monstret här; ett slags dr Frankenstein - Alienmonstren glömmer man nästan bort helt.
Här finns inga som helst rollfigurer att identifiera sig med. Huvudpersonerna är lite för många, de presenteras inte ordentligt, och ingen av dem är kul och har utstrålning. Katherine Waterston spelar en tjej som heter Daniels och som har misslyckad frisyr; lite åt svamphållet. Det verkar som om man försöker göra henne till en ny Ripley - men hon är verkligen ingen Ripley. Filmens hjältar är bara en samling kanonmat som finns där för att dödas av monstren.
Det vi får mest av är dock Michael Fassbender, som håller många, långa och pretentiösa anföranden. I den absolut fånigaste och mest meningslösa scenen, lär David Walter spela blockflöjt. Antagligen en scen fylld av symbolik - men jag fick mest lust att köra upp flöjtjäveln i röven på Fassbender.
Eftersom Ridley Scott regisserat, är ALIEN: COVENANT snygg att titta på. Har finns några maffiga scener med rymdskepp och främmande kulturer, här finns ett par splatterscener - men det här är en häpnadsväckande ospännande film! Här finns ingen spänning överhuvudtaget. Tvärtom - jag satt och tittade på klockan flera gånger, eftersom det oftast är riktigt trist, det här. Jag förstår inte hur man lyckas göra en ALIEN-film så här tråkig och seg. Fast det är klart - den här gången kom de inte ens på en bättre slogan för filmen än "Run" - att jämföra med "I rymden kan ingen höra dig skrika".
Om "överraskningen" på slutet vore en buss, skulle den stå med fet text i tidtabellen. Guy Pearce dyker upp i inledningen. Noomi Rapace figurerar på fotografier.
ALIEN: COVENANT är kanske en gnutta bättre än PROMETHEUS. Och den gav jag alltså en trea. Men vi sänker den trean! De här filmerna förtjänar bara varsin tvåa.
Nästa ALIEN-film, om det blir någon, hoppas jag blir en skräckfilm - och en monsterfest.









(Biopremiär 17/5)



-->

onsdag 24 april 2013

Bio: Iron Man 3

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är inte utan att jag känner mig aningen besviken. Eller, jag ska kanske inte säga "aningen" jag känner mig besviken, helt enkelt. Det var ett litet tag sedan vi fick superhjälteröj på vita duken, åtminstone bra superhjälteröj, så jag hade sett fram emot IRON MAN 3 (som i eftertexterna heter IRON MAN THREE). Dessutom gillar jag de tidigare filmerna. Den första IRON MAN är en av de bästa superhjältefilmer som gjorts, vid sidan av SPIDER-MAN 2 och THE AMAZING SPIDER-MAN. IRON MAN 2 var lite sämre men till skillnad från många andra gillar jag den ändå. THE AVENGERS tycker jag mest är stökig och väldigt överskattad, men Järnmannen - tillsammans med Bruce Banner - lyfter filmen.
Utan att vara dålig får jag nog säga att IRON MAN 3 är ytterligare ett snäpp eller två sämre än IRON MAN 2. Den här gången står Shane Black för regin. Tidigare har han bara regisserat en enda film; KISS KISS BANG BANG med Robert Downey Jr. Black är ju mest känd som manusförfattare - han skrev DÖDLIGT VAPEN-filmerna, DEN SISTE SCOUTEN, DEN SISTE ACTIONHJÄLTEN, THE LONG KISS GOODNIGHT - och självklart har han, i samarbete med Drew Pearce, skrivit manuset till IRON MAN 3. Jon Favreau, som regisserade de två första filmerna, nöjer sig med att vara verkställande producent, samt återkomma i sin roll som Happy Hogan.
Järnmannens ärkefiende Tha Mandarin är ingen citrusfrukt, utan enligt serietidningen - i vilken han först dök upp 1964 - en tosing; född i Kina av kinesisk mor men med brittisk far, som flera gånger försöker ta över världen. I Blacks film spelas The Mandarin (alldeles utmärkt) av Ben Kingsley. Dock har man ändrat på figuren - ingen vet riktigt vem han är, var han kommer ifrån. The Mandarin är en ond och mäktig terrorist som bär klara drag av Bin Ladin och liknande dårar. Han figurerar på videosnuttar filmade runt om i världen, men ingen vet var han finns - men nu hotar han Amerika. Inte nog med att han ger sig på presidenten - han är även ute efter Iron Man.
Guy Pearce är vetenskapsmannen Aldrich Killian, som visar sig arbeta åt The Mandarin. Tony Stark (Downey Jr), som ju är Iron Man, råkar riktigt illa ut. Inte nog med att terroristerna spränger hans hem i luften, han konstaterar även att han börjat drabbas av panikattacker. Medan allt Stark byggt upp rasar samman, sitter han i ett garage i en liten håla, där han umgås med en liten pojke. Han gnabbas med sin fjälla Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) och då och då dyker det upp våldsbenägna typer med glödande hy och övermänskliga krafter. De olika Iron Man-dräkterna trillar i bitar eller strular. Lite hjälp får Stark av sin polare James Rhodes (Don Cheadle), som far Jorden runt som Iron Man-kopian Iron Patriot - figuren som tidigare kallades War Machine; ett namn regeringen inte gillade.
När IRON MAN 3 slutar känner jag mig rätt mätt. Som om jag ätit för mycket godis. Inte nog med att filmen den här gången är i 3D, den är även lite för mycket. Det är lite för många Järnmansdräkter i farten, för många robotar, för många episka strider och explosionsorgier. Det känns ibland mer som TRANSFORMERS än en IRON MAN-film. Handlingen försvinner i det bombastiska kaoset - det slog mig att jag glömt vad The Mandarin och Killian var ute efter. Fast det var nog inte så mycket mer än att söndra och härska, ta över världen och tjäna pengar på vapenindustrin och terrorism. Det gamla vanliga.
Nu brukar ju handlingen spela mindre roll i superhjältehistorier - det är persongalleriet som är det intressanta. Och här framgår det tydligt varför filmer om Spindelmannen ofta blir bra eller till och med utmärkta. Spindelmannen och hans alter-ego Peter Parker är en kille vi kan relatera till, vi kan oftast även relatera till hans omvärld, hans vänner och alla hans egentligen triviala problem. Tony Stark, däremot, är en svinrik och genialisk uppfinnare, ett nersupet asshole, och persongalleriet runt honom är inte lika väl utmejslat som i till exempel Spindelmannenberättelserna.
Vad som räddar IRON MAN 3 är främst skådespelarna. I vanlig ordning är Robert Downey Jr (världens idag främste amerikanske skådespelare?) strålande som den sarkastiske Tony Stark. Paltrow är lika bra som vanligt som Pepper, och hon och Downey interagerar som en modern superhjältevariant av Cary Grant och Katharine Hepburn. Här blir dock Pepper återigen ett offer som måste räddas, men en liten twist på slutet vad gäller Pepper känns aningen oväntad. Som jag nämnde är Ben Kingsley fantastisk, och Guy Pearce är härligt slajmig. Rebecca Hall dyker upp som en gammal flickvän till Stark, William Sadler är USA:s president, Miguel Ferrer ser sammanbiten ut, och Stan Lees obligatoriska cameo är mindre än vanligt - han är domare i en skönhetstävling och flimrar snabbt förbi på en TV-skärm.
Vidare finns är en hel del bra scener och kul detaljer. Jag gillar i synnerhet omständigheterna kring The Mandarin och avslöjandet av vem han är. Otroligt roligt!
IRON MAN 3 är bra och underhållande, men jag hade förväntat mig mer. Något fylligare. Mindre skränigt.
I vanlig ordning ska ni stanna kvar under eftertexterna, eftersom vi efter dessa bjuds på en bonusscen - med ännu en cameo. En kul sådan. Väl värd att vänta på!






(Biopremiär 24/4)



torsdag 31 maj 2012

Bio: Prometheus

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag var nog rätt lättlurad som barn. Jag gick ofta på det reklambyråer och annat PR-folk försökte lura i mig. I synnerhet när det gällde film. Om en film hade ordet "blodig" i sin svenska titel, trodde jag verkligen att blodet skulle forsa. Stod det i bioannonsen att det är den mest spännande eller otäcka film som gjorts, trodde jag att så var fallet. Herregud, jag trodde faktiskt att det var sant att amerikanska staten "peststämplat" KING FRAT ...

Nu minns jag inte exakt vad det stod om Ridley Scotts ALIEN när den kom 1979, inte mer än att dess slogan förstås var "I rymden kan ingen höra dig skrika". Men jag kommer ihåg att den ofta omskrevs som fruktansvärt otäck och det påstods att folk svimmade i biografsalongerna. Filmen verkade fruktansvärt scary. Fast 1979 var jag för ung för att se den. Jag fick nöja mig med att fantisera om den.

Ett par år senare fick jag tag på seriealbumet baserat på filmen. Varje sommar brukade Tempo rea ut seriealbum och -pockets, och bland dessa hittade jag adaptionen av Archie Goodwin och Walt Simonson. Ja, jävlar, vad spännande jag tyckte att det var. Otroligt spännande. Detta berodde bland annat på att serieversionen av ALIEN är en av de bästa serieadaptioner som gjorts av en film. Albumet fungerar alldeles utmärkt på egen hand, vilket sällan brukar vara fallet.

Jag minns inte riktigt när jag väl såg ALIEN för första gången. Det borde ha varit på video och innan 1986 - den lär väl knappast ha TV-visats. Det jag minns mest var att filmen enligt förtexterna hette LIE. Videon var i fullscreenformat, och sidorna hade klippts av. Jag blev nog också lite besviken på att den berömda chestbursterscenen vid middagsbordet inte var lika blodig som jag föreställt mig. Men visst är det en bra film. Mycket bra, till och med. Och den har inte åldrats nämnvärt sedan det kom. Det enda som skvallrar om att det är en 70-talsfilm är Sigourney Weavers trosor.

Uppföljaren ALIENS såg jag på bio och jag tyckte den var grymt cool. Det tyckte jag väldigt länge - men när jag häromåret såg om den, irriterade jag mig på att den till stora delar känns som om den är skriven av en 16-åring som tycker att det är tufft med marinkårssoldater i rymden. Alien³ tyckte jag var ruggigt trist när den kom, och nej, jag tillhör inte de som omvärderat den efter att David Fincher senare gick och blev berömd. Den är fortfarande trist. Däremot gillade jag ALIEN - ÅTERUPPSTÅR, vilket man tydligen inte får göra. ALIEN VS PREDATOR-filmerna bortser vi från.
PROMETHEUS är en av årets mest efterlängtade biopremiärer. Ridley Scott återkommer till ALIEN-serien. Och hemlighetsmakeriet har varit stort. Vad handlar filmen om? Ingen verkade veta. Först snackades det om att det skulle vara en prequel till den första filmen. Därefter ändrade man sig och hävdade att det inte är en prequel. Efter att ha sett filmen konstaterar jag att oavsett vad Scott och Fox säger, så är det en prequel - något som inte minst understryks av filmens allra sista scen.

Intresset här i Sverige har var extra stort - vilket förstås beror på att Noomi Rapace innehar huvudrollen som dr Elizabeth Shaw. Det är 29 år innan händelserna i ALIEN, och dr Shaw är en arkeolog (tyvärr utan tropikhjälm) som i en grotta i Skottland hittar 35 000 år gamla bilder föreställande jättar och planeter och grejor. Hon och hennes pojkvän Charlie (Logan Marshall-Green) gissar att dessa jättar är utomjordingar och ursprunget till mänskligheten.

Shaw och Charlie bänkar sig på rymdskeppet Prometheus, och efter ett par års sömn vaknar de upp i ett annat solsystem och landar på den planet man gissar att jättarna kommer från. Charlize Theron är den känslokalla Vickers, som äger skeppet, Michael Fassbender är androiden David, som tycker om att titta på LAWRENCE AV ARABIEN och som verkar ha egna avsikter med färden. Med på trippen finns diverse annat löst folk; en cool kapten (Idris Elba), svärande forskare och så vidare. Guy Pearce, gömd bakom drivor av smink, är den åldrade Peter Weyland, mannen bakom det hela.

På planeten hittar de rester av en utomjordisk civilisation. En massa förstenade lik, ett gigantiskt rymdskepp, mystiska formationer - och snart även levande varelser som inte är särdeles vänligt sinnade.

... Och allt leder fram till ett enda stort Jaha? Var det här allt?

Låt mig ta det positiva först. PROMETHEUS är fantastisk att titta på. Oj. Wow. Scenografin är imponerande. Det här är en stor och mäktig film. Till och med 3D:n funkar rätt okej. Det här känns som att trilla rakt in i ett nummer av Metal Hurlant från 1970-talet. Bortsett från de vanliga Gigerinspirerade scenerierna, går tankarna bitvis till Druillet och hans Lone Sloane, om någon nu minns den. Öppningsscenen med den gigantiske utomjordingen ser ut som något av Moebius.

Vidare finns här ett par tuffa scener med monster och grejor, en operationsscen är enastående, och en del rollfigurer är minnesvärda - som till exempel roboten David. Plus för att rymdkaptenen spelar dragspel.

Men ... PROMETHEUS är som helhet en ganska irriterande film. Pseudoreligiöst mumbo-jumbo med tydliga drag av Von Däniken och dennes märkliga teorier. Filmen är lätt pretentiös och därmed aningen tråkig. Det är trots allt som så, att ALIEN var en glorifierad B-film. Ganska intim och lågmäld, och storyn var enkel - men smart. Den här gången är det lite för mycket av allt och egentligen ganska ointressant. Jag tyckte aldrig att PROMETHEUS blev spännande och engagerande; det är mest en massa otroligt snygga bilder och inte mycket annat. Javisst, precis som de flesta serierna i Metal Hurlant. Man vet aldrig vad man får när Ridley Scott är i farten.

Och Noomi Rapace? Tyvärr. Hon bidrar till att sänka helhetsintrycket. Hennes dr Shaw är en mycket blek hjältinna. Sigourneys Weavers ikoniska Ellen Ripley var en cool, tuff tjej - Rapace är märkligt okarismatisk. Noll utstrålning och hon får inte tillfällighet att göra coola saker (bortsett från operationen) och fälla tuffa, kaxiga repliker. Visst, hon ska föreställa arkeolog, men ändå. Hon måste väl inte vara trist för det?

Jag måste erkänna att jag misstänkte att PROMETHEUS skulle vara precis så här. Någonstans hade jag det på känn. Självklart är filmen värd att se, själv såg jag den på gigantiska Royal i Malmö, där den blev extra mäktig. Men i slutändan är inte PROMETHEUS den film vi väntat på.

Nu hoppas jag att Luigi Cozzi gör en uppföljare till sin ALIEN CONTAMINATION.






(Biopremiär 1/6)

torsdag 3 februari 2011

Bio: The King's Speech

Foton copyright (c) SF Film
Lysande kritik, tolv Oscarsnomineringar och Colin Firth, Geoffrey Rush och Helena Bonham Carter i rollistan. Klart man var nyfiken. Skulle det här kunna vara annat än bra? För en gångs skull måste jag säga att chansen att THE KING'S SPEECH skulle vara överskattad eller rent av trist var mikroskopisk.
Och jodå - jag kan inte göra annat än att stämma in i hyllningskören. Tom Hoopers drama är något av det bästa på bio just nu och lär säkert nämnas som en av årets bästa filmer när 2011 ska sammanfattas.
Och då hör det till saken att det var i censur-
samman-
hang jag första gången hörde talas om THE KING'S SPEECH. Det kan tyckas märkligt, men amerikanska MPAA satte kaffet i vrångstrupen när de hörde vissa repliker och ville fläska på med en rejält hög åldersgräns. Som vi alla vet är ju fula ord väldigt skadligt för amerikaner.
Colin Firth, denne aktör som lyckas kombinera stiff brittisk träsmak med coolhet på ett unikt sätt, är George, "Bertie" kallad och hertig av York - och till på köpet den blivande kung George VI av England, efter att hans äldre bror (Guy Pearce) har valt att gifta sig med en kvinna av folket och därmed hoppa av den kungliga karusellen.
George är av rätt skrot och korn för att ta sig an kungarollen - det är bara ett problem i vägen: hans kraftiga stamning.
Filmen öppnar när George tvingas hålla ett viktigt tal för första gången. Inte nog med att publiken på plats är massiv, talet direktsänds även i radio. Vi i biopubliken svettas lika mycket som stackars George, vi lider verkligen med honom när han kämpar för att få fram orden.
Georges läkare kommer med skumma tricks för att bota stam-
ningen; han får hertigen att prata med munnen full av glaskulor och tycker att han ska röka fler cigarretter, eftersom tobak är nyttigt och bra för nerverna, säger han (kung George dog i lungcancer 1953).
Helena Bonham Carter spelar Georges trogna och charmerande hustru Elizabeth, som lyckas leta upp en viss Lionel Logue (Geoffrey Rush), en man som driver en obskyr liten klinik i en skabbig källare där han använder sig av oortodoxa metoder för att bota talproblem. Den misslyckade skådespelaren Lionel ställer en rad krav för att hjälpa den blivande kungen, bland annat kräver han att de ska behandla varandra som jämlikar och tilltala varandra "Bertie" och "Lionel", något George till en början har svårt för.
Det var ju värst vad han ser ut idag, Ivanhoe...!
Efter en del intriger, bråk och motsättningar blir det omaka paret förstås de bästa vänner. I synnerhet när George upptäcker att Lionels mystiska metoder faktiskt fungerar. George har rätt kort stubin, och när han brusar upp och börjar skrika svordomar lyckas han alltid undvika att stamma. Och ja, det var dessa scener MPAA hade invändningar mot. Även BBFC i England tyckte det var för mycket - enligt uppgift skriker Colin Firth "fuck" sjutton gånger - och satte på grund av detta en 15-årsgräns, som senare sänktes till 12, eftersom ju filmen i övrigt är harmlös. I Sverige är filmen förstås barntillåten.
THE KING'S SPEECH är ett synnerligen njutbart drama, dessutom genomsyrat av en mild humor. Den sanna historien berättas i en lugnt tempo, ofta i vackert disiga bilder, och den engagerar och intresserar hela tiden. Skådespelarprestationerna är utmärkta. Förutom de ovannämnda, får vi även se Derek Jacobi som ärkebiskop, Michael Gambon som kung George V och Claire Bloom från "Det spökar på Hill House" som dennes maka. Och dyker upp som premiärministern om inte gamle Ivanhoe - jepp, en knappt igenkännlig Anthony Andrews, som blivit väldigt gammal. Så kan det gå när man väljer lady Rowena istället för Rebecca.
WINTER'S BONE är en väldigt bra film, men när det gäller kampen om Oscarsstatyetter, tycker jag nog att THE KING'S SPEECH förtjänar fler. Filmen är mer traditionell än WINTER'S BONE, men å andra sidan kan jag tänka mig att se om THE KING'S SPEECH lite då och då.






(Biopremiär 4/2)