Visar inlägg med etikett Gunnar Persson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gunnar Persson. Visa alla inlägg

söndag 20 december 2020

Serier: Julalbum x 5

91:AN KARLSSON 2020
av Nils Egerbrandt
ÅSA-NISSE 2020
av Bengt Linder och Gösta Gummesson
UTI VÅR HAGE 2020
av Krister Petersson
KRONBLOM 2020
av Gunnar Persson
LILLA FRIDOLF 2020
av Rune Moberg, Torsten Bjarre och Elmar Blomberg
Bokförlaget Semic


Jag brukar ju recensera delar av årets julalbumsskörd här på TOPPRAFFEL! I år blev jag en aning sen på det, beroende på att en massa buskis kom i vägen. Jag har nämligen plöjt de båda nysläppta Åsa-Nisse-DVD-boxarna, vilket tog sin lilla tid, och så har jag skrivit en del seriemanus, vilka krävde mer tid än vanligt. 

Nåväl. Jag tänkte att jag börjar med de tre serier jag själv jobbar med. Dock handlar det förstås inte om material jag själv ligger bakom. I vanlig ordning är det enbart repriser i julalbumen, det är bara omslagen som är nya - förutom i fallet Kronblom, som kör en repris på 1999 års omslag.

Som brukligt är, innehåller 91:an ensidesepisoder ur Året Runt. Den här gången kommer sidorna från 1990-talet, men de publiceras inte i ordning. Här hoppas det vilt från 1992 till 1994 till 1993 och så vidare. Jag drabbas ofta av en déjà-vu-känsla när jag läser 91:ans julalbum. Året Runt-avsnitten har en tendens att återkomma i flera julalbum, en del sidor repriseras både en och två gånger, kanske till och med tre. Något jag upptäckte när jag häromåret plöjde 91:ans julalbum från ett helt decennium. I senare års album är dock färgläggningen ny, inbillar jag mig. Kvalitén på Egerbrandts ensidor är som vanligt ojämn - ibland fick han till det och det är kul, ibland är poängerna lite väl svaga, ibland är det nästan poänglöst eller svårbegripligt. En annan grej jag tänker på när det gäller Egerbrandt, är att kvalitén på teckningarna verkar variera från vecka till vecka. Det går inte att titta på en sida och med bestämdhet avgöra om det är 60-tal eller 90-tal. Det känns mer som att Egerbrandt ritade i samma stil hela tiden, men att han hade mer bråttom vissa dagar eller veckor.


Vi lämnar Klackamo och beger oss till Knohult. Åtminstone förr brukade jag hävda att jag gillade Bengt Linders Åsa-Nisse-serier. Det är först på senare tid som Linders namn är utskrivet, men hans episoder kändes igen på en viss vildhet och ologisk handling som närmar sig surrealism. De senaste åren har väldigt många avsnitt författade av Linder repriserats i både 91:an och i Humorkavalkad, och det är inte utan att jag känner en viss mättnad. När jag var barn älskade jag Bengt Linders böcker om Dante, men när jag nu som vuxen försöker läsa om dem, inser jag att böckerna till större delen består av utfyllnad - det var väl så Linder lyckades skriva så många böcker. Han bara bluddrade på. Och det gäller även hans Åsa-Nisse-serier - han bara bluddrar på. Om man aldrig tidigare läst Linders Åsa-Nisse, kan man säkert tycka att det här är lite kul - men efter ett tag blir det tjatigt och man inser att Linder aldrig tänkte igenom sina manus, han bara skrev. Första, bästa idé blev ett manus. För min egen del tar det numera rätt lång tid att skriva Åsa-Nisse och 91:an. Jag kan ägna dagar och veckor år att tänka ut historier, och manuseringen tar ett par dagar per historia, inte ett par timmar.


Nu tar vi oss från Knohult till Mjölhagen. Uti vår hages julalbum 2020 utmärker sig genom att vara fruktansvärt roligt rakt igenom. Originalpublicering av avsnitten i albumet är inte utsatt, så jag vet inte när de trycktes första gången, men urvalet är jättebra. Jag kom på mig själv med att skratta högt åt en del skämt och absurda vändningar, och det händer ju sällan att man skrattar högt när man läser serier. Krister Petersson tecknar otroligt bra, men jag tror att hans största styrka är dialogen, det är denna som, i kombination med flängd handling, lyfter serien. Uti vår hage har ett levande språk och många repliker är fullkomligt oväntade. Detta innebär att serien kan innehålla långa scener med enbart dialog utan att det blir träigt och tråkigt.

Så kommer vi till två serier jag inte själv jobbar med. Vi åker från Mjölhagen till Vinkelboda, där Kronblom och hans Malin bor. Liksom tidigare år handlar det om ensidor från Allers. De flesta sidorna kommer från 2004, men av någon anledning publiceras de inte i ordning. De två sista episoderna i albumet är från 2005 och 2006. Jag har på sistone kommit på mig med att gilla Kronblom - förr var jag inte så förtjust i serien och jag hoppade ofta över den, men sedan ett par år repriserar 91:an avsnitt från 80-talet, och det verkar ha varit en period då Gunnar Persson var inspirerad. Precis som fallet är med 91:ans julalbum, varierar rolighetsgraden en hel del i Kronblom 2020. Ibland är det roligt, ibland är det märkligt tunt. Kronblom vinner dock på att det är en serie som har en tendens att vara, som vi sa på 90-talet, bisarr.


Från Vinkelboda till Stockholm. Lilla Fridolf 2020 är klart sämst av dessa fem julalbum. Detta beroende på att Lilla Fridolf alltid var sämst. Lilla Fridolfs egen serietidning kom ut mellan 1960 och 2006, och det är inte utan att jag undrar hur tidningen lyckades komma ut så länge och vilka det var som köpte den. 2007 slogs tidningen ihop med Åsa-Nisse och blev Humorklassiker, det vill säga den tidning som numera heter Humorkavalkad och som bara innehåller repriser. 

För drygt trettio år sedan sa en bekant, som då skrev en del manus till Lilla Fridolf, att han skulle kunna strypa Rune Moberg. Ja, det förstår jag. Mobergs manus är oftast erbarmliga. Poängen i avsnitten består för det mesta i att Fridolf får stryk av Selma, eller i att Selma förstör något i sitt raseri, eller i att någon annan åker på stryk. 91:an och Åsa-Nisse utspelar sig i något slags tidlösa, idylliska svenska städer, men de följer ändå med sin tid - åtminstone delvis. Lilla Fridolf är fast i ett 1950-1960-tal som inte längre existerar. Här finns en kontorsmiljö med kraftig hierarki, men även livet utanför kontoret har fastnat i 50-talet. Detta innebär att det måste vara otroligt svårt att nyproducera serien, om Egmont mot förmodan fick för sig att göra detta. I stort sett allting måste uppdateras, och då kan man lika gärna skapa en helt ny serie. Därför är det anmärkningsvärt att Fridolfs egen tidning höll ut till 2006, och att det länge gjordes nya episoder.


Nå. Det är förstås inget negativt med serier från 60-talet, eller serier som utspelar sig på 60-talet. Om de är roliga. Men Rune Mobergs avsnitt är inte roliga. De bara genomsyras av ondska. Det faktum att Fridolf och Selma är gifta och bor ihop är en gåta - här finns inte en tillstymmelse till kärlek och omtanke. Här kan man kanske passa på att jämföra med Agust och Lotta, en serie som är ökänd för Lottas grymheter mot Agust. Men Elov Persson, och senare Ingvar Persson, vred upp elakhetsmätaren till elva - hela poängen med serien är att Agusts och Lottas relation är osannolikt usel. I fallet Fridolf och Selma känns det mest lite obehagligt. En detalj som bidrar till obehagskänslorna, är miljöerna. Torsten Bjarre var en utomordentlig tecknare, men Lilla Fridolf är full av sterila kontorsmiljöer och närmast tomma lägenheter med blänkande parkettgolv. De mysiga miljöerna från Klackamo, Knohult och Vinkelboda saknas, jag associerar snarare till Olle Ångest.

Värt att notera är att samtliga fem album kostar 69 kronor, men Kronbloms album är bara på 34 sidor, medan de övriga innehåller 50.

söndag 8 december 2019

Serier: Julalbum X 5, svenska humoravdelningen

ÅSA-NISSE 2019
av Bengt Linder och Gösta Gummesson
91:AN KARLSSON 2019
av Nils Egerbrandt
KRONBLOM 2019
av Gunnar Persson
LILLA FRIDOLF 2019
av Rune Moberg och Torsten Bjarre
UTI VÅR HAGE 2019
av Krister Petersson
Bokförlaget Semic

Som så många andra sålde jag jultidningar när jag var barn på 1970-talet. Jag gick aldrig in för att sälja speciellt mycket, och jag fick inte lov att sälja till folk jag inte kände - för vad skulle hända om de plötsligt inte ville ha det de beställt? Istället besökte jag släktingar, som bjöd på kakor och lemonad.

Jag minns att jag hade några kompisar som knappt lyckades sälja någonting alls. Idag finns det tydligen en uppsjö företag och förlag man kan välja mellan om man vill sälja jultidningar. Som jag minns det fanns det bara två när jag var barn: Jultidningsförlaget och Fem Förlag. De kompisar som sällan lyckades sälja något representerade Fem Förlag. Kunderna frågade "Har du Nitti-itt Karlsen?", och det hade de inte. "Har du Kronblom då? Julstämning?" Det hade de inte heller. Fem Förlag hade mest "vanliga" böcker och seriealbum. Självklart var ett seriealbum från Carlsen, som Fem Förlag erbjöd, oftast betydligt bättre än en traditionell jultidning, men det var ju de gamla trotjänarna köparna ville ha. Jag sålde för Jultidningsförlaget, som hade de klassiska titlarna.

Jag har läst några av årets julalbum, vilka jag nu ämnar recensera. Låt mig börja med att ta upp albumen med de två figurer jag själv ägnar väldigt mycket tid åt, eftersom jag är manusförfattare till dessa serier - om än inte till innehållet i dessa två album.

ÅSA-NISSE
Jonny Nordlund, som sedan några år tillbaka ritar Åsa-Nisse lite då och då, står för fram- och baksida till Åsa-Nisses julalbum. Innehållet är dock av Bengt Linder och Gösta Gummesson. Serierna är odaterade, men det handlar om 1960-talet, kanske tidigt 70-tal.

Jag brukar hävda att jag gillar Bengt Linders bisarra tolkning av Åsa-Nisse - men ska jag vara riktigt ärlig har jag nu tröttnat på hans avsnitt. Linder, som alltså stod för manus, skrev närmast surrealistiska historier, helt utan tillstymmelse till logik. Episoderna är oftast sjövilda, men väldigt simpla. Linders serier har repriserats ett tag i 91:ans egen tidning, samt i tidningen Humorkavalkad, och i början kändes det fräscht och festligt - men nu är det mest tjatigt. Dock är det onekligen charmigt när Nisse utan närmare förklaring tänker leva som Tarzan i en trädkoja.

91:AN KARLSSON
Den utomordentlige 91:an-tecknaren Gert Lozell står för omslaget till 91:ans julalbum - och lustigt nog innehåller Gerts bilder ett skämt jag själv använder i en julserie i nya numret av 91:an-tidningen. Inuti albumet hittar vi i vanlig ordning enbart ensidesavsnitt av Nils Egerbrandt från Året runt.

Tidigare i år läste jag samtliga 91:ans julalbum utgivna mellan 1981 och 1991. Efter ett tag blev det lite märklig läsning. Ensidorna publiceras inte kronologiskt, och ibland dyker de efter några år upp i repris.

2019 års julalbum innehåller några serier som är daterade mellan 1990 och 1994, men många är odaterade - och det är fullkomligt omöjligt att gissa när de är gjorda. Egerbrandts version av serien såg i princip alltid likadan ut, det är ingen större skillnad på 1960- och 90-tal, varken tecknings- eller innehållsmässigt. De som är daterade 1994 skulle lika gärna kunna vara daterade 1974.

Kvalitén är rätt ojämn - ibland är det smålustigt, ibland är det nästan obegripligt. Rättare sagt: jag förstår poängen, men det blir mest tunt och märkligt. De längre episoderna i serietidningen är betydligt bättre.

KRONBLOM
Kronblom är en serie jag förr brukade hoppa över, eftersom den såg så krattig ut. Numera tillhör jag seriens fans - efter att jag faktiskt började läsa avsnitten. I 91:ans tidning repriseras just nu avsnitt från 80-talets andra hälft, och det känns som om Kronblom peakade då. Det är ofta väldigt roligt på ett synnerligen eget sätt. Jag tror inte att någon utanför släkten Persson kan ta över den här serien. Humorn är speciell och oefterhärmlig.

Detta julalbum innehåller dock ensidor ur Allers ursprungligen publicerade 1999-2000. Veckotidningsversionen av Kronblom är svagare än serietidningsversionen. Precis som i fallet 91:an blir det ibland lite tunt. Men det är trivsamt att läsa Kronblom. Av någon anledning är Kronbloms julalbum klammerhäftat och tunnare än de andra, bara 36 sidor, omslaget inkluderat.

LILLA FRIDOLF 
Jag brukar berömma mig med att jag är den ende i Sverige som recenserar julalbum - men i senaste numret av Bild & Bubbla (vilket för övrigt innehåller en artikel av mig) finns ett uppslag med recensioner av årets julalbum, samtliga skrivna av en och samma kille. Jag har ingen aning om vem han är, men jag gissar att han är rätt ung - de brukar ju vara det, dagens seriefolk.

Lilla Fridolfs julalbum fick Bild och Bubblas recensent att gå i taket. Han ifrågasätter dess utgivning, eftersom seriernas samhällssyn och könsroller är förlegade. Dessutom innehåller episoderna våld i hemmet; Fridolf får ju ofta på nöten av Selma. Istället efterlyser recensenten relevanta julalbum av till exempel Nina Hemmingsson och Liv Strömquist.

Det är ju ganska symtomatiskt för många yngre av idag - om en äldre produkt skiljer sig markant från dagens samhällssyn, ska den rensas bort, det räcker inte med att säga att man inte gillar vad det nu handlar om och låta bli att köpa. Uppenbarligen finns det något i Lilla Fridolf som fortfarande tilltalar folk, det är förstås därför julalbumen fortfarande kommer ut. Ett julalbum av Liv Strömquist hade inte funkat alls i jultidningskatalogen.

Med detta sagt vill jag påstå att Lilla Fridolfs julalbum är det sämsta i denna kvintett. Det är jävligt dåligt. Att serien skildrar en förgången tid med andra värderingar har jag inga större problem med, det var ju så Sverige såg ut förr, serien är ett tidsdokument, men avsnitten är så fruktansvärt usla att jag skäms - och tycker att alla inblandade i produktionen borde skämmas.

Serierna är odaterade, men det handlar nog mest om 60-tal. Jag gillar Torsten Bjarres teckningar, men Rune Moberg var en fullkomligt hopplös manusförfattare. Det känns som om han hittade på samtliga episoder medan han bryggde morgonkaffet. Selma skulle drämt till honom med brödkaveln om hon fick läsa albumet. Att jag tycker att några av långfilmerna om Fridolf är trevliga beror nog mest på att jag gillar skådespelarna - frågan är om den tecknade serien någonsin varit bra. Det vilar något kallt och hotfullt över serien, den är lite obehaglig.

UTI VÅR HAGE
Låt oss avsluta med en i sammanhanget ny serie. Efter att först ha dykt upp med ett par sidor i Svenska Serier, började Uti vår hage att gå i 91:an 1983. I november 2019 tilldelades seriens upphovsman Krister Petersson Svenska Serieakademins Adamsonpris. Jo, jag var förstås på plats på scenen och assisterade vid utdelningen.

Episoderna i julalbumet är odaterade, men troligen handlar det om 90-tal. Detta är det roligaste av albumen jag tar upp här. Petersson jobbar i en traditionell, ganska typiskt svensk genre; småstad bebodd av kufar, men liksom ovannämnde Gunnar Persson, sätter Petersson sin högst personliga prägel på det han gör. Han tecknar fartfyllt och schwungigt, det är driv i berättandet, och humorn är ofta udda - och balanserar ibland på gränsen det det vulgära. Krister Peterssons stora förebild är legenden OA, vilket ibland märks tydligt.

Så där! Fem svenska humoralbum avklarade. Varsågoda!