Guldpalmen utdelad i Cannes

Alldeles nyss från The Hollywood Reporter:

Thai director Apichatpong Weerasethakul's "Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives" won the Festival de Cannes' top honor the coveted Palme d'Or as the 63rd annual Festival de Cannes wrapped Sunday night.

Hela artikeln finns HÄR.

Bio: Det vita bandet

Jaaaaa...pojkar och flickor... Nu blir det en sådan där recension som är svår att skriva.
Michael Hanekes DET VITA BANDET vann Guldpalmen i Cannes i år och förra veckan fick den tre, tror jag det var, utmärkelser vid European Film Awards; bland annat för bästa film. Och ett stort antal kritiker har utsett filmen till årets bästa.
Själv har jag alltid haft lite svårt för Haneke, han har vid flera tillfällen sällat sig till de där som gör "trash disguised as art", med FUNNY GAMES som främsta exempel - det är ju i princip en exploitationfilm, men besitter klara drag av konstfilm. Fast Haneke är ju bättre än Von Trier när det gäller sådant där.
DET VITA BANDET utspelar sig någonstans i Tyskland månaderna innan första världskriget. Vår berättare är byns unge lärare. Märkliga saker sker i den lilla byn. En doktor på ridtur faller med sin häst - det visar sig att någon spänt en lina mellan två träd. En kvinna dödas i en olika på arbetet. Folk hittas bundna och misshandlade. Vad är det som sker? Vem eller vilka är det som ligger bakom? Vad har byns alla barn med det hela att göra?
Hanekes film är nästan två och en halv timme lång och i svartvitt - och den ser faktiskt ut som en tidig Ingmar Bergman-film (och några interiörscener verkar hämtade ur gamla stumfilmer). Det är ju inte konstigt att kritiker jublade ikapp på grund av detta. Jag har ingen relation till Bergman; jag respekterar honom som en viktig person i Filmsverige och jag har svårt för folk som säger "Fan vad jag hatar Bergman och hans skitfilmer!" utan att ha sett någon Bergmanfilm - Bergman är den enda "svåra" regissör de känner till.
Men Bergman har aldrig betytt något för mig, han har absolut inte skapat mitt filmintresse eller inspirerat mig till att jobba med film. Och när jag bänkade mig för att se DET VITA BANDET var jag inte upplagd för att se en film av den här typen. Det är långt, det är lånsamt, fotot är ofta vackert, men det består mest av tablåer.
Problemet är att även om jag inte uppskat-
tar sådan här rent generellt, så kände jag filmen rakt igenom att här fanns stora kvaliteter. Jag ljuger inte när jag säger att jag nog bör se om den när jag verkligen befinner mig i rätt sinnesstämning för den, och inte tänker på missad lunch, nästa visning (som var INSTÄNGD 2), och diverse jobb jag är uppslukad av. Jag blev inte precis uppslukad av DET VITA BANDETS handling.
Jag tror dock att nedanstående betyg kommer att stå fast även efter en andra titt.






(Biopremiär 18/12)