Visar inlägg med etikett Guillermo del Toro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Guillermo del Toro. Visa alla inlägg

torsdag 8 augusti 2019

Bio: Scary Stories to Tell in the Dark

Foton copyright (c) Scanbox
Den amerikanska bokserien "Scary Stories to Tell in the Dark" samlar vandringssägner, spökhistorier, folksagor, och annat som berättas kring lägereldar och på skolgårdar. En handfull av dessa berättelser har nu bakats in som ingredienser i en snäll och trevlig skräckfilm, vilken närmast kan beskrivas som "Enid Blyton i Stephen King-form", eller "Stephen Kings Fem på spökjakt" (fast de är bara fyra i filmen). I Sverige är filmen barnförbjuden, men i USA, där åldersgränsen är satt till PG-13, är den nog närmast att betrakta som familjeunderhållning.
Guillermo Del Toro har producerat och var med och skrev storyn som filmmanuset bygger på, för regin står norrmannen André Øvredal, som tidigare gjort TROLLJÄGAREN och THE AUTOPSY OF JANE DOE.
SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK utspelar sig 1968. Det är halloween, och några vänner i tonåren beger sig ut för att hämnas på skolans stentuffa och vansinnigt elaka mobbarkillar. Vännerna känns som plockade ur valfri Stephen King-roman, och eftersom de är barn, känns det lite grann som första delen av "Det". De är Stella (Zoe Margaret Colletti), som gillar skräckfilm, den lite hunsade Auggie (Gabriel Rush), och den lite töntige Chuck (Austin Zajur). Efter utförd hämndaktion jagas de av de tuffa killarna, de träffar på Ramón (Michael Garza), som är på rymmen för att slippa skickas till Vietnam, och de gömmer sig i ett gammalt spökhus, där det för länge sedan skett otäcka saker.
I detta hus hittar de en bok med spökhistorier, handskriven i blod av Sarah Bellows, kvinnan som sägs hemsöka huset. Det här är inte vilken bok som helst - den skrivs nämligen medan man läser den ... och det som står i boken sker i verkligheten. Det är här vandringssägnerna kommer in i bilden.
Först vaknar en fågeskrämma till liv och ger sig på den värste av mobbarna. Därefter gör andra monster entré och de är ute efter Stella och hennes vänner. Kompisarna försvinner en efter en, och Stella och Ramón försöker komma på ett sätt att stoppa Sarah Belows vandöda författarskap.
SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK är en riktigt tjusig film. 60-talet är fint återgivet, filmfotot är mer än utmärkt - både estetik och innehåll för tankarna till gamla, fina EC Comics, och därmed även till Stephen Kings CREEPSHOW. Ett par varelser ser ut att vara tecknade av EC-legendaren Graham Ingels, men jag ser på internet att de är hämtade från bokseriens illustrationer.
Filmen är bitvis lite småspännande och kuslig, till större delen är det mysigt, det är oblodigt och inte alltför otäckt, ibland  är det roligt, och rollfigurerna är inte irriterande och jobbiga, som i många andra, liknande filmer.
Vore jag yngre skulle jag nog sätta ett högre betyg, men det här är en sympatisk och tillfredställande skräckfilm. Jag ser gärna en uppföljare till den här filmen, det finns ju gott om material att ta av.








(Biopremiär 9/8)
-->

torsdag 15 februari 2018

Bio: The Shape of Water

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jaha, jösses. Så den här hade premiär redan igår? Jag trodde att den gick upp först imorgon fredag, och väntade därför med att skriva min recension. Nåväl.

Guillermo del Toros THE SHAPE OF WATER tilldelades nyligen två Golden Globe-statyetter; för Bästa regi och Bästa filmmusik. Filmen var även nominerad till ytterligare fem Golden Globes. Snart är det dags för Oscarsgalan - och THE SHAPE OF WATER är nominerad till hela tretton Oscars. Filmen figurerar i nästan samtliga kategorier.

Samtidigt som filmen badar i utmärkelser och lysande recensioner, har Guillermo de Toro anklagats för att vara en simpel plagiatör. Till exempel anser många att filmen inte borde Oscarnominerats för Bästa originalmanus (av de Toro och Vanessa Taylor), eftersom Bästa manus efter förlaga skulle passa bättre. Det finns näligen en pjäs som heter LET ME HEAR YOU WHISPER, vilken även filmatiserats för TV, som THE SHAPE OF WATER ska vara lite väl lik. Jag har inte sett pjäsen/TV-filmen, så jag kan inte uttala mig.

Vidare finns det en holländsk kortfilm; THE SPACE BETWEEN US, som även estetiskt är väldigt lik de Toros film. Jag har sett bilder ur kortfilmen, uppradade sida vid sida med bilder ur THE SHAPE OF WATER, och nog ser del Toros film ut att vara en nyinspelning med större budget.

LET ME HEAR YOU WHISPER handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir vän med en delfin, vilken måste räddas från grymma experiment. THE SPACE BETWEEN US handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir förälskad i en vattenvarelse. Och jo, detta är precis vad THE SHAPE OF WATER handlar om.

Oavsett om del Toros film är ett plagiat eller ej, var jag förstås väldigt nyfiken på den. Jag brukar gilla Guillermo del Toros filmer, om än inte alltid, och ämnet för den här nya filmen är fascinerande.
Det är det kalla krigets 1960-tal. Sally Hawkins spelar den ensamma Elisa Esposito, en stum kvinna som bor i en lägenhet ovanpå en gammal biograf, och som umgås med sin vänlige granne Giles (Richard Jenkins); en man som försöker försörja sig som illustratör och som gillar att titta på gamla musikaler på TV.

Elisa jobbar som städerska på ett forskningscenter. En dag upptäcker hon att man förvarar en märklig varelse i ett rum; en variant på Skräcken från Svarta lagunen de hittat i Amazonas. Michael Shannon spelar den iskalle, grymme bossen Strickland, som torterar varelsen och tänker utföra experient på den, för att sedan döda den. Ryska spioner är också intresserade av varelsen.

Elisa upptäcker förstås att den stackars varelsen egentligen är både snäll och intelligent - och hon blir förälskad. Kärleken är dessutom besvarad. Varelsen måste räddas från centret och släppas ut i havet igen, och för att lyckas tar Elisa hjälp av Giles och sin till en början motvilliga kollega Zelda (Octavia Spencer).
Romantisk fantasy. Sagofilm. Spiondrama. Det är några fack i vilken THE SHAPE OF WATER kan placeras.

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det här är en film av Jean-Pierre Jeunet. THE SHAPE OF WATER ser ut som en film av Jeunet, och intrycket förstärks av Alexandre Desplats lite vemodiga dragspelsvals på soundtracket. Men det är alltså en film av del Toro - vilket märks på en del inslag som är rätt typiska för del Toro.

THE SHAPE OF WATER skulle kunna vara en familjefilm; en film för alla. Det är en fin saga som berättas. Men del Toro har sin vana trogen slängt in en del barnförbjudna inslag. Svordomar, naket, sexscener och grovt, blodigt våld. Detta gör att det blir svårt att rekommendera filmen för alla - jag tror att många som skulle tycka om berättelsen inte vill se scener där rollfigurer blir skjutna i ansiktet. Det känns lite onödigt.

Michael Shannon är härligt obehaglig som skurk; han ser ju rätt obehaglig ut, den mannen. Filmens stämning är skön och lätt surrealistisk, scenografi och filmfoto imponerar. Men jag får nog säga att jag blev aningen besviken på filmen. THE SHAPE OF WATER är en bra film, men jag hade hoppats att den skulle vara ännu bättre. Poängen på slutet kommer inte precis som en överraskning, men det var kanske inte tänkt att överraska. Det som sker anade vi redan när Elisa introducerades i början av filmen.







(Biopremiär 14/2)

torsdag 15 oktober 2015

Bio: Crimson Peak

Foton copyright (c) UIP

Den muntre mexikanen Guillermo del Toro är en ganska uppburen regissör jag inte är den störste anhängaren av. Jag vet att jag gillade flera av hans filmer när de kom - men jag minns faktiskt inte mycket av dem. De två HELLBOY-filmerna, till exempel. Jag minns dem inte. Jag gav högt betyg till PACIFIC RIM - men vid närmare eftertanke tycker jag nog inte att den är något vidare. MIMIC från 1997 var direkt dålig, THE DEVIL'S BACKBONE blev jag besviken på, och PANS LABYRINT tycker jag inte är det mästerverk många utmålar den som. Det är bara BLADE II jag ser om. Ibland.
Del Toro har även producerat en lång rad filmer, på vilka han fått sitt namn med störst bokstäver. Det är samma sak där. Jag har blivit besviken på de flesta - däribland BARNHEMMET.

Vad jag kommer att tycka om Guillermo del Toros nya film CRIMSON PEAK om några år återstår att se. Just nu gillar jag den, nämligen. Det här är del Toro i kubik, skulle man kunna säga. Mer av allt när det gäller det visuella.

Mia Wasikowska spelar den väna Edith Cushing, som drömmer om att bli författare. Hennes mor dog när Edith var liten, och sedan dess ser hon spöken. Otäcka spöken. Bland annat uppenbarar sig Ediths mor och väser "Akta dig för Crimson Peak!". Edith vet inte vad Crimson Peak är.

Edith och hennes far bor i Buffalo, New York, det är sent 1800-tal, och dit kommer en dag den lika mystiske som lockande Thomas Sharpe (Tom Hiddleston) med sin svala syster Lucille (Jessica Chastain). De är på jakt efter pengar för att kunna bygga en maskin som kan schakta leran på deras gods i England, och uppsöker Ediths rike far. Han säger nej - och tycker genast illa om Thomas Sharpe. Han misstänker att allt inte står rätt till. Sharpe och Edith har förälskat sig i varandra, vilket Ediths far ogillar - han beordrar syskonen Sharpe att resa hem till England. Kort därpå dör herr Cushing under mystiska omständigheter.
Edith gifter sig med Thomas och de far till England och Allerdale Hall, ett dystert kråkslott byggt på röd lera det långsamt sjunker ner i. Vintertid färgar leran snön röd och därför kallas godset Crimson Peak. Något som förstås skrämmer Edith. Det dröjer inte länge innan hon inser att något är väldigt fel med godset - och syskonen Sharpe. Och snart dyker det upp spöken av de mest hiskliga slag, de skrämmer Edith, men verkar vilja berätta något.

CRIMSON PEAK är verkligen tjusig att titta på. Estetiskt sett är den extremt överlastad - men på ett bra sätt. Del Toro ska ha sagt att han ville att filmen skulle se ut som en Mario Bava-film i Technicolor. Nja, det vet jag inte riktigt om den gör, men visst associerar jag till de gamla italienska, gotiska skräckfilmerna från 1960-talet. Mia Wasikowska springer runt med en kandelaber i handen, som vore hon plockad ur en av de där gamla filmerna. Ofta associerar jag även till den gamla pocketserien Mysrysare - de där som alltid hade en kvinna i långklänning som sprang från ett hus på omslaget.
En tredje association är rätt oväntad. Ibland får nämligen filmen mig att tänka på Dario Argento. Ett utstuderat, sadistiskt mord - komplett med gärningsman med svarta handskar - känns som en kombination av två scener ur Argentos DEEP RED. Här finns fler Argentoeska scener.

Och nu kom jag in på CRIMSON PEAKS våldsscener. Som helhet är detta en mysig spökfilm för hela familjen. Det är bara det att filmen inte går att visa för hela familjen. Jag blev väldigt överraskad när den visade sig vara rejält våldsam och blodig på sina ställen; våldet är ibland verkligen grovt. Dessutom innehåller filmen en sexscen (förvisso påklädd, men ändå), och plötsligt i en scen slänger en rollfigur ur sig ett "fuck".
Han är ju lite märklig på den fronten, del Toro. PANS LABYRINT pendlade ju mellan rått, realistiskt fascistdrama och vacker fantasysaga. DON'T BE AFRAID OF THE DARK, som han bara producerade och som dumpades direkt på DVD i Sverige, inleds med ett sadistiskt, blodigt mord, för att sedan övergå till att bli en barnvänlig rysare. Det är lite konstigt. Nu tycker jag förvisso att det funkar i CRIMSON PEAK, men jag hade inte väntat mig mosade skallar och knivar i ansikten.
Filmens spöken är mestadels kolsvarta skelett i kåpor och datoranimerade. Det sistnämnda gör att de inte är speciellt effektiva; nog hade det varit mer otäckt med riktiga, spöksminkade skådespelare, som i till exempel THE WOMAN IN BLACK. Detta hindrar dock inte filmen från att vara spännande. För det är den. Till skillnad från många andra del Toro-filmer är den välberättad och jag satt hela tiden och undrade vad det är för hemligheter Thomas och Lucille Sharpe bär på.

Jane Austen möter Mysrysare möter Dario Argento. Det var inte igår - eller någon annan dag - man såg en sådan film!








(Biopremiär 16/10)

tisdag 30 juli 2013

Bio: Pacific Rim

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox Sverige

Sommaren 1980 var familjen på semester i Italien och där introducerades jag för den fina japanska genren Super Robot - eller Mecha. Japans animé och i synnerhet robotanimé var otroligt populärt i Sydeuropa på den tiden; två år senare var vi i Frankrike och jag noterade att japanska robotar förekom överallt även där. Den figur som verkade vara populärast var den som i Italien hette Atlas UFO Robot Goldrake. I Frankrike hette han Goldorak, medan han i Japan går under namnet Grendizer och i USA kallas Grandizer. Goldrake är visst något slags fortsättning på historien om jätteroboten Mazinger Z - som i Italien heter Mazinga Z. Men det finns ett helt gäng sådana här jätterobotar - och egentligen är de inga robotar, utan farkoster som styrs av mänskliga (eller utomjordiska) piloter. Oavsett vilket tyckte jag har det här var hur coolt som helst! Jag ritade egna jätterobotar och fyllde ritblock efter ritblock - och tyckte att det var synd att TV-serierna inte visades i Sverige - och inte heller serietidningarna och leksakerna fanns här.
Goldrake flankeras av två upplagor av Mazinger Z.
1989 regisserade Stuart Gordon ROBOT JOX; en lågbudgetfilm från Empire Pictures, producerad av Charles Band och med filmfoto av Mac Alberg. I den här filmen har alla krig avskaffats, istället slåss länder mot varandra med jätterobotar styrda av piloter. Om nu länderna ligger i fejd med varandra, alltså. Jag köpte filmen på engelsk köpvideo när den kom och jag har inte sett den på väldigt länge, och jag minns den som rätt okej, om än lite seg och med lite för få robotslagsmål. Charles Band återanvände senare robotarna i de betydligt billigare CRASH AND BURN och ROBOT WARS.
Men bortsett från dessa filmer, har det gjorts märkligt få live action-filmer om jätterobotar - åtminstone i västvärlden. Men här har vi så en ny, påkostad och gigantisk Super Robot-film, regisserad av Guillermo del Toro. Nu är det ju rätt längesedan del Toro regisserade en film - han har inte gjort något sedan HELLBOY II som kom 2008. Sedan dess har han mest skrivit och/eller producerat en rad filmer - och ärligt talat har dessa filmer inte varit något vidare. Fast jag måste nog säga att del Toro som regissör är rätt överskattad. BLADE II gillade jag, Hellboyfilmerna är rätt kul, men jag var aldrig till mig i trasorna över PANS LABYRINT och THE DEVIL'S BACKBONE. MIMIC är direkt dålig.

PACIFIC RIM, som kostade 180 miljoner dollar, blev en halvflopp i USA. Dock fick den rätt bra kritik och en del amerikanska vänner jag litar på hävdade att filmen är riktigt bra och rejält underhållande. Därför hade jag vissa förhoppningar på det här. Jätterobotar som slåss med jättemonster - hur kan man misslyckas med det?
Filmens fullständiga titel är sanslös: WARNER BROS. PICTURES AND LEGENDARY PICTURES PACIFIC RIM. Jo, det står så i loggan i eftertexterna - och i pressmaterialet! Året är 2020 och kriget mot kaijus har pågått i sju år. Kaiju är den japanska termen för jättemonster och i den här filmer stiger sådana upp ur havet för att mosa städer, döda människor och ta över Jorden. För att bekämpa dessa kaijus har man byggt jätterobotar som kallar Jägers. Efter tyskans "jäger", det vill säga jägare. En Jäger styrs av två piloter - vilka tyvärr inte kallas Jägermeisters. Att kontrollera en Jäger är komplicerat - man iför sig en speciell dräkt, sedan görs man fast i cockpiten - och så sammanlänkas piloternas hjärnor med varandra! De kan avläsa varandras tankar. Sedan rör de sig som två mimare som dansar The Robot, och Jägern traskar omkring - oftast ute i havet.
PACIFIC RIM är en väldigt snygg film. Specialeffekterna är fantastiska, de övertygar till hundra procent. Miljöerna är tjusiga - i synnerhet när de är i Hongkong; sällan har den staden sett så läcker ut. Det är självklart hur coolt som helst när en Jäger plockar upp en supertanker och använder den som tillhygge under ett slagsmål. Jägers använder sig ibland även av svärd, vilket får mig att tänka på Mazinger Z. 3D:n är riktigt bra, till skillnad från i till exempel THE WOLVERINE.

... Men i övrigt måste jag säga att jag blev besviken på filmen. Rollfigurerna är märkligt anonyma. Huvudpersonen är en pilot som heter Raleigh Becket (Charlie Hunnam från HOOLIGANS och CHILDREN OF MEN) och han är en blek figur. Rinko Kikuchi från THE BROTHERS BLOOM och NORWEGIAN WOOD är Mako, som när hon var barn såg sina föräldrar dödas under en kaijuattack. Befälhavaren Pentecost (Idris Elba) tog sig an tösen - och nu är hon den som är mest lämplig att ersätta Raleighs co-pilot som dödats. Men det går inte som planerat.

Den ende rollfigur som sticker ut är Ron Perlman, som gestaltar en excentrisk typ som heter Hannibal Chau och handlar med kaijuorgan, men handlingen mellan actionscenerna är ointressant och engagerar inte.
Vidare är filmen något otroligt tjatig. Den är fylld med hur många monsterslagsmål som helst, och dessa varar i en evighet. Visst är det imponerande när kaijus stompar fram som Godzilla och raserar storstäder, men det är ingen hejd på det. Nästan alla actionscenerna är identiska och det är ingen större skillnad på de olika robotarna. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid, vilket också blir tröttande.

Trots alla dessa invändningar sätter jag dock en trea i betyg. Jag tycker nämligen att den är lite för bra för att den ska få en tvåa. Och när allt kommer omkring är det ju fortfarande hur coolt som helst med Super Robots!






(Biopremiär 2/8)

onsdag 3 april 2013

Bio: Mama

Foton copyright (c) UIP Sweden
Kända människor i skräcksvängen har en benägenhet att sätta sitt namn på produkter de egentligen inte har så mycket att göra med. Wes Craven presents, Dario Argento presents, John Carpenter presents, och så vidare. Den välrenommerade Guillermo del Toro figurerar i alla möjliga skräcksammanhang. Senast var det väl med DON'T BE AFRAID OF THE DARK, vilken han förvisso skrev och producerade, och dessförinnan JULIAS ÖGON, som han bara producerade. På MAMA är han enbart verkställande producent, inget annat. Hans namn används mer eller mindre bara för att sälja filmen - samtidigt som det ska vara något slags kvalitetsstämpel. Och oavsett vem som skrivit och/eller regisserat filmerna, betraktas de som Guillermo del Toro-filmer.
DON'T BE AFRAID OF THE DARK, som efter att jag såg den på Malmö Filmdagar dumpades direkt på DVD i Sverige, är en rätt dålig film. Ska jag vara riktigt ärlig har jag invändningar mot de flesta av del Toros produktioner. Jag tycker att BARNHEMMET är väldigt överskattad - "var det allt?". Jag är inte överförtjust i de filmer han faktiskt regisserat själv. jäkla bra är väl inte PANS LABYRINT, jag undrade vad alla såg i THE DEVIL'S BACKBONE, och MIMIC är direkt dålig. Majoriteten av de här filmerna har flera saker gememsamt: de är förhållandevis påkostade, snygga, de är mer eller mindre bombastiska, och de har besynnerligt dåliga slut. De kan hålla bra under större delen av speltiden, men så plötsligt sabbas allt.
MAMA är regisserad av debutanten Andrés Muschietti, som skrivit manuset med sin, antar jag, fru Barbara, och jag hade vissa förväntningar på den här filmen. Trailern lovade gott och omdömena i USA var rätt okej. Dessutom innehar Jessica Chastain och Nikolaj Coster-Waldau huvudrollerna - två riktigt bra namn. Å andra sidan fick även DON'T BE AFRAID OF THE DARK bra kritik i Amerika ...
Coster-Waldau är Jeffrey, som alldeles i början av filmen skjuter sin fru och flyr tillsammans med sina två små döttrar. De kör av vägen, hamnar i en skog och hittar ett övergivet hus. Därinne har Jeffrey för avsikt att döda flickorna och sig själv, men innan han hinner trycka av, dyker det upp en kuslig varelse som attackerar honom. Redan här, innan ens filmtiteln visats, får vi se Mamas olycksbådande silhuett.
Jeffreys (tvilling?)bror Lucas slutar aldrig att leta efter sina brorsdöttrar, och efter några år påträffas de vid liv - de har bott i huset i skogen hela tiden, där de förvandlats till vildar, den minsta kan inte tala, och de hävdar att någon de kallar Mama tagit hand om dem. Flickorna får flytta hem till serietecknaren Lucas och hans sambo Annabel (Chastain), som spelar bas i ett rockband. Hon känner sig inte alls mogen att ta hand om barn - när hon introduceras ser vi henne tacka Gud för att hon inte är gravid.
Det funkar väl hyfsat med ungarna i huset, de accepterar Lucas och Annabel, men nog beter sig barnen märkligt, och det börjar snart att hända märkliga saker. De verkar inte vara ensamma i huset. Nej, självklart är de inte det. De har lyckats få med sig den övernaturliga varelsen Mama från skogen, och det här är inte världens snällaste spökmorsa.
MAMA börjar väldigt bra; det är stämningsfullt och dramatiskt, Lucas och Annabel är sympatiska, bra rollfigurer - även om det inte görs något av det faktum att han är tecknare. Men - Mamas spökliga upptåg sätter igång alldeles för snabbt. Och redan efter halva filmen får vi se henne i detalj. Därefter dyker hon upp mest hela tiden - alldeles, alldeles för ofta. Förvisso ser hon rätt cool ut; som något slags utveckling av alla de där japanska hårmonstren, men vad spelar det för roll när det blir overkill? Och precis som fallet är med alla del Toro-produktioner, är slutet rätt taskigt. Det är utdraget; det vill aldrig ta slut, och det är långsökt, fånigt och ospännande. Vilket är väldigt synd med tanke på att filmen som helhet är bättre än rådande skräckstandard.
Nu är jag förstås väldigt härdad. Jag tycker sällan att skräckfilmer är otäcka eller spännande. Jag hoppar sällan till. Och jag är ganska säker på att MAMA trots mina invändningar kommer att upplevas som kuslig och otäck av den unga målgruppen. I USA har filmen åldersgränsen PG-13, så man ska inte förvänta sig sex, våld, blod, chockerande scener, psykisk terror och svordomar.
Jessica Chastain är förresten till sin fördel i kort, svart hår; hon ger långtifrån samma bleka intryck hon brukar göra.






(Biopremiär 3/4)