Visar inlägg med etikett Guillermo de Toro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Guillermo de Toro. Visa alla inlägg

onsdag 12 december 2012

Bio: Hobbit: En oväntad resa

Foton copyright © 2012 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and New Line Productions, Inc. All Rights Reserved. 

Jag tror inte att jag någonsin har recenserat Peter Jacksons SAGAN OM RINGEN-trilogi, men jag har nämnt den åtskilliga gånger - oftast i ganska negativa ordalag. Jag är allt annat än anhängare av de där filmerna - men jag har trots allt något slags långvarigt förhållande till JRR Tolkien.
Som barn hade jag ett gott öga till fantasy. Rättare sagt, jag hade ett gott öga till Sword & Sorcery, eftersom jag upptäckte Conan Barbaren redan när jag var i sexårsåldern. Svärd och monster och magi, det var grejor det! Min första kontakt med Tolkien var i ett nummer av Fantomen (var annars?); i avdelningen Filmrutan inför premiären på Ralph Bakshis animerade långfilm SAGAN OM RINGEN som kom 1978. Jag tyckte att filmen verkade otroligt spännande - och den där filmaffischen med Gandalf hållande ett fläskigt svärd var minst sagt lockande. Så jag och ett par kompisar såg filmen på bio.
Bakshis version från 1978

Bakshis SAGAN OM RINGEN gjorde djupt intryck på mig. Viss, filmen slutade ju lite konstigt; mitt i, och den utlovade Del Två kom aldrig, men jag gillade den mörka stämningen och miljöerna. Som vuxen har jag sett om filmen och konstaterat att den till stora delar är lite ... kackig. Åt helvete för mycket ful rotoscope.

... Men då, 1978 eller '79, fascinerades jag. Jag lånade Tolkiens böcker på biblioteket, men jag tror aldrig att jag läste dem. De var ju så tjocka! Men något år senare gjorde jag ett försök. Jag hade nämligen köpt hela trilogin om Härskarringen från någon bokklubb. Alla böckerna i en kartonnerad utgåva med flortunna bibelblad. Jag köpte även "Bilbo" i pocketutgåva.

Jag började att läsa ...

... Och gav upp.

Vaffan var det här? Sida upp och sida ner med jönserier? Först dussintals sidor om att röka pipa. Sedan mest en massa fjönt där folk med konstiga namn berättar gåtor och skanderar verser. Det hände ingenting - och det var tråkigt berättat. (Här kan jag skjuta in att det ju nu kommit en nyöversättning av min gode vän Erik Andersson - men jag är inte lockad att göra ett nytt försök att läsa)

Numera har jag sedan länge konstaterat att "klassisk" fantasy inte är min kopp te. Jag gillar Sword & Sorcery, eftersom genren ligger nära Vilda Västern; folk har svärd istället för revolvrar, och historierna levererar; det kan vara fett ös och ren exploitation. Sådan där annan fantasy är bara tråkig, omständlig - och lockar till sig märkliga typer jag ibland är lite rädd för. Folk som klär ut sig, folk som spelar rollspel, folk som kommer att dö nyfikna, som det heter.

Den där boken jag köpte.
Självklart såg jag samtliga delar i Peter Jacksons filmtrilogi på bio. De var ju snygga och pampiga att titta på - men ack så tråkiga. Och suspekta. Män gör saker tillsammans. Kvinnor är mystiska väsen. Rollfigurer med varsin personlighet (och inga andra personligheter) går och går och går. Folk har konstiga namn, platserna har konstiga namn, vem är vem, vad är vad, ska det aldrig hända någonting? Den tredje filmen slutar ju aldrig, först ligger Frodo på en sten och kvider i halva filmen, och sedan följer slut på slut på slut.

Tolkien- och fantasyfansen dyrkar Jacksons filmer. Såklart att det skulle komma fler. Visst, det var först meningen att Guillermo del Toro skulle regissera "Bilbo", det vill säga THE HOBBIT - det vill säga HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA, vilket hade kunnat bli lite intressant - men i slutändan hade mexikanen inte tid och Peter Jackson satte sig åter i registolen. del Toro hängde kvar som producent och medförfattare av manuset.

Tolkiens bok "Bilbo" är förhållandevis tunn. Drygt 300 sidor. Två filmer skulle det bli. Efter att ha filmat i två-tre år kom Jackson fram till att det skulle bli tre filmer. Den här första filmen är två timmar och femtio minuter lång. Således kommer HOBBIT-trilogin att bli drygt nio timmar! Här har man kavlat ut berättelsen så mycket som möjligt. Oj, vad man har pressat med kaveln! Det här har blivit ännu mer flortunt än sidorna i den där boken jag nämner ovan.

HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA pressvisades inte i Malmö. Således gick jag och såg den på den allra första visningen; klockan 23:59 på Royal natten till den tolfte december. Personalen var utklädd (tydligen till Snusmumriken och Herman Hedning). Och det bästa med hela visningen var att SF bjöd på kaffe och pepparkakor i foajén innan visningen, och att Erik Andersson (som håller på Landskrona BoIS) har en credit nästan sist i eftertexterna. Däremellan var filmen en pärs.

Jag var inte speciellt sugen på att se HOBBIT - men jag var nyfiken. Det var utförandet jag ville ta del av. Tekniken. High End Technology! Herr Jackson har ju inte bara filmat i 3D, utan även med 48 bilder i sekunden istället för normala 24. Skarpare bild. Inga suddiga åkningar. Hur skulle det se ut? Jag anade det värsta.

HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA inleds med en berättarröst och flashbackbilder som redogör för hör draken Smaug anfaller ett dvärgrike (nej, inga syndiga dvärgars rike), och en dvärgprins och hans folk blir hemlösa och vandrar runt och letar efter ... vad det nu var. Men det lyser blått. Eller så var det inte det de letade efter. Men alla ser ungefär likadana ut och har konstiga namn, vilka alla låter som "Torbjörn".

Sedan hoppar vi till hobbitarnas by och där träffar vi Michael Jackson. Vad nu? Michael Jackson? Aha - det är Elijah "Maniac" Wood som Frodo! Det var ju värst vad han ser skum ut. Han hälsar på Bilbo (Ian Holm), som får för sig att han ska berätta vad som hände sextio år tidigare, och så hoppar vi i tiden och Bilbo spelas av Martin Freeman; dr Watson i utmärkta SHERLOCK på TV.

Ian McKellen är tillbaka som Gandalf, som söker upp Bilbo. Gandalf ser även till att tretton hemlösa skäggdvärgar väller in hos Bilbo, äter upp hans mat, och är allmänt jobbiga och själviska. Det är lite oklart varför. Gandalf tycker tydligen att Bilbo är lämplig att ta med på en långfärd där de ska leta upp ... en skatt eller den där blålysande prylen. Bilbo vill inte följa med. sedan ångrar han sig.

Efter ungefär en timme (!) börjar färden. Bilbo, Gandalf och tretton dvärgar går och går och går - och jag kommer att tänka på Robert Wises STAR TREK - THE MOTION PICTURE. Jasså? Vad har Tolkien med STAR TREK att göra? Jo, den första STAR TREK-långfilmen kändes helt och hållet riktad till TV-seriens största fans. Rollfigurerna dök upp en i taget, och slutligen fick vi se USS Enterprise. Publiken förväntades kippa efter andan och applådera varje händelse. På den fullsatta HOBBIT-premiären på Royal satt publiken andäktigt knäpptyst från början till slut, och de jublade och applåderade när välbekanta figurer gjorde entré. Christopher Lee som Saruman. Cate Blanchett som Galadriel. Hugo Weaving som Elrond. Och mot slutet Andy Serkis som Gollum. Om alla dessa figurer var med i boken "Bilbo" vet jag inte.

... Men när Gollum slutligen dök upp hade jag tappat intresset sedan länge. Nej, jag ljuger inte när jag påstår att det inte händer någonting. Visst, det dyker upp stentroll och bergsjättar, vilka utsätter huvudpersonerna för fara, och de jagas av slemma orcher, allt för att det ska bli lite spännande. Men filmen rör sig inte framåt, det är otroligt segt. Det här känns som en kopia på RINGEN-trilogin - fäst sämre. Oinspirerad. En produkt gjord för att tjäna mer pengar på den fanatiska fansen.

Martin Freeman är mycket bra som Bilbo - men när han ska hamna i komiska situationer, vilket att han för jämnan, har han en tendens att likna mr Bean. Grimaser och spattig gång. Vad jag kan påminna mig är Galadriel den enda kvinnan med ordentlig dialog (om än på alviska) i filmen. I övrig finns här en tjej som spelar flöjt och en hobbittant. För det här är männens värld.
Nå. Till det viktiga. De där 48 bilderna i sekunden. Hur ser det ut?

Kort svar: oftast för jävligt.

Bilden är alldeles för skarp - realismen förtas. Studiobyggen ser inte ut som något annat än studiobyggen. Datoranimeruingar ser bara ut som datoranimeringar. Bilden är kall och själlös. artificiell. Ofta påminner HOBBIT om ett barnprogram. Ibland ser filmen ut som en gammal TV-pjäs modell JAG, CLAUDIUS. De hiskeliga ulvarna som jagar våra hjältar ser ut som något ur ett datorspel; de känns inte riktigt integrerade med miljöerna, som om de inte riktigt rör vid marken. Och hobbitarnas håriga jättefötter liknar mest de fulaste skor man kan tänka sig.

Vad värre är, är effekten 3D i kombination med High Frame Rate för med sig. Jag har inte anlag för åksjuka, jag tror aldrig att jag blivit sjösjuk - men under vissa scener i HOBBIT kände jag lätt illamående och yrsel. Märkligt. Obehagligt. När eftertexterna väl rullade hörde jag åtskilliga i publiken som klagade på att de blivit illamående och yra! Jag kände av det när kameran rörde sig bakåt samtidigt som den panorerade i sidled. Troligen främst under scener med höga berg och djupa dalar. Väldigt skum känsla. Peter Jackson inte bara tråkar ut en, han får en att spy också!

Oj. Det här blev en lång, lång recension. Vilket kanske är passande, eftersom det här är en lång, lång, lååång film. Så - hur ska jag sammanfatta det här? Tja... Visst. Här finns imponerande miljöer och scenerier. Flera bra skådespelare passerar revy. Men nej, det här är plastigt, händelselöst, ospännande och fruktansvärt tråkigt. En film enbart för de mest hängivna Tolkienfanatikerna. Fast det är ju klart, med tanke på hur framgångsrik RINGEN-trilogin var, kommer förstår alla att se den här filmen ändå.

Det finns förresten en animerad TV-version av "Bilbo" från 1977. Jag har inte sett den, men den finns ute på nätet. Den är betydligt kortare än Jacksons film - och säkert bättre!








(Biopremiär 12/12)

fredag 22 juli 2011

Bio: Julias ögon

Foto copyright © PAN Vision

Som bekant översköljs världen av diverse olika skräckvågor, förutom det som produceras i USA - vilket de senaste åren främst har varit remakes, reboots och tortyrporr, varav det sistnämnda nu börjar försvinna.

Vi har ju den asiatiska vågen, som ebbat ut en del. THE RING, THE GRUDGE och så vidare, främst filmer från Japan och Sydkorea. vi har den ganska oväntade skandinaviska skräckvågen, med FROSTBITEN, LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN, DÖD SNÖ och en del andra. De franska genrefilmer som gjorts de senaste åren är kända för att vara riktigt jävla stenhårda. Det här är brutala, blodiga grejor. INSIDE, FRONTIER(S) med flera.

Bland de mest kritikerrosade skräckfimerna hittar vi de som producerats i Spanien. Detta får väl sägas vara den andra spanska skräckvågen efter den första, som kom på 1970-talet - och jag är väl något av en anhängare av dessa 40 år gamla filmer. De var inte lika bra som det som producerades i Italien, men de hade sina stunder. Jag gillar Amando de Osorios filmer om The Blind Dead och några av filmerna med den lokale skräckstjärnan Paul Naschy (Jacinto Molina) är rätt kul, i synnerhet när han spelade den stackars varulven Waldemar Daninsky. Sedan har vi förstås regissören Jess Franco, förviso spanjor, men hans oräkneliga mer eller mindre bisarra filmer gjordes i länder runt om i Europa och angränsande länder - som Turkiet.


Den nya spanska skräckvågen inleddes i slutet av 1990-talet. Produktionsbolaget Filmax startade till och med en specialavdelning för skräck; Fantastic Factory, och hämtade över den amerikanske producenten och regissören Brian Yuzna för att hålla i trådarna. Men fler spanska bolag prövade lyckan med skräck och det största namnet är Guillermo del Toro.

De flesta av de här spanska filmerna är lågmälda spökhistorier - och ibland bara kusliga thrillers utan några övernaturliga inslag. del Toro regisserade THE DEVIL'S BACKBONE och producerade BARNHEMMET. Jaume Balagueró regisserade THE NAMELESS, DARKNESS och zombiefilmen [REC]. För att bara nämna en handfull.

Alla de här filmerna är välgjorda, de är ganska snygga och har ofta bra skådespelarinsatser. Men jag tycker också att de är väldigt överskattade. Jag tycker helt enkelt inte att de är speciellt otäcka - ibland inte ens underhållande. BARNHEMMET fick ju fantastiskt bra recensioner; Jag missade den i Cannes, men alla pratade om den där och hävdade att den var jääävligt kuslig. Det dröjde nog ett år innan jag slutligen lyckades se den, och det enda jag tänkte var "Jaha, var det här allt?". Filmen var en besvikelse. Inte en lika stor besvikelse som THE BLAIR WITCH PROJECT (vaffan, är folk världen över rädda för träd?!), men ändå.

JULIAS ÖGON är regisserad av Guillem Morales, men den är producerad av Guillermo del Toro, så det är del Toro som har fått sitt namn skrivet med stora bokstäver ovanför titeln på filmaffischen, vilket lär få många att tro att han även regisserade.

Skräckfilmer om ögon. Sådana finns det en hel del av. THE CRAWLING EYE (1958). EYES OF LAURA MARS (1978). Hongkongfilmen THE EYE och dess betydligt sämre amerikanska nyinspelning. För att bara nämna några.


Morales' film inleds med att en blind kvinna som heter Sara (Belén Rueda från BARNHEMMET) hänger sig i sin källare medan hon lyssnar på "The Look of Love" en stormig natt. Det befinner sig någon där med henne, en man som gömmer sig i skuggorna och som tar bilder på henne. Och eftersom detta är en skräckfilm - ett slags skräckfilm - är Saras ögon grå och räliga, precis som Emilys i Lucio Fulcis THE BEYOND.

När Sara dör klipps det till Julia, hennes tvillingsyster (som spelas av George Wendst. Nej, jag bara skojar, Julia spelas förstås också av Rueda), som känner att något har hänt Sara. Julia och hennes make Isaac (Lluís Homar) kör till Saras hus, där de hittar den döda kroppen.

Vi får veta att Julia lider av samma sjukdom som Sara och att även hon långsamt kommer att förlora synen. Julia vet också att det är något som inte stämmer med systerns självmord. Hon måste ha blivit mördad. Efter en tid hamnar Julia på sjukhus och får sina ögon bandagerade, fler rollfigurer går och dör, en mystisk manlig sjuksköterska sätts att ta hand om Julia, en märklig granne dyker upp, denne har en ännu märkligare dotter, och ännu fler personer tas av daga.

JULIAS ÖGON är ännu en spansk genrefilm som får rätt bra recensioner. Men för att vara ärlig: det här är inte någon speciellt bra film. Handlingen är rörig. Och det är något konstigt med sättet filmen berättas på. Jag hade emellanåt problem med att hänga med i handlingen och till och med förstå var gestalterna befann sig - och varför. Är detta Julias eller Saras hem? Är grannen Julias eller Saras? Och var bor den andra grannen? Och när vi slutligen når fram till upplösningen som förklarar mysteriet, är det dags för ännu ett "varför?". Slutet är långt ifrån tillfredställande.


Det finns några bra scener i den här filmen. Julia smyger in i ett ångfylld omklädningsrum, där några blinda kvinnor klär på sig och pratar med varandra utan att märka att Julia befinner sig mitt bland dem - men så plötsligt känner och luktar de att hon är där. Den här scenen är faktiskt ganska creepy, kvinnorna ser nästan ut som levande döda.

Och mot slutet blir det plötsligt rätt våldsamt. Här finns ett ganska chockerande klipp som varar en sekund eller två, och som kommer att få publiken att hoppa högt. Och om du har problem med att se på våld mot ögon - vilket jag har - så bör jag kanske påpeka att vi utsätts för en utdragen scen, i vilken... Tja, vi pratar närbild, ett öga, en spruta och...

Morales' film är snygg; den har ungefär samma look som alla de här andra spanska filmer jag nämnt ovan. Belén Ruega gör en stark insats. En polis liknar Paul Naschy! Men tyvärr tycker jag att JULIAS ÖGON är ganska tråkig. Den är för lång. Storyn håller inte ihop. Den är inte särkligt spännande. Filmen försöker verkligen vara otäck; det är mycket mörker, oväder, och klassisk skräckfilmsmusik brölar på - men det funkar inte riktigt.

Dessutom är det här inte riktigt en skräckfilm. Det är en förklädd thriller.






(Biopremiär 22/7)