Bio: Det är bara förnamnet

Foton: Jean Claude Lother © 2011 – CHAPTER 2 - PATHÉ TF1 FILMS PRODUCTION – M6 FILMS – FARGO FILMS – NEXUS FACTORY. All rights reserved.
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Skriver jag inte så för jämnan nuförtiden? Jo, det gör jag. Men det stämmer ju. Av någon anledning går det upp väldigt mycket fransk film på bio. Inte för att jag ska klaga. Men ändå.
Den här filmen pressvisades inte. Jag visste knappt att den skulle ha premiär. Och jag visste definitivt inte vad den skulle handla om. Jag gick bort till Filmstaden igår, stegade fram till biljettluckan och trumpetade "En pressbiljett till 18:15-föreställningen av DET ÄR BARA FÖRNAMNET, tack", varpå killen bakom disken sa "Ja, och till vilken film?". "Det sa jag ju precis. DET ÄR BARA FÖRNAMNET." - "Jaha. Jag trodde du var på väg att säga något." - "Fast på den stora reklamskylten för Smultronstället i entrén står det att den heter LE PRÉNOM." - "Ja, gör det inte det?".
DET ÄR BARA FÖRNAMNET är alltså en besvärlig titel. Jobbig att säga, jobbig att komma ihåg, och SF:s personal blir alltså förvirrad av den. "Le prénom" betyder ju bara "förnamnet" - men det anses kanske vara en dålig svensk titel?
I vilket fall: den här komedin - eller dramakomedin - av Alexandre de La Patellière och Mathieu Dellaporte (de två skrev  22 BULLETS tillsammans) bygger på en teaterpjäs av Dellaporte, och det är väldigt uppenbart. Bortsett från några kortare sekvenser på stan, utspelar sig hela filmen i en och samma lägenhet i Paris; oftast i vardagsrummet. Det var inte utan att jag kom att tänka på Roman Polanskis rätt överskattade CARNAGE. Det här är lite samma typ av film. Dialogbaserad komedi om vuxna människor, för en vuxen publik. Fast jag måste nog säga att jag tycker att DET ÄR BARA FÖRNAMNET är roligare än CARNAGE.

Charles Berling och Valérie Benguigui spelar ett medelålders par; båda vänsterintellektuella, som bjudit hem hennes bror Vincent (Patrick Bruel) med gravid fru (Judith El Zein) på middag. Ideologiskt är Vincent värdparets motsats, han är även rik, framgångsrik och stilig. En tredje man, trombonisten Claude (Guillaume de Tonquedec) anländer till bjudningen, men Vincents fru är försenad. I väntan på henne börjar sällskapet att prata om vad den kommande gossen ska heta. Vincent berättar stolt att de bestämt sig för att sonen ska döpas efter en av de främsta romanfigurerna i den franska litteraturen: Adolphe. Huvudpersonen i "Adolphe" av Benjamin Constant.
De övriga går i taket. Adolf? Ska de döpa ungen efter Hitler? Vincent påpekar upprepade gånger att det stavas Adolphe och syftar på en romantisk figur - men jösses, namnet uttalas ju likadant och alla kommer att tänka på Hitler. De börjar att lista olämpliga förnamn och kommer fram till att de flesta är olämpliga, och när Vincents fru väl anländer är stämningen hätsk och konstig. Snart börjar diverse andra åsikter att ventileras och hemligheter avslöjas.

Den första halvan av den här filmen är riktigt rolig. Fantastiskt rolig. Kanske till och med de första två tredjedelarna. Vass, smart dialog, bra rollfigurer, ypperliga skådespelare. Men som ju nästan alltid är fallet, så är filmen med sina 109 minuter för lång. Och under dess andra hälft blir det emellanåt mer drama än komedi, aningen för allvarligt på ett sätt som skär sig lite med tidigare scener. Nej, det är inte sämre under dessa allvarliga passager, men dessa får filmen att kännas lång. Det blir även lite väl skrikigt emellanåt. Upprörda, förbannade människor vrålar åt varandra, oftast i komiskt syfte.
Men bortsett från dessa invändningar, är DET ÄR BARA FÖRNAMNET en trivsam, rolig och smart liten film. Det var väldigt många fransmän på visningen jag gick på, och de skrattade gott mest hela tiden - kanske missade jag en del nyanser i språket.
Plus för förtexterna, under vilka bara skådespelarnas och filmteamets förnamn skrivs ut.

(Biopremiär 27/7)